Etikettarkiv: thrillerdrama

Sep 19 2018

I Don’t Feel at Home in This World Anymore (2017)

Ödesmättad titel detta. Och kanske är det lite av en glåmig och dyster stämning som ligger över hela rullen. Som en blöt filt, vilken vägrar släppa igenom det minsta av solljus. För Ruth (en UNDERBAR Melanie Lynskey) är det inga soldagar direkt. Jobba, äta, sova i en aldrig sinande ström. Each day alike. Man kan lugnt säga att Ruth lever det ospännande livet, på gränsen till depression. Med noll framtidsutsikter. Ända tills hon får ett inbrott i sitt lilla hus. Något knäpper till i Ruth (anar vi Michael Douglas-vibbar från Falling Down…?!). Hon ger sig fan på att hitta de skyldiga helt enkelt. Med på den resan kommer hennes granne, kufen Tony (Elijah Wood i värsta pilotbrillorna). Steget från mörkt vardagsdrama till mörk indie-thriller tas och leder in antihjälteduon på mörka stigar. Märkligt nog hela tiden med en sorts vriden humor som gör sig synnerligen bra här.

Debutregisserat av Macon Blair, skådis som bla synts i sevärda Blue Ruin. Melanie Lynskey är filmens motor och äger varenda scen hon är med i. Finns det någon som inte älskar henne?? Såklart att det gör, men de är nog i minoritet. Wood ska ha cred för att han ofta numera tar sig an mindre indie-roller av ofta märkliga karaktärer. Rullen här kommer preppad med en rejäl dos vardagsdysterhet, avig humor, mörka thrillerinslag med ond bråd död i släptåg. Precis som en rulle av den här typen ska vara. Tjo!
Sevärt värre! Finns på stabila Netflix. Fjärde stjärnan är Melanies!

Jan 12 2018

Wind River (2017)

Sicario och Hell or High Water, stenhårda samhällsbetraktelser med brutalt thrillervåld. Lite av upphovsmannen Taylor Sheridans signum kanske?
Här kommer tredje delen i hans American Frontier-trilogi, och nu tar han dessutom hand om regipinnen själv.

I ett vintrigt och ödsligt Wyoming hittas en ung kvinna, en native american, mördad, våldtagen och skändad. Eftersom det inträffat i ett av de många indianreservat som finns i landet, faller lotten på FBI att utreda fallet. Unga agenten Jane (Elizabeth Olsen) skickas ut i vintermoset och får viltvårdaren/rangern/spåraren Cory (Jeremy Renner) som sidekick. Jag antar att det går att se på den här rullen på två olika sätt. Antigen väljer man att ta den för den thriller/mordhistoria den stundtals faktiskt är…eller också ser man den som ännu ett inlägg av Sheridan om tillståndet i dagens USA. Även om manuset är hittepå, har Sheridan belyst ett problem som är högst påtagligt i verkligheten. Slår man lite i rullorna finns det varje år dussintals med mord- och våldsfall mot unga kvinnor i reservaten som sällan eller aldrig klaras upp. Och aldrig får den uppmärksamhet de borde.

Jane från FBI upptäcker ganska snart att det är svårt att bedriva en utredning när det nästan inte finns något att gå på och den lokala misstron mot myndigheter är så utbredd. Den tillfällige partnern, och dagens tyste hjälte (but of course), Cory blir den som sakta lotsar Jane in i mörkret bland de vita vidderna. Och självklart är också Cory försedd med en backstory som gör att han här ser tillfälle till försoning och förlikning.

Så, en solid rulle igen från Sheridan. Okej, kanske inte lika omvälvande som sina två föregångare i den fristående trilogin. Men samma mörker och hopplöshet. Man känner oro i kroppen ju längre man tittar. Och detta menat på ett bra sätt alltså. Det sociala dramat mixas med tung thriller, och när våldet dyker upp sker det ofta hårt och brutalt. Alla som är bekanta med Sheridans tidigare alster kommer ju såklart att känna igen sig. Renner och Olsen är klockrena i sina roller. Bra sampel också, även det tysta och dialoglösa. Även om fokus möjligen ligger lite mer på Cory och hans bagage, gör Olsen det jäkligt bra…som ”inkastad” kvinna i ett mordfall..på en ogästvänlig plats där medömkan och samarbete inte hör till vardagen direkt. Samma ödesmättade ton som i de andra två rullarna, samma uppgivenhet som anas runt hörnet. Det som möjligen gör att dagens rulle ändå placerar sig som nummer tre i rangordningen (iaf hos mig), är det faktum att den lägger mycket tid på att återge den långsamma hopplösheten..för att sedan lite väl snabbt ta sig till finalen och klimax. Men, kanske den känslan kommer att ändras vid en återtitt. Så bra är den ändå.

Betygstrean blir blytung. Återigen en synnerligen engagerande rulle från en jäkligt intressant manusförfattare!

 

I SoF-poddens #123 kastar vi lite mer snöbollskärlek över rullen. Lyssna gärna här vetja.

Mar 28 2017

The Girl on the Train (2016)

Girlontrain_posterRachel (Emily Blunt) tycks inte ha det så kul.
Varje dag tar hon tågpendeln till och från jobbet. Livet verkar handla om att bearbeta en skilsmässa. Kanske med lite för många drinkar som sällskap. Den enda vän hon tycks ha är fantasin som varje dag hjälper henne när tåget passerar ett visst villaområde och hon upptäcker en kvinna i ett av husen. Vem är kvinnan? Vilket sorts liv lever hon? Rachels tankar svävar iväg. Och vad är det som är så speciellt med området?

Denna märkliga ”lek” blir Rachels livlina från dag till dag. Ända tills hon ser något oroande. Eller…vad såg hon egentligen? Kanske inget alls? Är det ”mineralvattnet” som spelar ett spratt? Tillvaron tycks rämna och Rachel får ingen ro förrän hon likt en amatördeckare börjar snoka på egen hand. Men ack den som sig i konstiga lekar ger. Speciellt om man är halvalkad och har en en tendens att vakna upp dagen efter och icke minnas vad som hänt förgående dygn i spritens dimmor.

Jaha ja. Men det här var väl trivsamt minsann! En rulle som antar formen av ett Hitchcock-alster och slingrar sig likt den värsta av alpvägar. En handling som gör sitt bästa för att leda in mig i dessa tvära kurvor. Och lyckas rätt bra också. Börjar märkligt, blir konstigare och antar sen formen av lite mer traditionell thriller. Kan man se händelserna komma? Kanske i vissa lägen, men det är jäkligt finurligt och snyggt gjort. Emily Blunt är (förstås) ett ess i huvudrollen. Ingen kan se så olycklig ut som hon gör. Livet är verkligen icke på topp när vi först träffar henne. Hon är helt enkelt finemangs i rollen. Lägg till detta en rackarns bra övrig lista som innehåller bla Rebecca Ferguson, Justin Theroux, Luke Evans, Haley Bennett och Allison Janney. Till och med Lisa Kudrow får vara med på ett hörn!

girlonthetrain

”vänta nu…vad är det DÄR…???!”

Rullen satsar på traditionell twistad berättarstil, och har man läst boken som ligger till grund för filmens manus blir det förstås föga spännande här. Men för en annan, som satt där och kliade sig i skallen inför hur man egentligen skulle förhålla sig till den bräckliga Rachels verklighetsuppfattning och det eventuella överslaget av fantasi, blir det en rätt spännande filmresa. Regissören Tate Taylor (Niceville) har koll på läget och använder Blunt som filmens katalysator på bästa sätt. Drama och traditionell thriller i samma förpackning!

Snyggt jobbat av alla inblandade.
Stabil. Underhållande.
En bra rulle helt enkelt.

Jan 20 2017

Operation Avalanche (2016)

operation_avalanche_posterKlassikern bland klassiska konspirationsteorier?

Året är 1967. Apolloprogrammet, det som ska sätta en gubbe på månytan innan 60-talets slut, är i full gång. Rymdkapplöpingen. Öst mot väst. Nu tycks det kalla kriget också ha hittat in även i dessa korridorer. CIA misstänker en rysk spion hos NASA. Inte bra. Ett par unga karriärhungriga agenter skickas dit, under förevändning att de är ett filmteam som ska dokumentera arbetet med att förbereda månlandningen. Den perfekta täckmanteln.

Det blir också filmens format. Vad de ser genom sina kameror är vad vi som tittar ser. Ett sorts found footage alltså. Ett ganska ansträngt och urvattnat format, javisst, men här blir det ändå rätt snabbt ett effektivt sätt att berätta. Tidstypiska detaljer, ett 60-tal med sin musik, sina färger, sitt mode. Allt snyggt fångat i kameralinserna.

Nåväl, vad händer med spionen då? Inte mycket kan man säga. Snart hamnar nämligen fokus på något helt annat då det plötsligt upptäcks att NASA själva håller på en mycket större hemlighet. Ett faktum som kommer att kasta varenda propagandaplan de kommande 5 åren åt skogen. En nation som kommer att tappa ansiktet Big Style. Ajaj. CIA svänger plötsligt i sin strategi. Eller är det kanske de inblandade agenterna med driftige Matt (Matt Johnson) i spetsen som plötsligt freewheelar lite? En ny, galen och synnerligen riskfylld, plan tänks ut och ett ljusskyggt projekt tar sin början…

Men hoppsan. En tämligen liten och smal rulle från indie-facket som blir både roande och oroande på samma gång. Regissören och manusgubben (och skådisen) Matt Johnson filurar ihop en riktigt märklig liten story, som mitt i alla galenskap känns som något som faktiskt inte skulle hållas för alltför omöjligt i ett USA årgång -67.
En rolig detalj, Johnson och flera av de andra skådisarna använder sina riktiga namn. Precis som en viss Blair Witch Project en gång i tiden var föregångare med. Här blir det alltmer suspekt i takt med att den nya ljusskygga operationen fortskrider, med myndigheter som gör allt för att hålla sanningen mörkad.

operation-avalanche-2016_pic

lugubra planer i görningen

Johnson lägger krutet på detaljrikedom och en fantasi i storyn som faktiskt inte ligger så jäkla långt från hur det skulle kunna ha gått till (inbillar jag mig). Låt vara vissa logiska loopar längs vägen. De är dock av den sorten att de inte stör helhetsupplevelsen av det som berättas.

Morrar du åt FF-stilen blir det såklart påfrestande här. Annars är det underhållande ända till eftertexterna. Är man sedan, som jag, en Apollo-nörd blir ju förstås historien lite extra underhållande.

Dec 14 2016

Money Monster (2016)

money_monster_posterTänk dig att dyng-kanalen TV3 skulle få för sig att göra ett finansmagasin. Då skulle det se ut som i dagens rulle. Show, jönsigheter och en rätt egotrippad programledare (möjligen kunde man locka över pingstkyrkeleendet Marcus Oscarsson från Tv4-helvetet).

Nåväl, här dansar nu istället George Clooney in som programledaren Lee Gates och raljerar på i självgod beprövad stil. Hans stabila och hårt prövade producent Patty (Julia Robers) sitter i kontrollrummet och känner att det nog är dags att gå vidare i karriären. Men först en show som ska genomföras. Men vänta, vad är det för kuf som plötsligt dyker upp i kulissen där? En budsnubbe som har gått vilse? Nej inte alls. Ett pistolskott senare visar det sig att desperate Kyle (Jack O´Connell) är precis där han vill vara. I direktsändning. Med Lee som gisslan. Kyle har nämligen gått på den lätte att lita på den flinande programledaren vad gäller investeringstips…och nu har det mesta gone south…så att säga. Ett jättebolag har plötsligt förlorat 800 miljoners dollar. Dessutom på ett mystiskt sätt. Vem kan ställas till svars? Vår pistolman börjar med playboyen Lee.

Börjar som ett rätt nervigt gisslandrama, utvecklas till en fartig finansthriller där allt plötsligt är lite som att skala en lök…nya lager av information hela tiden. Behagligt rappt regisserat av Jodie Foster (!), möjligen lite klyschigt i uppbyggnaden…men hey..that´s the way we want it sometimes.

moneymonster_pic

pajig programledare får smaka hårda puckar

Jag sitter kanske inte och hoppar på soffkanten av spänning, mer en sorts stabil förnöjelse i att se hur väl samspelet mellan Clooney och Roberts klickar. Två proffs som vet hur hantera ett manus som till utseendet möjligen ter sig lite fyrkantigt, ur underhållningssynpunkt. Bra sidekickat också av O`Connell som den desperate gisslantagaren. Han känns trovärdig. Faktiskt.

Bäst i första hälften, när the stakes känns lite halvsvettigt höga. Sen rullar det på i mer gammal god thrillerstil när finansmannen Walt Crambys (Dominic West) hippa företag sätts under luppen alltmer.
Summa summarum; alla gör det bra.
Helt enkelt.

Sep 30 2016

Shut In (2015)

shut-in-posteraka Intruders.
Som tidigare konstaterats, ibland flimrar de förbi. De där mindre, lite B-aktiga, rullarna som inte gör så stort väsen av sig och ändå lyckas underhålla nästan upp i A-klass.

Anna (Beth Riesgraf) lider av svår torgskräck…eller agoraphobia som det heter på snobbspråket. Större delen av det vuxna livet har framlevts i det stora familjehuset med endast en sjuk bror som sällskap. Nu har brodern tragiskt nog gått bort och Anna förväntas ta sig till begravningen. Hennes mod att gå ut i solen sviker dock i sista sekunden. Illa, då ett gäng luriga badass strax avser äntra huset under Annas frånvaro. Ryktet om gömda stålars hägrar.

Vad är väl nu detta om inte en liten homeinvasion-rulle igen. Men vänta, inte riktigt. Kanske en…reverserad variant. Trion med badass får nämligen fullt upp med att hålla sin plan vid liv när det visar sig att Anna, förutom att ha torgskräck, även har lite annat bagage hon bär på.

Effektiv liten rulle detta. Inga himmelshöjder av berättande, men storyn gör jobbet på ett sätt som gör att jag gärna sitter kvar. Just känslan att man uppenbarligen inte känner Anna så bra som man trodde efter inledningen…är ganska smutt. Plus i kanten för okända (för mig) skådisar. Den enda kändisspaning jag har är Rory Culkin, som tycks ha växt till sig lite sen sist jag såg honom. Beth Riesgraf äger dock storyn och är den som bär filmen. Hennes ångest för allt som händer, både i filmen och i hennes skalle, går dessutom rätt igenom rutan.

Oväntat bra.

Sep 27 2016

Black Mass (2015)

black-mass-posterBOATS-historier från undre världen. Då kallar man in Johnny Depp. Till mångas förtret. Men vet du, mig gör det inget. Deppen har stenkoll på sina rollfigurer och gör mig sällan besviken. Inte här heller.

Idag är han Boston-gangstern Whitey Bulger, en gång på FBI Most Wanted-lista. Numera är Bulger historia och ännu ett namn att minnas från den undre världens bedrifter. Regimannen Scott Cooper som en gång i tiden gjorde den finfina Crazy Heart släpper loss Depp som karismatisk och obehaglig gangster i Boston. Med avstamp mitt i 70-talet glider Bulger runt och skapar både respekt och fruktan på gatorna. När hans barndomskamrat John (Joel Edgerton), nu påläggskalv inom FBI, dyker upp i området formuleras en galen plan för att FBI ska komma åt en av stadens mest ryktbara maffiafamiljer. Kanske Bulger kan vara snitch åt FBI…i utbyte mot att polismakten ser mellan fingrarna med vissa aktiviteter?! Så galet att det måste vara sant ju!

Ett sorts kingdom of heaven för den oberäknelige Bulger, samtidigt som John får ligga i för att sidsteppa alla möjliga moraliska dilemman som uppstår under åren som följer.
Naturligtvis går det som det brukar gå i storys som denna. Rise and fall, för alla. Det läskiga i sammanhanget är att det mesta som regi-Cooper visualiserar…har inträffat på ett eller annat sätt.

WBL207_027.tif

dra en spader med gamla mamma – hör också till gangsteryrket

Stabilt tillverkad rulle. Bra flow och stark i detaljerna vad gäller South Boston under 70- och 80-talet. Depp funkar kanoners som den obehaglige Bulger. Edgerton är hal som en ål som den intensive FBI-agenten med fingrarna alldeles för långt ned i syltburken. Lägg till detta birollsnamn som Benedict Cumberbatch, Dakota Johnson, Kevin Bacon och Peter Sarsgaard. Ja det är helt enkelt en solid underhållande stund från the crimeland of USA.

Ännu en titt in i en makaber värld där det mesta bygger på svek, lögner och dubbelspel. Intressant också att Bulger var/är bror med statens senator Billy Bulger (Cumberbatch), känslig koppling minst sagt. Bra manus på en lätt skruvad verklig story. Eventuellt (ganska säkert) fipplande med vissa verkliga händelser och detaljer får man ta. Även om huvuddelen av storyn bygger på en sann (?) biografi om den lugubre Bulger.

Stabilt.

Sep 23 2016

Triple 9 (2016)

triple9_Stenhård snutthriller från australienregissören John Hillcoat (Vägen, Lawless). Med en Woody Harrelson som spelar Woody Harrelson.
Sort of. I positiv mening.

Det pågår skumraskheter inom Atlantas finest. Korrumperade snutar knäcker extra som tungt beväpnade rånare. Brottsvågen sköljer över stan. En lojal och rättrådig snut (givetvis sliten) får jobbet att snoka i fallet. In på banan med Woody! Han har en rätt skön laidback stil, den gamle gamängen. Och ett snutöga som observerar detaljer, lägger ihop ledtrådar.

Men det här var väl smutt!
Kolla bara vilken rollista man skramlat ihop förutom Woody; Anthony Mackie, Casey Affleck, Aaron Paul, Clifton Collins Jr., Gal Gadot, Kate Winslet och mannen med det svåruttalade namnet Chiwetel Ejiofor. Till och med Norman Reedus från The Walking Dead skymtar förbi! Vilket gäng! Chiwetel är gammal ex-militär och ledare för rånargänget. Och inte nog med att de spelar rävspel med polisen, ryska maffian har sina klor i dem också, speciellt den skönt 80-talssminkade Kate W som rysk maffiaboss. Härligt! Kul roll för Kate!

Ett sorts triangeldrama alltså mellan snut-Woody, rånarpoliser och ryska badass. Och det funkar apsnyggt! Hillcoat håller det mörkt och rätt ovisst. Svårt att skilja vän från fiende. Falskspel och moraliska tvetydigheter. Och hela tiden ett samvete som gnager hos vissa. Hos andra…not so much. Affleck-brorsan gillar jag sen gammalt och här lirar han finfint som hederlig partner till den synnerligen lurige Anthony Mackie (lite skurk-Denzel-varning på honom här).

triple9_pic

”alltså…jag säger ju det…det är nåt skumt som pågår i den här stan…!!”

Grejen är att trots att banditgänget tänker ut en rejäl lurkig plan för sin sista (?) stora stöt och framstår som riktigt fula fiskar…kan man inte låta bli att hålla lite på dem. Fast bara lite. I vissa lägen. Fast mest håller jag förstås på Woody. Och Casey.

Det är rätt våldsamt när det hettar till och börjar dra ihop sig. Staksen är höga och avgörande. Dramat ligger tätt över Atlanta och det är helt enkelt jäkligt snyggt gjort. Hillcoat öser på med allt annat än munterheter under de knappa 120 minuter då historien rullas upp.

Tätt. Spännande. Mörkt.
Gillart.

 
avsnitt55-forslag-2I filmpoddens avsnitt 55 snickesnackar vi mer om varför den här rackaren inte bör missas.

Jun 27 2016

Sommarklubben: Cop Land (1997)

cop_landMörkt och murrigt snutdrama. Perfekt.
Som det begav sig i slutet på 90-talet.

Korrumperade snutar med obehaglige Harvey Keitel i spetsen.
Manhattan-poliser som tvättar sin byk i den lilla hålan Garrison, New Jersey där de också bor i sina flådiga villor. Den lokala ordningsmakten i form av den slöe, lätt hörselskadade och godmodige polisen Freddy Heflin (Sylvester Stallone) låter sig hunsas mest hela tiden av Keitel och hans entourage. Tills en dag då Freddy får nog av allt skit han ser. Men hur tar man sig an ett gäng stenhårda Manhattan-snutar som styr och ställer bäst de vill..?
Kan internutredaren Tilden (Robert De Niro) hjälpa honom?

Finfint thrillerdrama detta. Korruptionen står som spön i backen och alla tittar åt andra hållet i den lilla staden som ligger bara bara ett stenkast över floden från glittret på Manhattan. Regissören James Mangold (Wolverine) tycks ha ett särskilt öga för att skildra hopplösheten och det murriga falskspelet som försiggår. Stallone gör en av sina absolut bästa insatser på film som den nedtonade och rätt apatiske Freddy. OCH..vilken rollista vi har; förutom essen Keitel, Sly och De Niro dyker även namn som Ray Liotta, Peter Berg (japp, regissören), Robert Patrick, Janeane Garolfo, Michael Rapaport, Cathy Moriarty, och John Spencer…upp! Puh!

Otroligt märkligt nog INTE den succé som alla inblandade hade hoppats på!
Kanske ville man inte se Stallone som hunsad och lufsig lokalpolis…? Höga betyg bland kritikerkåren dock, och i det här fallet kan man bara hålla med. Ett nattsvart drama med låt vara ibland klyschiga inslag…men en förbannat bra historia är det som berättas i drygt 100 minuter. Mycket bra rulle detta.

Moral i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

Mar 4 2016

October Gale (2014)

Doctober_posteret var länge sen vi hade en liten fredagssågning.
Så varför inte en idag!

Ensam, dyster, kvinna i ensligt hus på en ö.
Tunga minnen, crappy väder, grått, grått. grått.
En oväntad besökare, en sårad besökare, med en lagom luguber backstory.

Kvinnan vårdar och charmas lite indirekt av besökarens uppenbarelse.
Yttre hot dyker upp. Konfrontation.
Och sen…ja sen är det bara ett snopet slut. Och inget har egentligen hänt. En totalt intetsägande rulle. Stort mysterium varför den ens gjordes, och varför vill regissören vara så svår? Det finns ett korn av en rätt ok förutsättning. Som snabbt försvinner i ett dis av…tja vad..?

Trots rutinerade Patricia Clarkson i huvudrollen. Trots en Scott Speedman som ju ändå kan när han vill. Trots en Tim Roth som verkar ha hyrts in på tim (!)basis i typ 12 minuter och knappt hinner säga sina repliker. Ja så illa är det.

october_pic

inte bara Speedman som lider i storyn!

Min hjärna översätter snabbt rullen till en svenskt variant i skärgården där vi ser Lena Endre som kvinnan, Reuben Sallmander som besökaren…och..tja…Krister Henriksson som en svensk Roth. Ser framför mig trailern på TV4 en söndagskväll.

Aj…det blev inte direkt bättre av att tänka så.

Satans skitfilm.

 

Dec 16 2015

The Gift (2015)

Påminner i sina bästa stunder om en gammal hederlig home-stalker-historia från det glada 80-talet.

Trivsamma paret från Chicago flyttar till Los Angeles för att ”börja om”. Vilken dyster bakgrund bär de med sig från The Windy City…?
Jason Bateman är den jovialiske Simon som precis fått ett nytt toppjobb, dessutom i sin gamla hemstad. Rebecca Hall är hans fru Robyn, som uppenbarligen tänker sig att jobba hemifrån parets nya, rätt flashiga, villa. Livet med andra ord ganska lovande. Eller?

Det där lilla abret kommer i form av kufen Gordo (Joel Edgerton) som en dag i en affär dyker på Simon när han och Robyn är ute och inredningsshoppar.
Gordo visar sig vara gammal klasskompis till Simon…vissa ansträngda minnen utbyts innan artigt avsked tas med ”löfte” om att de ska höras igen. Simon är väl sådär pepp på den idén kan man säga. Snart visar det sig dock att Gordo är desto mer ”på”…och börjar göra sig påmind i parets vardag på ett eller annat sätt.
Är Gordo en knasboll, en stalker, en snyltare…eller bara en ensam snubbe som vill ha en vän?

Det som börjar i ena änden av spektrat…byter strax skepnad och antar alltmer otrevliga former.
Simon och Robyn blir plötsligt utsatta på alla möjliga fronter, och när parets hund försvinner en kväll slår kuslighetsmätaren i topp. Simon har sina aningar om vem som ligger bakom, men bevis saknas. Robyn oroar sig för det mesta…och Gordo..tja..vad pysslar han med egentligen..?

Det är en smart och småtrevligt spännande dramathriller. Fokus på Simon och Robyn. En story som plötsligt visar sig ha mångt mycket mer bottnar är man kan tro från början. Speciellt imponerad blir jag av Joel Edgerton som inte bara skrivit ihop manuset…utan också regisserat detsamma. Bra jobbat! Jason Bateman visar återigen att han kan spela så mycket mer än bara småputtriga gubbar i komedier. Och Rebecca Hall känns….bräcklig. Perfekt för storyn.

ansträngd berätta-minnen-middag

Klassiskt upplägg som alltså för tankar till tidiga homeinvasions-thrillers från förr. Edgerton är dock alldeles för smart berättare för att låta det stanna därvid.
Ett bra manus och en rätt smygande otrevlig händelseutveckling, där man helt klart vinner på att inte veta nästan något i förväg när rullen ska skådas.

Oväntat bra.

Nov 13 2015

Cop Car (2015)

cop-car-posterMin spontana minnesbild av dagens rulle: Kevin Bacon´s stenhårda musche!!
Är det ett bra minne? Eller ett bevis på att filmen är slätstruken och utan innehåll?

Klart är i alla fall att för egen del påminner filmen rejält mycket om de rätt mallade, lite-mindre-i-formatet, thrillers som tillverkades på sent 80-tal/början 90-talet. Tänk Cohen & Tate, tänk Red Rock West. Ett ganska enkelt manus, försett med en sorts konflikt som i sig känns rejält besvärligt..men i det stora hela bara är en liten plupp på den stora kartan. Låter det flummigt? Okej, se rullen så förstår du vad jag menar. Kanske.

Här har vi två unga grabbar, uppenbarligen från samhällets mindre bemedlade sida, som en vanlig skolkar-dag bara liksom hittar en till synes övergiven polisbil (!) intill ett mindre skogsparti. Våra unga protagonister tycker såklart det är spännande värre! Ännu bättre att bilen är olåst! In och lek i kärran bara! Snart har de driftiga kidsen inte bara upptäckt vapen, och reglage och andra skojsiga grejer. Bilen går att starta också! Vem har inte velat köra en snutbil liksom? Full fart på gasen och snart har vi två unga biltjuvar på bygden.

Men vänta, tillhörde inte bilen någon då?
Jovisst! Den allt annat än laglydige snuten Kretzer (Bacon), vilken ser ut som en slimmad nynazist med mörk blick! Att Kretzer var ute i ljusskyggt ärende på landsbygden hjälper inte upp hans situation direkt. Klart han blir vansinnig och panikslagen när han upptäcker att polisbilen är borta! Tänk om hans mörka agenda avslöjas…?!
Här måste bilen återfås till varje pris!

Tja, ungefär så är  det. Bacon får nu tillbringa resten av rullen med att försöka komma på VEM som tagit bilen, VAR den befinner sig och HUR han på smartaste och mest diskreta sätt återtar sitt fordon UTAN att hans arbetsgivare får nys om att en polisbil är på villovägar. Det här är förstås Kevin Bacon´s rulle helt och hållet. Det är han som står för tempot och utvecklingen i storyn. Hans allt annat än trevliga uppsyn ser oroad ut både en och två gånger. Att Bacon är den perfekte skådisen att spela badass är förstås sedan gammalt! Bacon har dessutom varit med och producerat rullen, och har säkerligen haft ett och annat att säga till om.

dagens leksak spanas in

Självklart kan två ungjäklar i en polisbil inte vara ”osynliga” för allmänheten hur länge som helst…och frågan är bara hur detta ganska lågmälda men ändå trixiga drama ska sluta? Kommer kidsen att krocka? Kommer Bacon att bli avslöjad? Varför dyker Shea Whigham upp som en märklig gubbe i lådan?
Filmen känns möjligen lite stabbig då och då, men den har nåt som gör att jag finner den helt okej. Kanske är det Bacons lustiga timme framför kameran, kanske är det att regissören Jon Watts (Clown) kör med snygga och lite isolerade landsbygdspanoreringar med kameran. Det blir en liten ödslig värld mitt i allt det stora. Rollistan är modell mindre och skrapar inte på djupet direkt.
Och, kidsen (James Freedson-Jackson/Hays Wellford) gör väl inte bort sig…eller?

En rätt märklig film där kungen för dagen då självklart heter Kevin Bacon.
Okej för stunden.

avsnitt 10 3I filmpoddens avsnitt 10 tar Fiffi och yours truly en närmare titt på dagens unga biltjuvar, och vi konstaterar att jag nog är aningens mer förlåtande mot upplägget…

Sep 17 2015

Before I Go to Sleep (2014)

Måndag hela veckan möter Nicole Kidman.
Sort of.

Christine (Kidman) vaknar varje morgon och har inte en susning om vart hon är, i vilken säng hon ligger..och vem mannen bredvid henne är. Som ju är Ben (Colin Firth), vilken tålmodigt och för typ 843:e gången förklarar för Christine att han är hennes man och att hon var med om en bilolycka för 10 år sedan, vilken skadade hennes hjärna så illa att hon varje natt tappar minnet fullständigt. Allt hon lärt sig, och sett, under föregående dag, är borta i samma ögonblick hon vaknar upp till en ny dag (man undrar ju lite vad som händer om hon stannar uppe en hel natt).

Stor chock för våran Christine, som behöver lappar i hemmet för att fatta vad som är vad och VAR grejer finns. Jobbigt läge för Ben, som dock tar det som en äkta brittisk stoisk man, biter ihop och åker till jobbet.
Nu skulle ju detta kunna vara en otroligt stentrist historia, som upprepade sig varje dag utan några nya färska komplikationer…därför, tjopp, ett samtal till vår protagonist från en mystisk Dr Nasch (Mark Strong) som ber henne gå till en specifik garderob och där hittas minsann en gömd kamera. Jahaja! Mysteriet tätnar!

Kiddan får för sig att ta en selfie mitt i all mystik!

Härifrån blir det nu lika mycket vi som tittar och Christine som börjar gräva i denna märkliga tillvaro. Thrillerdrama betyder ju att när man väl klarat av att väva in dramat, är det dags att thrilla till det! Det är mystiskt, det är en och annan detalj som Christine plötsligt får span på (men hur ska hon komma ihåg det!?) och…det är på det hela taget rätt underhållande.

Precis som en del andra filmer i genren handlar det ju givetvis om cat-in-the-box-effekten. När väl katten är ute i det fria, är filmen förbrukad. Men, den kastar sig inte på locket för att släppa ut kissen i första taget, vilket rullen, och kanske regissören Rowan Joffe (japp, farsan heter Roland) ska tackas för. Och naturligtvis Nicole! Ni kan säga vad ni vill om hennes svala iskyla, men här passar det banne mig perfa. Hon ÄR verkligen Christine med skräckslagen och genomrädd blick nästan hela tiden. Firth är självklart stabil som en stenstod, och får dessutom återförenas med Mark Strong igen (de körde ju ihop i Kingsman remember…?)

Stabil spänning. Bra mystik. Vissa detaljer kan man som garvad filmkonsument läsa flera minuter i förväg, andra kommer lite mer överraskande.
Bra så!

Aug 18 2015

Child 44 (2015)

C44_posterFilmen som är rena julafton för oss Svedalabor som vill se ”våra” skådisar i den internationella ligan.
Och inte nog med det, bakom spakarna: Daniel Espinosa!

Så, kan detta faktiskt vara nåt? Både ja och nej. Filmen har liksom två ansikten, varav jag lätt hade sett att man utförde lite klinisk ansiktslyftning på den ena. Hela den mustiga storyn bygger på en uppenbarligen JÄTTEMYCKET såld roman av en viss Tom Rob Smith. Lite svårt att se varför när denna visuella version skådas. Men hur är det man säger; böcker utklassar ju nästan alltid den filmiska efterlagan. Såklart! (kolla bara alla Stephen King-romaner som oftast fått katastrofala filmversioner..)

Anyway!
Sovjet under efterkrigstiden. Ett paradis för den rättrogne kommunisten. Här ska byggas vidare på det starka moderlandet. Gamle krigshjälten Leo (en gravallvarlig Tom Hardy) gör karriär inom militärpolisen och har som främsta uppgift att spåra upp oliktänkande till Stalins vision om hur allt ska vara. Knepigt jobb. Och Leo verkar inte heller vara killen som strålar som solen på arbetsplatsen direkt. Av en händelse snubblar han så över något som skulle kunna vara en seriemördares verk…men eftersom det ju inte finns några mördare i detta framtidslands policy, så är det bara för Leo att släppa den bollen. Vilket han såklart inte kan. Kärvare tider väntar dock då hustrun Raisa (en mumlande Noomi Rapace) får ögonen på sig som möjlig oliktänkande. Aj, besvärande för Leo och för militärpolisen.

Jaha ja. Vad ska man tycka här? Egentligen?
Första timmen av rullen ger mig inte ett dyft. Leo åker runt med sina svenska skådiskompisar Fares Fares och en svinig Joel Kinnaman och haffar stackare på landet. Hans fru verkar ha drabbats av tusen olyckor och slutar le så fort hon träffar Leo på kvällarna. Det mesta är glåmigt och eländigt. Jag undrar lite tyst när Espinosa egentligen har tänkt sätta fart på storyn?

När han så till slut gör det, är det nästan så att han tappat mig. Rullen är på tok för lång, och att tvingas sitta igenom en halv rulle innan det börjar hända intressanta grejer…mmmja..det kan man alltid diskutera. Leo får snart anpassa sig till nya förutsättningar och träffar bl.a. på veteranen Gary Oldman..och sådant är ju aldrig fel på film förstås. Plötsligt blir det också lite fart på självaste Noomi minsann! Jo jag tackar.

Hardy körde igång en stare-down-contest mot de övriga skådisarna mellan tagningarna

Frågan är om Daniel Espinosa tvingats till formatet och filmens upplägg, eller om han verkligen brann för att berätta den i det här utförandet? Enligt rapporterna har filmen mer eller mindre floppat i the US of A, inga lugubra ”konstfilmer” här inte. Jänkarna vill ha fart och action från början. Själv har jag inget emot lite ”seriösare” approach på ämnet….men 137 minuter, varav hälften är lite sövande, är kanske ändå att ta i?

Det går naturligtvis inte heller att blunda för att det nästan blir skämtvarning på rullen när skådisarna ska till att prata engelska med rysk brytning! Och värst är vår man Hardy! Han väser fram repliker med plojbrytning och jag får då och då för mig att han är med i en sketch på Saturday Night Live eller nåt. Lite störigt, om du frågar mig. Men kanske tur för Noomi, då hon kan köra sin usla engelska utan att det stör i sammanhanget. Se där i alla fall, det fanns ju nåt bra med språkdebaclet! Hoppsan.

Oldman är stabil, Hardy gör sig ändå som stoisk tvivlare, Fares är pålitligt trovärdig, Rapace är dyster och Kinnaman är bara för jävlig hela rullen igenom. Men ok, han gör det helhjärtat och fullt ut. Släng dessutom in namn som Jason Clarke, Paddy Considine och Vincent Cassel i rollistan….och vår man Espinosa har ändå haft ett stall med namnkunniga skådisar att jobba med.

Kanske kunde det ha blivit bättre med lite trimmande i storyn. Det är inte skämsdåligt på något sätt, men det finns alldeles för många störande detaljer för att jag ska dra till med den stabila betygstrean. Ok för stunden, och filmens sista tredjedel räddar ändå lite av intrycket.

Får Espinosa någon mer chans till tunga jobb i Hollywood?

Jul 6 2015

The Gunman (2015)

001_gunman_posterFörsta ”officiella” dagen på årets semester 2015 bjuder förstås på ösregn och svikande temperaturer.
Men vad gör väl det när man har ett (nästan) sjukligt intresse för film!
Då klarar man sig alltid!

Precis som Sean Penn, den gamle bävern, gör i början på dagens rulle! Eller vaddå klarar sig…lönnmördartypen Terrier (Penn) är i Afrika, genomför ett tvivelaktigt jobb och lämnar sen landet.
Ett antal år senare brinner det minsann till då någon eller några uppenbarligen försöker ta den nu självrannsakande Terrier av daga medelst våld…den ärrade snipern klarar sig förstås…men måste nu dyka ned i gamla synder för att få klarhet i vem eller vilka som vill se honom stendöd.

Lagom mörkt thrillerdrama regisserat av Luc Besson-skyddslingen och Taken-mannen Pierre Morel. Underlaget är en (såklart) en lagom gåtfull roman, som här omvandlats till knappt två timmars dramadialog med väl avvägda inslag av tung action.

Det mest förvånande med dagens rulle är ändå att Sean Penn tar hand om huvudrollen. Jag trodde annars att Penn blivit nästan lite tråkseriös på äldre dar och mer satsade på regisserande och allvarliga filmer. MEN vaddå, det är ju kul att han bevisar motsatsen här! Dessutom är Penn en sådan pass kompetent skådis att han ger lite tyngd åt rullen bara därför.
Dessutom får man ett par andra rutinerade rävar med på köpet i form av Javier Bardem, Ray Winstone och Idris Elba (i en sån pytteliten roll att det naturligtvis bara är löjligt att ha med hans namn i marknadsföringen).

Annars är det mycket av den typiska europeiska standardformulan för action som bjuds. Och det är förstås rätt man att ratta skutan i form av Morel som har gått i Bessons skola och lärt sig de flesta tricksen.

Veteranen kör gangsta-style på pickadollen!

Det är inte direkt så att jag höjer på ögonbrynen eller klappar händer av förtjusning, men jag har heller aldrig direkt tråkigt. Storyn är lagom intressant, filmen är tillräckligt snyggt gjord, och Penn bär upp sin huvudroll på ett stabilt sätt, för att jag denna första sommarledighetsdag ska vara lite givmild med betyget.
Penn själv håvar in den tredje stjärnan.