Men hallå och ojsan!
Det var minsann länge sedan jag skrattade och led OCH skämdes på samma gång.
Och borde man skratta? Egentligen? Eller tyst känna någon slags inre självrannsakan att vi människor kanske inte är bättre än såhär när det hettar till..

Kanske ett självfilosoferande ”hmm…” är på sin plats, vad vet jag..? Vad jag däremot vet är att dagens lilla titt in i folkhemmet, låt vara ett amerikanskt sådant, bygger på en pjäs som spelats rätt framgångsrikt över hela globen om jag förstått det hela rätt. Här har nu store lille Roman Polanski tillsammans med pjäsförfattaren Yasmina Reza knåpat ihop ett filmmanus på samma historia, vilken blir en sorts enaktare på lagom beskedliga 80 minuter i min dvd.

Två pojkar råkar i handgemäng i en park, den ene skadar den andra lätt. Kidsens föräldrar ska nu träffas och prata igenom det hela. Själva filmen börjar faktiskt när deras möte i det närmaste är avslutat och paret Nancy och Alan Cowan (Kate Winslet och Christoph Waltz) ska precis säga hejdå och lämna paret Longstreet´s (Jodie Foster och John C. Reilly) Brooklynlägenhet. En liten kommentar ser dock hux flux till att kvartetten plötsligt befinner sig i Longstreets vardagsrum igen, då allt uppenbarligen inte var utrett. Longstreets är det bohemiska paret, lite filosofiska, medans Cowans är karriärmänniskorna…här symboliserat bla av att Alans telefon har en tendens att ringa var och varannan minut och driva alla till irritationens sköna gräns.

Stämningen är till en början reserverad men artig, men i takt med att en och annan snyggt inlindad insinuation studsar mellan paren börjar samvaron bli allt annat än hjärtlig. För att inte säga svart rolig. Det är alltså Polanski som håller i dagens dirigentpinne,och order verkar ha utgått till den ytterst talangfulla skådiskvartetten att ta ut svängarna så mycket de bara kan. Med stil givetvis. Att det är en teaterpjäs märks naturligtvis mer än väl, då skådespelet ibland känns sådär teatraliskt överdrivet. Dock inte på något störande vis om ni frågar mig.

stelhetens bistra företrädare

Humorn är både svart och fyndig på samma gång, då det som från början var ett möte om två grabbars skärmytsling, plötsligt eskalerar till anmärkningar och ironiska passningar mellan de ansträngda paren. Och det slutar inte där, när det mesta är uttömt i ”parkampen” kan man ju alltid ge sig på sin äkta hälft istället!

Att Foster, Winslet och Waltz är riktiga ess på mörka och djupare roller visste man ju liksom redan, dagens positiva överraskning blir istället att John C. Reilly äntligen får visa att han kan mer än att bara vara allmänt jönsig i flåshurtiga komedier. Han är faktiskt helt lysande som den jovialiske och svenneliknande äkta mannen Michael vilken till slut inte kan upprätthålla sin påtvingade älskvärdhet och istället låter sin aggression och frustration ta sig helt nya uttryck i det Longstreetska hemmet. Till hustrun Penelopes (Foster) skrämda förvåning.

Carnage är en sällsamt underhållande svart skröna om våra svagheter, stoltheter och uppdämda frustrationer och att hela filmen mer eller mindre utspelas i ett vardagsrum förhöjer bara underhållningsvärdet i den intensiva dialogtillställningen jag tittar på. Enda gnället jag kan uppbringa är att filmen slutar lite snopet, men å andra sidan har resan till eftertexterna då varit synnerligen absurt rolig, besvärande skämmig och en liten smula tragisk.