Life (2017)

life_posterLiv i rymden? Denna eviga fråga som ställs i film efter film. Och visst, tanken kittlar ju mest hela tiden. För vad skulle hända…om det verkligen var så!?

Tur att Hollywoods manusförfattare kan ge oss en försmak av vad som väntar. Idag är det besättningen på internationella rymdstationen ISS som håller andan lite mer än vanligt. En ovanligt svårinfångad rymdsond har återvänt från Mars med ett par skopor jordprover, och nu ska här testas och letas efter förhoppningsvis levande mikroorganismer. Och banne mig! Succé! Kan det vara en levande cell!?? Men vänta…växer inte cellen lite väl snabbt?? Kanske till och med lite hotfullt??

Dagens rulle har (såklart) fått sin beskärda del av kritikerskopan. Det hojtas om ripoff på Alien, men vaddå…har Ridley Scott ensamrätt på rysligheter i rymden kanske?? Icke såklart, och här matas vi med en rejäl mustig story som går ut på att hålla stationen och dess invånare vid liv helt enkelt! Bra rollista: Jake Gyllenhaal, Rebecca Ferguson, Ryan Reynolds, Hiroyuki Sanada, för att nämna några. Ingen av dem är dock beredd på vad som håller på att hända. Hotet är icke av den trevliga sorten.

life_pic

svenska färger försvaras både bakom och framför kameran

Han som håller ihop`et idag är ju självaste Daniel Espinosa. Ännu ett steg på svenskens Hollywood-bana? Javisst, varför inte. Rullen är effektiv, stannar aldrig upp och segar till sig. Det är en klassisk ”who goes next” som utspelas i rymdstationens sterila korridorer. Den som letar logiska hack i loopen kommer säkert att hitta ett antal. Visuellt är filmen snygg som satan, men annat var väl inte att vänta med dagens teknik till hjälp.

Vi som uppskattar en god portion ryslig rymdaction ler såklart brett med mungiporna. Detta är sannerligen ingen djup rulle. Hotet är uppenbart, och lite motbjudande, och våra huvudrollsinnehavare får fullt upp med att säkra både sin och hela jordens fortsatta existens.

Stabilt spännande och ändå lite oförutsägbar i sitt mallade manus.
En bra biostund helt enkelt.

Annonser

Child 44 (2015)

C44_posterFilmen som är rena julafton för oss Svedalabor som vill se ”våra” skådisar i den internationella ligan.
Och inte nog med det, bakom spakarna: Daniel Espinosa!

Så, kan detta faktiskt vara nåt? Både ja och nej. Filmen har liksom två ansikten, varav jag lätt hade sett att man utförde lite klinisk ansiktslyftning på den ena. Hela den mustiga storyn bygger på en uppenbarligen JÄTTEMYCKET såld roman av en viss Tom Rob Smith. Lite svårt att se varför när denna visuella version skådas. Men hur är det man säger; böcker utklassar ju nästan alltid den filmiska efterlagan. Såklart! (kolla bara alla Stephen King-romaner som oftast fått katastrofala filmversioner..)

Anyway!
Sovjet under efterkrigstiden. Ett paradis för den rättrogne kommunisten. Här ska byggas vidare på det starka moderlandet. Gamle krigshjälten Leo (en gravallvarlig Tom Hardy) gör karriär inom militärpolisen och har som främsta uppgift att spåra upp oliktänkande till Stalins vision om hur allt ska vara. Knepigt jobb. Och Leo verkar inte heller vara killen som strålar som solen på arbetsplatsen direkt. Av en händelse snubblar han så över något som skulle kunna vara en seriemördares verk…men eftersom det ju inte finns några mördare i detta framtidslands policy, så är det bara för Leo att släppa den bollen. Vilket han såklart inte kan. Kärvare tider väntar dock då hustrun Raisa (en mumlande Noomi Rapace) får ögonen på sig som möjlig oliktänkande. Aj, besvärande för Leo och för militärpolisen.

Jaha ja. Vad ska man tycka här? Egentligen?
Första timmen av rullen ger mig inte ett dyft. Leo åker runt med sina svenska skådiskompisar Fares Fares och en svinig Joel Kinnaman och haffar stackare på landet. Hans fru verkar ha drabbats av tusen olyckor och slutar le så fort hon träffar Leo på kvällarna. Det mesta är glåmigt och eländigt. Jag undrar lite tyst när Espinosa egentligen har tänkt sätta fart på storyn?

När han så till slut gör det, är det nästan så att han tappat mig. Rullen är på tok för lång, och att tvingas sitta igenom en halv rulle innan det börjar hända intressanta grejer…mmmja..det kan man alltid diskutera. Leo får snart anpassa sig till nya förutsättningar och träffar bl.a. på veteranen Gary Oldman..och sådant är ju aldrig fel på film förstås. Plötsligt blir det också lite fart på självaste Noomi minsann! Jo jag tackar.

Hardy körde igång en stare-down-contest mot de övriga skådisarna mellan tagningarna

Frågan är om Daniel Espinosa tvingats till formatet och filmens upplägg, eller om han verkligen brann för att berätta den i det här utförandet? Enligt rapporterna har filmen mer eller mindre floppat i the US of A, inga lugubra ”konstfilmer” här inte. Jänkarna vill ha fart och action från början. Själv har jag inget emot lite ”seriösare” approach på ämnet….men 137 minuter, varav hälften är lite sövande, är kanske ändå att ta i?

Det går naturligtvis inte heller att blunda för att det nästan blir skämtvarning på rullen när skådisarna ska till att prata engelska med rysk brytning! Och värst är vår man Hardy! Han väser fram repliker med plojbrytning och jag får då och då för mig att han är med i en sketch på Saturday Night Live eller nåt. Lite störigt, om du frågar mig. Men kanske tur för Noomi, då hon kan köra sin usla engelska utan att det stör i sammanhanget. Se där i alla fall, det fanns ju nåt bra med språkdebaclet! Hoppsan.

Oldman är stabil, Hardy gör sig ändå som stoisk tvivlare, Fares är pålitligt trovärdig, Rapace är dyster och Kinnaman är bara för jävlig hela rullen igenom. Men ok, han gör det helhjärtat och fullt ut. Släng dessutom in namn som Jason Clarke, Paddy Considine och Vincent Cassel i rollistan….och vår man Espinosa har ändå haft ett stall med namnkunniga skådisar att jobba med.

Kanske kunde det ha blivit bättre med lite trimmande i storyn. Det är inte skämsdåligt på något sätt, men det finns alldeles för många störande detaljer för att jag ska dra till med den stabila betygstrean. Ok för stunden, och filmens sista tredjedel räddar ändå lite av intrycket.

Får Espinosa någon mer chans till tunga jobb i Hollywood?

3 x Snabba Cash (2010-2013)

Man ska utmana sina sinnen, klyschor och fördomar eller hur?
Så pass att jag plötsligt en vårvecka får för mig att köra ett maraton på svensk (!) kriminalaction! Filmer jag liksom bara glidit undan innan. Och nej, jag har inte läst böckerna.

**************************

Saker att gilla med detta första nedslag i storyn som snurrar runt JW (Kinnaman), Jorge (Matias Varela) och Mrado (Dragomir Mrsic); regissören Daniel Espinosa´s blick för snyggt bildarbete, de snabba men effektiva klippen, hoppen i tidsrymd, intensiteten i vissa scener, storytrådarna med Jorge´s problem att hålla sig laglydig, Mrado och hans dotter, glimtar av den hopplösa brutalitet som säkerligen finns i det verkliga Stockholms undre värld.

Saker att irritera sig på; ständigt detta överdrivna och ansträngda språk som talas i svenska kriminalare. Pratar folk verkligen så? Tillåt mig tvivla. Överlag klyschiga och märkliga dialoger. JW´s värld hos överklassen är nästan parodiskt överdriven. Karaktärerna där motsvarar varenda fördom om Stureplan… x10! Tyvärr lite löjligt.

Slutomdömet om denna första del blir ändå gott. Bra fart i rullen och tillräckligt mycket drama för att man ska vilja veta hur det ska gå för de olika karaktärerna.
Lätt att se varför Espinosa kunde gå vidare till större jobb utomlands.

 

Uppföljaren kör egentligen bara på i samma spår.
Utan att handla om någonting speciellt. JW och Mrado´s vänskap kanske. Blåsningen som JW utsätts för. Känns ändå som fokus ligger mer på strulpellen Jorge. Hans ständiga drömmar om rikedom och den sista stöten. Bra spelat av Varela igen, glimtvis riktigt realistisk känsla i hans scener. Fares Fares har en större roll här än i första rullen, och håller ihop det trovärdigt.

Ny regissör i Babak Najafi, och han drar egentligen bara ned huvudkaraktärerna djupare i skiten och tycks måla upp sensmoralen att en gång fast…alltid fast. Mörkt drama med helt okej action på sina ställen. Fortfarande retar jag mig dock på dialoger och sättet att uttrycka sig. Gatusnack från verkligheten, eller bara hittepåklyschor som passar bra på film? Kinnaman och Mrsic har betydligt mindre roller här och känns mer som utfyllnad. Madeleine Martin dyker upp som prostituerad olycksfågel, vilken korsar Jorges väg på synnerligen dramatiskt sätt.
Ok som uppföljare, men inte alls lika intressant.

 

Avslutningen.
Ny regissör igen i Jens Jonsson som också varit med och plitat på manuset. Rullen känns större och lite flashigare. Fortfarande klyschig och lite tramsig i dialogen. Men tät och med en yta som känns lite mer påkostad. Kinnaman med ytterst lite trots att hans namn lyser på affischen. Sitter i L.A. och letar efter sin försvunna syster. Återigen ligger fokus på Jorge, som nu mer än någonsin känns som filmens motor. Och som uppenbarligen vägrar ge sig innan han fått till det perfekta brottet. Nya karaktärer i form av polisen Martin (Martin Wallström) vars uppdrag är att infiltrera gangstern Radovan (Dejan Cukic) som funnits i bakgrunden genom hela Snabba Cash-historien. Radovans nu vuxna dotter Natalie (Malin Buska) kommer att spela en stor roll här.

Känns som trilogins mest påkostade del med olika miljöer och spelplatser. Storyn lite tätare än i förra filmen. Fortfarande mängder av klyschor…och det stora rånet i rullen…lite väl lätt…eller??! Förväntade manusintriger in till slutet där filmmakarna, via några luriga turer, ändå knyter ihop säcken på ett helt okej sätt.
Som avslut på trilogin funkar den, i övrigt mer yta än innehåll.

**********************

Summa summarum: Första filmen (naturligtvis) bäst. Men jag fortsätter att vara allergisk mot sättet att föra en dialog i svenska kriminalrullar. Speciellt detta ”gatuspråk” blir bara lalligt och jönsigt. Det mörker som författaren Jens Lapidus säkert var ute efter att förmedla kommer glimtvis fram i vissa lägen i de olika filmerna. Bra så förstås.

Extra bra ändå att se alla rullarna back to back. Känns som att karaktärerna blev ännu mer lite levande och familjära då.

Safe House (2012)

Daniel Espinosa fick välförtjänt bra med cred efter resultatet med Snabba Cash.
Nu är han tillbaka med lite Hollywoodpengar i ryggen minsann, och visar att han nog kanske är en man för större utrikiska produktioner också.

Matt Weston (Ryan Reynolds), ung och karriärhungrig inom allas vår favvohatorganisation CIA, sitter i Kapstaden med världens tristaste jobb; att ”förestå” ett av agentbyråns hemliga hideouts. Inte mycket händer till Matts stora irritation, han vill ju se action och fart!

I samma ögonblick som plötsligt den efterspanade avhoppade fd agenten Tobin Frost (Denzel Washington) dyker upp i huset blir det dock andra bullar. Frost har skumraskheter för sig och har nu, av något som ser ut som guds försyn, hamnat i händerna på just CIA som vill förhöra legenden och förrädaren Frost grundligt och inte helt enligt regelboken.

Snabbare än någon nu hinner säga ”Taffelberget” stormas dock stället av okända hejdukar ledda av den bistre och stenhårde Fares Fares. De enda som slipper undan är…gissa….Matt och Frost. Vad pysslar Frost med och varför vill alla se honom död? Många frågor och Matt ger sig helt enkelt fan på att ta reda varför. Han ville ju trots allt se lite action i sitt liv.

Någonstans känns det som om det är precis så här man vill ha dessa enkla, lättglömda men underhållande actionthrillers. En story som guppar lite mystiskt i ungefär halva speltiden, förrädarfasoner som vi nördiga filmtittare efter exakt tre röda har räknat ut vem som ligger bakom samt en samling snyggt våldskoreograferade scener i stadsmiljö. Utan att veta hur mycket direktiv Espinosa fått om vilka ramar han ska hålla sig inom, gör han ett helt godkänt jobb. Tempot är rejält snabbt i början med intensiva klipp och scenbyten, saggar kanske lite i mitten, men tar sig igen och går i mål på rätt sida vinnarstaketet.

får mer än han bett om…?

Ryan Reynolds gör vad han ska, och äntligen kan man förtränga hans insats i Gröna Lyktan. Denzel W är ju av den kalibern att han kan spela den här typen av snubbar utan att behöva agera så jättemycket. Här tar han sig fram med lagom stort intresse och stilar runt lite lojt. Den övriga rollistan är inte heller smågrus, med namn som Brendan Gleeson, Vera Farmiga, Sam Shepard, Rubén Blades, alltid skönt buttre Robert Patrick och minsann Joel Kinnaman i putteroll men med åtminstone fem repliker.

Safe House håller sig i standardmallen men är rapp och effektiv. Espinosa håller stadigt i dirigentpinnen och producenterna kan inte vara speciellt missnöjda med resultatet. En rätt snygg uppvärmning för nästa, kanske lite större, uppdrag. Lättkonsumerat med trivsamt Hollywoodvåld.