Spider-Man: Far from Home (2019)

Under sommarn har ju Spidey svingat vilt på biograferna! I uppföljaren åker han till Europa minsann, på klassresa! Och helst av allt vill han bara vara vanlig tonåring och ägna sig åt romantik och känslor när han försöker charma upp MJ. Självklart funkar inte det speciellt bra och snart är det gamla Spindelmannen-talanger som behövs. Inte minst då märkliga…”monster” tycks dyka upp lite här och där i europeiska storstäder. Tur att Peter Parker är där också. Plus en märklig figur som går under namnet ”Mysterio”.

Uppföljaren till förra rullen är lika intensiv och sommarglad i sin actionstil. Dock inte lika bra som föregångaren, men nog sitter man och flinar lite lagom sådär. Manuset är lika löjligt som det ytligt. Kanske inte lika engagerande som förra gången. Att Tom Holland är rätt perfekt i rollen som Peter råder dock ingen tvekan om. Nick Fury dyker upp en stund, Happy (Jon Favreau) är såklart med..och nu flirtar han upp Marisa Tomei´s aunt May!! Nykomlingen i gänget är Jake Gyllenhaal, och visst fixar han sin Mysterio stabilt. Allt som allt ett underhållande hopkok med förväntade effekter och hålligång. Ändå är jag inte lika charmad som när jag precis hade sett Marvels första rulle om Spindelmannen. Är detta det ”svåra andra albumet” för figuren?
Gedigen sommarunderhållning trots allt.

Fast & Furious: Hobbs & Shaw (2019)

Filmvärlden behöver sina feta sommarblockbusters! Sina crowdpleasers. De där rullarna som liksom bara existerar för att underhålla i sommarkänslan. Årets utsedda rulle i den kategorin kommer alltså här. En spinoff från FF-världen. Hobbs och Shaw. The Rock och Statham. Det räcker ju så. Man är hemma. Men det är klart, kasta in Idris Elba som over-the-top-skurk så blir det ju ännu mer sommarkrejssy. Och Vanessa Kirby som stentuff actiontjej! Javisst, det behövs ju nästan ingen handling. Den lilla som finns berättar om ett virus (hahaha) som måste hittas till varje pris. Skurkliga vill ha det. Hobbs och Shaw tvingas jobba ihop och vill ha det. Vanessa Kirby har det. Alla vill ha Vanessa Kirby. Över den smörpapperstunna storyn staplas galna actionscener. Du vet ju hur det brukar gå till. Ingen nyhet.

Galna stunts, lökiga oneliners, noll trovärdighet men underhållande så in i bomben! Logiska luckor som du ramlar ned handlöst i…men skit i det! När en film levereras med sådana enorma glimtar i glittrande ögon…kan man se mellan fingrarna hur lätt som helst. Dwayne Johnson och Jason Statham trivs bra ihop, även om deras rollfigurer ska avsky varandra. Det är ju också liksom premissen med filmen. Förolämpningar och action! Action-utan-slut som bloggkollegan Henke brukar skriva. Kanske är filmen aningens för lång, men jag förlåter. Mannen bakom verket, David Leitch, är gammal stuntman. Han har superkoll på öset.
Sådärja. Då var sommarens biovinnare utsedd. Här finns bara magvarma fånflin till eftertexterna.

#sommarklubben: Burning Bright (2010)

Alltid tacksamt med rullar där du slänger in ett hiskeligt rovdjur på en begränsad yta tillsammans med lite folk och fä. Oftast hajar, eller som i sommaren 2019´s fall, ett par krokodiler. Vad händer om man byter ut krockisarna mot….säg…en tiger?! I ett hus där en ung tjej och hennes autistiske brorsa finns. Och utanför rasar (som vanligt) värsta Florida-stormen. Hur tigern hamnade i huset? Jag låter bli att spoila det och konstaterar istället att det fungerar förvånansvärt ok. Framför allt använder filmmakarna listigheter när det gäller att utnyttja en livs levande tiger istället för cgi-fräsigheter hela tiden. Såklart att vissa scener kanske lite plågsamt avslöjar en och annan kackig effektscen…men asch det skiter man i när storyn blir så pass underhållande som den faktiskt blir. Kaxigt skådespelande dessutom av kvinnliga hjälten Kelly (Briana Evigan). Övrigt okänt i rollistan, om man inte räknar Garret Dillahunt som Kellys styvfarsa. Och gamle Meat Loaf (!) som tar ett par minuter uncredited.

Lagom lökig rulle som lyckas med det den existerar för; underhålla för stunden utan att slå på alltför stora trummor. Plus också för den rätt osannolika storyn. Ibland gör sig sånt rätt gött ändå.

Tigersprång i sommarnatten!

 

#sommarklubben: National Lampoon’s Vacation (1983)

Ingen sommar utan Chevy!
En av hans paradroller dessutom! Första rullen om familjefarsan Clark W Griswold som tar familjen på gammal hederlig bilsemester i USA. Från Chicago till Los Angeles där målet är att besöka nöjesparken Walley World! Och sicket äventyr det blir! Den obotlige optimisten Clark som vägrar ge upp trots alla motgångar, givetvis av det fulkomiska slaget, som hela tiden inträffar. Finfin töntigt mys hela vägen.

Säkert regisserat av Harold Ramis och nedplitat av självaste John Hughes. Chevy har en perfekt tajming i allt han gör. Tapprast i sällskapet är nog stackars fru Ellen som görs stabilt av Beverly D´Angelo. Ett typiskt episodfilmsupplägg där dratta-på-ändan-humor hela tiden samsas med lökiga ordvitsar och skämt. Sommarlätt och sommarfånigt. Och sommarhärligt.
En komediklassiker från det fina 80-talet.  Och…glöm inte Kusin Eddie! Denna originalrulle är tillsammans med julfilmen om The Griswolds den bästa i ”serien”!

Bilsemester i sommarnatten!

 

Murder Mystery (2019)

Nytt bränsle för alla som spyr på Adam Sandler. För oss andra kommer här ännu en synnerligen lättviktig sommarunderhållning. Här teamas Sandler återigen upp med Jennifer Aniston, de hade ju en rätt trevlig kemi i Just Go With It 2011. Och visst håller det här också. I samma lättviktiga fack. Sandler är New York-polisen Nick som lovat sin fru Audrey en Europa-semester hur länge som helst. Till slut går det inte att ducka längre, nu är paret på väg till Spanien för buss-semester! Ojojoj. Ödet griper in, på planet blir Audrey bekant med snorrike engelsmannen Cavendish (Luke Evans) som vips har bjudit med paret ombord på lyxig motorseglare i Medelhavet. Nick accepterar motvilligt (det är ju ändå gratis). Strax hamnar paret i skottlinjen när ett mord (på det klassiska mörkret-slocknar-i-salongen-sättet!) begås på båten, mitt bland alla rikingar och kändisar som också finns där (Snygg-Gemma Arterton är snajdig som bortskämd filmstjärna). Vem är den skyldige? Och varför tror alla plötsligt att det är Nick och Audrey som har fuffens för sig??

Jamen detta var såklart trivsamt. Du vet vad du får med en pigg Sandler och en inspirerad Aniston. Manuset må vara tunt som ett bakpapper, men det köper jag utan problem om det finns en go känsla i rullen. Vilket det gör. Snubbelhumor varvas med lagom lökig dialog. Den utger sig inte för att vara nåt mer än lite sommarunderhållning för stunden. Förutom båtscener får vi också vykort över Monaco och Lake Como. En klassisk dumjönsig who-did-it-story med andra ord. Och Aniston får köra Ferrrari som värsta Magnum! Sandler kör patenterade oneliners som funkar smutt på snobbarna. Ytterligare en rulle som ingår i Sandlers Netflix-deal med streamingjätten. Den här gången en somrig piggelin. No more, no less.

Rim of the World (2019)

Lite som en fattigmansversion av Stranger Things. Kanske. Fyra kids i unga tonåren tvingas till samarbete och förståelse för varandra när vistelse på sommarlägret ”Rim of the World” urartar. Börjar som vilken summercamp-movie som helst. Nördiga kids, spåniga lägerledare och allmänt klyschigt. Snart andra bullar dock. En alien-invasion! Bara sådär. Plötsligt dyker främmande farkoster upp på himlen. Panik och förvirring. Våra antihjältar tvingas ihop av en slump och måste lära sig att överleva i den nya ”ordningen” som uppstår. Självklart får de också tag på en viktig grunka som kan stoppa hela invasionen…om den levereras till rätt ställe. Typ en hemlig bas. Se där, ett mission har fötts!

Känslan är ett beställningsjobb, ett snabbkok för att Netflix ska få ut något lagom till sommaren. Regissören McG är anlitad och han tar inga risker, spelar safe och kör på alla vedertagna klyschor. Storyn är troligen en enda ripoff på alla framgångsrika filmer/serier på samma ungdomstema som gjorts de senaste åren. Lägg till detta effekter som kanske inte är de bästa i branschen. Men….trots allt detta så funkar rullen ändå lite för stunden. Skådiskidsen är sådär lagom besserwissiga och lillgamla. Klart att en del kommer att ha problem med såna fasoner. Själv flinar jag lite då och då åt påhitten och de styltiga oneliners som levereras. Är detta en bra film? Nix, kan man nog icke säga. Är det en usel film? Nix, det kan man nog heller inte säga. Den funkar helt enkelt för stunden, om man trycker bort alla känslor ur skallen. Varför inte efter tacosen på en fredag.