Inferno (2016)

inferno_posterPartnerskapet mellan Hollywood och Dan Brown ger sig inte. Dags för ännu en bok att visualiseras. In med rävarna Ron Howard som regissör och Tom Hanks i the lead. Förstås. Hur skulle det se ut om denna del 3 hade en helt annan professor Langdon?? Galet ju.

Klart är också att rullen (naturligtvis) har fått löpa gatlopp från och med att den hade sin biopremiär hösten 2016. Pöbeln har icke varit nådig om man säger så. Kan vi ana att den mustiga hype som en gång i tiden omgav Dan Browns böcker nu har ersatts av ett sorts förakt för hans hittepåhistorier…? Brown klassas kanske lite som att läsa Hänt i Veckan? Bara yta, absolut inget innehåll.

Här återvänder nu iaf den gode Langdon till Europa och alla mysterier som kan hittas här. Närmare bestämt i vackra Florens, där han plötsligt vaknar upp med jordens huvudvärk och minnet helt bortblåst. Hur hamnade han här? Som tur är finns den driftiga läkaren Dr Brooks (Felicity Jones) till hands (oh yes, Langdon byter tjejer för varje rulle) och kan bistå när det plötsligt skits i det antika blå skåpet igen. Väldigt många tycks vilja ha tag i Langdon, av väldigt oklara orsaker…men som vanligt blir det gåtor att lösa, rebusar och Langdons äckligt smarta slutledningsförmåga. Där en gång i tiden Da Vinci-koden tog sig viss tid att sätta upp spelplanen…struntar Howard den här gången i allt sådant och öser på direkt. Som vanligt handlar det om att ta sig till olika checkpoints innan nästa ledtråd kan avslöjas. Idag är det många inblandade i soppan; bla en mystisk it-miljardär (Ben Foster). Här finns också biljakter, skottlossning och snygga bilder över vackra byggnader i Italien, Turkiet och Ungern. Lägg nu också till detta att ”hela mänsklighetens existens står på spel”. Visst serru!

tom-hanks-felicity-jones-inferno-film-678x381

som vanligt i Langdon-rullar tittas det väldigt mycket upp

Det är bara att inse att kanske professor Langdon haft sina 15 minuter i rampljuset i Hollywood. Där originalfilmen var ganska snärtig, byggde på smart dialog och hade en aura av äventyrslusta över sig…känns det här som ett snabbjobb från det löpande bandet. Som att Howard fått order om att inte lägga ned för mycket tid på produktionen. Standardformulär 1A. No more. No less. Hanks fixar förstås rollen. Easypeasy money för honom. Märks att han går på rutin. Jones är alltid sevärd. Hon funkar här också.

Klart sämsta delen i franchisen. men annat var nog inte att vänta.
Trots det inte helt usel, och som fredagsfilm efter en arbetsvecka duger den gott. Snygg yta och Howard har ju trots allt en rätt hög lägstanivå. Är man dessutom, som jag, lite svag för rullar med mysterie- och gåtlösning…är en sån här rulle ALDRIG fel.

Godkänt med viss ansträngning.

Annonser

En oväntad vänskap (2011)

Jamen här var det ju som att slå in öppna dörrar!
Som om det skulle spela någon roll i dagens upplevelse, när mysfaktorn och den där sköna feelgood-känslan slår kullerbyttor, positivitetsbägaren skummar över och man bara liksom sitter där med ett fånflin och tycker att kvällen blev med ens lite roligare…och att det där trista kommande mötet på jobbet dagen efter plötsligt känns lite oviktigare.
Då spelar ju sådant som den ovanstående observationen kanske ingen större roll ändå.
Banbrytande? Icke på något sätt.
Har man sett det förut? Givetvis.
Blir det ett problem? Njet!
Dubbelnjet faktiskt!

Äsch, man är så lättsåld i sinnet.
En historia som på förhand har sitt givna facit. Dessutom en BOATS också.
Herreminje..vi pratar ju själslig straffspark här. Och resultatet blir målisen i ena hörnet och bollen säkert placerad i andra. Johorå, visst serru.
Vi vet ju att snabbpratande Driss (Omar Sy) må vara en strulputte från den franska betongförorten, men egentligen är försedd med guldhjärta, moral, heder och en sjujävla cool dansstil. Vi vet att den totalförlamade rikingen Philippe (François Cluzet) framlever sina trista, inrutade, dagar med sina skötare/entourage i väntan på den förlösande extra kryddan i det (till synes flyende och meningslösa) livet.

Typ Diss. Vilken i sin upptäcker att det här med att vara personlig assistent åt en förlamad, till en början lite torr, snubbe ändå har sina små fördelar.
Inte minst tycks han må lite bättre i sitt eget sinne.
Trots att han egentligen bara dök upp på den där ”anställningsintervjun” för att få en stämpel i sina papper som berättigade honom till bidragspengar. Typ.
Och Philippe i sin tur upptäcker att den här lätt burduse gamängen intresserar honom och sannerligen inte är som alla de andra torrisarna som söker jobbet som assistent. Philippe känner sig nästan lite…upprymd?!

Ett omaka par på upptäcktsfärd i vardagen typ alltså.
Ah så fantasilöst egentligen. Men så satans underhållande att man efter filmen är färdig att ställa sig upp och busvisslande klappa händerna åt alla inblandade. Det är smart spelande på våra må-bra-känslor i kombo med våra empatisinnen, det är snyggt, och det är fanimej roligt hela vägen till eftertexterna. Här behandlas allt från moraliska dilemman, kärlek, längtan, vänskap och hur man coolast lurar Paris alla poliser när man är ute och kört för fort med fina sportbilen.

Extra roligt förstås att Diss väljer att behandla den förlamade Philippe som vilken snubbe som helst, handikappad eller ej. Alla de andra i omgivningen tassar naturligtvis på tå. Diss livar upp allt och alla helt enkelt. Skitenkelt manusgrepp som bara frossar i politisk inkorrekthet och inte är ett dugg nyskapande.
Men jag köpert ändå!

-”alltså polarn..vi får trimma din rullis lite! det här går ju för sakta!”

Stort plus i kanten förstås till manushantverkarna, tillika regissörerna, som anammat den uppenbarligen ganska sanna historien om denna vänskap. Givetvis något justerad för att passa filmformatet och för att ta del av sylvasse och mycket sevärde Omar Sy i den ledande rollen. Men vad fan, det kan man köpa också.

En oväntad vänskap innehåller sannerligen inga direkt oväntade turer i sin berättelse. Istället satsas på fint skådespel, roliga detaljer, en framvärkt sorts moral som dock inte stör alls, ett bra soundtrack och ambitionen att skapa ett stycke synnerligen underhållande drama med lite lustiga och udda kanter. Ett gött inlägg från filmeuropas pleasuredepartment som visar att fransoserna kan de också när andan faller på!
Mycket sevärd!

full starfull starfull starfull star