G.I. Joe: Retaliation (2013)

Fredagsröj. Eller en rejäl fredagssåpbubbla.
Välj själv.
Att pumpa in stålar i projekt är inte alltid en garanti för att resultatet skulle vara bättre än ett 500-dollars-hopkok från de mörkaste delarna av det filmiska C-träsket.

Hollywood-miljonerna ser visserligen till att det smäller mer, större och snyggare. Att specialeffekterna ger mer visuell grannlåt till soppan. Utan känsla och avvägning är det ju dock rätt troligt att även det mest påkostade spektakel får problem i maskineriet.
Men vad vet jag? Många kanske gillar det fernissade ytan. Bara ytan och inget annat. Fyll två timmar med effekter, pumpade skådisar och vapenskrammel och fan vad det var gött till fredagsölen!

Riktigt så funkar inte jag. Klart jag uppskattar en fräsig effektstinn teknikrulle med noll djup…men oftast då i kombination med att det finns ett litet korn av lockelse på något sätt. Det här är inte en sådan film. Jag gillade första filmen. En galen hittepåhistoria med snygga effekter och framför allt lite pajig (läs: behaglig) humor som drog referenser till valfria tecknade actionserier…eller en James Bond på steroider. Ett bevis på att ett nonsensmanus kunde fungera ihop med fyrverkerierna för ögat.

Här är bristerna värre. En story som sitter ihop med den tunnaste tråd man kan tänka sig. Återigen en känsla av att man beställt actionscenerna först, och sedan värkt fram ett manus runt dessa. Inte för att det var några större karaktärer i första filmen, men här är det om än ännu värre. Dwayne Johnson, The Rock,  (som jag ändå gillar) är dagens man med vapen i handen. Dessvärre springer han mest runt som den osannolike supersoldaten Roadblock och ska piska upp de uslingar som i början av rullen gett G.I. Joe-styrkan så på skallen att de inte är vatten värda längre. The Rock ser bara en utväg: hämnd på det mest våldsamma sätt en actionfilm kan åstadkomma. Den skurkiga organisationen Cobra är förstås kvar från förra rullen, och likaså den lömske presidentlookaliken som nu tagit över styret av nationen. Bistra tider väntar…om inte spillrorna av supersoldaterna under Johnsons ledning kan ändra på läget.

som förvuxna plastgubbar

För mycket action och explosioner tar ofta bort intresset trots att rullen ändå är i en sådan genre. Precis detta inträffar i dagens alster. Man bryr sig liksom inte vad som händer. Sitter mest och funderar på hur scener är uppbyggda och hur manusplitarna fick för sig att välja si och så mellan alternativen. The Rock hojtar på, Bruce Willis tackar inte nej till kaffepengar och dyker upp i kanske 15 minuter, Channing Tatum ska fungera som någon sorts brobyggare mellan första filmen och den här. Tveksamma reaktioner på testpublik fick enligt rykten filmmakarna att kalla in Tatum i elfte timmen för att fylla på med några fler scener för att smörja publiken ordentligt. What?!

G.I. Joe: Retaliation är nog en av de onödigaste filmerna som gjorts i modern tid.
Och tja…det räcker väl så ungefär.

full star

En kommentar på “G.I. Joe: Retaliation (2013)

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.