Jag var alltid en Pac-Man-kille.
Eller Space Invaders-snubbe.
Jisses vad mycket nöje man hade en gång i tiden, då när tv-spelen inte var så…eh…avancerade och det fanns en och annan arkadhall att testa lyckan i. Inte minst på Gröna Lund och Liseberg!

När nu Disney sätter fingret på just tv-spel och dess världar och tar sig an storyn om den store väldige Ralf (eller Ralph), ond figur i det lätt ålderstigna men ack så populära spelet ”Fix it Felix!” (rippen på Super-Mario och Donkey Kong!), blir det  kul för både äldre och yngre publik.

Grejen är att Ralf är trött på att vara elaking, han vill bli uppskattad och hejad på. Som hans motståndare Felix i spelet. Dessutom får Felix alltid medalj. I Ralfs värld är höjden av uppskattning en medalj. Så varför skulle inte han också kunna få en? När han får höra att man möjligen kan få medalj i andra spelvärldar återstår bara att sonika lämna sin egen värld och utforska de andra!

Storyn leker underfundigt med att spelvärldens alla olika karaktärer och figurer kan röra sig fritt mellan maskinerna i spelhallen. Det enda man inte får göra är att dö i en annan spelvärld, då kommer man aldrig tillbaka igen. När så Ralf till slut hamnar i den märkliga ”Sugar Rush”-spelvärlden och möter den lilla flickan/viruset Vanellope börjar en märklig vänskap och ett äventyr som dock i värsta fall hotar att utplåna hela maskinparken i spelhallen!
Läge att bli hjälte fast man är bad guy alltså!

Givetvis fullständigt apsnyggt när Disney Animation Studios sätter den sidan till, de olika spelvärldarna är läckra och inte sällan snygga kopior på sådana vi hört talas om genom åren. Just greppet i manuset att leka med tanken att figurerna har ett annat liv när spelhallen stängts för dagen är helkul. Att se Ralf gå på terapimöten ihop med andra elakingar från allehanda tv-spel är bara för härligt…är det inte Bowser jag ser sitta där borta på stolen…?

”Som vanligt” vinklas (numera) historien lika mycket mot oss vuxna som målgruppen 2000-talets kids. Disneys saltiga moral finns naturligtvis allestädes närvarande i vilken produktion de än åstadkommer, men vägen dit går i dagens äventyr via både nostalgiskt roande humor och lite tuffare slapstick. Till och med de mörkare bitarna blir rejält dramatiska och kan möjligen få mindre knattar och knattor att sätta värsta skrattet i halsen. Överlag är det dock naturligtvis positiva tankar från Disneyfabriken! Fattas bara annars!

En top notch animerad skapelse flyger ju också bara så högt som röstresurserna kan bära den. Numera är det ju så. Faktiskt. På andra sidan Atlanten har man självklart fattat detta sedan länge, och nu är det mer eller mindre en konstart..och till och med lite prestige att få en röstroll i animerad produktion och försöka förmedla både känslor och dramatik med rösten som enda verktyg.
Här hemma i Sverige är känslan att vi ligger ljusår efter just det tänket, och är nöjda då Robert Gustafsson, Allan Svensson eller en lagom förvirrad Ulla Skoog kan städslas för uppgiften. Inget ont om dessa dock. jo förresten..Robert G är Sveriges mest överskattade komiker. Så, nu vet ni det också (antagligen är jag ensam i hela riket om att tycka detta..).

”ärligt…är det storleken…?”

Nåväl, dagens äventyr avnjuts självklart med originalröster som då tillhör John C. Reilly som Ralf och skräniga Sarah Silverman som Vanellope. Jag vet att många har svårt för gapiga Silverman, men här är hon lysande och verkligen ett med sin rollfigur. Reilly får kanske äntligen den cred han förtjänar. Mycket bra. Och banne mig om han inte låter som Seth Rogen till och från också!

Röjar-Ralf är fartig, lite bullrig, lagom sockersöt, sirlig och artigt sedesam. Tekniskt utfört ett typiskt mästerverk från studion. Och som vanligt har filmmakarna fattat att det gäller att flirta med föräldrarna till målgruppen. Här lyckas de riktigt bra. Ett av de bättre animationsäventyren i den nya stabila konceptformen.
Friskt underhållande.