Ack dessa nyinspelningar. Visst har det väl gått lite överstyr ändå? Eller är det möjligen så att jag tillhör en annan generation där originalen känns mer ”heliga” än för dagens filmslukande målgrupper? Tja, det må väl vara hur det vill med det då, men filmbolagen ser såklart chansen att tjäna in storkovan på ett redan beprövat recept. Här nu då en film som är en uppfräschning av Wes Cravens gamla original från -72, som i sin tur tar avstamp i Bergmans (faktiskt) gamla Jungfrukällan, en historia om hämnd enligt begreppet ”öga för öga”,  från 1960. I denna nya, friserade, version ser vi Mari (Sara Paxton) som tillsammans med sina föräldrar har tänkt att tillbringa en tid i det avlägsna semesterhuset vid den fridfulla sjön. Mari vill förstås in till det lilla samhället och träffa kompisarna, och föräldrarna (Tony Goldwyn/Monica Potter) ser chansen till lite tid på tu man hand om man säger så. Mari får dock anledning att ångra sig när ett synnerligen brutalt värstinggäng under ledning av den förrymde psykopaten Krug (Garret Dillahunt) kidnappar Mari + väninna, kör ut dem i skogen, våldför sig på dem (obehaglig scen) och lämnar dem att dö i vildmarken.

Likt de flesta slasher/rysare/brutala thrillers följer filmen konceptet till punkt och pricka. De oskyldiga mot de brutala och onda som på alla sätt verkar ha övertaget. Det intressanta i den här storyn inträffar dock i samma ögonblicket det förrymda gänget tvingas söka skydd undan ett våldsamt oväder i skogen och förirrar sig fram till just det hus där Maris föräldrar som bäst håller på att komma i stämning. Extra delikat blir det också när det visar sig att Mari överlevt och lyckats ta sig hem till huset på egen hand. Egentligen inte svårt att räkna ut vilka svängar en sådan här film tar, men regissören Dennis Illiadis gör det på ett förvånansvärt underhållande sätt, och förklär den simpla historien i en rätt underhållande kostym som lyckas hålla den billiga känslan borta. Att Maris föräldrar dessutom inte alls är så hjälplösa och skrämda av inkräktarna hjälper förstås till att höja historien lite. Tvärtom tar de saken i egna händer och ger de oönskade gästerna en rejäl match om husfriden. Tacksamt nog hemfaller inte filmen åt snabba MTV-klipp utan låter kameran dröja kvar och lyckas fånga laddningen och stämningen. När det gäller skådisarna känns Dillahunt klockren som galningen Krug , Tony Goldwyn och Monica Potter ger lite extra tyngd åt rollistan och de gör sina föräldrar till ett plågat men beslutsamt par. I övrigt ganska förväntade insatser av de andra birollsinnehavarna, kanske med ett litet plus för Sara Paxton som den tappra dottern Mari.

The Last House on the Left är faktiskt ett spännande och gediget hantverk, utan några direkta slöa partier. Snyggt filmat med effektfulla händelser. Våldet är aningens rått, men ändå inte så det går över gränsen och blir smaklöst. Intrigen må vara enkel, men manuset tar tillvara på förutsättningarna som ges och underhållningsvärdet blir onekligen lite oväntat ganska tillfredsställande och ytterligare ett bevis på att nyinspelningar KAN vara rätt lyckade.

Betyget: 3 (-)