In the Heart of the Sea (2015)

MV5BMjA5NzUwODExM15BMl5BanBnXkFtZTgwNjM0MzE4NjE@__V1_SX214_AL_Flashback: året  är kanske runt 1979.
På Norrköpings Konstmuseum finns en liten biograf inklämd som brukar visa gamla klassiker från förr. Den här kvällen står John Hustons Moby Dick från -56 på programmet. Själv har jag och min kompis Johan tagit oss dit…en sällsam berättelse om en galen vit val och en lika galen sjökapten…lockar. Vad vi vet om filmen annars? Inte ett dyft, kanske att den bygger på en bok…men that´s it.

Dessa gamla minnen dyker för nån sekund upp i skallen precis innan jag börjar skåda dagens alster. Lika lite som vi visste då att författaren Herman Melvilles story faktiskt har verklig (sort of) bakgrund..lika lite visste jag nu om detta faktum.

Men, rutinerade regissören Ron Howard har bestämt sig för att ge publiken en rejäl genomgång av hur det gick till när valfångstfartyget Essex sänktes av en stor val mitt ute i Stilla Havet 1820…och hur denna minst sagt otrevliga historia med sina påfrestande efterföljder…inspirerade Melville att författa sin roman. Således dyker en ung Melville i Ben Wishaws skepnad upp i filmens början för ett möte med den åldrade sjömannen Brendan Gleeson. Det finns en berättelse som behöver komma ut.

Howard, alltid en man i min bok, har satsat på stabilt dramaäventyr…eller som min poddkollega Fiffi uttrycker det; män som gör saker i grupp. Det är murrigt fartygsliv, salta stänk, stormar, konflikter och valfångst medelst CGI-effekter. I sina bästa stunder påminner dagens rulle om just de gamla matinéäventyren från 50- och 60-talet. Studiokänslan är ibland riktigt svår ute på det öppna havet. Nästan som om Howard gör det medvetet. En sorts homage till en svunnen stil?

en förbannad val (med rätta) tar ingen skit

Dagens man i rollistan är Chris Hemsworth som lite kaxig och självsäker sjöbuse, respekterad av sina skeppskamrater och ständigt i konflikt med sin paragrafryttande kapten. När det skits i det blå skåpet får dock alla anledning att börja samarbeta om överlevnad överhuvudtaget ska kunna fullföljas. Vad är detta då? Sagan om en ilsken val? Nix. Den som väntar sig en flashig take på Moby Dick-varianten blir troligen besviken. Howard har istället visualiserat händelserna som alltså inspirerade Melville att skriva sin roman. Vilket betyder inslag av valar, katastrof till sjöss och ett överlevnadsdrama helt enligt Hollywoods standardformulär.

En mustig historia, sånt som Howard är bra på att leverera. Inget större djup (!) i filmen, men snygg yta och smutt tillverkade scener. Låt vara tungt CGI:ade ibland, men ok det får man väl ta (svårt att hyra in 10 dresserade valar). Har jag tråkigt? Nej, det kan jag ändå inte påstå. Många kommer dock säkert att klassa rullen som…meningslös.

Inte en av regissörens bästa, men hans lägstanivå är ändå rätt stabil.
Ok för stunden.

Hur det gick för oss den där kvällen på konstmuseet?
Tyckte vi filmen var bra?
Fattade vi andemeningen med historien och Gregory Peck som den galne kapten Ahab?

Jag minns att vi tyckte det var för lite….och för töntig…val-action.

The Unforgiven (1960)

2ymhrgxIcke att förväxla med sin (nästan) namne från 1992.
Dock i samma genre!
Och varför inte ta sig tillbaka till good old west!?
Världen behöver, återigen, fler westernfilmer!

Vad är dagens rulle mest känd för då?
Tja, kanske för att det var första och sista gången Audrey Hepburn spelade in en western! Här är hon yngsta barnet i nybyggarfamiljen Zachary på prärien i Texas. Som vanligt hårda tider, men lite gott humör och pampig filmmusik till de visuella vidderna får genast tillvaron att kännas bättre för alla. Familjens överhuvud, sedan fadern dräpts av en indianlans, är äldsta brodern Ben (Burt Lancaster) som tillsammans med nybyggargrannar tänker tjäna pengar på att driva boskap till försäljning.

Ingen western dock utan knivigt drama.
Mörka moln på himlen i form av att gamla synder och minnen gör sig påminda. Händelser som man helst inte vill låtsas om.
Så pass att grannarna vänder familjen Zachary ryggen. Illa tajmat då de lömska Kiowa-indianerna (”that evil Kiowa-trash”) dessutom också har ett horn i sidan till familjen och slipar stridsyxorna för fullt.

Bakom kameran i dagens drama står ingen mindre än legendaren John Huston och håller en säker hand över produktionen vars story bygger på en roman. Huston vet naturligtvis hur man skapar drama som utförs med bästa överspelet. Helt i linje med hur skådespelandet såg ut i början på 60-talet. Hepburn är förstås ung och snygg värre, Lancaster spänstig och beslutsam. Dessutom har man här lyckats få med den smått ikoniska stumfilmsstjärnan Lillian Gish i rollen som mamma till syskonen Zachary.

Burtan förmanar den bångstyriga lillasystern!

Huston själv sägs docks vara missnöjd med rullen, trots att han gjorde den som en sorts egen version av John Ford´s
The Searchers….och bemöttes ändå med mestadels positiva recensioner vid premiären.
Och vad tusan, vi får ju lite hederligt beprövat indianöverfall mot belägrat hus! Det var inte igår! Nostalgi!
Full fart på actionscenerna! Indianerna lagom lömska och krissituationerna avlöser varandra. Precis som det anstår en westernrulle från detta årtionde, även om storyn inte engagerar lika mycket som föregångaren ovan.

Är man westernnörd blir det lagom underhållning för stunden.
Och ibland räcker det ju så.

Filmspanarna: Film om Film

Våren är i skrivande stund här, och så också ett nytt Filmspanartema!

Ämnet för Maj är det något vidlyftiga begreppet Film om Film.
En titt på filmhistorien ger vid handen att det minsann funnits gott om just filmer som handlat om filmer, tillkomsten av speciell sådan, bieffekter av någon uttalad filmhändelse….eller bara en freebasande filmhistoria om ett crew som ska göra en film.

Märkligt nog verkar vi filmtittare tycka det är vansinnigt intressant att ta del av jobbet bakom kulisserna när det ska göras film. Och varför inte! Kanske är det något med det gamla faktumet att film både lurar och engagerar sina åskådare. Och kan vi också möjligen få gotta oss åt något sas bakom kulisserna är ju det också lite lattjolajban.

Ett säkert kort i den amerikanska filmfabriken Hollywood är ju att med jämna mellanrum klämma ur sig just spelfilmer om hur det minsann gick till när en äldre, och kanske känd film, kom till. Är den historien rentav lite känslig kan man alltid väva in den i lite lagom diffusa rökridåer där namn, platser och vissa detaljer har ändrats. Men inte mer än att alla fattar vad som avses.

Idag har jag valt att foka på just en sådan rulle.
1989 fick plötsligt Clint Eastwood för sig att han ville berätta med bilder hur det egentligen gick till när klassikern Afrikas Drottning från 1951, med Bogart och Hepburn, kom till i  räven John Hustons regi. Just den filmen var för sin tid rätt ovanlig då den till huvuddelen spelades in på plats i Afrika. Lite nya grepp från Hollywood vid den här tiden. Filmen omgavs också av rejäla rykten om att den notoriske drinkaren och något burduse personen Huston hellre jagade storvilt i bushen än ägnade sig helhjärtat åt filmproduktionen.

Nu skulle Eastwood gräva djupare i detta, och lämpligt nog tog han avstamp i manusförfattaren Peter Viertel´s självupplevda bok White Hunter, Black Heart från 1953 som handlade just om filminspelningen av Afrikas Drottning. Viertel hade då kallats in som manusdoktor på plats in Afrika, och fick på köpet uppleva en rad galenskaper vid sidan om. Som han sedan alltså skrev en bok på. Smart kille ändå.

hårdingen Huston

Nu använde sig således Clintan av denna historia, omarbetad till ett manus av bla Viertel själv, där de inblandades namn lite lagom snyggt förvrängdes. Eastwood själv tog hand om huvudrollen som den demoniske och jaktgalne regissören ”John Wilson” , mao John Huston, på plats i ett Afrika för att spela in ”The African Trader”.

Wilson är hätsk snubbe som inte lyssnar på någon, går sin egen väg och är mest intresserad av att dra i sig whisky och jaga elefanter. Hans på-platsen-manusförfattare Pete Verril (snygg omskrivning för den riktige Viertel) får i skådisen Jeff Fahey´s skepnad förtvivlat slita häcken av sig för att få den lynnige Wilson att koncentrera sig på filmmakandet. Karikatyrer av både Katherine Hepburn (Marisa Berenson) och Bogart (Richard Vanstone) finns naturligtvis med, men mest som bifigurer då dramat i huvudsak handlar om konflikten mellan Wilson och Verril ute i vildmarken.

Clint som fusk-Huston

Det intressanta med Eastwoods film är att den ganska troget sägs följa händelser som inträffade under den riktige regissören Huston´s eskapader när det begav sig, om än med mindre hittepådetaljer. Redan från början är ju dimridån dock så tunt lagd att vi som tittare inte ska kunna tveka över vad som avses med Eastwoods rulle. Dessutom marknadsfördes alstret under filmfestivalen i Cannes 1990 som filmen med de ”avslöjande detaljerna” om hur det egentligen gick till när Afrikas Drottning kom till.

Naturligtvis har sanningsgraden diskuterats både här och där, bla gick ikonen Katherine Hepburn ut och ifrågasatte händelserna som skildras i filmen och att hon inte alls hade något minne av att vissa detaljer skulle ha inträffat. Å andra sidan var dock inte Hepburn medveten om allt som skedde under inspelningen då hon led av dysenteri större delen av tiden. Dock medgav hon att regissören Huston vid ett tillfälle övertalade henne att följa med ut på en jakt som nästan kom att kosta dem två livet mitt bland skenande djur. Att Huston och Bogart dessutom drack sprit som andra drack vatten är heller ingen hemlighet.

Det må väl vara hur det vill med den exakta sanningshalten i filmen Vit Jägare, Svart Hjärta, men Eastwood (som faktiskt konsulterade John Huston´s dotter Angelica Huston för att få till ”rätt” gestaltning av sin huvudperson) tar naturligtvis här i ordentligt när han får chansen att skildra både dramatik, osämja och konflikter bakom kameran i detta drama om tillkomsten av en film. Dessutom har ikonen Clint också lagt sig till med ett röstläge som mer än någonsin ska påminna tittaren om gamle Huston´s person. Med andra ord en film som inte riktigt själv vill erkänna vad den handlar om. Men å andra sidan heller inte vill förneka detta.

Är detta då en bra film?
Nja, jag har sett filmen två gånger och det känns som ett av Eastwood´s svagaste kort i karriären. Både som skådis och regissör. Filmen blir mest ett staplande av scener på varandra, en rätt överspelande Clint i huvudrollen och en ganska trött historia som egentligen inte leder någonstans. Trots sin möjliga verkliga bakgrund känns det som hela situationen blir lite larvig och att man troligen skulle ha låtit dessa anmärkningsvärda detaljer från originalfilmens tillkomst få vara just små detaljer som kanske, kanske inte, var sanna.
Filmen blev också Eastwood´s största flopp under 90-talet som regissör.

Jahaja, så kan det gå när det ska göras film om film!

Med detta skrivet är det nu hög tid att du tar dig vidare och studerar nedan vad övriga bloggers i sällskapet har skrivit om ämnet ifråga!