Nocturnal Animals (2016)

Börjar som en artsy-fartsy visuell installation men utvecklas sen till en gåtfull godbit av guds nåde. Rullen osar av detaljplanering ned till minsta bildruta. Vartenda föremål, varenda bildvinkel känns genomtänkt x4 liksom. Men vad annat kan man kanske förvänta sig från Tom Ford, modeskaparen-turned-director…?

Det märkliga är att jag som normalt är lite svårflörtad på sådana här stilistiska och kliniska rullar, den där gränsen mellan prettodynga och smartness är ju så tunn i de här markerna, nästan faller direkt för filmen. Kanske beror det på att Ford lyckas komba två historier, eller snarare tre, i en enda (till synes sömlös) lång linje där varje övergång känns helt naturlig och färgerna flimrar förbi i harmoniska stötar? Kanske beror det på att en av mina favvisar Amy Adams känns som helgjuten i huvudrollen? Med sitt sköra ansikte och det röda håret som kontrast till hennes diskreta (och uttänkta?) klädval i varje scen…?

Här är hon Susan, ägare (?) av ett konstgalleri och gift med affärssnubben Hutton (Armie Hammer) i ett klassiskt kärleksdött äktenskap. Susan flyter mest runt och verkar ta livet med vemod. Hemmet är sterilt, kliniskt, med varje pinal på precis rätt plats. Snyggt, men ack så trist. Ingen cosy hemmafeeling där inte!
När så ett paket anländer innehållandes ett manuskript av hennes ex-mans kommande bok, händer det grejer. Exet, Edward (Jake Gyllenhaal), vill uppenbarligen att Susan ska läsa hans historia. Som visar sig vara en våldsam thriller om en familj på väg genom det amerikanska landskapet. Nu får även jag som tittare se det Susan läser, filmen tar plötsligt ett steg i en helt annan riktning. Det blir en ”story inside a story”. Vi får här nu oväntat Gyllenhaal själv som familjefar tillsammans med frun Laura (Isla Fisher) och tonårsdotter. En otrevlig incident mitt ute i ödemarken får ödesdigra konsekvenser. Med ens är rullen ett våldsamt drama! Fortfarande otroligt snygga bilder i filmen. Nu över sargade slätter och ödsliga vägar. Resten av rullen klipper växelvis mellan en alltmer upprörd, läsande, Susan…och Gyllenhaal i rollen som den fiktive pappan i berättelsen. Lägg till detta också små hopp bakåt i tiden då vi får ta del av hur Susan och Edward träffades och blev ett par..och hur de gled isär.

så satans snyggt tillverkade scener att man nästan storknar

Ja, det ÄR en märklig rulle! Men den fastnar som tusan! Liksom den intensivt läsande Susan inte kan släppa boken…kan inte jag sluta titta på det som sker. Vad kommer att hända den fiktive fadern Tony? Vad kommer att hända med Susan? Varför vill Edward att hon ska läsa boken? Galet många frågor hopar sig i skallen under knappa två timmar, och det här är bra skit alltså! Riktigt bra! Ford lyckas sjukt perfekt med sitt mission att väva in tittaren i ett drama med ett mysterium. Jag fattar att hela rullen är fylld med symbolik, vissa kopplingar uppenbarar sig jäkligt snyggt i kombo med att historien om Susan och Edward också rullas upp samtidigt som allt det andra sker. Jag hinner läsa in ett par övriga, andra flyger förmodligen förbi mitt rätt förvirrade sinne. Men det spelar liksom ingen roll det heller. Jag köper det ”konstiga” när jag ändå får allt det andra så jäkla snyggt förpackat!

Andra som bör äras i rullen är Michael Shannon i rollen som bister polis, och Aaron Taylor-Johnson (knappt igenkänningsbar!) som riktigt obehagligt badass! Yaak!

Så. Kanske Ford skörtat upp mig ordentligt här. Jag har en sorts teori om slutet, men inser också att det säkert kan tolkas på en massa andra sätt. Och kanske är det just det som gör filmens storhet? Att det blir så fritt att tolka den…?

Ett rejält drama förpackat i ett mysterium som du inte knallar iväg från i första taget.

Jäklar vilken snygg rulle!

Arrival (2016)

arrival-2016-posterJädrans film att dröja sig kvar i minnet!

Trots att det är flera dagar, en hel vecka, sedan jag upplevde den vägrar den lämna sinnet. Bara det i sig tyder väl på en märklig upplevelse…eller va? Jag skriver också ”upplever” det som sker här, för det är precis vad jag gör. Och säkert alla de andra i biosalongen. Vi sitter där och bara glor, nästan förstummat, försöker processa vad det är som dagens kvinna Louise (Amy Adams) ställs inför. Liksom resten av världen, då 12 mystiska främmande rymdfarkoster plötsligt bestämmer sig för att stanna till på jorden. På olika platser. I filmens fall i Montana.

Vad vill de? Köra en utrensning a la Independence Day, eller bara ringa hem eftersom de åkt vilse? Militären bryr sina hjärnor, tagna kontakter fungerar icke. Två kulturer som har problem med att mötas, att ens börja prata med varandra. Haven´t we heard that before..?

Louise är ett språkess, lingvist, top notch i gebitet och arméhöjdaren Forest Whitaker ger henne ett offer she can´t refuse. ”Häng med till fältet i Montana och sätt oss i förståelig kontakt med the aliens ASAP” är den stående ordern. Med också på resan vetenskapen i form av en rätt trevlig och nedtonad Jeremy Renner som ”expert”.

Ok, det som börjar simpelt (om uttrycket tillåts) förvandlas ganska snart till något helt annat när jag sitter där i biomörkret. Dagens regissör Denis Villeneuve (japp han igen!) öser på med sin patenterade visuella stil, sitt slow-cooking-berättande och den fantastiska musiken. Skrev jag musiken?? LJUDMATTAN menar jag ju! ”Som vanligt” är det islänningen Jóhann Jóhannsson som tillhandahåller åt Villeneuve, och jädrar i min låda vad bra det blir! Igen! Det känns banne mig alltid som att firma Villeneuve och Jóhannsson gör musiken till en del av handlingen! Varenda gång de jobbat ihop.

arrival_pic

varför så bedrövad?

Amy A briljerar förstås i dagens upplevelse. Jag gillar ju henne. En tjej i min bok. Oavsett om hon dansar och sjunger i Central Park eller står och ser glåmig ut på en äng i Montana. Idag får hon verkligen skådespela, lämna ut sig själv. Har hon någonsin känts så ”naken” förut? Kanske inte. Mötet med besökarna i den konstiga farkosten kommer att förändra henne för alltid, så långt kan jag sträcka mig till att skriva. I  övrigt bör filmen helt enkelt upplevas med så små förutsättningar som möjligt.

Klart är dock att den som väntar sig ett bang-för-bucksen-äventyr med suspekta utomjordiska besökare i kikarsiktet…har hamnat helt fel. Här sker explosionerna i våra tankebanor i hjärnan. Kanske lite som i mästerverket Contact från -97. Jag tänker också direkt att det här är årets Interstellar. Ok, kanske når den inte ända upp i DEN klassen ändå. Nolan-eposet fick mig att fånga polletten direkt och falla handlöst. Dagens upplevelse kräver bearbetning, och det finns några loopar jag inte riktigt kan ta till mig…ännu. Men att det är en av årets starkaste rullar är ristat i den finaste av stenar!

Mindbending i hjärnan!
Plus det visuella som liksom drar in dig i känslor.
Hua!

 

 

 

Batman v Superman: Dawn of Justice (2016)

batman-vs-superman-posterAlltså, Läderlappen mot Stålis.
I samma rulle. Vem har inte väntat på det liksom?? (well, troligen alla som fullständigt skiter i superhjältar, och dessa två herrar i synnerhet)
Men, för oss andra…kanske vi som växte upp under ett 70- och 80-tal med näsan ofta begravd i diverse seriemagasin..är ju detta förstås som lite manna från ovan.
Eller…?

Nåväl, säg såhär…Filmen.Tar.Tid.På.Sig.
Två timmars rejäl startsträcka innan innan herrar Wayne och Kent blottar trikåer och full body armour och går i klinch med varandra. Big style förstås! Fattas bara annat.
Så vem ska vi ”tacka” för att denna serietidningsfantasi äntligen blir verklighet? Den ”visionäre” (ofta förekommande uttryck på hans filmposters) regissören Zack Snyder? Manusmännen Chris Terrio (Argo) och David S. Goyer (pålitlig plitare på senaste Batman-trilogin)? Snyder visade ju med Man of Steel att han inte var helt bortkommen i DC Comics universum, och kör egentligen bara på i samma stil…med lite extra lök som tilltugg. Snyder (och manusmännen) väljer idag dessutom att svärta ned det hela lite. Bra tänk tycker jag som gillar sånt. Grejen är kanske bara att Snyder och filmbolaget Warner stirrat sig så sneda på en 11-årsgräns-isch att det hela blir lite…lamt.
Hade man löpt linan ut hade rullen känts mer…vuxen.

Men vaddå, vem är jag att klaga? Gillar ju både Battis och Stålis., här kommer en paketlösning. Idag är Bruce Wayne både ärrat sliten och dessutom förbannad. Det ondaste ögat kastar han på Stålmannen, som i miljardärens ögon är ansvarig för att tusentals människor fick sätta livet till i slutet på MoS. Är det verkligen rätt att dyrka den osårbare hjälten, att låta honom komma undan med nästan vad som helst? Wayne börjar nu sitt privata korståg mot Stålis…och payoffen kommer som sagt efter ca två timmars uppsnack då handskarna åker av i en orgie av slowmotionscener med ösregn, eld och demolerade byggnader.

Så, trots att jag får en sorts battle mellan giganterna, finns det grejer att störa sig lite på. Dels avsaknaden av det ”vuxna” mörkret. Konflikten mellan gubbsen som försvinner lite för fort. Slutfighten där Snyder lånar in bergstrollet från LOTR!! Jo det är sant! Irriterande.

Men återigen, det ÄR en serietidningsrulle…och då får man vad som kanske förväntas. Effekter är snygga (om än lite tröttsamma när typ samma hus rasar ihop för 12 gången), Gal Gadot gör ett assnyggt inhopp som Wonder Woman och nu väntar vi bara på hennes ”egna film”, Jesse Eisenberg gör en ”Jesse Eisenberg” och spelar över som Lex Luthor…men hey..han gör vad han ska. Finns bästa ”Alfred” i dagens rulle!? Kanske. Jeremy ”sandpapperet” Irons!

batman-v-superman-affleck-cavill-rainy-fight

”varför så arg kompis..!??!”

Och så huvudpersonerna själva då. Henry Cavill kör på i samma trikå-spår han inledde i förra rullen. Cavill SER ut som en Stålis..och agerar kanske som en ganska känslokall Stålis också. Han gör jobbet, men inget man liksom kommer ihåg till eftervärlden. Dagens stora HURRA går istället HELT OTIPPAT till gamle Ben Affleck som bär upp sin Batman-dräkt med den äran! Damn, mannen funkar ju helt lysande som Bruce Wayne. Vem kunde tro det!? Alla runt jordbollen som skrikit i avsky över att Affleck axlat Batmanslängkappan vet inte vad de snackar om. Spontant väljer jag Afflis framför skitnödige och stiffe Bale alla dar i veckan. Iaf som det känns nu. Vi måste förstås ge Affleck någon film till att visa var skåpet ska stå. Dessutom pratar dagens Läderlappen tuffare än någon annan maskerad hämnare gjort. Bara en sån sak!

Har vi glömt nån? Ja Lois Lane! Filmens mest onödiga roll! Fyller ingen funktion överhuvudtaget! Amy Adams (som jag gillar märk väl) springer mest runt som en yr höna. Skohornad in i manuset av guds nåde! Det var inte bra.

Summa summarum; en intressant start på det som förhoppningsvis ska utveckla sig till Justice Leauge-gänget. Snyder har koll på hur man gör popcorn-film, trots ett par flaws i dagens äventyr. Jag stör mig en pytteaning på tempofördelningen i rullen. En konflikt som liksom ebbar ut. På finalens badass. På att filmen blir lite för barnvänlig i vissa lägen. Och…vem visste att Metropolis låg så nära granne med Gotham!??!
Fast..det är inte så störigt.

Men annars, jag hänger på Warners moteld mot Marvels dominans!

 

#30_logoVill du HÖRA mer om känslorna angående dagens rulle? Hoppa till avsnitt 30 av Sofpodden där jag och Fiffi snickesnackar en stund om bataljen.

 

Förtrollad (2007)

Vad är det som får oss att välja vilka filmer vi ska se?
Tja, oftast har man ju såklart en sorts färdig gameplan över vilka rullar man vill uppleva. Intresse, genrefavoriter, diverse hajper, snacket, trender, favvoskådisar, utmaningen att utsätta sig för nåt annorlunda…som ni hör, det finns MASSOR med anledningar. Inget konstigt med det.

Lite extra intressant då när ett tips bara kommer sådär i förbifarten, från en annan filmtok som också skriver om film. På en rulle man har vetat om ganska länge, men inte direkt tittat åt eftersom den på förhand inte liksom platsat in i MIN gameplan. Jag menar, Disneys snirkliga logga på omslaget, sirliga gullefärger och sedvanliga sötebrödstexter. Prinsessa, sagovärld, romantiska föreställningar som hämtat ur den värsta endimensionella klyschigt slitna sagobok…MEN…så var det en liten detalj som ändå fångade upp mig. När bloggkamraten Henke plötsligt skrev att han kände vibbar från Stardust, den lätt annorlunda sagorullen från 2007, hajade jag till en aning. Stardust var en film jag gillade otroligt mycket, kombon av ren sagokänsla, äventyr, och framför allt en sorts tounge-in-cheek-humor kändes kanoners i min bok där. Menade nu alltså den gode Henke att…dagens rulle skulle kunna röra sig i samma vatten? Trots sin präktiga Disney-stämpel? Trots att bolaget ALDRIG verkar tröttna på sina storys om väna prinsessor hit och snygga prinsar dit? Finns ju som bekant bara ett sätt att ta reda på alla frågor man har i filmsammanhang. In med rullen i spelaren och…VOILA!

I det tecknade sagolandet Andalasia är allt SÅKLART finemangs. Vackra landskap, böljande kullar, härliga vattenfall, en ensamboende snygg men fattig brutta som DESSUTOM kan både tala och sjunga MED alla djur (rimligt i Disneys värld remember..) Of course väntar hon på DEN RÄTTA, prinsen, snyggingen på häst som ska komma och svepa med henne i ett glitter av romantik och skimmer. Och såklart kommer prinsen, lagom för att rädda den väna Giselle, som vår hjältinna heter, undan en ovanligt glupsk jätte. I skuggorna lurar också såklart den elaka styvmodern till prinsen, drottningen som styr riket medelst mörka krafter och klantiga medhjälpare. Håhåjaja, hittills inget nytt under solen här alltså. Disney på sin egen bakgård, lugnt och tryggt.

Andra bullar från ugnen blir det dock när Giselle tokluras av den elaka drottningen och faller i ett sorts tidshål…och vips hamnar i dagens New York! Det OTECKNADE New York alltså. Inget mer gullegull, bara den skitiga, larmande och kaosartade staden vi lärt oss älska på film! Giselle har plötsligt lämnat ritbordet och tagit formen av den rödhåriga Amy Adams i vit otymplig sagoklänning. Dessutom med helt naiv föreställning om stället hon hamnat på. Strax enter från höger också Patrick Dempsey som ensamstående skilsmässoadvokat med dotter som ser på det här med kärleken på ett litet mer cyniskt sätt än vad Giselle gör. Snart korsas deras vägar och..tja ni fattar ju… Lägg därtill lite mer besök från sagolandet i form av prinsen, Edward (James Marsden), som minsann tänker hämta hem Giselle till lugnet igen. Synd bara att han är lite…soft i skallen..typ. Dessutom smyger drottningens klant till medhjälpare (Timothy Spall) med på resan med skum agenda.
Plus en talande ekorre som heter Pip!

Låter det knäppt, idiotiskt, larvigt? Jag lovar, det är inte det!
Istället är det alldeles förtjusande charmigt och underhållande! Som att regissören, Kevin Lima, fattat hur man underhåller ALLA, yngre som äldre. Ta sagans alla jönsiga element och mixa dem med lite lagom skön nutidshumor, lite sprättig fysiskkomik, och ett manus som kostar på sig att driva med både sagoklyschor och romantiska föreställningar. Som här! Mest imponerande; att Disney vågar sätta lite löjets tecken på sig själva och häckla med sina egna sagovärldar! Man skulle också kunna säga att de här bakar in både Snövit, Askungen och Törnrosa på en och samma gång! Vill man hittar man också rullar som Pretty Woman…eller den gamla klassikern Roger Rabitt…häri. Amy Adams har på senare tid växt ut till en riktig toppenskådis och den här rullen gjordes ju redan 2007, men har en Adams i TOPPFORM med skön tajming på humorn! Här får hon dessutom chansen att både sjunga och dansa värsta musikalnumren, där speciellt en riktig mustig och färggrann scen från Central Park kan vara en av rullens höjdpunkter! Att sedan också en skönt elak och snapig Susan Sarandon dyker upp in the flesh som den elaka drottningen mot slutet, sätter vi på bonuskontot!

välkommen till Köpenha…flåt..Central Park

Så jag lyfter återigen på gubbkepsen, för friskheten i storyn, inte bara gullegull, tempot, humorn som ofta rör sig in det vuxna landskapet (även om det såklart i första hand är en familjerulle), det visuella som både skojar MED och flirtar ÅT gamla nostalgiska musikalnummer (tänk Mary Poppins!) Rent ekonomiskt också en av Disneys mer inkomstbringande rullar, drygt 340 miljoner dollars klirr worldwide på en budget på ca 85 mille. Bra återbäring på dollarn där! Nu är såklart inte siffror allt i filmens värld, men sambandet känns ändå naturligt med tanke på underhållningsfaktorn!

Förtrollad är en sån där film som omedelbart får dig på gott humör om rätt förutsättningar finns.
Lite larvig javisst, men med en äventyrlighet och tjosanhoppsan..och den där lilla kryddan av ganska knasig humor som mer än väl sätter den i samma liga som t.ex. just Stardust. Eller varför inte Bleka Dödens Minut! Disney kängar till sig själva en aning och av bara farten bjuds det på riktig finurlig och sprittande glada fånerier som inte bara barn torde tilltalas av.
Rekommenderas varmt! Tack Henke!

American Hustle (2013)

En av de mer märkliga rullarna under årets (2014) första månader?
Inte så mycket för något konstigt innehåll av något slag, nej mer för att filmen lyckats med bedriften att inhösta icke mindre än 10 Oscarsnomineringar!
På att handla om egentligen…ingenting?

Kanske man får se det som skådisarnas show om inte annat? Här kastar regissören David O. Russell (Silver Linings Playbook) in pålitliga ess som Christian Bale (vilken naturligtvis gör en kameleontförvandling), Amy Adams, Bradley Cooper, Jeremy Renner och Jennifer Lawrence. Tung rollista det där. Betyder det automatiskt att historien blir bra då? Of course not!
Åsikterna och meningar har gått isär, därav kanske den rätt stora uppmärksamheten på en rulle som istället är en ganska lättknaprad skröna. Mer eller mindre. Som om Maffiabröder hade gått på dejt med gamla goa Blåsningen. Ungefär.
Svårt att ta historien på allvar, även om viss verklighetsbakgrund finns (”some of this actually happened”). Vad det istället blir är en stunds smackebonk i sällskap med otvivelaktigt begåvade skådisar.

Skojaren Irving Rosenfeld (Bale) står inför ett ganska lätt val. Att tillsammans med sin con-partner Sydney Prosser (Adams) samarbeta med FBI. Alternativet är att skaka galler för de brott i skojarbranschen paret begått. Det är 70-tal och det är hiskeliga kläder, muliga Jersey-miljöer, swagig musik såklart och ett par sällsamt roliga timmar om man gillar den där murriga och galna scenografin som hör till detta svunna årtionde. Här ska sättas fast fula fiskar, och FBI-vildhjärnan Richie DiMaso (Cooper) har så mycket galna idéer att man nästa storknar som tittare. Tålmodiga chefer (med vissa invändningar) låter honom dock hållas, och tillsammans med skojarparet Rosenfeld/Prosser blir det en lustig cirkus.
Så pass knasig att man liksom inte tar den på allvar.
Vilket inte gör nåt.

O. Russell låter sina adepter köra hela registret fullt ut, och vräka på med någon sorts svart humor i kombo med lite vagt drama i ena hörnet. Ganska snabbt slås jag av känslan att storyn inte spelar så stor roll här. Ber du mig förklara handlingen mer i detalj såhär i efterhand blir det lite svårt. Maktens korrupta män ska snärjas, man hoppas på lite maffiagubbs också i fångsten. Ett setup ska göras. Den populäre och genomtrevlige, men möjligen ”smutsige”, politikern Carmine Polito (Jeremy Renner) är vägen in i fiskdammen. FBI tillhandahåller fiskespöna och Rosenfeld och Prosser är beten. Plus en massa oberäkneliga bifigurer och händelser förstås. Som t.ex. Jennifer Lawrence! Som utflippad och starkt karikatyrsdriven förortsfru blir hon en vandrande säkerhetsrisk. Överspel och hysteri. Men samtidigt på något galet sätt passande i den här SKRÖNAN till story. Överlag gillar jag dagens skådisar. Att Bale kunde göra en…Bale…visste man ju redan. Kanske han kör lite på rutin..? Utan att vara dålig ska dock sägas. Om nu Bales figur Rosenfeld är den egentliga huvudpersonen försvinner han stundtals, i skuggan av den mycket sevärda Amy Adams. Kanske den enda av alla som lyckas förmedla ett sorts inre mörker? Som de alla verkar lida av. Bradley Cooper kan man inte tycka illa om. Fast man kan undra om en tokstolle som hans Richie verkligen skulle kunna få ansvar för en operation som den här? Äsch skit samma då!
Det är ju underhållningen som räknas! Falkögda kan också notera Robban De Niro och härligt buttre Louis C.K. i miniroller.
Sorteras in som Crime/Drama…men de glömde banne mig Comedy också!

det mest chockerande kan vara Coopers krull!

Kanske hade O. Russell bjudit in alla skådiskompisar från sina tidigare filmer till lite grillmys en sommarkväll, satt där och halsade en kall öl och fnissade fram: ”hörni..jag har en idé om en rulle där ni kan få spela lite knasiga allihopa. Och ha lite sköna sjuttiskläder på er! How about it!?” Alla sa JA och således serveras här ett stycke tvättäkta hustler-historia.
Rakt upp och ned bara sådär. Skjut-från-höften-stil.

American Hustle är lite hejsanhoppsan. Lätt kanske den ytligaste rullen O. Russell bjussat på. Och, jag kan inte på nåt sätt säga att jag har tråkigt en enda sekund av de här 137 minuterna. Det är lite trams. Lite humor. Lite (liite) spänning. Underbart fula kläder Två asbra kvinnliga skådisar som överglänser de manliga. Som i sin tur absolut inte är ett dugg dåliga! Det är också ett obligatoriskt njutbart soundtrack när det är 70-talet som ska avhandlas. Inget nytt under solen alltså. Ahh, jag gillar anrättningen. Den tar inga svåra vägar. Underhållande bra för stunden.


Filmitch, Movies-Noir och Fiffi har också sett skojeriet. Är de lika hustlade och förtjusta som jag?

Enhanced by Zemanta

Her (2013)

Vad skulle hända om man kunde prata med sitt operativsystem till datorn och telefonen…och föra en dialog?
Om systemet var en tänkande enhet? Skulle man fortsätta kunna svära och gorma när inte det går som man själv vill? Som man gör idag? Eller skulle man behöva lite…hyfs?
Behandla det artificiella ”livet” som en medmänniska?
Och var går egentligen gränsen mellan allt? Nuförtiden?

Spike Jonze´s rulle känns som en oerhört snygg passning in i det här filosofträsket där man kan ställa sig frågor som just dessa. Behöver man verkliga kompisar när man har en konstgjord som alltid tycks finnas där när man själv vill? Och kan man ta kamratskap…eh..längre än så?
I ett ganska nära framtida Los Angeles (?) bor Theodore (Joaquin Phoenix). En vänlig snubbe, lite ensam. Ligger i skilsmässa från en fru som han verkar sakna. Jobbar med att författa känslosamma brev åt människor som inte orkar eller kan själva. Kan man säga att Theodore är en man med ordets gåva? Kanske. Tyvärr verkar han inte få ut så mycket av det privat.
Nästan lite inbunden? Vad är hans sorg? Vad fattas honom?

I samma stund han en alldeles vanlig dag skaffar ett nytt operativsystem till sin elektroniska värld förändras allt. In på banan med ”Samantha”. ”Hon” pratar, tänker och blir snabbt ett bollplank åt Theodor som lever upp lite. En elektronisk röst med förmågan att känna!? Theodor växer som person, tar nya beslut. Går till och med på dejt med en kvinna. Ändå saknas något. En öppenhet och förståelse som ingen annan än Samantha tycks kunna visa honom. Maskinerna är våra vänner? Kärlek med…ett system?!

Spike Jonze utmanar med sin berättelse och regi. Klär den i vansinnigt snygga, nästan poetiska, bilder. Upplysta skyskrapor i natten, ljuset, det dova nästan lite flimrande. Ljudkulissen som ligger som en liten murrig matta, stadens ljud på avstånd. Theodore i sin enorma (läckra!) lägenhet. Alltid ensam fysiskt. Alltid i en fundersam pose. Redan från början känner man med den här mannen. Hans kroppsspråk och stil berättar om en man med grubblerier. Samantha är den utlösande faktorn som plötsligt får honom att våga gå ett steg längre. Att faktiskt ta kontakt med sin separerade fru (Rooney Mara) och prata. Även om det innebär obehag och hårda sanningar.

Joaquin Phoenix är näst intill magisk i sin roll. I bild nästan hela tiden. Återhållsam, utstrålar vänlighet och ensamhet. Sorg och ilska. Går runt i sitt märkliga framtidsmode (brallorna!), sina mjuka färgade skjortor. Sin strävan efter att vara en liten plutt i den stora väloljade massan som befolkar dessa märkliga kvarter i filmen. Fast ändå inte. Alla vill väl nåt? Phoenix är så långt bort från den galne kejsaren i Gladiator och det komplexa vraket i The Master, att man inte kan tro att det är samma skådis. Scarlett Johansson har det tuffa uppdraget att bara finnas där med sin röst som Samantha. Få fram känslor med bara sina ord och betoningar. Hon fixar det lysande. Speciellt med tanke på att hon kom in sent i projektet och fick ersätta Samantha (!) Morton när Jonze kände att det inte lät bra. Hon och Phoenix har ett mycket bra samspel tillsammans. Alltid sevärda Amy Adams finns med på ett hörn som Theodors granne med det passande namnet Amy. En kvinna med liknande frustration som Theodors. Lika openminded som Theo har hon heller inga problem med att se Samantha som en varelse. En egen individ.

her

ensam men ändå inte?

Ingen ros i story utan törnar dock. Det finns alltid ett pris att betala och går Theodore in i sin nya ”relation” med lite naiv syn? Eller en enkel syn. Där det mesta är svart och vitt. Ettor och nollor. Tvisten i Jonzes berättelse är möjligen att inte ens i den mest sterila av världar kan man tämja längtan att utvecklas, vilja upptäcka och berusas av det som ligger bortom horisonten. I vilken form man än existerar. Samantha är plötsligt allt Theodore vill och har längtat efter. Men också hans förbannelse. Hans väckarklocka. Att det aldrig går att toppstyra varken sina egna eller andras känslor.

Filmen vinner oerhört många skönhetspoäng på sina små men fina detaljer. Allt från miljöerna till det lustiga modet. Den lågmälda humorn som tar sig uttryck i ett par riktigt fumliga scener. En del kallar det en sorts tvistad komedi. Jag kallar det ett sorgsamt kärleksdrama med mjuka inslag.

Her är  en försiktigt berättad historia om våra känslor. Hur det skulle vara om maskinerna blev mer än bara ett konstgjort bollplank. En film man liksom bara flyter in i. Man sitter där och lever med Theodore. Man vill så gärna att han ska få det bra. Man tycker om Samantha från första början. Kemin stämmer i samma sekund de möts i filmen. Jontze träffar på rätt ställe direkt. Jag blir inte flabbergasted. Men berörd och fascinerad. En film att dyka ned i med hela sitt sinne.


Sugen på mer om Theodore?
Fiffi, Fripps Filmrevyer och Movies-Noir har också hälsat på hemma i den stora våningen!

Enhanced by Zemanta

Trouble with the Curve (2012)

Insåg plötsligt under min lilla genomgång av månadens Sport-tema i Filmspanarna, att jag är skyldig er en lite längre text om dagens film. Om man nu tar med en rulle och tipsar om dess fördelar, så får man väl också se till att det finns några hållbara argument för det.

Och det gör det ju här. Segskinnet Clint Eastwood är ju dessutom en riktig skön gammal surgubbe i dagens alster. Som han för det mesta har varit i manus i de filmer han figurerat i under de sista åren. På nåt sätt kommer väl hans ruffiga personlighet kanske till sin rätt här? Annars hade ju den långe legendaren pensionerat sig från skådespelandet i och med Gran Torino…men lockas här tillbaka för en sista (?) insats av regissören Robert Lorenz, mångårig samarbetspartner till Eastwood.

Och visst är det skräddarsytt för Clintan här.
Som den rävige och rutinerade baseball-scouten Gus tycks han egentligen bara spela sig själv. Sort of. Baseball-säsongen står för dörren och lagen ska börja rusta sina spelartrupper. Det är nu det gäller att ha koll på talangerna, de där som kan göra det lilla extra, för att kunna signa dem i den förestående draften. Naturligtvis vilar ett superduperstort ansvar på rutinerade talangscouter som vet vad de ska glo efter hos alla de förhoppningsfulla lirarna i gärdsgårdsserierna…som alla drömmer om feta kontrakt och publikens jubel. Men det gäller att imponera på de som kan sporten.

Just Gus är en sådan räv. Full med erfarenhet och rutin. En tjomme som vigt sitt liv åt sporten (som fortfarande är en av de mest gåtfulla för en oinvigd Svedala-bo…med alla sina termer och påhitt), vilket dessvärre också haft den tråkiga effekten att han har en synnerligen ansträngd kontakt med vuxna dottern Mickey (Amy Adams). Gus rustar för ytterligare ett par veckor på landsbygden där han ska kolla in talanger, hälsan är dock ett problem och Gus börjar se illa. Inget han vill ta upp med sin arbetsgivare Atlanta Braves, som dock har sina dubier angående Gus eventuellt försvagade omdöme. Kanske det är dags att pensionera gubben efter årets draft är avklarad? I hemlighet lyckas Gus gamle vän och kollega Pete (John Goodman)  med visst besvär övertala just Mickey att slå följe med Gus under roadtrippen för att hjälpa honom med jobbet, uppväxt med baseballens alla hemligheter som hon är.
Om det tilltaget uppskattas av den kärve Gus? Skiter björnarna i skogen?

Som sagt, baseball-filmer ÄR märkliga skapelser. Med uttryck och termer och företeelser där man sitter som ett fån. Fast ännu märkligare är kanske det faktum att sådana här rullar ALLTID har en tendens att vara underhållande och engagerande. Ta bara Moneyball. Här finns samma stabila känsla som i DEN filmen. Och kanske till och med lite SPÄNNING när det drar ihop sig till en och annan nyckelscen. Naturligtvis handlar det här om så mycket annat än bara baseball. Både Gus och Mickey fattar båda, om än motvilligt, att det här är deras chans i livet att göra upp med varandra och möjligen komma liiite närmare i relationen. Inte utan tandagnisslan dock.

ikonen jobbar på relationen med låtsasdottern

Jaha ja. Det blir således en ganska trivsam liten tripp det här, även för mig som glor. Eastwood är kärv som ett gammalt rostigt hjul och verkar spotta spik i varenda kommentar han fäller, Amy Adams känns helt rätt i rollen som frustrerad karriärkvinna (möjligen förbigången på jobbet precis i förestående klivet på statusstegen) vilken plötsligt får chansen att sporta helt andra kvalitéer..typ sådana som legat i träda under en lång tid.
Ok, här bjuds sannerligen inte på några större överraskningar i avdelningen relationsdramer, men både Eastwood och Adams förvaltar manuset riktigt engagerat och man känner för båda karaktärerna och deras respektive problem.

Förutom ansträngd far-dotter-relation får man sig till livs lite snygga bilder från den amerikanska landsbygden, små intima baseballfält, stapplande romantiska trevanden mellan Mickey och den ständigt uppdykande unge scouten Johnny (Justin Timberlake av alla lirare!), ruffiga motell och slitna hak längs de mindre landsvägarna i USA. För att inte sportkänslan ska försvinna helt i storyn bakas en liten lagom nöjsam sidostory in också där både Gus rutin och Mickeys arv efter sin uppväxt med pappa får fira lite sköna triumfer. Lägg till detta trivsamma insatser av John Goodman och Timberlake (!), den senare riktigt bra som envist bollplank för Mickeys frustrationer.

Trouble with the Curve får sin titelförklaring mot slutet i ett par sköna scener. Fram till dess är det absolut en underhållande historia om familjerelationer, svek och chansen till möjlig förståelse och försoning. Dessutom lite lagom svårmodigt kul också. Och så allt inbakat i denna märkliga brännbollsmiljö. Perfekt.
Bra manus. Bra skådisar. Bra film.

Enhanced by Zemanta

Man of Steel (2013)

Är Stålis den superhjälte som är svårast att illustrera på film?
Variera i sitt utförande? Berätta något nytt om? Är han inte den där lite tråkige, rätt okomplicerade figuren i trikåer som räddar människan och jorden lite i parti och minut sådär. Utan att dölja så mycket inombords?

Arvet efter Christopher Reeve har uppenbarligen varit svårt att handa i Hollywood. Superman är den hjälte som sällan nämns först i ledet när det snackas superhjältefilmer. Tvärtom verkar Marvel sett till att skaffa sig ett ordentligt försprång. Eller mer tacksamma figurer. Ok, 2005 års version i Bryan Singers tolkning gav viss mersmak, men ökade direkt inte suget efter killen i blå pyjamas.

Kanske har framgången med en viss annan slängkappad lirare borta i Gotham City fått hugade producenter att våga lite igen. En framgångssaga med en annorlunda take på figuren kan väl upprepas igen eller? Således in med ”manusdoktor” David S. Goyer och snart överjordiskt hyllade Christopher Nolan som här jobbat fram en story som väldigt mycket snurrar runt den traditionella legenden om Superman, men ändå inte. Fixen här är möjligen att där Batmans mörka natur och pessimistiska syn på livet och själv styr, dras Clark Kent mer med ett sorts osäkert filosoferande över sitt arv och hur han ska passa in på det mest positiva sättet i vår värld. Kanske påverkad av sin riktiga far Jor-El (Russell Crowe i en riktigt bra och återhållsam roll) och sin styvpappa Jonathan Kent (en perfekt castad Kevin Costner!), vilka har två olika syner på hur grabben ska förvalta sina färdigheter.

För att visualisera den något upphottade version har nu också mannen som verkar älska högupplöst action och en hysterisk kompott av färgstilar hyrts in; Zack Snyder. Jag gillar Snyder, även om jag avskyr hans idiotiska påhitt i den egenkomponerade sörjan Sucker Punch. Watchmen växte dock ju fler gånger jag såg den och hans tidiga försök i zombiegenren med Dawn of the Dead var hur bra som helst. Och 300…ja det var ju en maffig våldsfest i grälla färger. Här då gäller istället att kunna förvalta en så välkänd och inarbetad filmhistoria som legenden om Stålmannen, och det finns onekligen vissa ribbor att ta sig över, och absolut inte riva.

Krypton går under, Jor El fattar det dramatiska beslutet att rädda sin son genom att skicka honom mot jorden. Sedan är det rätt mycket full fart framåt. Efter inledningen på Krypton (som aldrig sett mer spännande ut!) hoppar manuset fram och tillbaka lite. Vi möter en Wolverineliknande enstöring i Clark Kent, vilken verkar försörja sig på att dra runt på tillfälliga jobb. Snart kommer oväntade turer att ta honom till en punkt då världen får möta sin superhjälte. Inte under pompa och ståt, mer oväntad förvåning och viss undran.

Det känns som att det är två filmer i en. Första halvan tillhör Goyer och Nolan, mer drama och sätta spelreglerna för den värld Clark nu lever i. Dra upp linjerna för vad som komma skall. Här finns också de största förtjänsterna i det digra birollsgalleriet. Crowe har redan nämnts. Vi har Diane Lane och den åldrade men vitale Costner som Clarks fosterföräldrar, Amy Adams gör en BRA Lois Lane för en gångs skull. Inte för mesig, inte för flåshurtig eller knäsvag inför mötet med Stålis. Nyfiken som det anstår en tuff reporter. Superman själv, Henry Cavill, känns oerhört rätt i rollen och här är en snubbe som kan gå långt i trikåerna banne mig (vilka för övrigt kan vara de snyggaste som skådats i sammanhanget)!

International Man of Mayhem

Den senare delen av filmen tillhör sedan regissören Snyder. Som om han tålmodigt väntat ut sina manusgubbar och nu äntligen får släppa loss alla visuella krafter som går att krama ur CGI-maskinerna. Snyder har naturligtvis kanonkoll på sina specialeffekter och det blir en yster och helt galen dans när hotet från rymden drabbar jorden i form av General Zod (en lagom överspelande bister Michael Shannon) och hans anhang, också de rester från den nu förintade Krypton men med visionen att bygga sig en ny diktatur på Jorden. Fast inte om Stålis har nåt att säga till om förstås. Vilket han gör i en envig, likt kampen mellan två gudar om man så vill, som sällan har skådat så mycket materiell förstörelse på byggnader, gator, bilar…och ja.. det mesta som går att ha sönder. Inte sedan Michael Bay manglade sönder nästan hela Chicago i den tröttsamma Transformers 3 har så mycket mayhem vräkts över mig som tittar. Typ.Vilket också gör att det blir lite…mättat mot slutet. Farligt nära gränsen till att mitt fokus håller på att glida iväg faktiskt. Som tur är har historien och filmen vett nog att stanna upp precis innan DET kritiska ögonblicket. Vilket räddar finalen av filmen lite.

Man of Steel vilar tungt på Snyders, Goyers och Nolans förmåga att sätta upp spelplanen. Att skapa dramat och den kommande framtiden. Historien i sig är larvigt enkel om man jämför med Batman-rullarna, men sveps in snyggt i bra berättad kostym trots allt. Som setup-film är den top notch. Inget fel på popcornsactionen heller, och då är den ändå filmens svagaste kort. Jag vill så gärna klämma dit en fyra, men nöjer mig med en trea.
Framtiden ser dock ljus ut för DC Comics störste (?) hjälte.

The Master (2012)

”Visa mig ditt förflutna och jag ska rädda dig till en bättre framtid…”
Är det möjligen det allt handlar om? Så enkelt?
Eller, jag vet faktiskt inte riktigt vad Paul Thomas Anderson försöker säga mig här.

Att summera intrycken så snart efter att ha sett dagens filmiska alster gått i mål blev plötsligt väldigt mycket svårare än jag trott. Jag antog möjligen jag hade förstått PTA med föregångaren, den synnerligen engagerande There Will Be Blood, men här lurar han fasen skjortan av mig igen.

Vad vill han säga? Vilken ställning ska jag ta? Vilken tar han som filmmakare och manusplitare? Är det en spark i baken på allt vad Scientologer och Vittnen och diverse andra sekter heter? Är människans väg till inre ro att utsätta sig för prövningar av det mer smärtsamma slaget? Är det rätt att lämna allt sitt hopp i händerna på karismatisk ledare? Avsäga sig sitt eget förnuft?
Många frågor som tittare. Synd att Anderson inte direkt tillhandahåller svaren i en annars tungt dramatisk och jäkligt snygg film.

Freddie Quell (Joaquin Phoenix) är en krigsveteran med uppenbara problem att anpassa sig till det kommande 1950-talet. Alkoholiserad på vätskor man inte vill veta vad det är, utmärglad och irrationell i sitt beteende klarar han inte av att behålla de jobb han får. Mer eller mindre på driven kommer han av en slump i kontakt med den karismatiske och jovialiske Lancaster Dodd (Philip Seymour Hoffman), ledare för Saken, en sorts kult som sakta växer fram i efterkrigstidens USA, som menar att orsaken till människans olycka står att finna i tidigare liv man levt…typ.
Dodd tar snabbt den bräcklige Quell under sitt beskydd och Quell blir snart en del av sällskapets märkliga kärntrupp. Dodd är precis sådär bländande magisk i sitt sätt att både prata och agera att han med lätthet lockar fram en sorts beroendeställning hos sina anhängare, och tycks även kunna charma till sig ekonomiska medel för sin verksamhet. I alla fall till en början.

Anderson låter helt rätt sina två huvudroller ta den största platsen i dramats inledning. Dialogerna och scenerna mellan Phoenix och Hoffman är praktexempel på när två enormt begåvade skådisar går in för sina roller till bristningsgränsen. Just Phoenix är hysteriskt bra vill jag hävda, inte bara i sitt sätt att prata utan även hur han agerar och ser ut. Hoffman vet man ju sedan tidigare vad han kan göra med ett matigt manus, och här gör han sannerligen ingen besviken på den punkten.

charlatan…eller bara trivsam gubbe?

Dramats första hälft är rentav lysande och särskilt engagerande, Anderson sätter upp spelpjäserna, drar ned tempot, låter kameran stanna vid detaljer och varje ansiktsuttryck och inre känsla förmedlas ut till mig som tittar. En sorts märklig envig mellan två män avbryts då och då av en stramt effektivt spelande Amy Adams som Dodds fru Peggy. I början mest i bakgrunden, men ju längre filmen rullar en maktfaktor som till och med hyser viss makt över sin make mot slutet.

Men.
Lika lätt som det i början är att bländas av Andersons manus och visuella kringelkrokar, lika lätt växer frustrationen ju längre mot finalen filmen tar sig. Som om det handlar om ballong som sakta pyser ut. Filmen mattas betydligt i sin sista tredjedel, hackar lite på tomgång och slutet kommer både snopet och otillfredsställande. Och vad har egentligen uppnåtts då? Kanske måste jag se om filmen inom en snar framtid för att förstå den? Eller…kanske måste jag inte förstå den..? Den starka början och det intressanta upplägget börjar svaja märkbart när en sorts stiltje inträder i förhållandet mellan Freddie och Lancaster.

I brist på full insikt får jag istället notera plus på det hantverksmässiga sättet Anderson presenterar sin film. Och att han inte räds att proppa in ett och annat provocerande bildspråk i vissa scener.

The Master lämnar inga större svar på de frågor som dyker upp hos mig, vilket kan kännas frustrerande efter drygt två timmars sittning med detta murriga drama. Ska jag tolka filmen som kritik mot persondyrkan och faran med att överlämna sitt eget medvetande och öde i någon annans händer? Eller är historien bara ett nedslag i regissörens märkliga sätt att visualisera sina egna tankar om alltings varande..?
Sevärd trots allt för lysande skådisar, gedigna detaljer och snyggt foto.
En film som både engagerar och irriterar. Andersons mål uppnått?

Tack till Noble Entertainment för recensionsexemplaret.

Talladega Nights: The Ballad of Ricky Bobby (2006)

Hojta Will Ferrell i väl vald folksamling och kanske hälften grymtar något ohörbart och muttar surt, en del kanske ser helt förvirrade ut och kanske en liten liten del spricker upp i en sorts skämsigt men ändå gillande leende.

Själv bekänner jag mig utan en sekunds tvekan till den sista gruppen.
Är Ferrell möjligen för amerikansk humor vad tex Steve Martin, Chevy Chase och en ung rå Eddie Murphy var i brytningen 70- och 80-talet..? Saken ligger nära till djupare fundering efter att ha tittat på dagens objekt. Ännu en rulle i det speciella universum som omger denne komiker. Jag har skrivit det förr, och gör det igen, mannen är en potentiell vattendelare med sin humor, sin rätt burdusa framtoning och sitt sätt att gestalta den sorts humor hans filmer näst intill alltid producerar. Då ska man dock inte för en sekund glömma bort att Ferrells kanske bästa insats kom i den betydligt mer djupare och kanske lite mer tragikomiska Stranger than fiction, en film som faktiskt också visar att mannen kan ägna sig åt lite mer seriös humor än man kanske kan tro när man jämför med hans karriär i övrigt.

Här och nu är det dock den puckade skrattbyxan på!
Ferrell i centrum som nationalhjälten och NASCAR-föraren Ricky Bobby. Inget är för omöjligt eller galet för detta raceress! Det är med andra ord en skön nidbild som Ferrell och hans ”husregissör” Adam McKay målar upp. På 108 minuter drivs det hejdlöst med hjältefenomen och andra filmer där jag åtminstone kan pricka av både Days of Thunder och Rocky-sagan. Kanske är det mer än någonsin ett lustmord på Tompa Cruise´s sirapsdoftande bilåkarepos, men också ett finfint skämsinlägg på temat relation mellan far och son hinns med…  Här samsas dessutom hel- och halvidioter och alla kör på i samma inavlade stil.

Speciellt tokroligt blir det när Sasha Baron Cohen gör entré som den dryge och elegante europeiske fartfantomen Jean Girard, den som blir Ricky´s nemesis och den som helt enligt en god hjältesaga på väl vald plats i manuset ser till att huvudpersonen förlorar allt och måste kämpa sig tillbaka med alla prövningar som det nu innebär, givetvis med den speciella idiothumorn som sällskap. Mycket roligt och rejält skönt skådespel av Cohen, helt i linje med hans egen humor och Ferrell´s. Vem kommer att kunna glömma det synnerligen förolämpande; hakuna matata bitches…!!!

legender föds ur denna intellektuella omgivning..

Humorn som sådan uppehåller sig med berått mod på båda sidor om anständighetens gräns, och kanske är det just det som gör den så inihelvete rolig. Och jag skojar inte nu, men en film som i parti och minut får mig att brista ut i hejdlöst gapflabb förtjänar ett rejält gott betyg. Komiken är naturligtvis icke på något sätt avancerad, men det är något speciellt med Ferrell och hans förmåga att alltid kunna få till det. Att göra det simpla ännu simplare och därmed desto roligare. Snygga detaljer och synnerligen snärtigt manus gör naturligtvis sitt till.

Förutom Cohen och Ferrell är det också rejält tilltaget i birollerna med sköningar som John C. Reilly som Rickys något puckade bäste vän, Gary Cole som Rickys vilda farsa, Michael Clarke Duncan (RIP) som pålitlig stallboss, Leslie Bibb som hillbilly-bimbo och Amy Adams som det romantiska inslaget.

Talladega Nights: The Ballad of Ricky Bobby är en hejdlös drift med allt vad sporten NASCAR handlar om, dess kultur och omgivning. Skämten är låga men också galet roliga och någonstans under all yta, färg och rå humor döljer sig faktiskt en rejält frikostig feelgood-historia. Kanske får jag stå ensam vid mitt skrank men jag tycker detta är en galet rolig film! Perfekt när hjärnan inte behöver vara med i tittandet!

The Fighter (2010)

Hollywood och boxning verkar ha en långvarig relation. En neverending story där vi matats med pugilisthistorier av varierande format.

Kanske var boxningsfilmerna mer seriösa på 50- och 60-talet? Ofta en metafor för något annat och inte sällan som en sidoinramning till dramatiska historier om makt, korruption och andra sällsamheter. Först med Rocky-eran känns det som boxningsfilmerna tog steget in i vardagsrummet och blev en blandning av skamaction och ljumma sportberättelser om underdogen som får sin revansch.

Knappt en timme in den här upphaussade historien signerad David O. Russell (Three Kings) är jag beredd att idiotförklara manusförfattarna och de producenter som vill få mig att tycka att det här ska vara så jäkla fantastiskt. Jag menar, behöver vi verkligen ännu en film om sorgliga figurer i white trash-stinkande miljöer? Behöver vi ännu en utmärglad Christian Bale som rullar med ögonen och än en gång visar att han kan VARA sin roll? Behöver vi ännu en ganska trögstartad huvudperson som ska gå den obligatoriska golgatavandringen innan den stora finalen då allt är förlåtet…?

Sådana mindre smickrande tankar upptar mitt fokus istället för det jag ser i rutan; den sanna (nåja) historien om Micky Ward (Mark Whalberg), som med hjälp av en drogberoende bror (Bale) och ett kontrollfreak till morsa (Melissa Leo) tog sig ända fram till den prestigefyllda WBU-titeln i lätt weltervikt i början av 2000-talet. Någonstans har ett manus grävts fram, putsats till ordentligt och ansetts vara moget för att filmas. Inte en av de mer engagerande historierna om du frågar mig runt 50 minuter in i filmen.

Men plötsligt händer något.

Historien liksom äter sig sakta men säkert in i medvetandet och känslokammaren, och jag börjar känna med personerna. När Bales figur Dicky sakta börjar förstå vilken dy han är i (förlåt Håkan H.), när Mickey börjar stå upp för sig själv och sina behov istället för att stanna i skuggan av sin bror, när den kontrollkåta mamman Alice plötsligt inser att hon faktiskt en son till som kan tänka och känna, när den tilltufsade flickvännen Charlene (Amy Adams) får Micky att vakna upp och visar att de alla står över den sunkiga miljö omkring dem.

Jag känner mig snopet förvånad.

Från att ha slipat knivarna sitter jag istället och håller varenda muskel för Micky, hans bror och hela den sorgliga familj som rör sig runt huvudpersonerna. Klyschorna må fortsätta hagla, men blir plötsligt mindre irriterande och utmärkande för helheten.

The Fighter tar sig ordentligt efter en rent löjlig start. Det är sunkiga miljöer och fördomar om människor i den lägre inkomstnivån. Men så till slut hittar regissör Russell den rätta nivån, och slänger på köpet in snyggt filmade boxningsfighter och ja jag erkänner att jag är en sucker på sådana. Ofta utskällde Marky-Mark får ordning på jabbarna, håller sig från att hänga på repen och till slut har även jag kapitulerat.