October Gale (2014)

Doctober_posteret var länge sen vi hade en liten fredagssågning.
Så varför inte en idag!

Ensam, dyster, kvinna i ensligt hus på en ö.
Tunga minnen, crappy väder, grått, grått. grått.
En oväntad besökare, en sårad besökare, med en lagom luguber backstory.

Kvinnan vårdar och charmas lite indirekt av besökarens uppenbarelse.
Yttre hot dyker upp. Konfrontation.
Och sen…ja sen är det bara ett snopet slut. Och inget har egentligen hänt. En totalt intetsägande rulle. Stort mysterium varför den ens gjordes, och varför vill regissören vara så svår? Det finns ett korn av en rätt ok förutsättning. Som snabbt försvinner i ett dis av…tja vad..?

Trots rutinerade Patricia Clarkson i huvudrollen. Trots en Scott Speedman som ju ändå kan när han vill. Trots en Tim Roth som verkar ha hyrts in på tim (!)basis i typ 12 minuter och knappt hinner säga sina repliker. Ja så illa är det.

october_pic

inte bara Speedman som lider i storyn!

Min hjärna översätter snabbt rullen till en svenskt variant i skärgården där vi ser Lena Endre som kvinnan, Reuben Sallmander som besökaren…och..tja…Krister Henriksson som en svensk Roth. Ser framför mig trailern på TV4 en söndagskväll.

Aj…det blev inte direkt bättre av att tänka så.

Satans skitfilm.

 

Annonser

Maze Runner: The Scorch Trials (2015)

maze_posterUr labyrinten i…..elden?

Slutet på den första, inte helt oävna, rullen var minst sagt förbryllande. Klart som korvens spad att uppföljaren tar vid i racerfart direkt! Alltid nåt ändå! Och detta i genre som jag (jag vet…inte i målgruppen…don´t bother to mention it) är så innerligt trött på; YA-världen. Young Adults. Tonåringar som agerar som värsta moralvuxna med sina rättesnören och fullt utvecklade filosofiska tankegångar. Hahaha.

Normalt sett är det ju föreslagsvis unga driftiga tjejer som får uppgiften att leda mänsklighetens sista hopp mot en ljusare framtid. Här, och i romanserien som ligger till grund för filmerna, är det dock boysen som spelar förstafiolen för det mesta. Det vet ni sedan förra rullen (om ni såg den alltså).

När väl mysteriet med den mystiska labyrinten klarats av, kan man istället ställa sig frågan; vem eller vilka ligger bakom den mystiska organisationen WCKD? Vad var det för labb som besöktes i slutet på första filmen? Och varför ser början av den här rullen ut som ett enda stort ökenlandskap? Befolkat av läskiga typer som påminner om zombiesmittade sprinters?

Frågor som filmens hjälte Thomas (Dylan O´Brien) såklart ställer sig, ihop med de andra som klarat sig ur labyrinten. Och vad är det för sorts…”fristad” de egentligen har hittat efter ett par minuter? Jag skrev i ”del 1-rec:en” att DEN rullen ändå var ganska uthärdlig i genren, att den bjöd på lite annorlunda grepp…dessvärre återfaller dagens installation mer i det ”traditionella” stoiska berättandet. Det ska vara mystiskt värre. En sorts blaskig moral stånkas fram, vedermödorna är besvärliga och klyschiga offranden måste göras.

Någon gång tänder rullen till lite..men istället för att ta den ”hårda” vägen…,vuxna, om du så vill…sjunker berättandet tillbaka till en nivå som (fullt logiskt) är anpassad till unga tonåringar. Som sagt, man är inte direkt i målgruppen….

Maze-Runner-2-3

uttjatad backdrop i rullar numera…?

Regissören Wes Ball satsar förstås på lite ”cloak and dagger” längs resan, vissa svar fås….andra mysterier blir lite mer mystiska. Tja, det mesta är väl som vanligt i detta typexempel på så utpekade genrefilmer.
Framför allt känns det också som en typisk mellanfilm. En del får sin förklaring, som åskådare blir vi aningens mer kloka på vad det är som försiggår, men det märks att det göttaste ska sparas till sist…eller nästa del då (?).

Producenterna har plöjt ned sina miljoner på det visuella yttre, och det märks såklart.
Liksom i alla större YA-rullar av rang är det mesta snyggt gjort. Även när det ska vara dystert.

Första rullen kändes lite uppfriskande och spänstig. Den här är mer ”som vanligt”. Dessutom lite för utdragen. Och då hjälper det inte att de ”vuxna” i form av skådisar som Patricia Clarkson, Lili Taylor, Barry Pepper och Littlefinger himself…Aidan Gillen…försöker vässa föreställningen. Auran av lätt ansträngd ungdomsrulle är påtaglig, med alla sina klyschor. Och…ibland är det jävligt irriterande med snusförnuftiga amerikanska tonåringar.

Snygg, men rätt trist rulle.
Kommer jag att se nästa del?
Troligen.

 

Easy A (2010)

Det är banne min inte varje dag man snubblar över komedier som håller hela vägen in till finalen. Och som lämnar en med en sådan där trevlig humörtopp.

Men så är fallet här.
Trots att ämnet egentligen är ganska känsligt, lite sorgligt och kanske i högsta grad verklighetsbaserat. Men vad vet väl jag? Medelålders man i mina bästa år som jag är.

Olive (Emma Stone) är en sådan där tjej som det är otroligt lätt att bara gilla så fort man tillbringat några minuter i hennes sällskap.
Huvudet på skaft, social och framför allt försedd med skön humor.

Livet i den lilla hålan i Kalifornien i skolan ihop med bästisen lunkar väl på som det allmänt gör. Men det är ju det här med SEX, herregud. Olive tröttnar plötsligt på att hela tiden få höra om hon gjort det eller det…eller DET ännu.
Ett infall får henne att ljuga ihop en snygg historia om en het dejt och vips är naturligtvis rykteskarusellen igång. Snart rullar snöbollen fortare och växer till sig. Olive upptäcker att hon plötsligt ÄR någon, den lite farliga och vilda. Unga hormonstinna grabbar är snart beredda att betala för att hon ska ljuga ihop en het historia om erotiska eskapader ihop med dem, och Olive är väl inte den som är den. Snart är hon hela skolans heting. Bästisen blir avundsjuk och säger upp bekantskapen, de ultrareligiösa grupperna på skolan ser henne som sin nya fiende, och till och med hennes favoritlärare börjar undra vad hon pysslar med.

Även om manuset ligger och nosar lite farligt nära synen på tjejer och deras stil, tar det också upp det här med att sätta stämplar. Och hur lite som krävs för att osanna rykten ska bli eftermiddagens sanning. En sorts allvarsamhet i botten alltså. Humorn och de ganska rappa dialogerna är kanske det som ändå håller filmen från att trampa över den där gränsen. Och så Emma Stone förstås. Perfekt i rollen som en stark individ som vet hur att vända på stekarna och ta kontroll.

Skala bort humorn och det pigga soundtracket så har vi ett drama som hade kunnat ta rätt dystra och sårande vägar. Istället satsar man här på att med komik och lite sunt förnuft ta udden av de klyschiga fördomarna. Jag säger absolut inte att filmen på något sätt skulle ha den minsta verklighetsförankring, det är trots allt Hollywood. Och en ganska trivsam romantisk historia på temat girl meets rekorderlig boy..via lite krumbuktande. Ytterligare plus i kanten delas också ut till Stanley Tucci och Patricia Clarkson som Olives sköna filmföräldrar.

två sköna referenser till 80-talet. vilka?

Att Olive i sig är en sådan stark och trygg person är naturligtvis en förutsättning för att manuset fungerar. Kanske är det också det enda man skulle vilja invända emot…att hon aldrig tappar tron på sig själv. Skulle det kunna fungera så i verkligheten med alla konsekvenser hennes agerande får? Tillåt mig tveka där.

Easy A lyckas alltså ändå charma sig in i mitt sinne riktigt ordentligt, sin märkliga och lite udda story till trots.
Kanske beror det på just passande humor. Eller på Emma Stone. Eller på att under manusets alla irrfärder och hittepågrunkor handlar det om att man ska våga tro på vad man kan, och vara stolt över den man är. Fan vet, men jag väljer att inte överanalysera. En trevlig film helt enkelt.
Med smutta blinkningar åt allas vårt sköna ungdomskomedi-80-tal. Fint där.

Whatever Works (2009)

Efter Europaäventyret återvänder här Woody Allen till sitt kära New York. Han gör det med historia om den buttre och gnällige Boris (Larry ”Simma lugnt” David) som anser sig vara en av världens största tänkare, men gruvligt missförstådd i livet. Boris har inte mycket till övers för mänskligheten och försitter inte den minsta lilla chans att fälla dräpande kommentarer till de som vill  lyssna. Och till de som inte vill också.  Vad exakt Boris pysslar med på dagarna är lite oklart, och allt är lite som vanligt i Woody Allen-världen med andra ord. Ända tills han träffar på den unga Melody (Evan Rachel Wood), livsglad och på rymmen hemifrån flyttar hon in hos Boris och får den gamle surkarten att bit för bit leva upp lite. Trots att han hatar att erkänna det.

Genialt drag att låta Larry David spela huvudrollen. Han är som Allens alter ego på alla sätt, och klarar av att leverera Allens repliker på ett skönt och sarkastiskt sätt. Som vanligt oerhört välspelat i birollerna och i den här filmen är det främst Evan Rachel Wood, Patricia Clarkson och Ed Begley Jr som står för det färgstarka galleriet, de sistnämnda som Melodys udda föräldrar som plötsligt dyker upp i storstaden för att ”rädda” sin dotter. Allens manus är naturligtvis fyllt med knivskarpa livsåskådningar, svart humor och oändlig ström av kängor utdelade till höger och vänster. New York-miljöerna får också som vanligt utgöra mysiga bakgrunder till allt som händer, och det känns i vissa lägen nästan som att vara tillbaka till ”Manhattan”-tiden. 

En typisk Allen-skröna där scenerna med Larry David som den härligt buttre Boris fungerar bäst. Monologerna håller hög klass och det känns verkligen som att se Allen själv stå framför kameran och beklaga sig på det där typiskt gnälliga sättet som är så karaktäristiskt och välbekant.
Whatever Works är trots buttre Boris en skön skröna om att kärleken kommer i olika former och att du aldrig kan styra dess outgrundliga vägar. Lättsamt och underhållande än en gång från en av mästarna på underhållande dialoger framförda på film.

Betyget: 3/5