Etikettarkiv: Felicity Jones

Mar 24 2017

Inferno (2016)

inferno_posterPartnerskapet mellan Hollywood och Dan Brown ger sig inte. Dags för ännu en bok att visualiseras. In med rävarna Ron Howard som regissör och Tom Hanks i the lead. Förstås. Hur skulle det se ut om denna del 3 hade en helt annan professor Langdon?? Galet ju.

Klart är också att rullen (naturligtvis) har fått löpa gatlopp från och med att den hade sin biopremiär hösten 2016. Pöbeln har icke varit nådig om man säger så. Kan vi ana att den mustiga hype som en gång i tiden omgav Dan Browns böcker nu har ersatts av ett sorts förakt för hans hittepåhistorier…? Brown klassas kanske lite som att läsa Hänt i Veckan? Bara yta, absolut inget innehåll.

Här återvänder nu iaf den gode Langdon till Europa och alla mysterier som kan hittas här. Närmare bestämt i vackra Florens, där han plötsligt vaknar upp med jordens huvudvärk och minnet helt bortblåst. Hur hamnade han här? Som tur är finns den driftiga läkaren Dr Brooks (Felicity Jones) till hands (oh yes, Langdon byter tjejer för varje rulle) och kan bistå när det plötsligt skits i det antika blå skåpet igen. Väldigt många tycks vilja ha tag i Langdon, av väldigt oklara orsaker…men som vanligt blir det gåtor att lösa, rebusar och Langdons äckligt smarta slutledningsförmåga. Där en gång i tiden Da Vinci-koden tog sig viss tid att sätta upp spelplanen…struntar Howard den här gången i allt sådant och öser på direkt. Som vanligt handlar det om att ta sig till olika checkpoints innan nästa ledtråd kan avslöjas. Idag är det många inblandade i soppan; bla en mystisk it-miljardär (Ben Foster). Här finns också biljakter, skottlossning och snygga bilder över vackra byggnader i Italien, Turkiet och Ungern. Lägg nu också till detta att ”hela mänsklighetens existens står på spel”. Visst serru!

tom-hanks-felicity-jones-inferno-film-678x381

som vanligt i Langdon-rullar tittas det väldigt mycket upp

Det är bara att inse att kanske professor Langdon haft sina 15 minuter i rampljuset i Hollywood. Där originalfilmen var ganska snärtig, byggde på smart dialog och hade en aura av äventyrslusta över sig…känns det här som ett snabbjobb från det löpande bandet. Som att Howard fått order om att inte lägga ned för mycket tid på produktionen. Standardformulär 1A. No more. No less. Hanks fixar förstås rollen. Easypeasy money för honom. Märks att han går på rutin. Jones är alltid sevärd. Hon funkar här också.

Klart sämsta delen i franchisen. men annat var nog inte att vänta.
Trots det inte helt usel, och som fredagsfilm efter en arbetsvecka duger den gott. Snygg yta och Howard har ju trots allt en rätt hög lägstanivå. Är man dessutom, som jag, lite svag för rullar med mysterie- och gåtlösning…är en sån här rulle ALDRIG fel.

Godkänt med viss ansträngning.

Dec 23 2016

Rogue One: A Star Wars Story (2016)

rogueone_one_posterGivetvis har jag funderat på det inför premiären.
Kanske ända sedan jag såg trailern första gången. Jag kommer på mig själv med att sitta och fundera på det nånstans i mitten på rullen. Mitt under det inferno av rymdaction som flashar förbi mina ögon: hur tusan ska de knyta ihop den här storyn med original Star Wars-A new hope-delen??

Och svaret! Så enkelt men så briljant! Genialiskt! Stortartat! Magnifikt! Ja, jag överdriver icke ett uns om jag hävdar att i filmens sista skälvande minuter är det ståpäls, ögon rörda av nostalgi och ett sinne som plötsligt inser hur mycket MER VÄRT inledningen på just Star Wars IV plötsligt blir! Halleluja!

Men ok, vi backar bandet lite. Imperiet frodas och styr över galaxen i all sin fascistiska prakt. Det nya supervapnet Dödsstjärnan är klart för användning. Men vem i helskotta kan vara hjärnan bakom en sådan helvetesuppfinning?? Jo, en lirare vid namn Galen Erso (Mads Mikkelsen). Erso är dock ingen skurk och absolut ingen Imperiet-vän. Snarare tvärtom. Dessutom har han en dotter. Inte ska väl hon falla in i Imperiets klor? Nix, ett par manusminuter senare har den unga Jyn växt till sig och ser lika cool som snygg ut i Felicity Jones skepnad. Jyn är lite lagom trulig och skiter i det mesta som händer i galaxen. Ända tills (ganska kärva) rebellmetoder vill värva henne till The Cause.

Jag erkänner, början på rullen har en lååång startsträcka. Mycket hopp mellan planeter är det. Många namn som droppas både hit och dit. En backstory som uppenbarligen måste harvas igenom. Hade manuset skippat den delen hade vi också sluppit Forest Whitaker i kanske årets onödigaste filmroll. Han tillför absolut ingenting i den här rullen. Förutom ett par crazy eyes. Nej, det är när filmen tar sats och ger sig i kast med det vi känt till redan från 70-talet…att några minsann snodde ritningarna till Dödsstjärnan innan Red 5-Luke och hans pilotkompisar bombade metallbollen i smulor.
Här, likt ett ruffigt band of brothers, en samling själar på ett ganska ödesmättat uppdrag. Jyn i spetsen förstås. Diego Luna är en sorts Han Solo-typ…som dock är ganska mallad i sin roll. Vi har tex också en knäpp asiat-kickassare i Donnie Yen, en fixarfrasse med simglajjor på skallen i Riz Ahmed och Alan Tudyk som desillusionerad robot med anti-humor. Det sista mycket roligt.

Och, när nu tidslinjen tar ett hopp bakåt finns det plötsligt plats för gamle skurken Moff Tarkin (via CGI-trolleri med salig Peter Cushing) igen! Och Darth Vader! Herregud! Vader! The one and only! Och i en period när han verkligen var badass!! Dagens regissör Gareth Edwards (Godzilla) fattar dessutom grejen och gödslar inte med den väsande (välkommen tillbaka James Earl Jones!) ikonen. Han används sparsamt, kommer ur sina skuggor vid väl valda tillfällen! Perfekt!

Sanna mina ord, denna prequel är återigen som att komma hem till ett universum man känner igen. Precis som i förra vinterns del 7. En skitigare, våldsammare, mörkare del av den ökända galaxen. Dagens rulle känns som den vuxnaste av dem alla so far. Kudos till Disney som vågar ta den vägen. Måhända kommer man aldrig hjältinnan Jyn nära inpå livet, hon tycks alltid hålla en kärv distans, men som en i gänget fungerar hon utmärkt.

felicity-jones-diego-luna-rogue-one

run for it!

Galet vackra scener när filmen kickar igång den sista halvtimmen!
En hysterisk mix av gammal hederlig ”Iwo Jima-invasion” på stränder och apsnygga rymdscener enligt konstens alla regler. Självklart är det en sköld också, som måste deaktiveras! Tjo! Spänningen! Intensiteten! Klyschorna! Love it! Stakesen är på rött hela tiden!

Och slutet! Detta magiska, ja MAGISKA, slut! Världsklass på det! J.J. Abrams visade vägen förra vintern. Det GÅR att återskapa den feeling som en gång funnits med den här sagan. Härliga tider!

Och, fy fan vad man hatar episode 1-3 ännu mer nu.

 

avsnitt-68Ännu mer betraktelser och snickesnack om äventyret i rymden får du om du rattar in Snacka om Film #68 där vi tar en rejäl djupdykning i the happening!

 

Feb 23 2015

The Theory of Everything (2014)

001_TOE_posterAv en händelse, fast det nästan ser ut som en tanke, går det bara ett antal timmar från det att jag ser Eddie Redmayne briljera som Stephen Hawking till att han kliver upp på scen och tar emot sin Oscarsgubbe i februari 2015. Tajming!

BOATS förpliktar alltid, liksom de rör sig i lömska vatten. Vad ska man ta med, vad ska utelämnas? Hur mycket av verkligheten måste förvanskas av olika orsaker? I det här fallet har naturlig hjälp kommit från Hawkings första fru, Jane, som skrev en bok vilken ligger som grund här.

Vi får följa den lite blyge unge studenten Stephen, hur han träffar Jane i 60-talets Cambridge. Hawking när samtidigt drömmar om att kunna förklara universum och allt. Typ. Helst med en formel. Idéer stöts och blöts och romantiken verkar gå som på räls. Redmayne och Felicity Jones passar smutt som paret. Jag trivs med att titta på dem. Bra kemi. Och så då den där hemska sjukdomen som kommer och lägger sig i. Jane stannar vid Hawkings sida och mycket av berättelsen härifrån utgår från hennes sätt att se på livet. Vardag som fest med en partner fast i sin sjukdom. Och åren som går.

Nätskvallret gör gällande att den verklige Hawking var så nöjd med Redmaynes porträtt att han påstår att det var som att verkligen se sig själv sitta i rullstolen och väsa repliker! Jag gillar Redmayne, han har ett easy sätt till sina roller. Här blir det en utmaning som heter duga, men skådisen fångar mycket bra det positiva lynne som Hawking verkar besitta. Han glänser förstås i rollen och går in för den stenhårt. Vilket betalar sig.

Kanske är det dock Jones i rollen som hustrun Jane som är den verkliga huvudpersonen i filmen? Trots att strålkastarljuset tycks skina mest på geniet som sitter fjättrad i sin stol.
Allt som Jane får ge upp för att kunna finnas vid sin mans sida. Riktig kärlek kan betvinga det mesta, men i parets udda situation är det ofrånkomligt att Jane till slut börjar sakna sådant som känns viktigt för henne. Både mentalt och sinnligt. Filmen går dock aldrig ned sig i någon sorts gritty lömsk lökighet, den håller sig på rätt sida. Känslan och helheten jag får är att filmen känns…värdig. På ett bra och seriöst sätt. Regissören James Marsh (Red Riding 1980) tutar inte i alla basuner. Tack för det.

TOE4

stjärnorna väntar dem…eller nåt jobbigare.

Liksom i The Imitation Game är det mycket dåtid, mycket engelskt och mycket stabilt tillverkat filmgodis. BOATS KAN bli påfrestande och sötsliskiga när DEN sidan får lite för mycket utrymme, men det händer aldrig här. Rullen balanserar hela tiden på en sorts sansad linje och håller sig stadigt i. Inte så att det blir präktigt. Mer som att parets ganska märkliga resa tillsammans faktiskt känns helt igenom trovärdig.

Eddie Redmayne kan gotta sig ett bra tag i glansen från guldskimret som guldgubben avger. Han behöver inte skämmas för sitt pris. Möjligen kan man raljera lite över att Oscarsjuryn KAN ha en tendens att falla för lyten som ska återges på film (kanske politiskt inkorrekt att tycka så…men det är känslan.) Men som sagt, Redmayne behöver inte be om ursäkt för det han åstadkommer. Bästa betyget som sagt då kanske från Hawking själv. Felicity Jones är också mycket bra i sin återhållsamma sorg. Naturligtvis blev hon också Oscarsnominerad.

Det är en högst trivsam film, trots sitt kanske jobbiga ämne, och känns lite som en feelgood-rulle. Inte asbra. Men stabilt trivsam med två mycket passande huvudrollsinnehavare. Vi får väl också tacka manusmannen Anthony McCarten som lyckades övertala Jane Hawking att gå med på en filmversion av boken.

En sevärd film.