Brimstone (2016)

Mörkare än mörkast på westernfronten just nu!
Helylleholländaren Martin Koolhoven har skrivit och regisserat det här galet tunga dramat med backdrop i westernmiljö. I 1800-talets USA lever stumma Liz (Dakota Fanning) med man och barn. I samma ögonblick som det lilla samhället tar emot sin nya präst…inser att Liz att helvetet på jorden har anlänt. Prällen, i Guy Pearce skepnad är allt annat än en from lirare. Kanske den värsta dåre som skådats på länge i den här filmbloggen. Självklart fattar vi ju att Liz och tokprällen har en historia ihop, och sakta vevas nu det hela upp via bakåtblickar. Kooolhoven väljer att berätta storyn i fyra ”kapitel”…varav tre driver handlingen baklänges, för att sedan mynna ut i en final i ”nutid”. Låter det märkligt? No worries, så fort filmen slår sitt järngrepp om dig så glöms alla sådana farhågor bort. Det är dystert, det är slafsigt, det är oroväckande och det är framför allt spännande! Hur i hela h-e ska det gå? Hur ska det sluta? VAD handlar allt om?? Fanning är suverän som stum huvudperson, spelet med blickar och kroppshållning! Top notch! Guy Pearce gör kanske sitt livs roll och borde banne mig ha haft en Oscarsnominering för det här! Jag sitter och håller andan. Typ! Ja, SÅ bra är filmen!

Trots att miljön är sent 1800-tal i the old west, skulle rullen lika gärna kunna ha utspelats på landsbygden i Holland, eller någon slätt i Ungern. Miljön är inte det som sätts i främsta rummet (även om fotot ibland är bedårande snyggt över landskapen), det är snarare människorna som fyller den här sjukt mörka historien. Koolhoven lyckades pitcha sin idé i Hollywood, men när filmbolagen ville ha kontroll över produktionen valde han att göra filmen helt på plats i Europa istället…och med ”final cut” inskrivet. Det tackar vi för!
Fy fasen vad bra det här är!

Annonser

Forsaken (2015)

forsaken-posterEn western igen. Gött.
Denna gamla slitna (dock inte utslitna…om du frågar mig) genre, som möjligen har haft lite svårare i dessa ”moderna tider” att hitta storpublik. Westernfilmernas guldepok, 40, 50- 0ch 60-talen är long gone. Men ibland så, hittar en pärla fram igen.

Idag är det hemvändartider för gamle revolvermannen John Henry Clayton (Kiefer Sutherland). Märkt av deltagande i det amerikanska inbördeskriget har han liksom bara drivit runt och försörjt sig som gunslinger med tvivelaktigt rykte. Varit full i varje saloon..typ. Hamnat i bråk varhelst tillfälle uppenbarat sig. Samvete och trötthet har dock hunnit ifatt och nu vill han bara hem till ”sin” lilla stad i Wyoming i början på 1870-talet.

Hemkomsten blir dock kärv. Fadern (Donald Sutherland) är traktens präst och har aldrig förlåtit John för vägen han valde. Hans mor har gått bort, dessutom lär vi oss snabbt att det finns en tung ryggsäck med gamla minnen och händelser både hos pappa prästen och John. Och som om detta nu inte vore nog plågas hela trakten av en skrupelfri storpotät som köper upp rancherna i omgivningen. De farmare som inte vill sälja ”övertalas” snabbt av badass-banditer i tjänst hos den skoningslöse ”affärsmannen” McCurdy (Brian Cox).

Javisst, upplagt för råkurr och moralisk standoff. John försöker i det längsta vända andra kinden till när flåbusarna i staden upptäcker vem han är…och försöker provocera till bråk. Hur länge ska det hålla? Filmen har en lugn startsträcka och laddar förstås upp för klimaxet. Både i berättarstil och musik känns det hela som en uppdaterad 50-tals western. Och detta menat i positiv mening. Framför allt lyckas dagens regissör Jon Cassar (tv-serien 24) med fint foto och att ta fram den lågmälda men ändå engagerande stämningen i filmen. Kiefer gör det dessutom bra. Känns trovärdig. Extra kul förstås att han här får möta pappa Donald som motspelare, har faktiskt bara skett en gång tidigare (1993).

forsaken-4-600x400

prata om gamla tider..med viss reservation

Mer traditionell både i visuellt utförande och berättande än i tex Jane Got a Gun, kanske tilltalar det en gammal westernnörd som mig lite extra. Absolut inget nytt att berätta, snarare en sorts homage om man så vill till svunna tidens westerns.
Dessutom tjusas jag lite lagom larvigt av att min gamla filmkärlek Demi Moore får vara med på ett hörn, och faktiskt också får vara lite åldrad och sådär snyggt grå i vissa av hårslingorna. En liten detalj, men ger också filmen en liten (okej, liiiten) aura av realism.

Bra drama, med förväntade shootouts (där man faktiskt inte heller skjuter så där satans bra som i andra rullar). Elegante badasset ”Gentleman” Dave (Michael Wincott) förtjänar också att nämnas.

En western i det mindre, icke desto mindre underhållande, formatet.

Jane Got a Gun (2016)

jane_got_a_gun_ver4Jane har en pistol. Och så har hon ett gevär också.
Plus en envishet. Och kanske en plan.

Vilket behövs mer än nånsin när maken Bill (Noah Emmerich) kommer hemridandes till the old homestead någonstans i den torra öknen way out west i slutet på 1800-talet. Den gode Bill är näst intill dödligt sårad efter ett handgemäng med valda delar ur the Bishop Boys, ett laglöst gäng som härjar fritt och hänsynslöst. Varför är Bill i onåd? Varför känner sig Jane lika hotad där hemma på ranchen? Varför står snart katastrofen för dörren om inget görs?

Många frågor, och del svar, serveras i denna indie-drama-western som sportar en pigg Natalie Portman i huvudrollen som den bekymrade Jane. När allt hopp tycks vara ute återstår inget annat än att be gamla kärleksintresset Dan (Joel Edgerton) om hjälp. Men varför skulle han vilja hjälpa Jane? Kanske kan svaret hittas i att skurkgänget leds av John Bishop (Ewan McGregor) som har både sina randiga och rutiga skäl till att vilja hitta Jane.

Snygg westernfeeling är det förstås. Alltid mumma för en westernnörd. Det är dammigt och hett, cowboyhatten sitter dock som en smäck på Portman och hon gör sig med puffra i handen. Förutom det uppenbara westerntemat försöker sig rullen på att vara lite…”konstnärligt svår (?)” då och då. Kanske inte helt klockrent. Det bjuds på tillbakablickar, där den stundande intrigen får sina diverse förklaringar.

Inte aptråkigt, men jag berörs heller aldrig riktigt av storyn. Varje person blir som en sorts figur med tillhörande klyschor. Något saktfärdig story ibland kanske, men absolut inte uselt. Skurkbossen McGregor tycks iof göra en dag på jobbet, och passar på att spela över lite då och då. Nästan så han blir tramsig på kuppen. Och så finns det ju gott om råskinn till medhjälpare förstås. Som alla fyller precis den roll de är satta att spela i dramat.

jane-got-a-gun_pic

obligatorisk westernhimmel. stabilt.

En historia som för övrigt haft sin beskärda del av problem. Filmad redan 2013 och sedan i nån sorts post-production-limbo fram till nu. Originalregissören Lynne Ramsay drog från inspelningarna redan första dagen efter konflikter om tidsramar, budget, konstnärlig frihet och final cut. In med Gavin O´Connor som väl ändå styrt upp skutan på det bästa sätt han kan. Portman fixar biffen som driftig överlevare, Edgerton är lagom trulig, men går såklart att lita på när kulorna börjar vina. Och Emmerich…tja han ligger i sängen mest hela tiden.

Godkänd för stunden är det ändå, men till och med en western-buff som jag tvingas erkänna att det nog i alla fall är lite mellanmjölk detta.
Den som väljer bort missar inget av värde.

Meek’s Cutoff (2010)

Meeks_poster

Och once in a while återvänder man till en hederlig western.
Fast vänta, att kalla detta för en western…i DEN bemärkelsen är nog helt fel.
Snarare ett sorts drama i westernmiljö.

1845 befinner sig en liten grupp nybyggare på väg västerut mot Oregon och utlovade rikedomar i form av bördigt land och en nystart. Nu har dock problemet uppstått, att gruppen lämnat det ordinarie ”stråket” som alla karavaner tar västerut, gruppens vägvisare/spanare Meek (Bruce Greenwood i en synnerligen skäggig roll) har helt enkelt fått erfara betydelsen av ”genväg är ofta senväg” då sällskapet är vilse i pannkakan på de ödsliga slätterna. Villrådighet och olika åsikter om hur man bör göra.

Regissören Kelly Reichert väljer ofta tysta, långsamma, ödsliga scener. En fast kamera där personer istället rör sig in och ut ur bilden. De fåtaliga personerna gör sina sysslor. Vagnarna knirkar på över den ödsliga prärien och platåer. Var det såhär det var? Liksom? Händelslösa dagar med ett evigt vandrande bredvid den dragna vagn som innehöll de få ägodelar familjerna fått med sig?

Jag gillar det aviga sättet att berätta. Med bilder och stämning istället för överdriven dialog. Kvinnorna som får sköta det praktiska med matlagning och logistik. Männen som samlas och tar de ”rätta” besluten. Kvinnorna få hålla sig i bakgrunden och bara köpa vad som bestäms. Galet. Men troligen alldeles sant i en tidsålder präglad av en sorts knepig hierarki. Som alla tog för normalt. Nu är historien dock utrustad med en stark kvinna i form av Michelle Williams, som dessutom är gift med den sansade och lugne Will Patton. En pragmatisk man som behövs som motvikt till den burduse Meek som mest skrävlar.

Meek001

tröstlösa dagar…?

Filmens fokus helt klart på naturen och dess omgivningar, och jag kan lätt föreställa mig att det var just såhär det tedde sig för de envisa nybyggarna på väg västerut en gång i tiden. Den som letar efter action och fart i storyn har kommit helt fel.

Det är långsamt och nästan sömnigt berättat, men jäklar vad stämningen griper tag i en ändå. Om man själv är på den stigen vad gäller öppenhet för berättarteknik förstås.
Vilket jag är.

Många har tydligen retat ihjäl sig på slutet av rullen.
Jag kan förstå de tankarna, och känner själv en sorts irriterande frustration…men kan också köpa att på nåt märkligt sätt passar det in i regissörens och manusförfattarens…eh vision…?

Ganska händelsefattig story, där känslan som förmedlas är viktigare än vad som står i manus.

The Hateful Eight (2015)

hateful_eight_payoff_finalNy Tarantino! I samma vatten som den förra rullen (Django Unchained), westernvärlden.
Kommer han verkligen undan med det? Regissören som ändå kanske är lite känd för att väva ihop sina storys i olika miljöer och nya nischer för varje ny film.

Men, jag behöver icke vara orolig en endaste sekund. Django… var oerhört underhållande, rå och till och med rolig…så varför ändra ett vinnande koncept? Däremot har den gode regissören skalat ned sin nya westernstory till att bli ett sorts kammarspel med begränsad yta, fylla denna med detaljer av guds nåde och sedan slänga åt skådisarna en lunta dialog att lära sig. Tjoff pang liksom.

För en dialognörd som en annan är detta förstås mumma. Många hävdar att filmens numero-uno-insats görs av pålitlige Samuel L Jackson, vilken håller igång med kanske sin digraste svada hittills (?). Jag menar nog istället att dagens pris bör gå till Walton Goggins som med sin evigt tjattrande (möjliga) sheriff Mannix stjäl varje scen han är med i.
Lägg nu till dessa kufar namn som Kurt Russell (muschen!!), Michael Madsen (alltid denne Madsen!!), Tim Roth (eller var det Christoph Waltz i förklädnad?), Jennifer Jason Leigh (som kanske gör sin bästa insats på år och dag!), gamle Bruce Dern (med vild blick)…och det är sannerligen en sällsamt sällskap som alla tvingas övernatta i ”Minnie’s Haberdashery”, en stuga belägen i Wyomings smällkalla snölandskap. Alla har sina rutiga skäl att vara just där…frågan är egentligen bara vem som har vilken agenda…och naturligtvis litar ingen på någon. En sorts knäpp mix mellan Taratinos gamla Reservoir Dogs, hans nyare Django och valfri Agatha Christie-deckare….hmm..varför inte…10 små negerpojkar!

Det märks att Tarantino tycker om att hålla sig till invant mönster, ständigt våldsamt och rått, men den rejäla urladdningen kommer i filmens final….och då undrar man (som vanligt) om inte herr QT ändå har en sorts våldsam ådra inom sig som bara måste få utlopp på strittande blodigt sätt…? Men som tycks vanligt i filmer av QT så blir just våldet på något sätt en del av hela hans format och koncept…vilket gör att det också ”accepteras”på ett sätt som kanske inte är så vanligt annars ( i vilken annan rulle kommer Kurt Russel undan med att ge Jennifer Jason Leigh en brutal armbåge mitt i plytet så att hennes näsa blir en blodig sörja )…?

…och alla tyckte det var så kul i stugan att de plötsligt började sjunga!

Hos mig funkar första delen av rullen bäst, när dialogen är helt i fokus och Tarantino dessutom introducerar oss i stugans alla snygga detaljer. Lömska människor, dialoger med galna stickspår och utsvävningar…jag gillart! Andra delen, när säcken knyts ihop och historien får sitt avslöjande, går mer på i ”sedvanlig” mall från den egensinnige regissören. Dock på samma pålitliga och rejält underhållande vis!
Summa summarum en film som väl håller Django-flåset uppe, och kanske till och med blir liite bättre, hos mig. Främst för att historien utvecklas till just formen av ett isolerat kammarspel, där framför allt personerna står i fokus med sina olika sätt att agera.

Jag såg filmen på ”vanligt sätt”, alltså inte i den speciella 70mm-versionen som erbjöds i Stockholm under begränsad tid. Passar sig då storyn till just den effekten? Svårt att säga. Tarantino smäckar in några snygga landskapsscener i början av filmen, men sen är det interiör i stugan för nästan hela slanten. En snygg effekt i 70mm, inbillar jag mig, måste förstås vara att stugscenerna ändå kan innehålla så mycket mer av just detaljer i samma bild.
Missas då något av upplevelsen om man inte ser den i ”Ultrapanavison”? Jag tror inte det, fokuset ligger trots allt på personerna och deras agerande. Och ett stenhårt manus.

En mustig rulle, precis så Tarantino-grisigt man vill att det ska vara.
QT levererar igen.

#19_logoI Snacka om Film-poddens avsnitt nr 19 pratar jag och Fiffi mer om varför vi gillar rullen och dess galna karaktärer så mycket. Var någonstans tex hamnar den på våra respektive Tarantino-skalor..?!

 

 

 

P.S.
Vill du läsa mer om hur det var att se rullen i det speciella 70mm-formatet rekommenderas ett besök hos någon av följande bloggkamrater; Henke, Jojjenito eller Movies-Noir!

 

 

 

The Unforgiven (1960)

2ymhrgxIcke att förväxla med sin (nästan) namne från 1992.
Dock i samma genre!
Och varför inte ta sig tillbaka till good old west!?
Världen behöver, återigen, fler westernfilmer!

Vad är dagens rulle mest känd för då?
Tja, kanske för att det var första och sista gången Audrey Hepburn spelade in en western! Här är hon yngsta barnet i nybyggarfamiljen Zachary på prärien i Texas. Som vanligt hårda tider, men lite gott humör och pampig filmmusik till de visuella vidderna får genast tillvaron att kännas bättre för alla. Familjens överhuvud, sedan fadern dräpts av en indianlans, är äldsta brodern Ben (Burt Lancaster) som tillsammans med nybyggargrannar tänker tjäna pengar på att driva boskap till försäljning.

Ingen western dock utan knivigt drama.
Mörka moln på himlen i form av att gamla synder och minnen gör sig påminda. Händelser som man helst inte vill låtsas om.
Så pass att grannarna vänder familjen Zachary ryggen. Illa tajmat då de lömska Kiowa-indianerna (”that evil Kiowa-trash”) dessutom också har ett horn i sidan till familjen och slipar stridsyxorna för fullt.

Bakom kameran i dagens drama står ingen mindre än legendaren John Huston och håller en säker hand över produktionen vars story bygger på en roman. Huston vet naturligtvis hur man skapar drama som utförs med bästa överspelet. Helt i linje med hur skådespelandet såg ut i början på 60-talet. Hepburn är förstås ung och snygg värre, Lancaster spänstig och beslutsam. Dessutom har man här lyckats få med den smått ikoniska stumfilmsstjärnan Lillian Gish i rollen som mamma till syskonen Zachary.

Burtan förmanar den bångstyriga lillasystern!

Huston själv sägs docks vara missnöjd med rullen, trots att han gjorde den som en sorts egen version av John Ford´s
The Searchers….och bemöttes ändå med mestadels positiva recensioner vid premiären.
Och vad tusan, vi får ju lite hederligt beprövat indianöverfall mot belägrat hus! Det var inte igår! Nostalgi!
Full fart på actionscenerna! Indianerna lagom lömska och krissituationerna avlöser varandra. Precis som det anstår en westernrulle från detta årtionde, även om storyn inte engagerar lika mycket som föregångaren ovan.

Är man westernnörd blir det lagom underhållning för stunden.
Och ibland räcker det ju så.

The Homesman (2014)

homesmanGamle prärievargen Tommy Lee Jones har själv petat i manuset och står för regin när roman om drama i westernmiljö ska överföras till film.

TLJ är ju ingen direkt nybörjare framför kameran, och har även fuskat lite tidigare som regissör. Här får han sätta fokus på duktiga Hilary Swank som med sitt karaktäristiska utseende får dra förstalasset som väderbiten ensamstående kvinna ute på prärien i 1800-talets Nebraska. Mary Bee Cuddy (Swank) vill inget hellre än att gifta sig med en rekorderlig man och skapa sig en stabil framtid med (kanske) lite barn i huset. Dessvärre har hon svårt på friarfronten då de flesta tycker hon är för bossig. Inte alls som kvinnor ”borde” uppföra sig.

Kanske är det därför det blir just hon som blir ansvarig för att se till att tre unga kvinnor som fullständigt tappat det i den bistra verkligheten transporteras den långa vägen via vagn och häst till Iowa, där de ska tas omhand av ”folk som förstår sig på galningar”. Mary Bee behöver dock en sidekick/kusk/beväpnad eskort och in på banan med skojaren och slarvern George Briggs (TLJ själv). Mot diger betalning lovar han att eskortera Mary Bee och de stackars kvinnorna på den långa och förmodade besvärliga resan.

hilary

Mary Bee funderar på om det var så smart att ge sig iväg…

Javisst, det finns ju inget obekant i den här historien. Opålitlig filur visar sig ha ett gott hjärta. Den karga och kantiga kvinnan som egentligen drömmer om en stark famn och en trygg man att luta sig mot. Men filmen håller sig ändå för god för att dras ned i det värsta klyschiga träsket. Inte minst tack vare REGISSÖREN Jones, som vet hur hantera slow cooking stories i westernmiljö. Det är mer drama än western om man säger så. Tonvikten ligger på samspelet mellan TLJ och Swank (som kanske gör sin bästa roll på bra många år här!). Övriga skådisar som skymtar förbi är bla Miranda Otto, Tim Blake Nelson, John Lithgow, James Spader, svenske David Dencik (!), William Fichtner, Hailee Steinfeld och Meryl Streep. Vilken cast! Javisst, men det är ändå TLJ och Swank som står för den största grannlåten.

Melankoliskt berättat drama som inte drar sig för att bjuda på ett och annat oväntat inslag…..och en REJÄL turner i berättelsen efter drygt halva rullen! Bara det i sig värt en extra stjärna i betyget för avdelningen ”blixt från klar himmel”…typ.

The Homesman berättar inget man inte redan visste från den här kategorin. Men oerhört snyggt foto och två utsökta skådisar i ganska udda drama ändå…. gör att det såklart måste bli ett stabilt BRA betyg som belöning.

TV-Landet: Hatfields & McCoys (2012)

Tre saker som drog till sig mitt dräglande, giriga, intresse för den här miniserien;
1) Westernmiljö. Man kan ALDRIG få nog av the old west!
2) Kevin Costner. Släng på snubben en stetsonhatt och placera honom i 1800-talet. Slår ALDRIG fel.
3) En miniserie i ordets rätta bemärkelse. När serier görs som här i behagliga 3 avsnitt med långfilmsspeltid kan det ALDRIG gå fel. Vilket det inte heller gör.

Fram till dags dato är också dagens serie den skapelse som enligt de amerikanska livsviktiga tittarsiffrorna slagit tittarrekord vad gäller en serie på reklamfinansierad kabel-tv over there! Inte mindre än 13.9 miljoner bänkade sig inför första avsnittet av detta drama i westernmiljö, 13,1 miljoner såg andra avsnittet och 14,3 miljoner såg avslutningen. Inte kattskitt har man förstått. Bakom dagens historia ligger för övrigt självaste History Channel som därmed också ger sig in i dramabranschen på allvar kanske. Tacksamt ämne är det dock, speciellt i USA.

Vad är det som skildras här nu då? Jo, en av den amerikanska historiens mest kända familjefejder som någonsin förekommit. Den mellan familjerna Hatfield och McCoy i 1860-talets USA. Själva konflikten var av det segdragna slaget och sägs ha varat mellan 1863-1891 och utspelades huvudsakligen i och runtom gränstrakterna mellan West Virginia och Kentucky. Allt inramat av de väldiga Appalacherna. Fejden mellan de envisa och härdade familjerna har blivit något av en american folklore, och nämns inte sällan då man snackar familjeheder, stolthet och att hämnas oförätter som familjen utsatts för. Allt enligt allehanda uppslagsverk alltså.

Vad som utlöste fejden från början lär ha varit en mischmasch av att någon valde fel sida under inbördeskriget, någon snodde åt sig en bit land i fel dal, någon stal en gris som egentligen tillhörde nån annan. Ja ni fattar, det var ju inte så mycket som behövdes för att dra igång snacket, skvallret och adrenalinet när diverse familjemedlemmar skulle uppdateras om läget.
Av en fjäder blev det rätt snabbt en höna, om man säger så.

Här har då inte sparats på dollars när det gäller att besätta rollerna i detta drama. Rutinerade räven Kevin Costner axlar hatt och tillhörande pipa när han förvandlas till ”Devil” Anse Hatfield, ledare och överkucku för Hatfield-släkten. På andra sidan floden mopsar Randolph ”Ole Ran´l” McCoy upp sig i Bill Paxton´s gestalt. Det lustiga är att när serien börjar, och inbördeskriget rasar för fullt, är de två männen goda vänner och tvekar inte att rädda livet på varandra. Olyckliga omständigheter och missförstånd..och ungdomligt oförstånd från andra familjemedlemmar kommer dock att driva de två rävarna till bittra fiender. Båda familjerna hädar naturligtvis att de har rätt i alla de olika konflikter som dras upp till ytan, men i tider där det uppenbarligen var svårt att hålla koll på vad diverse medlemmar i släkten hade för sig…sväller det hela snart till en ostoppbar snöboll.

Huvudvikten ligger på dramat och serien är inte ute efter att hitta någon ”segrare” i dispyterna. Snarare visa de olyckliga effekter som denna konflikt fick för både regionen och landskapet. Förutom formidable Costner och mycket pålitlige Paxton dyker rutinerade skådisar upp i form av namn som Powers Boothe, Andrew Howard, Jenna Malone, Sarah Parish, Mare Winningham och en riktigt snyggt sluskig Tom Berenger som opålitlig kusin till Anse.

Härlig laguppställning således, och ett tajt manus med bra driv. Allt iscensatt av Costners gamle polare Kevin Reynolds som basat från registolen. Reynolds och hans manusgubbar har satsat på ett stabilt sätt att berätta om fejden utan att det blir vare sig tradigt eller spekulerande. Vissa friheter har tagits med ett par detaljer, om man ska tro upplagsverken på ”internetet”, men det är absolut inget som stör seriens helhetsupplevelse.

Den murriga och glåmiga terrängen, naturen, runt dessa trakter i bergen kommer verkligen till sin rätt och serien blir absolut inte någon bildskön skapelse med kamera i motljus…typ Michael-Bay-style. Tvärtom är det rejält avskalat och osentimentalt framställt. De eldstrider som förekommer känns också realistiska och visar mer på att dåtidens kombattanter minsann inte var några direkta ess med vare sig bössa eller revolvrar. Filmens miljöer känns så oerhört realistiska så man börjar misstänka att så gammeldags natur inte finns i dagens USA. Vilket också stämmer då filmmakarna fick laga sig hela vägen till Rumänien och självaste Transsylvanien för att hitta stämningen. Med andra ord är det mäktiga Karpaterna som får vara stand in för Appalacherna. Men jag lovar, det märks icke alls. Den amerikanska landsbygden i ett post-traumatiskt krigs-USA runt 1870 har aldrig skildrats bättre.

Så vem håller man på då? I fejden mellan de envisa släkterna. Ingen skulle jag vilja säga. Alla konflikter och meningsskiljaktigheter har två kålsupare. Oftast. Här gör McCoys en del dumma tilltag som kanske inte hade behövts. Hatfields svarar med något som känns lika onödigt och ogenomtänkt. Man får dock betänka att det var svåra tider, om man nu ska ge sig på någon sorts analys, och heder och ära var oftast det viktigaste man hade att luta sig emot. Fördomar och förutfattade meningar var varje familjemedlems egen sanning. Till och med fast motsatsen bevisats.

Costner och Paxton spelar förstafiolerna och gör det såklart ytterst rutinerat. Speciellt Costner verkar kunna spela sina 1800-talsroller med nattmössa på och grus i ögonen utan att det påverkar hans kvalitet. ”Naturligtvis” drog han hem en Golden Globe för besväret.

Behöver man vara såld på western för att njuta av historien? Icke alls säger jag. Historien rullas egentligen bara upp med tidsåldern som en stabil bakgrundsfaktor. Här ligger tonvikten betydligt mer på persongalleriet, gestaltningen av huvudkaraktärerna….än skottlossning och action. Filmvåldet förekommer såklart, men i mycket bra, inbillar jag mig, realistisk form.

Hatfields and McCoys bjuder på tre täta avsnitt och får också en bra upplösning när man väl kommer dit efter knappt fem timmars (sträck?)tittande. För det är ju så, att börjar man titta vill man nästan direkt se nästa avsnitt. Eller…hur funkar du? Mycket bra visualiserad skröna med hög dos av sanningshalt. Rekommenderas, inte minst för miljön och skådisinsatserna.