Joy (2015)

joy-posterSom vanligt är det en BOATS som serveras i lagom gratinerad och förvrängd form.
Som vanligt ingår en lagom dysfunktionell familj i konceptet.
Som vanligt när det handlar om regimannen David O. Russell omger han sig med Jennifer Lawrence, Robert De Niro och Bradley Cooper.
Och…som vanligt gillar jag vad jag ser.

Joy (Lawrence) lever den lilla personens vardag, frånskild (med ex-maken boendes i källarn!), en mamma (Virginia Madsen) som lever för dagsåpor på tv:n, en pappa (De Niro) som stundtals känns helt oberäknelig. Och så ett antal barn i varierande åldrar. Allt Joy vill ha är en lugn stund för sig själv. Och kanske att något ska hända i hennes liv.
Vilket det gör i samma ögonblick hon ”uppfinner” en ny sorts mopp (!) till hushållet.

Det här är alltså en alldeles sann (nåja) skröna om hur en oansenlig mamma och hårt arbetande kvinna kom på en grej som skulle komma att revolutionera tv-shopförsäljingen i USA och skapa en oväntad affärskvinna. Russell har själv plitat ihop manuset, som naturligtvis tar sig en och annan rejäl frihet mot verkligheten, och sätter Joy i händelsernas centrum. Att bolla en ny idé, sköta hemmet, hålla koll på både virrig mamma och oberäknelig pappa, konstiga lagar och skumma affärsregler…….kostar på.

Vad är detta då? En komedi? Ett drama? Kanske både och. Jag, som ju gillar David O. Russell och det mesta han gjort, nickar belåtet då han satsar på ett sorts absurt komiskt anslag på historien. Den är bäst i början, när hela det udda galleriet runt Joy presenteras, saggar lite i mitten…och slutar sedan med flaggan i topp.

joy_pic

”vaddå?? konstiga?? vi?!”

I mina ögon trivs aktörer som De Niro, Cooper (som faktiskt inte är med så jättemycket) och Lawrence i regissörens sällskap. Det känns både avslappnat och ganska inspirerat agerat av trion.

Lawrence är helt klart en tjej i min bok, hon växer lite för varje gång jag ser henne.
Idag gör hon kanske inte någon superrevolutionerande insats, men hon klarar lätt att bära storyn på sina axlar och vara navet i den här rätt skruvade historien. Må sen vara att Lawrence´s oscarsnominering för den här rollen nog mer beror på att skådespelerskan just nu är top notch-namn i Hollywood…än på rollprestationen.

Jag säger: trivsamt detta.
I min bok.

American Hustle (2013)

En av de mer märkliga rullarna under årets (2014) första månader?
Inte så mycket för något konstigt innehåll av något slag, nej mer för att filmen lyckats med bedriften att inhösta icke mindre än 10 Oscarsnomineringar!
På att handla om egentligen…ingenting?

Kanske man får se det som skådisarnas show om inte annat? Här kastar regissören David O. Russell (Silver Linings Playbook) in pålitliga ess som Christian Bale (vilken naturligtvis gör en kameleontförvandling), Amy Adams, Bradley Cooper, Jeremy Renner och Jennifer Lawrence. Tung rollista det där. Betyder det automatiskt att historien blir bra då? Of course not!
Åsikterna och meningar har gått isär, därav kanske den rätt stora uppmärksamheten på en rulle som istället är en ganska lättknaprad skröna. Mer eller mindre. Som om Maffiabröder hade gått på dejt med gamla goa Blåsningen. Ungefär.
Svårt att ta historien på allvar, även om viss verklighetsbakgrund finns (”some of this actually happened”). Vad det istället blir är en stunds smackebonk i sällskap med otvivelaktigt begåvade skådisar.

Skojaren Irving Rosenfeld (Bale) står inför ett ganska lätt val. Att tillsammans med sin con-partner Sydney Prosser (Adams) samarbeta med FBI. Alternativet är att skaka galler för de brott i skojarbranschen paret begått. Det är 70-tal och det är hiskeliga kläder, muliga Jersey-miljöer, swagig musik såklart och ett par sällsamt roliga timmar om man gillar den där murriga och galna scenografin som hör till detta svunna årtionde. Här ska sättas fast fula fiskar, och FBI-vildhjärnan Richie DiMaso (Cooper) har så mycket galna idéer att man nästa storknar som tittare. Tålmodiga chefer (med vissa invändningar) låter honom dock hållas, och tillsammans med skojarparet Rosenfeld/Prosser blir det en lustig cirkus.
Så pass knasig att man liksom inte tar den på allvar.
Vilket inte gör nåt.

O. Russell låter sina adepter köra hela registret fullt ut, och vräka på med någon sorts svart humor i kombo med lite vagt drama i ena hörnet. Ganska snabbt slås jag av känslan att storyn inte spelar så stor roll här. Ber du mig förklara handlingen mer i detalj såhär i efterhand blir det lite svårt. Maktens korrupta män ska snärjas, man hoppas på lite maffiagubbs också i fångsten. Ett setup ska göras. Den populäre och genomtrevlige, men möjligen ”smutsige”, politikern Carmine Polito (Jeremy Renner) är vägen in i fiskdammen. FBI tillhandahåller fiskespöna och Rosenfeld och Prosser är beten. Plus en massa oberäkneliga bifigurer och händelser förstås. Som t.ex. Jennifer Lawrence! Som utflippad och starkt karikatyrsdriven förortsfru blir hon en vandrande säkerhetsrisk. Överspel och hysteri. Men samtidigt på något galet sätt passande i den här SKRÖNAN till story. Överlag gillar jag dagens skådisar. Att Bale kunde göra en…Bale…visste man ju redan. Kanske han kör lite på rutin..? Utan att vara dålig ska dock sägas. Om nu Bales figur Rosenfeld är den egentliga huvudpersonen försvinner han stundtals, i skuggan av den mycket sevärda Amy Adams. Kanske den enda av alla som lyckas förmedla ett sorts inre mörker? Som de alla verkar lida av. Bradley Cooper kan man inte tycka illa om. Fast man kan undra om en tokstolle som hans Richie verkligen skulle kunna få ansvar för en operation som den här? Äsch skit samma då!
Det är ju underhållningen som räknas! Falkögda kan också notera Robban De Niro och härligt buttre Louis C.K. i miniroller.
Sorteras in som Crime/Drama…men de glömde banne mig Comedy också!

det mest chockerande kan vara Coopers krull!

Kanske hade O. Russell bjudit in alla skådiskompisar från sina tidigare filmer till lite grillmys en sommarkväll, satt där och halsade en kall öl och fnissade fram: ”hörni..jag har en idé om en rulle där ni kan få spela lite knasiga allihopa. Och ha lite sköna sjuttiskläder på er! How about it!?” Alla sa JA och således serveras här ett stycke tvättäkta hustler-historia.
Rakt upp och ned bara sådär. Skjut-från-höften-stil.

American Hustle är lite hejsanhoppsan. Lätt kanske den ytligaste rullen O. Russell bjussat på. Och, jag kan inte på nåt sätt säga att jag har tråkigt en enda sekund av de här 137 minuterna. Det är lite trams. Lite humor. Lite (liite) spänning. Underbart fula kläder Två asbra kvinnliga skådisar som överglänser de manliga. Som i sin tur absolut inte är ett dugg dåliga! Det är också ett obligatoriskt njutbart soundtrack när det är 70-talet som ska avhandlas. Inget nytt under solen alltså. Ahh, jag gillar anrättningen. Den tar inga svåra vägar. Underhållande bra för stunden.


Filmitch, Movies-Noir och Fiffi har också sett skojeriet. Är de lika hustlade och förtjusta som jag?

Enhanced by Zemanta

The Fighter (2010)

Hollywood och boxning verkar ha en långvarig relation. En neverending story där vi matats med pugilisthistorier av varierande format.

Kanske var boxningsfilmerna mer seriösa på 50- och 60-talet? Ofta en metafor för något annat och inte sällan som en sidoinramning till dramatiska historier om makt, korruption och andra sällsamheter. Först med Rocky-eran känns det som boxningsfilmerna tog steget in i vardagsrummet och blev en blandning av skamaction och ljumma sportberättelser om underdogen som får sin revansch.

Knappt en timme in den här upphaussade historien signerad David O. Russell (Three Kings) är jag beredd att idiotförklara manusförfattarna och de producenter som vill få mig att tycka att det här ska vara så jäkla fantastiskt. Jag menar, behöver vi verkligen ännu en film om sorgliga figurer i white trash-stinkande miljöer? Behöver vi ännu en utmärglad Christian Bale som rullar med ögonen och än en gång visar att han kan VARA sin roll? Behöver vi ännu en ganska trögstartad huvudperson som ska gå den obligatoriska golgatavandringen innan den stora finalen då allt är förlåtet…?

Sådana mindre smickrande tankar upptar mitt fokus istället för det jag ser i rutan; den sanna (nåja) historien om Micky Ward (Mark Whalberg), som med hjälp av en drogberoende bror (Bale) och ett kontrollfreak till morsa (Melissa Leo) tog sig ända fram till den prestigefyllda WBU-titeln i lätt weltervikt i början av 2000-talet. Någonstans har ett manus grävts fram, putsats till ordentligt och ansetts vara moget för att filmas. Inte en av de mer engagerande historierna om du frågar mig runt 50 minuter in i filmen.

Men plötsligt händer något.

Historien liksom äter sig sakta men säkert in i medvetandet och känslokammaren, och jag börjar känna med personerna. När Bales figur Dicky sakta börjar förstå vilken dy han är i (förlåt Håkan H.), när Mickey börjar stå upp för sig själv och sina behov istället för att stanna i skuggan av sin bror, när den kontrollkåta mamman Alice plötsligt inser att hon faktiskt en son till som kan tänka och känna, när den tilltufsade flickvännen Charlene (Amy Adams) får Micky att vakna upp och visar att de alla står över den sunkiga miljö omkring dem.

Jag känner mig snopet förvånad.

Från att ha slipat knivarna sitter jag istället och håller varenda muskel för Micky, hans bror och hela den sorgliga familj som rör sig runt huvudpersonerna. Klyschorna må fortsätta hagla, men blir plötsligt mindre irriterande och utmärkande för helheten.

The Fighter tar sig ordentligt efter en rent löjlig start. Det är sunkiga miljöer och fördomar om människor i den lägre inkomstnivån. Men så till slut hittar regissör Russell den rätta nivån, och slänger på köpet in snyggt filmade boxningsfighter och ja jag erkänner att jag är en sucker på sådana. Ofta utskällde Marky-Mark får ordning på jabbarna, håller sig från att hänga på repen och till slut har även jag kapitulerat.