Etikettarkiv: Ben Wishaw

Maj 10 2019

Mary Poppins Returns (2018)

En liten godisbit för oss filmmusikalvänner!
Och en liten påhälsning från förr! 1964 kom originalet med Julie Andrews som den märkliga nannyn från skyn. Finns det någon som inte har koll på vem Mary Poppins är?? Kanske kids av idag. Nåväl, 54 år senare kommer uppföljaren och dagens regiman…superduperrutinerade Rob Marshall (Chicago) styr skutan med säker hand. Han tar inga chanser, lägger upp rullen enligt beprövad metod från-64. I filmen har det gått ett antal år och barnen Michael och Jane, nu spelade av Ben Wishaw och Emily Mortimer, som Poppins hängde med i originalet har växt upp, och Michael har dessutom fått egna barn! Därmed inte sagt att inte nannyns tjänster behövs. Marshall, och manuset, lägger egentligen karbonpapper på originalet så någon ny utveckling av karaktären är det inte tal om. Mer som ett besök från en kär gammal vän! Inklusive begreppet att införliva animerade sekvenser.

Jag gillart såklart! Rullen lyckas med konststycket att kännas fräsch och pigg trots att det är en gammal story med lite ny upphottad kostym. Emily Blunt har tagit över rollen som den bitska men godhjärtade nannyn. Hon är FORMIDABEL! Jag kan icke se någon annan som skulle kunna ha spelat Mary här! Lin-Manuel Miranda är en stabilt bra musikalstjärna och han dyker upp och skapar snygg kemi. Dansnumren är rappa och myspysiga, musiken blandar nytt med gamla välbekanta tunes från första rullen. Och Ben Wishaw får sjunga! Ja, det är helt enkelt ett väldans trivsamt besök från förr! Inget för den som har svårt för musikalfilmer såklart, men varför skulle de utsätta sig för en sådan här film från början?
Själv blir jag bara glad i sinnet och hjärtat! Otroligt trevligt detta! Spit Spot!

Mar 13 2019

Paddington 2 (2017)

Ahhh, Paddington. Den lille gynnaren. Hur kan man inte älska denne finurlige björn med sina marmeladmackor!! I förra rullen gjorde han ju bejublad entré in i familjen Brown. När vi återigen möter honom har han blivit en del av vardagen i grannskapet. När hans moster Lucy nu ska fylla 100 (björnår?) måste present införskaffas. En fin pop-up-bok hittas i Mr Grubers antikvariat. Lyckan dock kortvarig när en tjuv snor boken. Vild jakt som slutar med att Paddington själv blir åtalad för stöld! Aj! Fängelsedom och in i buren med den godmodige lille björnen. Nu måste alla knep tas till för att fixa biffen. Både för The Browns och björnen själv.

Detta är ju för jäkla härligt ändå! En uppföljare som liksom bara tutar på och kör vidare i samma härliga anda som första filmen! Man blir helt enkelt glad att hänga med Paddington! Och lyssna på honom! Ben Wishaws lugna röst ger figuren en galet levande karaktär (har man möjlighet ses rullen FÖRSTÅS med originalspråket). Trots att det kanske är klassat som en familje/barnrulle..finns här gott om skämt som ligger en bra bit över kidsens huvud och träffar oss gamlingar helt rätt. Britthumor när den är som bäst kanske! Fortfarande mycket bra insatser av Hugh Bonneville och Sally Hawkins som makarna Brown. Dagens skurk görs av självaste Hugh Grant, och jisses vad bra han passar som stiff, illvillig skummis! Grant bjuder på hela sitt komiska register, och tar verkligen hem det. Vi glömmer inte heller Brendan Gleeson som Paddingtons fängelsepolare! Mumma! Såklart apsnyggt (björnsnyggt??) vad gäller effekter och det visuella. Jag tror banne mig på att det är en liten björn i röd hatt med en marmeladmacka som knallar runt och sprider visdomsord! Man blir helt enkelt på topphumör med Paddington! Oerhört bra uppföljare till en redan toppenbra originalrulle!

Jan 11 2016

In the Heart of the Sea (2015)

MV5BMjA5NzUwODExM15BMl5BanBnXkFtZTgwNjM0MzE4NjE@__V1_SX214_AL_Flashback: året  är kanske runt 1979.
På Norrköpings Konstmuseum finns en liten biograf inklämd som brukar visa gamla klassiker från förr. Den här kvällen står John Hustons Moby Dick från -56 på programmet. Själv har jag och min kompis Johan tagit oss dit…en sällsam berättelse om en galen vit val och en lika galen sjökapten…lockar. Vad vi vet om filmen annars? Inte ett dyft, kanske att den bygger på en bok…men that´s it.

Dessa gamla minnen dyker för nån sekund upp i skallen precis innan jag börjar skåda dagens alster. Lika lite som vi visste då att författaren Herman Melvilles story faktiskt har verklig (sort of) bakgrund..lika lite visste jag nu om detta faktum.

Men, rutinerade regissören Ron Howard har bestämt sig för att ge publiken en rejäl genomgång av hur det gick till när valfångstfartyget Essex sänktes av en stor val mitt ute i Stilla Havet 1820…och hur denna minst sagt otrevliga historia med sina påfrestande efterföljder…inspirerade Melville att författa sin roman. Således dyker en ung Melville i Ben Wishaws skepnad upp i filmens början för ett möte med den åldrade sjömannen Brendan Gleeson. Det finns en berättelse som behöver komma ut.

Howard, alltid en man i min bok, har satsat på stabilt dramaäventyr…eller som min poddkollega Fiffi uttrycker det; män som gör saker i grupp. Det är murrigt fartygsliv, salta stänk, stormar, konflikter och valfångst medelst CGI-effekter. I sina bästa stunder påminner dagens rulle om just de gamla matinéäventyren från 50- och 60-talet. Studiokänslan är ibland riktigt svår ute på det öppna havet. Nästan som om Howard gör det medvetet. En sorts homage till en svunnen stil?

en förbannad val (med rätta) tar ingen skit

Dagens man i rollistan är Chris Hemsworth som lite kaxig och självsäker sjöbuse, respekterad av sina skeppskamrater och ständigt i konflikt med sin paragrafryttande kapten. När det skits i det blå skåpet får dock alla anledning att börja samarbeta om överlevnad överhuvudtaget ska kunna fullföljas. Vad är detta då? Sagan om en ilsken val? Nix. Den som väntar sig en flashig take på Moby Dick-varianten blir troligen besviken. Howard har istället visualiserat händelserna som alltså inspirerade Melville att skriva sin roman. Vilket betyder inslag av valar, katastrof till sjöss och ett överlevnadsdrama helt enligt Hollywoods standardformulär.

En mustig historia, sånt som Howard är bra på att leverera. Inget större djup (!) i filmen, men snygg yta och smutt tillverkade scener. Låt vara tungt CGI:ade ibland, men ok det får man väl ta (svårt att hyra in 10 dresserade valar). Har jag tråkigt? Nej, det kan jag ändå inte påstå. Många kommer dock säkert att klassa rullen som…meningslös.

Inte en av regissörens bästa, men hans lägstanivå är ändå rätt stabil.
Ok för stunden.

Hur det gick för oss den där kvällen på konstmuseet?
Tyckte vi filmen var bra?
Fattade vi andemeningen med historien och Gregory Peck som den galne kapten Ahab?

Jag minns att vi tyckte det var för lite….och för töntig…val-action.

Mar 16 2015

Paddington (2014)

paddington_posterLäste du Paddington när du var liten?
Inte?
Såg du barnprogrammen om den lille björnen med marmeladmackan då?!
Inte det heller!?

Kanske har du då inte alls samma sätt att se på den här rullen som jag.
Paddington är ju annars en ganska nostalgisk liten figur, från otaliga böcker och halvkackigt tecknade barnprogram….till en massa pryar av olika slag där hans oskyldiga nuna pryder.
Självklart skulle det väl komma en CGI-version också!? Absolut!

Och…OJOJOJ vad kul! Herregud! Lattjolajban-timme!
Ge britterna pengar, medel och en hoper superdupermysiga skådisar och de fixar det hela på det bästa sätt man kan tänka sig!
Så, från ”The Darkest of Peru” kommer alltså den talande björnen Paddington (eller..han får ju snart det namnet…) till England, där han snabbt hamnar hos familjen Brown. Trots att pappa Brown (Hugh Bonneville) muttrar om ”faran med att ha en björn lös i huset” kan förstås ingen stå emot charmen från den lille krabaten med den röda hatten. Speciellt inte fru Brown (en härlig Sally Hawkins…är inte hon sååå underskattad!?) som öppnar upp huset Brown för allehanda galenskaper att inträffa.
Vilket det SÅKLART gör! Dock hela tiden med charm och glimten i ögat! Och lagom knäpp humor!

Ingen familjeanpassad story är komplett utan en luguber eländig skurk och här får vi HÄRLIGA Nicole Kidman som bonus! Hon är en sorts elak kusin till Cruella De Ville, som inget hellre vill än att lägga beslag på Paddington och stoppa upp honom (!) på museet där hon jobbar som konservator! Hu! Även om vi snackar familjeunderhållning enligt beprövade mallar så lyckas ändå vissa filmer av den här sorten att tjusa även vuxna åskådare. Denna är naturligtvis inget undantag och det flirtas finurligt med både Indiana Jones och Mission:Impossible 4. Mycket roligt.

paddington_pic

en björn på helt fel ställe i badrummet…

En av filmens stora plus är förstås också att alla skådisar släpper loss och bjuder på sig själva. Annars så stiffe Hugh Bonneville från Downton Abbey visar att komedi minsann inte är några problem, Sally Hawkins ser alltid så söt och snäll ut i vad hon än dyker upp i! Precis som här! Perfa som lite vimsig mamma! Plus då Nicole dårå! Och icke att förglömma namn som Jim Broadbent, Julie Walters och dåren Matt Lucas från Little Britain! Och Paddington själv då!? Jo det är ju rösten från Ben Wishaw (Parfymen) som underhåller där.

Snyggt, snyggt, SNYGGT gjort! Och trivsamt!
Det ser alltid så trivsamt i lättare komedier från centrala London! Varför är det så? Fascinerande.
Återigen en film man blir glad av.

Klart det kommer en uppföljare. Vänta bara.

Jun 4 2010

Parfymen (2006)

Författaren Patrick Süskinds roman om den unge Jean-Baptiste i 1700-talets Frankrike som ägnar sig åt parfymframställning med tveksamma metoder har tydligen länge ansetts näst intill ofilmbar. Nu har i alla fall regissören Tom Tykwer (Spring Lola Spring) gjort ett försök. Huruvida den motsvarar boken måste jag låta vara osagt eftersom jag inte läst denna, men Tykwers film känns på det hela taget rejält genomarbetad, detaljrik men kanske aningen långsam i sitt försök att fånga den sensualism som ska omgärda dofternas förunderliga värld.

Jean-Baptiste Grenouille föds i Paris med en märklig gåva, han har ett luktsinne som kan känna av dofter som ingen annan människa kan. Som genom ett ödets nyck kommer han i kontakt med den gamle parfymören Baldini (Dustin Hoffman i en typisk…eh…Dustin Hoffman-roll) och lär sig sakta men säkert alla hemligheterna i parfymframställandets ädla konst. Jean-Baptiste är ständigt på jakt efter den ultimata doften, och när han upptäcker att just doften från unga kvinnor, fortfarande oskulder, är den perfekta essensen att bevara drivs han in på allt farligare vägar. Till slut återstår bara ett alternativ för att komma kvinnorna nära.

Regissör Tykwer målar upp en skitig och illaluktande 1700-talstillvaro där parfymernas värld framstår som rena paradiset för en smart handelsman i denna tidsålder. Detaljrikt värre med färgstarka personer som rör sig runt den dystre och nästan osynlige Jean-Baptiste som verkar kunna röra sig helt ljudlöst bland stadens skuggor.  Mer drama än thriller, som blandas med en slags vemod vilket gör att man med visst intresse följer Jean-Baptiste´s märkliga och mörka irrfärder genom ett manus som riskerar att tråka ut mig en aning i mittpartiet, men som ändå lyckas gå i mål utan att helt tappa farten helt. Ben Wishaw (Layer Cake) som den näst intill besatte Jean-Baptiste är förstås den som utmärker sig mest, men även stabila insatser av ovan nämnde Dustin H och Alan Rickman som orolig pappa till den sköna Laura (Rachel Hurd-Wood), vilken ligger illa till när vår parfymör får upp vittringen på henne. 

Parfymen är lågmäld, vemodigt och långsamt berättad där detaljerna sticker ut. Allt med en liten touch av viss sensualism mitt i det mörka och udda.


Betyget: 2/5