Ut mot stjärnorna igen.
Den första filmen satte lite de nya spelreglerna, bootade om historien med lagom modernt snitt. Grundade karaktärernas personligheter. Kanske det då gick ut lite över DEN filmens story, som stundtals kändes luddig och inte helt klockren att ta till sig. Fast ändå var det bra.

Här förväntas vi redan vara kompisar med Enterprise och dess besättning fullt ut, och därför kanske J.J. Abrams startar dagens äventyr i rena James Bond/Indiana Jones-stilen. Lite pang på bara. För att strax låta CGI-effekterna vråla igång sina turbomotorer på högsta nivå….och stanna där.

Lika flashigt snygg som föregångaren. Läckert snygga detaljer och skylines över det framtida jorden. Samma riviga gäng i rollistan, plus ett par nya ansikten…varav beslutet att hyra in Benedict Cumberbatch som badass måste vara ett av de bästa producenterna någonsin tagit.  Karln äger naturligtvis varje scen han är med i, och tycks spela skjortan av våra hjältar lite bara sådär.
Som vanligt käbblas det annars mellan Kirk och Spock, högt och lågt om regler, företeelser och moraliska dilemman. Vad som sedan verkligen gäller när det osar hett om öronen behöver man dock aldrig tveka över.

Kanske är det också det som är rullens lilla, men noterbara, aber.
Att det aldrig bjuds på några som helst överraskningar. Konceptet är stämplat i sten typ, och det är bara för Abrams att ösa på enligt den beprövade principen. Vilket naturligtvis inte alls behöver vara så hemskt i alla lägen såklart. Uppvisningen i hisnande specialeffekter kan knappast kallas tråkig..men gör inte heller att man sitter och känner spänningens vassa klor gripa tag i en. Därtill är Trek-sagan, gammal som ny, alltför förutsägbar.
Man konstaterar mer en stabil och hög lägstanivå.

Manuset i dagens utflykt känns dock betydligt vassare än förra gången.
Till en början iaf. En ”rakare” skurk, ett till synes enklare ”uppdrag” och lite mer oklara fiender. Sen blir det mest effektcirkus för hela slanten, och det känns som manusnissarna hellre lagt krutet på att snickra ihop snygga actionsekvenser i rymden, och i rymdskepp (och…på jorden!), än att lägga ut intrigen i några djupare eller snåriga vindlingar. När det mesta står klart, tja då står verkligen det mesta klart..och då är det bara att brassa av fyrverkerierna in mot den obligatoriskt överdramatiska finalen.

sterilt och kalt. classy sci-fi.

Viss kudos till Abrams ändå för att han inte får för sig att välja den svåra vägen till att casha in framgången. Han håller det enkelt. Men snyggt och bombastiskt. Jag gillade Chris Pine som kapten Kirk redan första gången, och har ingen anledning att ändra mig nu heller. Hans övriga besättning, Quinto, Zaldana, Urban, får också gärna fortsätta i framtiden.
Och mer Simon Pegg. Jag gillar verkligen den snubben.

Star Trek Into Darkness är såklart ett hantverk av hög klass.
Möjligen har man sejfat så mycket det bara går och håller sig på den väl upptrampade stigen. Tråkigt har jag dock inte när jag ser filmen, och för en sci-fi-nörd som en annan kan det ju naturligtvis aldrig bli för mycket rymd eller warpmotorer eller gravitationsproblem.
Underhållande…men knappast utmanande… uppföljare.