Kong: Skull Island (2017)

kong-posterAck ja, vad vore väl filmlivet utan dessa nedslag i den mest kalorifyllda och göttaste av popcornsbyttor då och då? Filmvärlden kan inte leva av djupsinniga allvarsamheter allena (även om det säkert finns de som faktiskt föredrar det).

Idag är det hejsanhoppsan och matinékänsla igen när vi tar oss till den gamla hederliga Skull Island. Jojomen. I filmen skrivs året till 1973, början på ett 70-tal med Vietnamkriget på upphällningen, utan mobiltelefoner och annat lullull. Mystiska vetenskapsmän tycks dock ha funnits i alla tider, och här heter han Bill Randa (John Goodman), vilken har en teori han behöver lägga fram i maktens korridorer i Washington. Rolig scen i början; Randa ser ut över en enorm massdemonstration mot kriget i Vietnam och utbrister; ”det blir inte galnare i Washington än så här”. HA! Tänk om den gode Randa hade sett Washington 2017! Kan vi ana en snygg manusanmärkning över tillståndet i den amerikanska nationen här…?

Hursomhaver, fyra manussidor senare är alltså en expedition på väg mot den mystiska ön som verkar ha både eget ekosystem och eget klimat som ser till att ön alltid är omgiven av stormar. Haha, fantasin! Lovely! Här finns nördiga vetenskapsmän, taniga forskare, en krigsfotograf (Brie Larson), en brittisk ex-militär (Tom Hiddleston) samt en hoper stridisar under ledning av den kärve Samuel L Jackson (vad gör han här…sin 345 film på två år?) Som en bonus får vi även en komisk sidekick i form av den strandade märkliga piloten Hank i skepnad av John C. Reilly. Kul gubbe! Utforskning av ön står på programmet, bl.a. via lite snyggelisnygga bilder på inflygningar mot ön medelst Hue-helikoptrar. Tidstypisk 70-musik gör sitt till och plötsligt känns det lite som Apocalypse Now igen. Smutt! Dessutom finfint färgsatt och med en kameralins som ger en snygg gritty känsla till hela rullen.

Där de tidigare King Kong-rullarna satt av tid på den ökända ön för att bygga upp stämningen, blir det rockn´roll nästan direkt här. Öns störste och mest buttre invånare dyker strax upp och leker plockepinn med de annalkande helkoptrarna. Wow! Vilken inledning! Inget gullegull eller myspys här icke. Dagens regiman Jordan Vogt Roberts (med blott sin andra featurefilm) tar steget från indiefacket och sätter sig bekvämt tillrätta i Hollywoods bästa popcornsstol. JVR tycks ha koll på precis hur man effektivast och framför allt snabbast drar igång en stunds röjigt roande äventyrsaction. Våra huvudpersoner i rollistan får göra skäl för lönen idag så att säga.

Det är fartigt, underhållande, sådär tramsigt overkligt som det ska vara i en riktigt hederlig äventyrsrulle. Vad manus högaktningsfullt bara skiter i är viss logik och den annars sedvanliga rutinen att svänga ihop antingen ett sorts ansträngt djup….eller den obligatoriska romantiken mellan några av protagonisterna. Här handlar det om att klara livhanken, inte bara i början från den minst sagt förbannade Kong…utan även från övriga obehagligheter på ön. Ok, vill man hitta någon sorts moralkaka här är det väl kanske att man icke ska ge sig på att ändra ekobalansen på ett isolerat ställe som detta.

Kong-Skull-Island

Så. Jävla. Förbannad.

Kong själv då? Jo tackar som frågar! Idag är han större och starkare än någonsin! Ser ut som ett badass i ansiktet, men visar också snart att han är både skräckinjagande OCH rättvis på samma gång. The keeper of the Island typ. Effekterna är förstås apsnygga (sorry) hela vägen in till eftertexterna och när jag går ut från bion känner jag mig nöjd. Jäkligt nöjd! Belåten över att faktiskt själva ön, Skull Island, idag nästan får stå i hela centrum för storyn. En snygg uppgradering av den gamla historien. Som självklart ändå inte missar chansen att ta med en och annan liten ingrediens från originalberättelsen.

En del har (som vanligt) suckat över bristen på personlighet och djup hos huvudrollsinnehavarna. Jag säger så här; vem fanken går på King Kong-rulle för att gräva ned sig i mänskliga karaktärer?? Det är ju gorilla-mayhem man vill åt! Och som också levereras till bl.a. Creedence´s… ”run through the jungle”! Mumma!

Wohoo! Vilka apkonster!
Jag ler fortfarande med hela nyllet.

 

p.s….SF visade (som vanligt) prov på smidighet…not… när man bara visar sina 2D-versioner på eftermiddagar mitt under jobbtider. Fick alltså bli 3D-glajjor på till denna kvällsrulle…men det kändes ok efter omständigheterna. Fast som vanligt rätt onödigt då effekten inte alls tillför ”något extra”. Tycker jag.

Annonser

Life After Beth (2014)

BETH_4SHEET_HR-page-001Som om regissören och storyplitaren Jeff Baena läst John Ajvide Lindqvist´s Hanteringen av odöda (kommer ni ihåg den?), och bestämt sig för att göra en egen visuell version av ämnet.

Resultatet? Inte alls kattskit, med en ton som då och då slår an det mer sorgsamma dramastuket, mitt bland alla galenskaper som inträffar. Zach (Dane DeHaan) sörjer sin flickvän Beth (Aubrey Plaza). Hon har precis oväntat avlidit i en olycka (ormbett!)t och Zach hittar ingen styrsel på tillvaron utan Beth. Bara en massa plågsamma minnen som dröjer sig kvar. Att hänga med Beths föräldrar ger lite balsam för stunden, men det är allt. Hemma får han inget större stöd i sorgen, där varken pappan Paul Reiser eller mamman Cheryl Hines (Cheryl från Simma lugnt Larry!) inte ”ser” Zach bland alla ytliga vardagsproblem.

Tillvaron ställs snart på ända då plötsligt ingen längre verkar vara hemma hos Beths föräldrar, fast det rör sig i huset! Envise Zach ger sig inte…och snart står banne mig Beth framför honom…fast hon inte borde! Heh!?

Se detta är en film som lyckas med det ganska lustiga konststycket att balansera på kanten mellan drama och galen komik. Eller är det komik med mörker bakom? Ett sorts sorgens mönster där det egentligen handlar om rädslan, fruktan och just sorgen när man förlorar någon? Att släppa taget? Å ena sidan allt detta som smyger sig på mellan raderna, iaf hos mig. Å andra sidan en helt GALEN story om vad som händer när personer som inte borde kunna göra det….plötsligt dyker upp och ställer till det på alla möjliga sätt!

Zach upptäcker också, trots den rena glädjen i både sinne och kropp, att det ändå inte är den ”gamla” Beth som nu kommit tillbaka. Hon visar plötsligt upp en sida som….man inte alls vill se hos en flick- eller pojkvän. Snart börjar Zach önska att Beth verkligen fortfarande låg i graven de nyss placerat henne i.

Life_Beth

”nya” Beth tycks ha mindre tålamod…

Mörker i kombo med knaskomedi? Ja kanske. Men inte det där simpla stuket som hade varit så lätt att ta till här. Storyn vinglar som sagt mellan de olika fallgroparna, men klarar sig ändå snitsigt undan att falla i de värsta klyschorna. Detta är absolut ingen ny Warm Bodies jag skådar! DeHaan i sin första (?) mer renodlade komiska roll känns som klippt för den något nervöse Zach. Vi får också insatser av John C. Reilly och Molly Shannon som Beths hårt prövade föräldrar, vilka kanske inte riktigt förhåller sig till situationen som man borde i det här fallet…. Missa dessutom inte Anna Kendrick´s lilla inhopp! Största behållningen har jag dock av Aubrey Plaza som Beth! Vilken roll! Hon spelar ut HELA sitt register, och här finns plats för både skratt och sorg när man ser hennes ”kamp” för att få vara med de hon älskar. Eller, ehhh… Mycket sevärd Plaza!

Läser jag in för mycket allvar i storyn? Borde den bara ses som en hysterisk komedi? JAG tycker iaf inte det. Lagren mellan allvar och trams är så tunna och glider in i varandra med jämna mellanrum. Låt vara att tokigheterna kanske tar för sig mer ju mot finalen storyn tar sig.

Bra take på det nu så översvämmade konceptet med zombies, odöda och annat knytt…!

Röjar-Ralf (2012)

Jag var alltid en Pac-Man-kille.
Eller Space Invaders-snubbe.
Jisses vad mycket nöje man hade en gång i tiden, då när tv-spelen inte var så…eh…avancerade och det fanns en och annan arkadhall att testa lyckan i. Inte minst på Gröna Lund och Liseberg!

När nu Disney sätter fingret på just tv-spel och dess världar och tar sig an storyn om den store väldige Ralf (eller Ralph), ond figur i det lätt ålderstigna men ack så populära spelet ”Fix it Felix!” (rippen på Super-Mario och Donkey Kong!), blir det  kul för både äldre och yngre publik.

Grejen är att Ralf är trött på att vara elaking, han vill bli uppskattad och hejad på. Som hans motståndare Felix i spelet. Dessutom får Felix alltid medalj. I Ralfs värld är höjden av uppskattning en medalj. Så varför skulle inte han också kunna få en? När han får höra att man möjligen kan få medalj i andra spelvärldar återstår bara att sonika lämna sin egen värld och utforska de andra!

Storyn leker underfundigt med att spelvärldens alla olika karaktärer och figurer kan röra sig fritt mellan maskinerna i spelhallen. Det enda man inte får göra är att dö i en annan spelvärld, då kommer man aldrig tillbaka igen. När så Ralf till slut hamnar i den märkliga ”Sugar Rush”-spelvärlden och möter den lilla flickan/viruset Vanellope börjar en märklig vänskap och ett äventyr som dock i värsta fall hotar att utplåna hela maskinparken i spelhallen!
Läge att bli hjälte fast man är bad guy alltså!

Givetvis fullständigt apsnyggt när Disney Animation Studios sätter den sidan till, de olika spelvärldarna är läckra och inte sällan snygga kopior på sådana vi hört talas om genom åren. Just greppet i manuset att leka med tanken att figurerna har ett annat liv när spelhallen stängts för dagen är helkul. Att se Ralf gå på terapimöten ihop med andra elakingar från allehanda tv-spel är bara för härligt…är det inte Bowser jag ser sitta där borta på stolen…?

”Som vanligt” vinklas (numera) historien lika mycket mot oss vuxna som målgruppen 2000-talets kids. Disneys saltiga moral finns naturligtvis allestädes närvarande i vilken produktion de än åstadkommer, men vägen dit går i dagens äventyr via både nostalgiskt roande humor och lite tuffare slapstick. Till och med de mörkare bitarna blir rejält dramatiska och kan möjligen få mindre knattar och knattor att sätta värsta skrattet i halsen. Överlag är det dock naturligtvis positiva tankar från Disneyfabriken! Fattas bara annars!

En top notch animerad skapelse flyger ju också bara så högt som röstresurserna kan bära den. Numera är det ju så. Faktiskt. På andra sidan Atlanten har man självklart fattat detta sedan länge, och nu är det mer eller mindre en konstart..och till och med lite prestige att få en röstroll i animerad produktion och försöka förmedla både känslor och dramatik med rösten som enda verktyg.
Här hemma i Sverige är känslan att vi ligger ljusår efter just det tänket, och är nöjda då Robert Gustafsson, Allan Svensson eller en lagom förvirrad Ulla Skoog kan städslas för uppgiften. Inget ont om dessa dock. jo förresten..Robert G är Sveriges mest överskattade komiker. Så, nu vet ni det också (antagligen är jag ensam i hela riket om att tycka detta..).

”ärligt…är det storleken…?”

Nåväl, dagens äventyr avnjuts självklart med originalröster som då tillhör John C. Reilly som Ralf och skräniga Sarah Silverman som Vanellope. Jag vet att många har svårt för gapiga Silverman, men här är hon lysande och verkligen ett med sin rollfigur. Reilly får kanske äntligen den cred han förtjänar. Mycket bra. Och banne mig om han inte låter som Seth Rogen till och från också!

Röjar-Ralf är fartig, lite bullrig, lagom sockersöt, sirlig och artigt sedesam. Tekniskt utfört ett typiskt mästerverk från studion. Och som vanligt har filmmakarna fattat att det gäller att flirta med föräldrarna till målgruppen. Här lyckas de riktigt bra. Ett av de bättre animationsäventyren i den nya stabila konceptformen.
Friskt underhållande.

full starfull starfull star

Carnage (2011)

Men hallå och ojsan!
Det var minsann länge sedan jag skrattade och led OCH skämdes på samma gång.
Och borde man skratta? Egentligen? Eller tyst känna någon slags inre självrannsakan att vi människor kanske inte är bättre än såhär när det hettar till..

Kanske ett självfilosoferande ”hmm…” är på sin plats, vad vet jag..? Vad jag däremot vet är att dagens lilla titt in i folkhemmet, låt vara ett amerikanskt sådant, bygger på en pjäs som spelats rätt framgångsrikt över hela globen om jag förstått det hela rätt. Här har nu store lille Roman Polanski tillsammans med pjäsförfattaren Yasmina Reza knåpat ihop ett filmmanus på samma historia, vilken blir en sorts enaktare på lagom beskedliga 80 minuter i min dvd.

Två pojkar råkar i handgemäng i en park, den ene skadar den andra lätt. Kidsens föräldrar ska nu träffas och prata igenom det hela. Själva filmen börjar faktiskt när deras möte i det närmaste är avslutat och paret Nancy och Alan Cowan (Kate Winslet och Christoph Waltz) ska precis säga hejdå och lämna paret Longstreet´s (Jodie Foster och John C. Reilly) Brooklynlägenhet. En liten kommentar ser dock hux flux till att kvartetten plötsligt befinner sig i Longstreets vardagsrum igen, då allt uppenbarligen inte var utrett. Longstreets är det bohemiska paret, lite filosofiska, medans Cowans är karriärmänniskorna…här symboliserat bla av att Alans telefon har en tendens att ringa var och varannan minut och driva alla till irritationens sköna gräns.

Stämningen är till en början reserverad men artig, men i takt med att en och annan snyggt inlindad insinuation studsar mellan paren börjar samvaron bli allt annat än hjärtlig. För att inte säga svart rolig. Det är alltså Polanski som håller i dagens dirigentpinne,och order verkar ha utgått till den ytterst talangfulla skådiskvartetten att ta ut svängarna så mycket de bara kan. Med stil givetvis. Att det är en teaterpjäs märks naturligtvis mer än väl, då skådespelet ibland känns sådär teatraliskt överdrivet. Dock inte på något störande vis om ni frågar mig.

stelhetens bistra företrädare

Humorn är både svart och fyndig på samma gång, då det som från början var ett möte om två grabbars skärmytsling, plötsligt eskalerar till anmärkningar och ironiska passningar mellan de ansträngda paren. Och det slutar inte där, när det mesta är uttömt i ”parkampen” kan man ju alltid ge sig på sin äkta hälft istället!

Att Foster, Winslet och Waltz är riktiga ess på mörka och djupare roller visste man ju liksom redan, dagens positiva överraskning blir istället att John C. Reilly äntligen får visa att han kan mer än att bara vara allmänt jönsig i flåshurtiga komedier. Han är faktiskt helt lysande som den jovialiske och svenneliknande äkta mannen Michael vilken till slut inte kan upprätthålla sin påtvingade älskvärdhet och istället låter sin aggression och frustration ta sig helt nya uttryck i det Longstreetska hemmet. Till hustrun Penelopes (Foster) skrämda förvåning.

Carnage är en sällsamt underhållande svart skröna om våra svagheter, stoltheter och uppdämda frustrationer och att hela filmen mer eller mindre utspelas i ett vardagsrum förhöjer bara underhållningsvärdet i den intensiva dialogtillställningen jag tittar på. Enda gnället jag kan uppbringa är att filmen slutar lite snopet, men å andra sidan har resan till eftertexterna då varit synnerligen absurt rolig, besvärande skämmig och en liten smula tragisk.

Talladega Nights: The Ballad of Ricky Bobby (2006)

Hojta Will Ferrell i väl vald folksamling och kanske hälften grymtar något ohörbart och muttar surt, en del kanske ser helt förvirrade ut och kanske en liten liten del spricker upp i en sorts skämsigt men ändå gillande leende.

Själv bekänner jag mig utan en sekunds tvekan till den sista gruppen.
Är Ferrell möjligen för amerikansk humor vad tex Steve Martin, Chevy Chase och en ung rå Eddie Murphy var i brytningen 70- och 80-talet..? Saken ligger nära till djupare fundering efter att ha tittat på dagens objekt. Ännu en rulle i det speciella universum som omger denne komiker. Jag har skrivit det förr, och gör det igen, mannen är en potentiell vattendelare med sin humor, sin rätt burdusa framtoning och sitt sätt att gestalta den sorts humor hans filmer näst intill alltid producerar. Då ska man dock inte för en sekund glömma bort att Ferrells kanske bästa insats kom i den betydligt mer djupare och kanske lite mer tragikomiska Stranger than fiction, en film som faktiskt också visar att mannen kan ägna sig åt lite mer seriös humor än man kanske kan tro när man jämför med hans karriär i övrigt.

Här och nu är det dock den puckade skrattbyxan på!
Ferrell i centrum som nationalhjälten och NASCAR-föraren Ricky Bobby. Inget är för omöjligt eller galet för detta raceress! Det är med andra ord en skön nidbild som Ferrell och hans ”husregissör” Adam McKay målar upp. På 108 minuter drivs det hejdlöst med hjältefenomen och andra filmer där jag åtminstone kan pricka av både Days of Thunder och Rocky-sagan. Kanske är det mer än någonsin ett lustmord på Tompa Cruise´s sirapsdoftande bilåkarepos, men också ett finfint skämsinlägg på temat relation mellan far och son hinns med…  Här samsas dessutom hel- och halvidioter och alla kör på i samma inavlade stil.

Speciellt tokroligt blir det när Sasha Baron Cohen gör entré som den dryge och elegante europeiske fartfantomen Jean Girard, den som blir Ricky´s nemesis och den som helt enligt en god hjältesaga på väl vald plats i manuset ser till att huvudpersonen förlorar allt och måste kämpa sig tillbaka med alla prövningar som det nu innebär, givetvis med den speciella idiothumorn som sällskap. Mycket roligt och rejält skönt skådespel av Cohen, helt i linje med hans egen humor och Ferrell´s. Vem kommer att kunna glömma det synnerligen förolämpande; hakuna matata bitches…!!!

legender föds ur denna intellektuella omgivning..

Humorn som sådan uppehåller sig med berått mod på båda sidor om anständighetens gräns, och kanske är det just det som gör den så inihelvete rolig. Och jag skojar inte nu, men en film som i parti och minut får mig att brista ut i hejdlöst gapflabb förtjänar ett rejält gott betyg. Komiken är naturligtvis icke på något sätt avancerad, men det är något speciellt med Ferrell och hans förmåga att alltid kunna få till det. Att göra det simpla ännu simplare och därmed desto roligare. Snygga detaljer och synnerligen snärtigt manus gör naturligtvis sitt till.

Förutom Cohen och Ferrell är det också rejält tilltaget i birollerna med sköningar som John C. Reilly som Rickys något puckade bäste vän, Gary Cole som Rickys vilda farsa, Michael Clarke Duncan (RIP) som pålitlig stallboss, Leslie Bibb som hillbilly-bimbo och Amy Adams som det romantiska inslaget.

Talladega Nights: The Ballad of Ricky Bobby är en hejdlös drift med allt vad sporten NASCAR handlar om, dess kultur och omgivning. Skämten är låga men också galet roliga och någonstans under all yta, färg och rå humor döljer sig faktiskt en rejält frikostig feelgood-historia. Kanske får jag stå ensam vid mitt skrank men jag tycker detta är en galet rolig film! Perfekt när hjärnan inte behöver vara med i tittandet!