Etikettarkiv: ….en mycket underhållande film!

Aug 8 2019

#sommarklubben: Jerry Maguire (1996)

”you had me at hello”.
Kanske en av moderna filmens mest kända repliker? Eller varför inte ”show me the money!” Mera Cameron Crowe i sommarklubben! Här en riktigt härlig liten pralin, som faktiskt står sig smutt än! Man får självklart bortse från det lätt vimmelkantiga modet som begav sig i mitten på 90-talet. En alldeles formidabel Tompa Cruise som sportagenten Jerry, vilken drabbas av dåligt samvete av hur cynisk branschen har blivit och försöker starta om sin karriär. Inte helt utan problem. Bakom sig har han egentligen bara lojale amerikanske fotbollsspelaren Rod (Cuba Gooding Jr, oscarsbelönad på kuppen) som stannar i hans ”stall”. Å så har vi ju Rénee Zellweger förstås! Ung och oförstörd. Vilket par på film! Tompa och Rénee! Kemin är härlig! Och Tompa gör en Cruiser-roll som känns sådär…”vanlig”.

Crowes film är dialogdriven och underfundig. Men glömmer inte bort romantiken, och humorn också för den delen. Och snajdig musik från det sobra 90-talet. En av Crowes bästa rullar, helt klart!

Tillbakastuds i sommarnatten.

 

Jul 30 2019

#sommarklubben: National Lampoon’s Vacation (1983)

Ingen sommar utan Chevy!
En av hans paradroller dessutom! Första rullen om familjefarsan Clark W Griswold som tar familjen på gammal hederlig bilsemester i USA. Från Chicago till Los Angeles där målet är att besöka nöjesparken Walley World! Och sicket äventyr det blir! Den obotlige optimisten Clark som vägrar ge upp trots alla motgångar, givetvis av det fulkomiska slaget, som hela tiden inträffar. Finfin töntigt mys hela vägen.

Säkert regisserat av Harold Ramis och nedplitat av självaste John Hughes. Chevy har en perfekt tajming i allt han gör. Tapprast i sällskapet är nog stackars fru Ellen som görs stabilt av Beverly D´Angelo. Ett typiskt episodfilmsupplägg där dratta-på-ändan-humor hela tiden samsas med lökiga ordvitsar och skämt. Sommarlätt och sommarfånigt. Och sommarhärligt.
En komediklassiker från det fina 80-talet.  Och…glöm inte Kusin Eddie! Denna originalrulle är tillsammans med julfilmen om The Griswolds den bästa i ”serien”!

Bilsemester i sommarnatten!

 

Maj 31 2019

Wine Country (2019)

Netflixare om ett gäng 40+ tjejer som drar till Napa Valley för att fira födelsdagskompis 50 år på bästa sätt. En weekend i vinnördarnas paradis måste väl vara perfa! Eller? Bakom kameran, och framför…som tidsfascisten Abby, hittas Amy Poehler. Kompisgänget (där alla självklart kommer från olika situationer i vardagen) utgörs av bla Maya Ruldolph (alltid kärlek till henne!), Emily Spivey, Paula Pell, Ana Gasteyer. Gemensamt för alla skådisar är att de kommer från SNL-sfären (Saturday Night Live för er kids som inte vet). Märks direkt att det är rutinerat sällskap vi har att göra med här. Snygga repliker, smarta repliker. Vassa och bitiga repliker. De garvade brudarna tar liksom udden av folk och fä. Jag gillart! Snygga bilder över vin-Kalifornien också! Vem vill inte åka på semester dit!?

Som vanligt när gamla vänner ska träffas, skrapas det på ytan och vips kommer skavanker och irritationsmoment fram. Men det är ju sen gammalt i rullar av den här sorten. Poehler håller det bra i både tempo och komiskt driv. Dialog blandas med occasional dratta-på-ändan-humor, perfekt mix. Just här. Det är inte så mycket VAD som sägs och utförs..mer HUR det görs. Trodde faktiskt inte jag skulle gilla rullen så mycket som jag faktiskt gör. Ja jäklars, det är banne mig en helmysig film. Och vem kan låta bli att älska de här kvinnliga frifräsarna??! Extra plus: Tina Fey, min absoluta favvis i SNL-bubblan dyker upp som cool ”stugythyrare”. Skål tamejfan!

 

Maj 10 2019

Mary Poppins Returns (2018)

En liten godisbit för oss filmmusikalvänner!
Och en liten påhälsning från förr! 1964 kom originalet med Julie Andrews som den märkliga nannyn från skyn. Finns det någon som inte har koll på vem Mary Poppins är?? Kanske kids av idag. Nåväl, 54 år senare kommer uppföljaren och dagens regiman…superduperrutinerade Rob Marshall (Chicago) styr skutan med säker hand. Han tar inga chanser, lägger upp rullen enligt beprövad metod från-64. I filmen har det gått ett antal år och barnen Michael och Jane, nu spelade av Ben Wishaw och Emily Mortimer, som Poppins hängde med i originalet har växt upp, och Michael har dessutom fått egna barn! Därmed inte sagt att inte nannyns tjänster behövs. Marshall, och manuset, lägger egentligen karbonpapper på originalet så någon ny utveckling av karaktären är det inte tal om. Mer som ett besök från en kär gammal vän! Inklusive begreppet att införliva animerade sekvenser.

Jag gillart såklart! Rullen lyckas med konststycket att kännas fräsch och pigg trots att det är en gammal story med lite ny upphottad kostym. Emily Blunt har tagit över rollen som den bitska men godhjärtade nannyn. Hon är FORMIDABEL! Jag kan icke se någon annan som skulle kunna ha spelat Mary här! Lin-Manuel Miranda är en stabilt bra musikalstjärna och han dyker upp och skapar snygg kemi. Dansnumren är rappa och myspysiga, musiken blandar nytt med gamla välbekanta tunes från första rullen. Och Ben Wishaw får sjunga! Ja, det är helt enkelt ett väldans trivsamt besök från förr! Inget för den som har svårt för musikalfilmer såklart, men varför skulle de utsätta sig för en sådan här film från början?
Själv blir jag bara glad i sinnet och hjärtat! Otroligt trevligt detta! Spit Spot!

Mar 13 2019

Paddington 2 (2017)

Ahhh, Paddington. Den lille gynnaren. Hur kan man inte älska denne finurlige björn med sina marmeladmackor!! I förra rullen gjorde han ju bejublad entré in i familjen Brown. När vi återigen möter honom har han blivit en del av vardagen i grannskapet. När hans moster Lucy nu ska fylla 100 (björnår?) måste present införskaffas. En fin pop-up-bok hittas i Mr Grubers antikvariat. Lyckan dock kortvarig när en tjuv snor boken. Vild jakt som slutar med att Paddington själv blir åtalad för stöld! Aj! Fängelsedom och in i buren med den godmodige lille björnen. Nu måste alla knep tas till för att fixa biffen. Både för The Browns och björnen själv.

Detta är ju för jäkla härligt ändå! En uppföljare som liksom bara tutar på och kör vidare i samma härliga anda som första filmen! Man blir helt enkelt glad att hänga med Paddington! Och lyssna på honom! Ben Wishaws lugna röst ger figuren en galet levande karaktär (har man möjlighet ses rullen FÖRSTÅS med originalspråket). Trots att det kanske är klassat som en familje/barnrulle..finns här gott om skämt som ligger en bra bit över kidsens huvud och träffar oss gamlingar helt rätt. Britthumor när den är som bäst kanske! Fortfarande mycket bra insatser av Hugh Bonneville och Sally Hawkins som makarna Brown. Dagens skurk görs av självaste Hugh Grant, och jisses vad bra han passar som stiff, illvillig skummis! Grant bjuder på hela sitt komiska register, och tar verkligen hem det. Vi glömmer inte heller Brendan Gleeson som Paddingtons fängelsepolare! Mumma! Såklart apsnyggt (björnsnyggt??) vad gäller effekter och det visuella. Jag tror banne mig på att det är en liten björn i röd hatt med en marmeladmacka som knallar runt och sprider visdomsord! Man blir helt enkelt på topphumör med Paddington! Oerhört bra uppföljare till en redan toppenbra originalrulle!

Jan 25 2019

The Favourite (2018)

Mustig skröna!
Exakt de orden kommer flygande i skallen efter cirkus 30 minuter av rullen. Då har jag redan också hunnit med att hicka till inför den kulsprutedialog som avlossas från typ ruta ett, hoppa till inför alla galna wideshots med fisheyeinslag som sveper över rummen i parti och minut. Och, framför allt har jag hunnit fröjdas mer än en gång när jag återigen får konstatera att det ”är ju faktiskt en rulle från den märklige Yorgos Lanthimos”! Du vet, han med magrensaren The Killing of A Sacred Deer. Ja just den! Den gode greken Yorgos verkar nu ha tagit på skämtarmössan och vandrar rakt in i England i början på 1700-talet. Queen Anne regerar hovet och landet…eller ja egentligen är det ju hovdamen Lady Sarah (Rachel Weisz) som basar. Drottningen själv, underbart spelad av Olivia Colman, är mest nervös, osäker, stirrig och instabil. Till det luxuösa hovet anländer Lady Sarahs kusin Abigail (Emma Stone med brittisk accent!!), börjar som enkel passopp, men avancerar snart i rank när drottningen fattar tycke. Lady Sarah blir FÖRSTÅS avis…och se, vips har vi oss ett triangeldrama av rang! Ett komiskt drama med skratt som kanske både flabbar ut i luften och stannar halvvägs. Lanthimos vore kanske inte Lanthimos om han inte tolkade 1700-talet på sitt eget sätt? Lite makabrare, lite tuffare, lite råare, lite köttigare! Visst har ju personerna funnits i verkligheten, men den fria konsten tar nog ut sin rätt här. Och varför inte!

Jäklars ändå vad jag myser här! Perfekt kemi mellan tjejerna i huvudrollerna, tajmingen, feelingen.
Latnhimos verkar för tillfället ha övergivit tankar på mörker och att skapa magont hos tittarna. Ändå är det här så pass quirky att du inte kan slappna av en sekund. Det ligger en osäkerhet i luften om var det hela ska ta vägen. Fenomenalt spelat av alla inblandade! Dialogdrivet RAPPT manus! Ahhhh!
Ännu en fullträff från regissören. Dock inte alls med samma beska eftersmak.

Aug 24 2018

The Meg (2018)

Okejrå, låt oss först slå fast det som alla hojtar om.
The Meg ÄR en DUMDUM rulle. En sommarsilly-skapelse med logiska luckor, överspel, klyschor och förutsägbarheter av guds nåde. Ingen med sina sinnens fulla bruk i funktion kan väl ta detta på allvar. Den är att jämföra med en lagom sladdrig kioskdeckare du läser på stranden en varm sommardag-ish. Med det sagt; detta kan i min bok vara THE Sommarmovie 2018. Filmen jag liksom gått och väntat på. Den rulle som får sammanfatta den fina årstiden detta år som vi icke kan klaga på. Som vanligt ser jag blockbusters med magen och låter hjärnan vila. Vilket också betyder att jag har oerhört lätt att låta snedstegen passera förbi utan att lägga någon större vikt vid dem.

Vi får raffel i Marianergraven. Mitt ute i oceanen. En ubåt från den närliggande undervattensforskningsstationen Mana One hamnar i trubbel när det visar sig att botten på djuphavsgraven inte alls är botten…det finns en botten till! Med tillhörande okänt och oväntat ”djurliv”. Som tex en utdöd Megalodon-haj! 27 meter lång och inte alls så utdöd som man ju trott! In på banan också med dagens hjälte, stenhårde Jason Staham. The Stat! En gammal djuphavsdykare som misstros av alla för att han runt fem år tidigare hävdade att det just kunde finnas typ en monsterhaj i plurret. Guess who´s right now? Med The Stat influgen på plats räknar vi in alla andra stereotyper, som den skumme rike affärsmannen/ägaren till forskningsstationen (Rainn Wilson så skönt sliskig som man vill ha honom), den rättrådiga kinesiska hjältinnan (kinesiska producentpengar remember..?), den svarte gnällige fixaren, den unga stentuffa tjejen, doktorn som till slut måste ge Statham upprättelse…och såklart den lillgamla dottern till hjältinnan! Kids på film! Ett vågspel. Men här funkar det. Faktiskt.

Dagens regissör, Joe Turteltaub (National Treasure-rullarna), vet om att det är en knasdum film han rattar, men skiter i det och öser på med allt vad Hollywoodbucksen tillåter. Benägen hjälp kommer från kinesiska producenter, därav görs också ett stopp vid en kinesisk badstrand då vi får en sorts ostig version av när gamle vithajen attackerade Amity Island i mästerverket Jaws. Knasbollekul för hela slanten här! Den dumflinande kinesen i plastbollen som rullar på vattenytan är bäst! En mumsbit för The Meg!! Hahaha, mycket roligt! Jag hinner också räkna in typ 5 blinkningar till just Hajen under de knappa två timmarna vattenrafflet pågår. Smutt. Rullen har verkligen inget nytt att komma med i kategorin. Men vem hade väntat det? Det är en sommarsnygg B-rulle uppklädd i en A-films allra bästa kostym. Att filmen är lagom nedklippt för att passa PG-13 är lite typiskt, men det får man leva med. Cashen måste in från kidsen i biosalongen. Klart att filmen hade blivit bättre i råare version. Däremot blir den faktiskt inte sämre i  den nuvarande. Till och med lite småspännande då och då. Plus jädrans snygga effekter! Men annat var ju icke att vänta i denna rulle, som möjligen då får stänga sommaren 2018. Sicken tur att det gjordes med en kalasbra glimten-i-ögat-rulle! I min bok alltså.

Kanske bara värd en trea, men feelgooden belönar med

 

Andra bloggkompisar som idag skriver om rafflet är:

Fiffis Filmtajm
Filmitch
Rörliga bilder och tryckta ord

 

I SoF #153 har vi minsann också ett minbattle om rullen där högt och lågt dryftas med stort nöje! Lyssna gärna här!

Apr 23 2018

Ready Player One (2018)

Klart som det berömda korvspadet att ni hittar mig på plats när Mästaren Spielberg levererar nytt alster till filmduken.
Och kanske är det också rätt gubbe att ta hand om den här storyn, sprungen ur en roman…av vissa benämnd som ”den heliga graalen för 80-talets populärkultur”. Överdosera på 80-talet? Javisst varför inte? Kanske det som unge Wade (Tye Sheridan) också pysslar med när han i en nära, överbefolkad, framtid loggar in i The OASIS, en virtuell värld där alla kan mötas i vilken form som helst och nästan göra vad som helst. Varför inte en skattjakt på ett par gömda ”påskägg”, nycklar, som OASIS´skapare men numera avlidne Halliday (Mark Rylance), pulat in i nånstans i communityt.

Full fart från filmruta ett och jag bara sitter och njuter. Inte bara för att majoriteten av det som flipprar förbi anspelar på 80-talets alla filmer, böcker och spel. Nej, också för att Spielberg verkar ha skjutit upp sin sedvanliga keps på skallen, lutat sig tillbaka och liksom bara släppt handbromsen. Kan man kalla detta för ett fröjdsamt spektakel? Ja det kan man. Wade träffar nya kompisar i OASIS, det skurkiga står ett konkurrerande spelföretags headhoncho (Ben Mendelsohn) för. Också på jakt efter de gömda nycklarna…som inte bara ger rikedom i pengar utan också fullkontroll över OASIS. Men vänta, det är inte bara godis för film- och spelnostalgin…Spielberg låter även hälften av storyn utspelas i den ”verkliga” världen. Snygga hopp mellan de två miljöerna. Och kanske är det som vanligt..att den bästa delen är när det handlar interagerandet mellan kidsen, eller tonåringarna kanske de ska kallas. Spielbergs, och Hollywoods sötsliskiga moral om att alla behöver vänner..och ska vara sig själva, spottas förstås ut i parti och minut…men vet du…när det görs så snyggt som här…har jag inga problem med det.
Apsnygg film som tar mig med på en riktig joyride i drygt två timmar. Måste nog ses mer än en gång för att hinna uppfatta alla blinkningar. Bäst? Segmentet när Spielberg hyllar (?) gamle polaren Kubrick och låter oss besöka en gammal goding till film. Alltså, när bokstavligen den HÄR filmen plötsligt utspelas i DEN filmen. Mumma!

Jag morrade och muttrade efter Spielbergs snedkörning med Stora Vänliga Jätten. Nu, med The Post och så denna under bältet…..sitter jag lugnt i båten igen och myser. Tjo!

Feb 9 2018

The Disaster Artist (2017)

Det finns ju filmer, och så finns det ”filmer”. The Room från 2003 är en sådan. Ofta utsedd till världens absolut kackigaste rulle. Och dess upphovsman, den mystiske och svårtillgänglige Tommy Wiseau, utpekad som en riktig stolle och galenpanna. Många som sett filmen uttrycker genuint hat mot rullen och menar att det är att smutskasta hela filmkonsten. Jag har såklart också sett The Room och håller med om att den är plågsamt risig. Men jag tillhör också den skara som ändå anser att ”filmen” har ”nåt” som får den att fastna i sinnet (och då menar jag inte avsky). Och dessutom ger sin tittare ett par goda skratt längs vägen. För kom ihåg, det är ju bara film. Det är inte så allvarligt.

Anyhow, nu är uppenbarligen tiden kommen för att berätta denne märklige Wiseaus historia. Tycker iaf allas vår James Franco (ja, han!) som med dagens film tar plats både i registolen och framför kameran i rollen som den långhårige ”filmskaparen” med den udda brytningen (”vaddå, jag är ju från New Orleans…”). Det handlar alltså om ännu en liten BOATS. Storyn om hur Tommy himself träffade på sin nya bästis Greg Sestero (Dave Franco) i slutet på 90-talet, och hur deras äventyr i Los Angeles till slut tog dem båda till ”projektet” The Room. Eller rättare sagt, hur Tommy övertalade sin vän att hoppa på detta ”äventyr”. Dagens rulle är verkligheten trogen, och den gode Wiseau har såklart välsignat hela storyn. But of course he has. Kan vara det smartaste han gjort på senare år kanske. Nu kommer The Room att bli än mer kultförklarad, än mer visad på sammankomster, än mer pratad om.

Franco håller det rappt och snabbt. Det blir aldrig tråkigt att titta på. Manus tar avstamp i den bok som just Greg Sestero har skrivit om sina upplevelser med Wiseau. Regissören själv är hysteriskt lik original-Tommy! Både i utseende och rörelsemanér, sättet att prata och de konstiga skratt som Wiseau avlossar i parti och minut. För oss som sett The Room blir upplevelsen extra go när den här rullen återskapar vissa av de oförglömliga scenerna i Tommys magnum opus från 2003. Måste man då ha sett ”originalet” för att uppskatta den här rullen? Såklart att du får den mesta av känslan om du redan känner till historien och DEN filmen. Men så är det ju alltid. Generellt funkar annars dagens rulle som en lyckad dramakomedi som mitt i alla galenskaper öser ut feelgood. Ja, jag menar det. Franco ska ha all cred för att han väljer att närma sig Wiseau från ändå ett sorts ”gemytligt” håll. Han är inte ute efter att håna eller driva med huvudpersonen, trots alla hejdlösa scener som finns inbakade. Istället får han Tommy att framstå som, om inte hjälte, så i alla fall som en kuf som faktiskt valde att följa sina drömmar, göra det på sitt sätt och inte vika sig för någon. Värt. Respekt. Sedan att resultatet inte blev det bästa…kanske är lite sekundärt. Dagens film är ett snyggt hopkok på en tokig historia ur verkliga livet. Tommy Wiseau kommer att fortsätta fascinera (alternativt oroa andra) oss i framtiden…och frågan är väl om han kommer att försöka sig på att göra film igen? Han kanske får inspiration här…efter filmen om sitt eget märkliga äventyr i Hollywood.

James Franco själv tar med dagens rulle ännu ett steg bort från den flummar-stämpel han eventuellt samlat på sig under åren (eller inte..ehhh…?). Filmen är mustig, berättande, intensiv och på alla sätt varmt underhållande. Rekommenderas för alla som tycker om film på ett eller annat sätt.

 

I SoF-podden #127 får vi inte nog av att prata om firma Franco/Wiseau! Lyssna bara här!
Dessutom kan du läsa här vad andra tycker om tokstollarna James och Tommy:
Fiffis Filmtajm och Jojjenito – om film