Inferno (2016)

inferno_posterPartnerskapet mellan Hollywood och Dan Brown ger sig inte. Dags för ännu en bok att visualiseras. In med rävarna Ron Howard som regissör och Tom Hanks i the lead. Förstås. Hur skulle det se ut om denna del 3 hade en helt annan professor Langdon?? Galet ju.

Klart är också att rullen (naturligtvis) har fått löpa gatlopp från och med att den hade sin biopremiär hösten 2016. Pöbeln har icke varit nådig om man säger så. Kan vi ana att den mustiga hype som en gång i tiden omgav Dan Browns böcker nu har ersatts av ett sorts förakt för hans hittepåhistorier…? Brown klassas kanske lite som att läsa Hänt i Veckan? Bara yta, absolut inget innehåll.

Här återvänder nu iaf den gode Langdon till Europa och alla mysterier som kan hittas här. Närmare bestämt i vackra Florens, där han plötsligt vaknar upp med jordens huvudvärk och minnet helt bortblåst. Hur hamnade han här? Som tur är finns den driftiga läkaren Dr Brooks (Felicity Jones) till hands (oh yes, Langdon byter tjejer för varje rulle) och kan bistå när det plötsligt skits i det antika blå skåpet igen. Väldigt många tycks vilja ha tag i Langdon, av väldigt oklara orsaker…men som vanligt blir det gåtor att lösa, rebusar och Langdons äckligt smarta slutledningsförmåga. Där en gång i tiden Da Vinci-koden tog sig viss tid att sätta upp spelplanen…struntar Howard den här gången i allt sådant och öser på direkt. Som vanligt handlar det om att ta sig till olika checkpoints innan nästa ledtråd kan avslöjas. Idag är det många inblandade i soppan; bla en mystisk it-miljardär (Ben Foster). Här finns också biljakter, skottlossning och snygga bilder över vackra byggnader i Italien, Turkiet och Ungern. Lägg nu också till detta att ”hela mänsklighetens existens står på spel”. Visst serru!

tom-hanks-felicity-jones-inferno-film-678x381

som vanligt i Langdon-rullar tittas det väldigt mycket upp

Det är bara att inse att kanske professor Langdon haft sina 15 minuter i rampljuset i Hollywood. Där originalfilmen var ganska snärtig, byggde på smart dialog och hade en aura av äventyrslusta över sig…känns det här som ett snabbjobb från det löpande bandet. Som att Howard fått order om att inte lägga ned för mycket tid på produktionen. Standardformulär 1A. No more. No less. Hanks fixar förstås rollen. Easypeasy money för honom. Märks att han går på rutin. Jones är alltid sevärd. Hon funkar här också.

Klart sämsta delen i franchisen. men annat var nog inte att vänta.
Trots det inte helt usel, och som fredagsfilm efter en arbetsvecka duger den gott. Snygg yta och Howard har ju trots allt en rätt hög lägstanivå. Är man dessutom, som jag, lite svag för rullar med mysterie- och gåtlösning…är en sån här rulle ALDRIG fel.

Godkänt med viss ansträngning.

Life of Pi (2012)

Redan någonstans under förtexterna till de grälla färgerna av en underskönt Indien, plus den fötrollande musiken, känner jag att filmen har mig.

En känsla som bara förstärks när finurlig humor blandas med strålande och klara bilder, snabba kast mellan nutid och dåtid..gjort på ett sätt som gör att man bara sitter och väntar på mer.

Tydligen ansågs författaren Yann Martel´s äventyrs/livsåskådningsroman rätt ofilmbar under en lång, men det ska ju också till en visionär som Ang Lee för att göra slag i saken. Denne Lee tycks ständigt utmana sig själv och letar nya horisonter. Är detta möjligen HANS kronjuvel i samlingen? Ja kanske.

Efter att ha njutit mig genom två timmars upplevelser har jag först lite svårt att summera mina intryck. Vad handlade egentligen filmen om? Vad är det jag tagit del av? Någonstans i berättelsen nämner den genomtrevlige vuxne Pi (Irrfan Khan) att ibland händer bara saker och det behöver inte betyda något. Aningens motsägelsefullt dock då hans äventyr som ung sannerligen bjuder in till egna tolkningar av…tja…existensen..?

Ramstoryn kan ni ju: en författare söker upp Pi i vuxen ålder i Montreal. Pi lär ha en rejäl historia att berätta lyder ryktet. Vilket han har. De unga levnadsåren, äventyren, första kärleken, familjens zoo. Pi själv som vid ett tillfälle nyfiket utmanar världsreligionerna och är muslim, kristen och hindu på samma gång. Inte utan viss komik. Tuffare tider väntar den tonårige Pi då hela familjen plus alla djur ska skeppas till Kanada. Djuren ska säljas och familjen börja ett nytt liv på främmande kontinent. En resa med ett abrupt slut då det stora japanska fraktfartyget förliser mitt på Stilla Havet i värsta stormen och går under med man, djur och allt.
Nästan.

Pi klarar sig otroligt nog ombord på en livbåt och befinner sig snart utlämnad åt havets öden i sin ensamhet. Fast riktigt ensam är han ju dock inte, då den ståtliga bengaliska tigern Richard Parker (!) också tagit sin tillflykt till det begränsade utrymmet. Återstår för Pi att komma på ett sätt att umgås med den rätt opålitlige fyrfotade Parker.

Lee tycks ju besitta en märklig förmåga att ur den minsta handling lyckas krama fram både spänning, humor och en sorts hopp. Det är magiska bilder han trollar fram, som en mjuk levande tavla vilken fylls med färger, mystik och känslor. Svårt kanske att ta på många gånger, men det rör om i sinnet som den värsta mixer. Som en udda variant av Cast Away.

Bedårande visuella upplevelser gör att man ibland helt enkelt släpper handlingen och vad det är storyn vill berätta. Som om känslan av vad det jag ser förmedlar i sinnet är viktigare än att förstå mellan raderna. Debutanten Suraj Sharma är lysande i rollen som den unge Pi, han är i bild större delen av filmen och är den som gör grovjobbet med både humor, sorg och ilska. Bara att spela mot en tiger som egentligen inte finns i båten är ju en bedrift. Vilket för mig till att konstatera en hänförelse över den tekniska biten, nu användes faktiskt en levande tiger till en av sekvenserna men det är bara genom att kika på lite extramaterial jag får reda på detta. Inte en chans i hela oceanien att jag kunnat klura ut det själv.

att ta fan i båten har man ju hört talas om, men en tiger…

Nog för att CGI idag är vardagsmat, men att det kunde se så här fantastisk ut är en skön bonus att få uppleva. Nattscenerna på Stilla Havet är magiska. Helt underbara. Kanske är det också den felfria Blu Ray-bilden som hjälper till. Awesome är det iaf. Upplevelsen i 3D måste ha varit beyond magisk i scener som dessa. Vad är det då som gör att filmen inte föräras med de gudalika fem stjärnorna i betyget? Tja, även om filmmagin lever i nästan två timmar här så finns det partier i mitten som kanske känns lite utdragna och som en sorts avmätt väntan på finalen. Möjligen kommer slutet lite abrupt och hastigt snopet (fast med en liten tvist)…men..näst intill fulländat i omdömet är ju inte tigerskit precis.

Life of Pi är en sådan där film där upplevelsen av vad ögat ser och sinnet tar in är viktigare än vad den egentligen handlar om. En sådan där stund när man bara kan luta sig tillbaka och njuta av det man ser utspelas framför ens ögon, gotta sig i den varma känslan i kroppen. Heders till Ang Lee som rott (!) detta projekt i hamn och också lämnar stora utrymmen för varje enskild betraktare att själv fundera på vad dagens äventyr betyder just för honom eller henne.
Storartard upplevelse. En av de absolut bästa filmer jag sett i år. Den femte och sista stjärnan ligger där och skvalpar under den blå förföriska oceanytan…