Av en händelse, fast det nästan ser ut som en tanke, går det bara ett antal timmar från det att jag ser Eddie Redmayne briljera som Stephen Hawking till att han kliver upp på scen och tar emot sin Oscarsgubbe i februari 2015. Tajming!

BOATS förpliktar alltid, liksom de rör sig i lömska vatten. Vad ska man ta med, vad ska utelämnas? Hur mycket av verkligheten måste förvanskas av olika orsaker? I det här fallet har naturlig hjälp kommit från Hawkings första fru, Jane, som skrev en bok vilken ligger som grund här.

Vi får följa den lite blyge unge studenten Stephen, hur han träffar Jane i 60-talets Cambridge. Hawking när samtidigt drömmar om att kunna förklara universum och allt. Typ. Helst med en formel. Idéer stöts och blöts och romantiken verkar gå som på räls. Redmayne och Felicity Jones passar smutt som paret. Jag trivs med att titta på dem. Bra kemi. Och så då den där hemska sjukdomen som kommer och lägger sig i. Jane stannar vid Hawkings sida och mycket av berättelsen härifrån utgår från hennes sätt att se på livet. Vardag som fest med en partner fast i sin sjukdom. Och åren som går.

Nätskvallret gör gällande att den verklige Hawking var så nöjd med Redmaynes porträtt att han påstår att det var som att verkligen se sig själv sitta i rullstolen och väsa repliker! Jag gillar Redmayne, han har ett easy sätt till sina roller. Här blir det en utmaning som heter duga, men skådisen fångar mycket bra det positiva lynne som Hawking verkar besitta. Han glänser förstås i rollen och går in för den stenhårt. Vilket betalar sig.

Kanske är det dock Jones i rollen som hustrun Jane som är den verkliga huvudpersonen i filmen? Trots att strålkastarljuset tycks skina mest på geniet som sitter fjättrad i sin stol.
Allt som Jane får ge upp för att kunna finnas vid sin mans sida. Riktig kärlek kan betvinga det mesta, men i parets udda situation är det ofrånkomligt att Jane till slut börjar sakna sådant som känns viktigt för henne. Både mentalt och sinnligt. Filmen går dock aldrig ned sig i någon sorts gritty lömsk lökighet, den håller sig på rätt sida. Känslan och helheten jag får är att filmen känns…värdig. På ett bra och seriöst sätt. Regissören James Marsh (Red Riding 1980) tutar inte i alla basuner. Tack för det.

stjärnorna väntar dem…eller nåt jobbigare.

Liksom i The Imitation Game är det mycket dåtid, mycket engelskt och mycket stabilt tillverkat filmgodis. BOATS KAN bli påfrestande och sötsliskiga när DEN sidan får lite för mycket utrymme, men det händer aldrig här. Rullen balanserar hela tiden på en sorts sansad linje och håller sig stadigt i. Inte så att det blir präktigt. Mer som att parets ganska märkliga resa tillsammans faktiskt känns helt igenom trovärdig.

Eddie Redmayne kan gotta sig ett bra tag i glansen från guldskimret som guldgubben avger. Han behöver inte skämmas för sitt pris. Möjligen kan man raljera lite över att Oscarsjuryn KAN ha en tendens att falla för lyten som ska återges på film (kanske politiskt inkorrekt att tycka så…men det är känslan.) Men som sagt, Redmayne behöver inte be om ursäkt för det han åstadkommer. Bästa betyget som sagt då kanske från Hawking själv. Felicity Jones är också mycket bra i sin återhållsamma sorg. Naturligtvis blev hon också Oscarsnominerad.

Det är en högst trivsam film, trots sitt kanske jobbiga ämne, och känns lite som en feelgood-rulle. Inte asbra. Men stabilt trivsam med två mycket passande huvudrollsinnehavare. Vi får väl också tacka manusmannen Anthony McCarten som lyckades övertala Jane Hawking att gå med på en filmversion av boken.

En sevärd film.