Etikettarkiv: Riz Ahmed

Apr 10 2019

The Sisters Brothers (2018)

Är man westernidiot så är man. Klart som det berömda korvspadet att en ny rulle i genren, med ett antal tungviktare i rollistan, inte får passera obemärkt förbi. Två bröder i 1850-talets Oregon. Levebrödet är att jaga upp folk och taga dem av daga mot betalning. Känslige Eli (John C. Reilly) och suputen Charlie (Joaquin Phoenix). Vilket par. Med för jäkla bra kemi mellan sig. Nu väntar nytt uppdrag, att jaga ifatt den märklige Herman Kermit (Riz Ahmed) som är på väg till San Franscisco med en ny ”uppfinning” som ska revolutionera den stekheta guldvaskningen som är på modet. En tredje part finns inblandad, John Morris (Jake Gyllenhaal), vars uppgift är att uppehålla Kermit så gott han kan på resan…tills bröderna Sisters anländer och kan sköta grovgörat.

Jaha ja. Det här var ju inte alls vad man först kan tro. Släng alla tankar om traditionell western. Mer drama är pangpang. Mer roadtrip genom den amerikanska vildmarken. Shootouts finns, och då smäller det sådär lite mer ”på riktigt”, ungefär som man kan tänka sig att det gjorde i verkligheten. Mer smällare än Hollywoods klassiska vinande av kulor. Pickadollerna träffar inte alltid rätt, kanske också som det faktiskt var på riktigt. Filmen är dessutom ganska obestämbar i sin handling, jag vet aldrig riktigt vad som väntar runt hörnet för bröderna i sin jakt. Allehanda märkliga händelser dyker upp då och då. Kanske är det också en rulle om hur Eli och Charlie kommer till insikt…hittar sig själva lite på den udda trippen? Regisserat av fransosen Jaques Audiard. På ett bra sätt. Han satsar på stämning. Oerhört snyggt fotad, detaljer och vyer som gör att jag tror på att det är Oregon 1851…fast filmen är inspelad helt på plats i Europa (Spanien, Frankrike och Rumänien). Detta var finemangs! En värdig rulle i westernfacket. Om än i annorlunda tappning. Slowcooking skulle man också kunna kalla det. Alla briljerar. Gott så!

 

Okt 15 2018

Venom (2018)

Kunde lika gärna ha hetat ”Roliga timmen med Tom Hardy”!
Snubben imponerar ju med sina komiska talanger! Också! Är Hardy egentligen ganska underskattad skådis? Kanske. Klart är iaf att han behärskar att spela det mesta. Och komma undan med det.
Idag är han Eddie Brock, grävande journalist i San Francisco. Och är inte stenrike Drake (Riz Ahmed) en lagom diffus person att sätta tänderna i? En lirare som dessutom pysslar med att frakta hem konstiga prover från rymden. Levande prover. Illa dock att flickvännen Anne (en underutnyttjad Michelle Williams) jobbar åt Drake, och att hon har info i sin dator som Eddie inte kan låta bli att tjuvläsa. Vips har Eddie gått över gränsen, får sparken. Liksom Anne får från sitt jobb när Drake upptäcker omständigheterna. Anne kastar ut Eddie, och så var det med det. Kanske inte ändå. Eddie kan inte låta bli att smyga på skumme Drake, och ett inbrott senare har han fått en mystisk livsform i sig. Enter symbioten Venom!

Hahaha, detta var ju kul! Gnällisar ute på iternetzet grymtar om att det minsann inte finns någon Spidey här som kan styra upp. Äh! Vem tusan behöver Spindelmannen när Venom är så pass bra på att stjäla showen själv!? Oerhört snyggt manipulerat av regimannen Ruben Fleischer (Zombieland) i samspelet mellan Hardy och den cgi:ade Venom. Bäst är scenerna när Hardy pratar med sig själv, eller alltså när Eddie för konversation med sin nya inneboende. Han ser ut som han är ständigt full! Som en rackig uteliggare. Great! Venom är en skönt punkig antihjälte! Vill mest bråka och ställa till besvär. Eddie får tygla honom…och ”tillsammans” blir de den mest udda ”hjälteduon” en popcornsrulle skådat på länge.
Detta är såklart ytligt trams, men när det görs med friska viljor och en glimt i ögat har jag sannerligen inga problem med underhållningsvärdet! Riz Ahmed är lagom tröttsam schablonskurk, Williams borde såklart har fått lite mer att bita i. Finalen är på tok för över-cgi:ad..men så är det ju alltid. På det hela taget dock en pigg rulle som inte gör så stor fuzz. Bara kör på liksom.

Kul som tusan detta! Mer Venom i den lite moralstiffa superhjältevärlden!

Dec 23 2016

Rogue One: A Star Wars Story (2016)

rogueone_one_posterGivetvis har jag funderat på det inför premiären.
Kanske ända sedan jag såg trailern första gången. Jag kommer på mig själv med att sitta och fundera på det nånstans i mitten på rullen. Mitt under det inferno av rymdaction som flashar förbi mina ögon: hur tusan ska de knyta ihop den här storyn med original Star Wars-A new hope-delen??

Och svaret! Så enkelt men så briljant! Genialiskt! Stortartat! Magnifikt! Ja, jag överdriver icke ett uns om jag hävdar att i filmens sista skälvande minuter är det ståpäls, ögon rörda av nostalgi och ett sinne som plötsligt inser hur mycket MER VÄRT inledningen på just Star Wars IV plötsligt blir! Halleluja!

Men ok, vi backar bandet lite. Imperiet frodas och styr över galaxen i all sin fascistiska prakt. Det nya supervapnet Dödsstjärnan är klart för användning. Men vem i helskotta kan vara hjärnan bakom en sådan helvetesuppfinning?? Jo, en lirare vid namn Galen Erso (Mads Mikkelsen). Erso är dock ingen skurk och absolut ingen Imperiet-vän. Snarare tvärtom. Dessutom har han en dotter. Inte ska väl hon falla in i Imperiets klor? Nix, ett par manusminuter senare har den unga Jyn växt till sig och ser lika cool som snygg ut i Felicity Jones skepnad. Jyn är lite lagom trulig och skiter i det mesta som händer i galaxen. Ända tills (ganska kärva) rebellmetoder vill värva henne till The Cause.

Jag erkänner, början på rullen har en lååång startsträcka. Mycket hopp mellan planeter är det. Många namn som droppas både hit och dit. En backstory som uppenbarligen måste harvas igenom. Hade manuset skippat den delen hade vi också sluppit Forest Whitaker i kanske årets onödigaste filmroll. Han tillför absolut ingenting i den här rullen. Förutom ett par crazy eyes. Nej, det är när filmen tar sats och ger sig i kast med det vi känt till redan från 70-talet…att några minsann snodde ritningarna till Dödsstjärnan innan Red 5-Luke och hans pilotkompisar bombade metallbollen i smulor.
Här, likt ett ruffigt band of brothers, en samling själar på ett ganska ödesmättat uppdrag. Jyn i spetsen förstås. Diego Luna är en sorts Han Solo-typ…som dock är ganska mallad i sin roll. Vi har tex också en knäpp asiat-kickassare i Donnie Yen, en fixarfrasse med simglajjor på skallen i Riz Ahmed och Alan Tudyk som desillusionerad robot med anti-humor. Det sista mycket roligt.

Och, när nu tidslinjen tar ett hopp bakåt finns det plötsligt plats för gamle skurken Moff Tarkin (via CGI-trolleri med salig Peter Cushing) igen! Och Darth Vader! Herregud! Vader! The one and only! Och i en period när han verkligen var badass!! Dagens regissör Gareth Edwards (Godzilla) fattar dessutom grejen och gödslar inte med den väsande (välkommen tillbaka James Earl Jones!) ikonen. Han används sparsamt, kommer ur sina skuggor vid väl valda tillfällen! Perfekt!

Sanna mina ord, denna prequel är återigen som att komma hem till ett universum man känner igen. Precis som i förra vinterns del 7. En skitigare, våldsammare, mörkare del av den ökända galaxen. Dagens rulle känns som den vuxnaste av dem alla so far. Kudos till Disney som vågar ta den vägen. Måhända kommer man aldrig hjältinnan Jyn nära inpå livet, hon tycks alltid hålla en kärv distans, men som en i gänget fungerar hon utmärkt.

felicity-jones-diego-luna-rogue-one

run for it!

Galet vackra scener när filmen kickar igång den sista halvtimmen!
En hysterisk mix av gammal hederlig ”Iwo Jima-invasion” på stränder och apsnygga rymdscener enligt konstens alla regler. Självklart är det en sköld också, som måste deaktiveras! Tjo! Spänningen! Intensiteten! Klyschorna! Love it! Stakesen är på rött hela tiden!

Och slutet! Detta magiska, ja MAGISKA, slut! Världsklass på det! J.J. Abrams visade vägen förra vintern. Det GÅR att återskapa den feeling som en gång funnits med den här sagan. Härliga tider!

Och, fy fan vad man hatar episode 1-3 ännu mer nu.

 

avsnitt-68Ännu mer betraktelser och snickesnack om äventyret i rymden får du om du rattar in Snacka om Film #68 där vi tar en rejäl djupdykning i the happening!