TV-Landet: The Fall (2013)

Britterna kan det här med tv-serier.
Vare sig det handlar om komedi,  dramer, eller täta kriminalare.
Men det visste ni ju redan.

Här då en rejält ruggig historia, som satsar sina bucks på det psykologiska planet.
I Belfast härjar nåt som ser ut som en seriemördare, en stalker.
En dåre som gillar att spana på sina offer, kartlägga dem, bryta sig in hos dem, plåga dem och (som vanligt) sno grejer, trofeér när hans vidriga deed is done.
Offren är kvinnor såklart och obehagligheten är stor även hos mig som tittar då brittfolket verkligen kan konsten att skapa murrigheter och otrevlig stämning.

Det udda med serien är att vi på förhand får bli ”tjenis” med dagens förövare, den till synes timide Paul (Jamie Dornan)…som dessutom har både fru och barn!
Och jobbar som relationshanterare. Jo man tackar!
Bisarrt galet och såklart ett perfekt upplägg! Den känslostörde Paul kan konsten att visa upp en fasad hemma, men bakom masken döljer sig ett monster som uppenbarligen behöver få utlopp för sina mörka tankar.
Polisen famlar i blindo och tar över rutinerade snuten Stella Gibson (Gillian Anderson ) från England. Stella har som alla specialpoliser på film ett annat sätt att se på fallen, och detta ska nu utnyttjas till max.
Att sedan Stella själv verkar bära på mörka demoner och en konstig form av känslokallhet får man liksom på köpet.
Och är naturligtvis något som dessutom förhöjer underhållningsvärdet på den här serien!

2

Stöpt i den nya (?) moderna formen om kortare säsonger, den här består av 5 avsnitt, hinner man mer än väl dras in i Belfasts ruffiga stadsvyer, den slitna polismiljön, Stellas märkliga personlighet….och naturligtvis Pauls förehavanden.
En gärningsman som inte kan hålla sina drifter borta, men märker att han får svårare och svårare att undgå att dra till sig uppmärksamhet.
Speciellt när esset Stella börjar lägga ihop de små smulor av mönster hon ändå tycker sig skönja.

Som vanligt i brittiska produktioner är stämningen, miljön och dialogen det vassaste och det viktigaste.
Här misslyckas man inte på någon punkt. De små avstickare från huvudstoryn som görs, med vissa subploter, funkar fint och stör inte handlingen alls. Tvärtom funderar man på om de möjligen kan ha direkt bäring på det som Stella är i stan för att göra. Det mest fascinerande med dagens serie är annars att lika stor vikt läggs vid Paul som vid Stella. Den ständigt-på-tå planerande gärningsmannen som i Dornans gestalt till och med växer fram till en levande karaktär vars känslor man vill förstå. Varför han gör det han gör? Och hur han tänker inför sin familj, sin fru? När ska bubblan spricka? Kommer den överhuvudtaget att göra det?

Gillian Anderson har jag alltid gillat rätt bra sedan hennes surmulna agent Scully i Arkiv X. En sorts trulig charm då, som här är förfinad till en sorts sval elegans. Dock inte mindre attraktiv. Anderson har en gåtfull distans, både till sin figur Stella, och till sina kollegor hos polisen i Belfast. Att hon dessutom har ett annorlunda sätt att jobba än kulturen i Nordirland bjuder, ställer förstås till det extra.

Seriens skapare Alan Cubitt träffar precis rätt med sin balanserade dos av drama, thriller och gammal hederlig brittisk polisjakt.
I vissa lägen känns inte ens själva polisjobbet och det faktiska arbetet som det viktiga, istället blir psykologin runt de båda huvudantagonisterna Stella och Paul det mest rafflande. Är de lika? Tänker de på samma sätt? Drivs de av samma drifter, men på olika spelplaner. Är de båda outsiders som har mer gemensamt än de tror?

Serien/säsongen är föredömligt uppdelad på ”bara” 5 avsnitt. Det tar ingen tid att komma in i stämningen. Känslan sätter sig direkt och manuset har en snyggförmåga att hoppa mellan de två karaktärerna på ett både oväntat och bisarrt underhållande sätt. Dornan spelar dåren Paul oerhört bra och lyckas till och med skapa viss medkänsla för sin plågade natur. (Jag vet, det låter ju helt galet!) Anderson fixar sin Stella som hand i handsken, och kanske tänker du nu att hur kan en USA-skådis som Anderson aka Agent Scully verkligen passa in i det brittiska mönstret vad gäller dramatik, dialoger och kriminalare…? Jo men det beror ju såklart på att Anderson växt upp i England från 2 års ålder till 11..och att hon sedan i vuxen ålder valt att flytta tillbaka till det gamla imperiet. Därav får man anta att hon är väl bevandrad i det brittiska lynnet och den klanderfria dialekten.
Överlag är kanske Anderson en lite underskattad skådis? Här är hon ganska långt från Scullys mer varma och godhjärtade sätt. Och hon fixar det mycket snyggt.

Bjuder The Fall på en totallösning upplevelsemässigt?
Tja, du sitter troligen inte i soffan och gör vågen av upphetsning när du kikar på det här. Mer kanske en sorts obehaglig nyfikenhet som infinner sig. Och en märklig fascination för människans mer mörka sidor….
Vare sig de är på rätt sida om lagen eller inte. Det är klart, visst känner du igen sättet att göra en seriös krimmare här. På så sätt slår den inte upp några nya dörrar. Men det blir också stabilt och tryggt.

Det pratas förstås om en säsong två, då vansinnet och det mörka psyket ska utforskas ännu mer.
Den här säsongen gör sitt bästa för att krama det mesta ur brittisk spänning, drama och lågmälda toner på den nyansrika gråskalan som alltid tycks finnas hos ö-folket.
Rekommenderas!

3 x Snabba Cash (2010-2013)

Man ska utmana sina sinnen, klyschor och fördomar eller hur?
Så pass att jag plötsligt en vårvecka får för mig att köra ett maraton på svensk (!) kriminalaction! Filmer jag liksom bara glidit undan innan. Och nej, jag har inte läst böckerna.

**************************

Saker att gilla med detta första nedslag i storyn som snurrar runt JW (Kinnaman), Jorge (Matias Varela) och Mrado (Dragomir Mrsic); regissören Daniel Espinosa´s blick för snyggt bildarbete, de snabba men effektiva klippen, hoppen i tidsrymd, intensiteten i vissa scener, storytrådarna med Jorge´s problem att hålla sig laglydig, Mrado och hans dotter, glimtar av den hopplösa brutalitet som säkerligen finns i det verkliga Stockholms undre värld.

Saker att irritera sig på; ständigt detta överdrivna och ansträngda språk som talas i svenska kriminalare. Pratar folk verkligen så? Tillåt mig tvivla. Överlag klyschiga och märkliga dialoger. JW´s värld hos överklassen är nästan parodiskt överdriven. Karaktärerna där motsvarar varenda fördom om Stureplan… x10! Tyvärr lite löjligt.

Slutomdömet om denna första del blir ändå gott. Bra fart i rullen och tillräckligt mycket drama för att man ska vilja veta hur det ska gå för de olika karaktärerna.
Lätt att se varför Espinosa kunde gå vidare till större jobb utomlands.

 

Uppföljaren kör egentligen bara på i samma spår.
Utan att handla om någonting speciellt. JW och Mrado´s vänskap kanske. Blåsningen som JW utsätts för. Känns ändå som fokus ligger mer på strulpellen Jorge. Hans ständiga drömmar om rikedom och den sista stöten. Bra spelat av Varela igen, glimtvis riktigt realistisk känsla i hans scener. Fares Fares har en större roll här än i första rullen, och håller ihop det trovärdigt.

Ny regissör i Babak Najafi, och han drar egentligen bara ned huvudkaraktärerna djupare i skiten och tycks måla upp sensmoralen att en gång fast…alltid fast. Mörkt drama med helt okej action på sina ställen. Fortfarande retar jag mig dock på dialoger och sättet att uttrycka sig. Gatusnack från verkligheten, eller bara hittepåklyschor som passar bra på film? Kinnaman och Mrsic har betydligt mindre roller här och känns mer som utfyllnad. Madeleine Martin dyker upp som prostituerad olycksfågel, vilken korsar Jorges väg på synnerligen dramatiskt sätt.
Ok som uppföljare, men inte alls lika intressant.

 

Avslutningen.
Ny regissör igen i Jens Jonsson som också varit med och plitat på manuset. Rullen känns större och lite flashigare. Fortfarande klyschig och lite tramsig i dialogen. Men tät och med en yta som känns lite mer påkostad. Kinnaman med ytterst lite trots att hans namn lyser på affischen. Sitter i L.A. och letar efter sin försvunna syster. Återigen ligger fokus på Jorge, som nu mer än någonsin känns som filmens motor. Och som uppenbarligen vägrar ge sig innan han fått till det perfekta brottet. Nya karaktärer i form av polisen Martin (Martin Wallström) vars uppdrag är att infiltrera gangstern Radovan (Dejan Cukic) som funnits i bakgrunden genom hela Snabba Cash-historien. Radovans nu vuxna dotter Natalie (Malin Buska) kommer att spela en stor roll här.

Känns som trilogins mest påkostade del med olika miljöer och spelplatser. Storyn lite tätare än i förra filmen. Fortfarande mängder av klyschor…och det stora rånet i rullen…lite väl lätt…eller??! Förväntade manusintriger in till slutet där filmmakarna, via några luriga turer, ändå knyter ihop säcken på ett helt okej sätt.
Som avslut på trilogin funkar den, i övrigt mer yta än innehåll.

**********************

Summa summarum: Första filmen (naturligtvis) bäst. Men jag fortsätter att vara allergisk mot sättet att föra en dialog i svenska kriminalrullar. Speciellt detta ”gatuspråk” blir bara lalligt och jönsigt. Det mörker som författaren Jens Lapidus säkert var ute efter att förmedla kommer glimtvis fram i vissa lägen i de olika filmerna. Bra så förstås.

Extra bra ändå att se alla rullarna back to back. Känns som att karaktärerna blev ännu mer lite levande och familjära då.