October Gale (2014)

Doctober_posteret var länge sen vi hade en liten fredagssågning.
Så varför inte en idag!

Ensam, dyster, kvinna i ensligt hus på en ö.
Tunga minnen, crappy väder, grått, grått. grått.
En oväntad besökare, en sårad besökare, med en lagom luguber backstory.

Kvinnan vårdar och charmas lite indirekt av besökarens uppenbarelse.
Yttre hot dyker upp. Konfrontation.
Och sen…ja sen är det bara ett snopet slut. Och inget har egentligen hänt. En totalt intetsägande rulle. Stort mysterium varför den ens gjordes, och varför vill regissören vara så svår? Det finns ett korn av en rätt ok förutsättning. Som snabbt försvinner i ett dis av…tja vad..?

Trots rutinerade Patricia Clarkson i huvudrollen. Trots en Scott Speedman som ju ändå kan när han vill. Trots en Tim Roth som verkar ha hyrts in på tim (!)basis i typ 12 minuter och knappt hinner säga sina repliker. Ja så illa är det.

october_pic

inte bara Speedman som lider i storyn!

Min hjärna översätter snabbt rullen till en svenskt variant i skärgården där vi ser Lena Endre som kvinnan, Reuben Sallmander som besökaren…och..tja…Krister Henriksson som en svensk Roth. Ser framför mig trailern på TV4 en söndagskväll.

Aj…det blev inte direkt bättre av att tänka så.

Satans skitfilm.

 

The Strangers (2008)

the strangersParet James och Kristen (Scott Speedman och Liv Tyler) kommer sent en kväll till den avlägsna Stugan.
Helt klart besvärade av något som från början skulle vara desto mysigare och romantiskt än vad som nu verkar bli fallet. Filmens första klyscha rullar direkt igång när James en stund senare deklarerar att han ”behöver ut och köra en sväng för att rensa tankarna”.

Så, häpp, ni fattar ju redan att det rör sig om ännu en av alla dessa homeinvasionthrillers.
De som tycks poppa upp i parti och minut. Regissören och manusmannen Bryan Bertino ska dock ha cred för att han ganska snabbt lyckas skapa lite obehaglig stämning i stugan, utnyttjar dess vinklar och vrår och skuggor på ett bra sätt. Och även dess omgivningar. Liv Tyler är möjligen lite för övertydlig med sin stigande panik, men okej då, hanterar sin roll rätt trovärdigt i början i alla fall. Speedman går från ledsen snubbe till arg snubbe, och däremellan vet man inte riktigt vart man har honom. Vilket ju är ganska bra egentligen.

Bertinos manus blandar vilt med lågbudgetstilens alla ingredienser av ljud, skuggor och det som aldrig ses i bild. En och annan gorig effekt får också utrymme, men känns i sammanhanget rätt malplacerad då den övriga visuella stilen skulle räcka gott. När ”katten väl är ur lådan” blir det naturligtvis mer standard-smy-smyg-betonat och med ens lite tråkigare.

strangers_pic

”WTF!!? ”bara” en tvåa i betyg!?”

Och då tappar tyvärr rullen direkt. Som vanligt i filmer av den här sorten gör huvudpersonerna dessutom helt idiotiska OLOGISKA saker som en vanligt person, om än vettskrämd, aldrig skulle ha gjort. Och börjar filmkaraktärer pyssla med sådana ”stunts” i en rulle, speciellt i en miljö som den här, kan man inte riktigt släppa det (även om det är så det ”ska” vara i sådana här rullar) utan sitter mest och muttrar lite lagom grinigt i väntan på finalen.

Rullen sägs ”vara inspirerad” av verkliga händelser i norra Kalifornien 1981, och som vanligt låter det alltid lite fräsigare att skylta med sådant i förtexten (även om likheterna är pyttesmå).
En okej rulle som framkallar en del obehag men faller i den där jolmiga fällan med klyschor och irriterande ologik…och lyckas därmed inte skrämma upp mig nämnvärt.
För det var väl tanken?

Underworld: Evolution (2006)

Nej men det här var väl för tråkigt.
Att tvingas konstatera att, trots att jag älskar varulvar och viss mån njuter av vampyrer i allehanda former, är det här mer eller mindre en riktig soppa till film. Där första Underworld ändå hade viss berättarglädje och gav ett sorts roande twistat sagoskimmer över de gamla monsterlegenderna, blir fortsättningen här enbart utdragen och långtråkig.
Det är framför allt i manuset det brister tycker jag. Filmen tar vid direkt efter att den första slutat och Selene (återigen Kate Beckinsale i åtsmitande läder) är på flykt tillsammans med den nye hybrid-vampyr/varulven Michael (Scott Speedman). Nu går all tid åt att hålla sig undan gammelvampyren och überbossen Marcus (Tony Curran) som väckts till liv igen och ställt  in siktet på Michael och Selene. Uppenbarligen har rookien Michael något som Marcus väldigt gärna vill lägga vantarna på.

Via en backstory kommer nu nya detaljer om den eviga fejden mellan vampyrerna och varulvarna. Det kunde ha förvaltats bättre om ni frågar mig. Nu blir det mest en massa namn som droppas hit och dit, och vi förväntas hänga med i alla turer och gamla mystiska uppgörelser som ingåtts. Det springs fram och tillbaka, hoppas mellan scener och det verkar aldrig vara långt till de platser som ska besökas. Logiken är sedan länge slängd överbord, och det stör mig så till den grad att jag inte kan tycka om den här filmen alls. Fantasi javisst, men någon måtta får det ändå vara. Kate Beckinsale upprepar sig å det grövsta med sin rollfigur Selene och blir mest en karikatyr på sig själv. Som ser bra ut i läderoutfit, visst…men inget mer.

Konstlad story som engagerar nada. Datatillverkade varulvar som verkar argare än någonsin och en väldigt väntad final. Actionstinn så det stänker om det och filmblodet flyter på, men inte blir resultatet bättre för det. Regissören Len Wiseman påstår i extramaterialet att det fanns så mycket från första filmen att berätta vidare på, fan tro´t.
Här luktar det profit och chansen att suga ur lite mer stålar från den skara som tagit till sig denna gotiska variant på Matrixaction.

Någonstans på vägen glömde Underworld: Evolution bort att utveckla ett engagerande manus värdigt en uppföljare.
B-filmsstämpeln sitter hårt här.

Betyget: 1/5