Etikettarkiv: Stanley Tucci

Apr 30 2019

The Silence (2019)

Netflix fortsätter att pumpa ut rullar med nya investerade stålars och ganska rejäla rollistor. Ibland blir det rätt gött..och ibland blir det kanske mellanmjölk. Här en rulle jag verkligen var lite pepp på. Trailern (ja, jag tillhör dom som icke har problem med dessa) såg ju fräsig ut. Lite lagom domedagsmörk sådär. Kanske en kombo av Bird Box och A Quiet Place? Börjar lovande. Ett gäng klantiga grottforskare på amerikanska östkusten ”öppnar” hittills okända ihåligheter och släpper ut tusentals flygande, blinda, ödlor-ish (som om flygödlorna i JP hade blivit speedigt zombiefierade…eller nåt). Varelserna har extrem superhörsel och tar snart över hela landet – kontinenten – världen. Katastrof. En familj tvingas fly från sitt hus (man undrar varför, borde ju vara säkrare inomhus) ut på vägarna. Attacker, villrådighet, konsten att vara tyst och det faktum att det ALLTID finns nån jävel i filmer av det här slaget som har en sjukdom och att därför medicin måste införskaffas.

Förutsättningen är ändå lovande. Bra jobb i rollistan också av stabile Stanley Tucci. Honom kan man alltid lita på. Här som familjefarsa. Miranda Otto gör det också bra som mamman. Unga Kiernan Shipka spelar dotter med driv. Den DÖVA dottern! Wtf??! Håhåjaja. Copypaste-effekten! Effekterna med de flygande äckelpäcken är rätt bra . Ändå känns storyn hafsig. Framstressad. På bekostnad av vissa detaljer och inslag, som blir störande istället. Slutet kommer plötsligt och man känner sig lite lurad på konfekten. Visa vägar i manus väljs bort, trots att det finns lovande alternativ. Är det en ripoff på spänningspillret A Quiet….? Ja, säger vissa. Trots att, enligt info på the internetz, den här storyn skapades innan biorullen. Utifrån en roman tydligen. Kanske finns det en fortsättning på den boken. Kanske man dock inte behöver en uppföljare på film.
Duger för slötitt i soffan efter tacosen. I övrigt inte så mycket att yvas över.

Apr 20 2016

The Hunger Games: Mockingjay – Part 2 (2015)

hungergamesfinalsmallMen för satan!
Vilket jävla penningmjölkande. Jag skrev det redan i förra rullens rec, det är nästan lite skamligt alltså. Det finns noll, NOLL, historia i den här avslutande delen. Jag lovar.

Ok, låt oss vara på det klara med det gamla klassiska; jag ÄR INTE i målgruppen. Jag veeet. OCH, tanken; satt man nu igenom fyra rullar (med ganska intressant upplägg från allra första början) för att få uppleva detta ANTIKLIMAX till slut. Blä säger jag!

Alla spelar över eller ser jävligt svåra ut. Värst är nog Jennifer Lawrence. Vad fan liksom!?
Och gamle surräven Donald Sutherland då. Lättare lönecheck har väl aldrig inkasserats, men nog hade han väl kunnat få en tuffare…sorti. Tråkmånsen Josh Hutcherson ser mest förvirrad ut hela filmen. Med rätta. Posterboyen Liam Hemsworth bara..är. Vad hade han för funktion i filmen nu igen? Fan vet. Det som skaver mest är att man slösar bort skådespelare som Woody Harrelson, Elisabeth Banks och Stanley Tucci i helt meningslösa småroller. Plus Julianne Moore. Helvete vad hon ska vara svår här. Onaturligt svår.

En gång, i början, gillade jag den här filmserien. När det handlade om just The Games. Snillrika fällor som de tävlande var tvungna att försöka undvika. En sorts luguber framtidsvison om ett samhälle som inte var alltför ointressant förmedlat.

The-Hunger-Games-Mockingjay-Part-2-2015-3-620x330

X-men-outfit!?? You wish.

Nu mot slutet  är det bara en enda mjäkig sentimentalsoppa.
Det finns helt klart icke material till den här sista filmen whatsoever. Basta.

Naturligtvis är skräpet dock inklätt i snygg CGI och effekter. Fan vore det väl annars med så mycket stålars nedplöjda i filmserien. Ibland kan kosmetika dölja de värsta skavankerna. Här är det sannerligen inte så. Men nu är det väl slut på sagan. Hoppas!

Lite synd på en filmserie ändå, den som jag enligt egen utsago tidigare hade lättast att köpa i YA-träsket, att så totalt köra av rälsen.
Det går inte att ge denna rulle godkänt. Nix pix!

Hälsningar från surgubben som drar ned kepsen över öronen. (Hade en jag haft en PartyKanin här hade han blivit sååå jävla förbannad.)

 

 

 

Feb 12 2016

Spotlight (2015)

spotligh_posterJädrar i min gamla skrivmaskin (har faktiskt en i källaren) vad jag är svag för murvelfilmer!!
Dramatiken, spänningen, miljön! En sorts nerv som hela tiden håller dig som åskådare på tårna. Om det är en bra murvelfilm alltså. Som här!

Idag ett satans snyggt stycke, och alldeles genomsant, om hur en grupp grävande journalister på tidningen The Boston Globe 2001 avslöjade den katolska kyrkans vidriga och systematiska sexuellt utnyttjande av barn. Vilken groteskt story! Perfekt att synliggöra på film! Denna katolska kyrka som tycks stå för så mycket skumraskheter i lönndom.

När ”Spotlight”-gruppen på tidningen, ett litet gäng journalister som under en längre tid gräver ordentligt i fall innan texter publiceras, får nys om kyrkans tilltag…och dess högst medvetna sätt att dölja det som skett…är det en massiv sten som sätts i rullning. Trots kyrkoapparatens smutsiga försök att stoppa utredningen. Som också kommer att visa på sanningar med rättsväsendet som inte är av det helt trevliga slaget.

Det bästa med dagens story är ju att den faktiskt är helt sann!
Att filmmakarna med regissören Tom McCarthy (Station Agent) i spetsen verkligen berättar en genuin historia om arbetet bakom det stora avslöjandet. Att han struntar i tidsödsande subplotar om kärlekstrassel, hemförhållanden, jobbrivalitet osv…och istället fokar till 100 procent på en sammansvetsad grupp som jobbar mot ett gemensamt mål! Här finns inga sexistiska anspelningar eller utsvävningar mellan huvudkaraktärerna, att Rachel McAdams är en av grabbarna är liksom självklart. Eller vaddå ”en av grabbarna”!?! Hon är en journalist i gruppen. Punkt. Alla är de personer som brinner för både det jobb de gör och att den vidriga sanningen kommer upp till ytan.

spotlight1

rejäla murvlar!

Förutom McAdams får vi en som vanligt formidabel Mark Ruffalo, en stabil Michael Keaton (med samma läspning som i Birdman!), en lågmäld men pålitlig Liev Schreiber. Plus en hoper andra mycket bra insatser på skådisfronten! Glöm tex inte Stanley Tucci som lätt vresig men godhjärtad jurist.
Filmen ger mig drygt 2 timmars totalt engagemang för det jag ser. Vilket också är lite märkligt då ju filmens utgång redan på förhand är given, i alla fall för den som läst på i ämnet. Trots detta lyckas manuset framkalla både nerv och ovisshet på väl valda ställen! Galet! Men helt underbart. Det är i filmer av den här kalibern jag hittar den totala upplevelsen som filmåskådare. De gånger då det banne mig inte finns en endaste grej att klanka ned på!

Filmen är som en totalt mixad kombo av Alla Presidentens Män, Broadcast News och The Newsroom. För att nämna några andra pärlor i genren. Och jag fullkomligt älskar det.
Naturligtvis en självklar utmanare till priser och uppmärksamhet. Och det känns banne mig helt självklart.
Årets första fullpoängare på bloggen!

 

#23_logoI SoF-poddens avsnitt 23 babblar jag på än mer euforiskt om hur bra den här filmen är, och får visst medhåll av Fiffi…som möjligen dock är lite mer sansad i sitt betyg….

 

 

Apr 13 2015

Wild Card (2015)

wild_cardNär en ny Jason Statham-rulle flippar upp bara sådär, kan jag förstås inte hålla mig borta.

Här verkar han dock köra lite betald semester framför kameran, i Las Vegas också av alla ställen.
Han är Nick Wild, i ”säkerhetsbranschen” i denna lugubra stad av neon och synd. Vilket bla innebär att han kan vara din personliga livvakt en kväll om du vill slå runt på stans casinon. Fast egentligen vill han åka till Medelhavet och segla båt på ålderns höst.

Fast då behövs pengar. Pengar som man ska spara istället för att spela bort via sitt ohälsosamma spelberoende. Dessutom man INTE ska hamna i onåd hos maffiatyper när man ställer upp och hjälper en kvinnlig kompis som fått den taskiga behandlingen av ett gäng busar.

Japp, det är väl handlingen typ.
Lite lagom slött regisserad av Simon West (Con Air). Statham kör på rutin och filmen kommer egentligen aldrig igång innan den tar slut. Vi får oss några fina Statham-fightscener förstås, men de låter vänta på sig och känns lite för tunna i sammanhanget. Tydligen en nyinspelning på en gammal Burtan Reynolds-rulle…och vi hade nog klarat oss utan denna version.

Wild-Card_2015-26

Stattis drar igång festen i Vegas

En film som ”måste” ta in skådisar som Jason Alexander, Anne Heche och Stanley Tucci i femminutersroller för att fylla ut den okända rollistan…har ändå nåt sorts problem.

Endast för oss trogna ”Stathamare” (jag tittar på dig Filmitch…).
Ni andra missar inget.

Sep 26 2014

Transformers: Age of Extinction (2014)

Ja jag vet.
Jag skällde, gapade, hånade och hade mig över förra rullen. Verkligen dissade och spydde okvädningsord över dåren Michael Bay och hans storhetsvansinne med de titaniska robotarna (eller vad tusan de nu är).

MEN VADÅ, man kan väl ändra sig!? Göra en liten pudel. Bli positivt överraskad. För det var sannerligen inte med några större förhoppningar jag dök in i denna galna saga igen. Men hey, har man sett tre vill man väl se fyra…eller? Nu vill jag ju bestämt ta till protokollet att jag inte på något sätt föraktar smäll-pellen Bay och hans idéer. Tvärtom har jag alltid gillat softade kameralinser i motljus, den amerikanska flaggan som vajar i slowmotion, bombastisk musik till grälla färger och effekter som får dig att gnugga ögonen. Problemet var bara att med del 3 i robotsagan kändes det som att det blev för mycket. Utdraget. Eller också var man bara trött på karaktärerna.

Kan man då kalla dagens rulle för en omstart?
Kanske inte, men den goda nyheten är att man faktiskt inte behöver ha sett de andra filmerna för att fatta galoppen. Så pass ”fristående” är ändå storyn. Ok, en liten backstory om att man minsann ska akta sig för robotar, oavsett om de heter Autobots eller Deceptions, finns. Ett sorts förbud mot all ”Transformersverksamhet” råder, och myndigheterna uppmanar till angiveri mot belöning om en vanlig svennebanan skulle springa på en gammal robot.

Vilket NATURLIGTVIS sker när en Average-Joe misslyckad uppfinnare plötsligt får sitt livs äventyr. Och hej och hå, det är samma fulla fart som i de andra filmerna. Bombastiska sekvenser, sjukt snygga effekter och givetvis med skyskrapebetong som ska ramla ned i gatan. Men märk väl här, plötsligt känns det lite….roligare! Mer lustfyllt och överraskande piggt! Vem kan vi ”skylla” på? En likeable Marky Mark Wahlberg som hoppar in i huvudrollen? Kelsey Grammer (han ligger i!) som svinigt badass från the goverment? De manglande titanerna som förvandlar sig i parti och minut? Nä, jag sätter nog Stanley Tucci i första rummet. Som en sorts knasig variant på Steve Jobs (?) drar han hem favoritskapet med sina sköna oneliners och nördiga sätt.

Marky gillar läget med tuff puffra

Här får också Hong Kong våldsam påhälsning av filmvåldet…vilket enligt uppgift miljoner kineser jublat över och vallfärdat till biograferna. Vilket i sin tur gjort dagens rulle till en av de mest inkomstbringande i hela serien. Inte nog med det, det är den längsta också, 165 minuter! PUH!

Såklart egentligen en alldeles för lång skräpsaga där man gör bäst i att stänga av hjärnan, men vem törs å andra sidan säga åt despoten Bay att han måste killa lite av sina darlings…? Överraskande pigg i sinnet efter den här titten må jag ändå säga! Vilken högoddsare om man ser till känslan efter förra rullen.
Hoppsan.

Jan 10 2014

The Company You Keep (2012)

Tänk att det faktiskt fanns en tid då ”pratiga” dramer/thrillers var lite top notch ändå.
Innan filmtekniken utvecklades och glittrande dollars plöjdes ned i effekter för att dölja sviktande manus och ihåliga storys.

Ta t.ex. Alla presidentens män, Tre dagar för Condor, Brubaker.
Solida 70-ish-verk med högt underhållningsvärde. Och kolla här..alla hade Robban Redford i en av rollerna!
Kanske är det rentav lite logiskt dårå att det är just han som står bakom både regi och the lead i dagens rulle.

Jim Grant (Redford) är småstadsadvokat, änkling med dotter och verkar leva det rätt lugna livet. När plötsligt en till synes vanlig hemmafru i grannskapet (Susan Sarandon) visar sig vara en FBI-efterspanad brottsling från det murriga 70-talet, och med kopplingar till ett hemligt nätverk som idag klassas som terrorverksamhet av myndigheterna…ja då skits det såklart i det blå skåpet. Det är skuggor av orostider, gamla synder, hemliga pakter och möjliga mord som sakta sipprar upp mot ytan. Och mitt i allt vår gubbe Redford som kanske inte är så vanlig som han vill ge sken av (men jisses vad gammal och sliten han börjar se ut!).

Det krävs en ung karriärhungrig journalist på en småstadsblaska för att få igång karusellen.
Murveln Ben Shepard (Shia LaBeouf) börjar ana att det som från början bara skulle bli en mindre artikel om en märklig hemmafru…kanske döljer något helt annat.

I en rulle stort sett befriad från både action och effekter är det rätt trevligt att se skådisar faktiskt göra det de är bäst på; agera. Redford är ju ingen direkt gröngöling bakom kameran heller, och vet mer än väl hur att brodera ut historien. Såklart behöver man inte vara någon Einstein för att klura ut hur det nog hänger ihop vartefter, men Redford håller i det längsta på de avgörande detaljerna och får mig att envist sitta kvar för att få veta hur ALLT hänger ihop.

Ofint nog snor han här alltså åt sig huvudrollen själv, men ser till att få bra backup från LaBeouf (inte lika påfrestande här som i andra rullar) och framför allt en diger lista av rutinerade rävar som kommer in och tar ett par minuter framför kameran. Eller vad sägs om de här; Chris Cooper, nämnda Sarandon, Nick Nolte, Richard Jenkins, Julie Christie, Sam Elliott, Brendan Gleeson OCH så min minifavvo..Stanley Tucci!

murveln får den obligatoriska svadan från ilskna chefen

Manuset är egentligen inte svårt alls. Istället dialogtätt och med sedvanliga ämnen om skuld, ansvar och arvet från en annan tid. Den som letar actionstunder och fräsiga konspirationsgrytor blir troligen besviken. Redford satsar krutet på vad som sägs och hur det sägs framför kameran.
Som att han velat gå tillbaka i tiden lite och frammana vibbar från förr kanske.

The Company You Keep bygger på sina skådisar. Att de förvaltar ett manus som sätter dialogen och utförandet av alla inblandade i förarsätet. Själv tycker jag filmen lyckas alldeles förträffligt med det. Överraskande bra och underhållande in i mål.
Okej, mer drama än thriller kanske.

Sep 6 2013

Jack the Giant Slayer (2013)

Min omedelbara tanke här är; för vem är den rullen? Egentligen?
För larvig för att vara riktad mot en vuxnare publik.
Och lite för skrämmande för de yngsta fanatsitörstande kidsen. Eller?

Lite otippat att just Bryan Singer hoppat på ett projekt som det här. Trots allt känns det som något ur den lättviktigare avdelningen. En sorts påkostad bagatell där specialeffekter smackats in varhelst det finns plats.

En sorts ny take på den gamla sagan om Jack och bönstjälken. Fattige Jack (Nicholas Hoult) bor i ett namnlöst fantasiland. Det är förstås en prålig kung, hans snyggo till dotter, en pålitlig kungens man, en opålitlig dito…och så en massa CGI-jättar av varierande fulhet.
Ett klassiskt upplägg med andra ord, där den ystre hjälten snart ska få visa modet när han måste vinna prinsessans kärlek.

Ett länge sedan gammalt krig mellan människan och jättar väcks till liv igen när Jack, den klanten, tappar en magisk böna vars stjälk strax börjar växa upp i skyn. Dessvärre följde prinsessan (och ett hus!) med av misstag upp mot himlen. Räddningsoperation börjar, Jack hänger på klätterexpeditionen och snart är det upplagt för ny konflikt mot de illvilliga jättarna.

Singer kör på med lite matinéäventyr, varvat med Hollywoodsk medeltidshumor, försöker sidsteppa de största flawsen i manuset och fyller ut resten av tiden med digitala trollkonster. Det mest anmärkningsvärda känns som rollistan. Förutom Hoult dyker Ian McShane upp som prålig kung, favoriten Stanley Tucci kör en skön bananas-roll som badass, en sportig Ewan McGregor (han tycks aldrig bli äldre!) drar några sköna kommentarer på typiskt brittiskt manér, en röst till chefsjätten som naturligtvis tillhör…Bill Nighy…och på det hela taget verkar alla ha haft lite lagom skön betald semester.

Jack the Giant Slayer är förvisso ett tekniskt snitsigt hantverk…men storyn fäster inte jättefokat och känns anpassad till en yngre publik. Jättarna är dock fula som stryk och våra hjältar får fullt upp med att rå på dem. Som lättpoppad underhållning duger den väl för stunden, men inget man känner att man vill skriva hem om.
En mellanfilm för Singer?

full starfull star

Jun 13 2013

Sommarklubben: The Terminal (2004)

Lite lagom lekfullt från Steven Spielberg.
Möjligen då med lite allvar mellan raderna. Visst är Spielbergs karriär en monstruös framgång, men nog har han haft sina dalar han också. Det finns en del av mig som alltid kommer att hävda att tidiga Spielberg är den bästa Spielberg. Basta.

Här, i början av 2000-talet, tar han hjälp av Tom Hanks och en löst verklighetsförankrad historia. Hanks är Viktor Navorski, vilken landar på JFK i New York bara för att upptäcka att han genom ett ödets nyck inte har papper eller visum att komma in i USA. Dessutom kan inte myndigheterna skicka tillbaka honom heller, då han plötsligt är statslös. Återstår för Viktor att fördriva dagarna i transithallen, till tullchefen Dixon´s (Stanley Tucci) stora irritation.

Det känns lite märkligt att man ändå kan krama ut ett fungerande manus ur denna historia. Mycket beror naturligtvis på Hanks som återigen får köra en onemanshow och gör detta så pass bra att man faktiskt aldrig får tråkigt i hans sällskap. Spielberg visar också här upp den där lilla förmågan han tycks besitta att skapa en färgrik story utav något som är rätt och svart och vitt på papperet. Kanske är det de små detaljerna, kanske är det att han lutar sig mot Hanks rutinerade skådespelande. Trots att det egentligen inte händer så fasligt mycket blir den påhittige Navorski rätt underhållande, dessutom i skön kontrast mot den tålamodsprövade chefen Dixon som pålitlige Tucci naturligtvis inte misslyckas med att göra sådär lagom otrevlig.

Det enda som jag kan tycka känns lite malplacerat är Viktors lilla ”flirt” med flygvärdinnan Catherine Zeta-Jones. En detalj som känns lite ansträngt inskrivet i manuset, och som kanske bara finns där för att ta fram Viktor i ett annat ljus. Men ok då, vem är väl jag att haka upp mig på en sådan detalj i det stora sammanhanget. Lägg till detta ett par andra små sidohistorier som alla inbegriper vår udda ”hjälte” för dagen, och visst lyckas ändå Spielberg ta hem det till slut i avdelningen trivselfilmer.

The Terminal rattas av en regissör som inte direkt väljer att gå på djupet med historien mer än vad som absolut krävs, det känns mer som att han satsar på den lättsmälta underhållningen. Lagom dos med allvarsamhet ändå inkilad mellan trivselnissen Viktors upplevelser visar att Spielberg rutinerat kan förvalta även denna genre på ett engagerande sätt och jag köper med lätthet samarbetet mellan firma Spielberg/Hanks.
Papperstrassel i sommarnatten.

Maj 14 2013

Easy A (2010)

Det är banne min inte varje dag man snubblar över komedier som håller hela vägen in till finalen. Och som lämnar en med en sådan där trevlig humörtopp.

Men så är fallet här.
Trots att ämnet egentligen är ganska känsligt, lite sorgligt och kanske i högsta grad verklighetsbaserat. Men vad vet väl jag? Medelålders man i mina bästa år som jag är.

Olive (Emma Stone) är en sådan där tjej som det är otroligt lätt att bara gilla så fort man tillbringat några minuter i hennes sällskap.
Huvudet på skaft, social och framför allt försedd med skön humor.

Livet i den lilla hålan i Kalifornien i skolan ihop med bästisen lunkar väl på som det allmänt gör. Men det är ju det här med SEX, herregud. Olive tröttnar plötsligt på att hela tiden få höra om hon gjort det eller det…eller DET ännu.
Ett infall får henne att ljuga ihop en snygg historia om en het dejt och vips är naturligtvis rykteskarusellen igång. Snart rullar snöbollen fortare och växer till sig. Olive upptäcker att hon plötsligt ÄR någon, den lite farliga och vilda. Unga hormonstinna grabbar är snart beredda att betala för att hon ska ljuga ihop en het historia om erotiska eskapader ihop med dem, och Olive är väl inte den som är den. Snart är hon hela skolans heting. Bästisen blir avundsjuk och säger upp bekantskapen, de ultrareligiösa grupperna på skolan ser henne som sin nya fiende, och till och med hennes favoritlärare börjar undra vad hon pysslar med.

Även om manuset ligger och nosar lite farligt nära synen på tjejer och deras stil, tar det också upp det här med att sätta stämplar. Och hur lite som krävs för att osanna rykten ska bli eftermiddagens sanning. En sorts allvarsamhet i botten alltså. Humorn och de ganska rappa dialogerna är kanske det som ändå håller filmen från att trampa över den där gränsen. Och så Emma Stone förstås. Perfekt i rollen som en stark individ som vet hur att vända på stekarna och ta kontroll.

Skala bort humorn och det pigga soundtracket så har vi ett drama som hade kunnat ta rätt dystra och sårande vägar. Istället satsar man här på att med komik och lite sunt förnuft ta udden av de klyschiga fördomarna. Jag säger absolut inte att filmen på något sätt skulle ha den minsta verklighetsförankring, det är trots allt Hollywood. Och en ganska trivsam romantisk historia på temat girl meets rekorderlig boy..via lite krumbuktande. Ytterligare plus i kanten delas också ut till Stanley Tucci och Patricia Clarkson som Olives sköna filmföräldrar.

två sköna referenser till 80-talet. vilka?

Att Olive i sig är en sådan stark och trygg person är naturligtvis en förutsättning för att manuset fungerar. Kanske är det också det enda man skulle vilja invända emot…att hon aldrig tappar tron på sig själv. Skulle det kunna fungera så i verkligheten med alla konsekvenser hennes agerande får? Tillåt mig tveka där.

Easy A lyckas alltså ändå charma sig in i mitt sinne riktigt ordentligt, sin märkliga och lite udda story till trots.
Kanske beror det på just passande humor. Eller på Emma Stone. Eller på att under manusets alla irrfärder och hittepågrunkor handlar det om att man ska våga tro på vad man kan, och vara stolt över den man är. Fan vet, men jag väljer att inte överanalysera. En trevlig film helt enkelt.
Med smutta blinkningar åt allas vårt sköna ungdomskomedi-80-tal. Fint där.

Aug 29 2012

The Hunger Games (2012)

Jag ska erkänna att det är med viss nervositet jag stoppar skivan i spelaren och fingrar på fjärrisen. Naturligtvis har jag inte kunnat fjärmat mig helt från hypen, men har ändå försökt stänga ute så mycket som möjligt. Inte helt lätt som man självklart kan räkna ut med ändalykten.

Jag är nervös, och lite smårädd, att historien som ska spelas upp inför mig i slutet ska visa sig vara bara ännu en vattnig tonårssörja till skapelse enligt lex-Twilight. Dessa nya tidens böcker av en kvinnlig författare  med sin distinkta målgrupp som ska göras om till miljonstinna filmatiseringar, innehållandes en stark huvudkaraktär. Erkänn att mönstret är oroväckande lika. Det sista filmvärlden behöver är ju ännu släng av sugig tonårsromantik som ska kläs i mogen dress och tassa runt med en sorts coolness som etikett.

Dagens bokförfattarinna heter Suzanne Collins har kanske, kanske inte, snott sin historia delvis från den omtalade Battle Royale (inte sett) och liksom spunnit vidare därifrån till en tv-sänd blodig tvekamp mellan alerta tonåringar tills bara en återstår. Egentligen kvittar det mig lika, vem är väl jag att döma om någon influeras av en historia från annat håll? Som vanligt gäller devisen; är det tillräckligt bra kan man komma undan med det mesta! Är dagens cineastiska upplevelse då bra skit eller platt pannkaka?

Tja, hum hum..något förvånad märker jag att jag faktiskt slutar tänka i Twilight-banor efter en stund och fokar helhjärtat på vad dagens huvudperson Katniss (Jennifer Lawrence) råkar ut för. Historien kan ni ju säkerligen vid det här laget, och det mest intressanta med just DEN är att en ganska vuxen och mörk etikett präglar hela upplägget…en framtida nation, fri från uppslitande inbördeskrig där den segrande sidan aldrig dock låter minnet blekna och straffar sina ex-upproriska ”kolonier” med den ultimata tv-showen…så att liknande situationer aldrig ska uppstå igen. Att styra med fruktan genom att ge svennebanan små doser av hopp som det så snyggt sägs i filmen. Egentligen rätt raffinerad samtidskritik av vår värld. Mixa detta med då med en snyggt förpackad satir över dagens mediaknarkande samhälle, där vi vill se större och värre grejer hela tiden. Utan gränser. Hm, författar-Collins kanske ändå har något här…?

Filmhantverket överlåts till Gary Ross, en snubbe som inte varit sådär överdrivet produktiv i registolen. Han har dock en gång i tiden basat över den högst gemytliga Välkommen till Pleasantville (1998), och det var ju en kul upplevelse. Här petar han lite i manuset också, kanske för att få in lite Hollywoodskt flyt i storyn. Och det håller ihop förvånansvärt bra tycker jag. Filmens första hälft håller till i den plastiga och svulstiga Huvudstaden, där alla verkar leva som om de var med just i ett framtida Pleasantville. Rent visuellt är det modedesign och arkitektur på kraftiga steroider som gäller, men å andra sidan..vilket knep är väl bättre att ta till om inte just detta om man nu vill visa en obestämbar framtid där pöblen i ”distrikten” står för svenne- och trash-livet och den plastiga lyckan verkar bo där färgerna och tekniken finns..?

vem bor på landet och vem partajar i stan…?

Jennifer Lawrence har naturligtvis, som hävdats förut, framtiden utstakad. Hon ÄR sin figur Katniss och gör henne till en människa med känslor och en sorts medvetandehet som går lite utanpå det märkliga samhälle hon möter. Lite oväntat ändå i filmer av den här sorten..och mot den förmodade målgruppen (känn er fria att jämföra med valfria scener i konceptsmörjan om de glittrande vampyrerna). Josh Hutcherson som hennes sidekick känns lite mer påfrestande, och kvalar för ett ögonblick in i den förkastliga tonårsfålla jag så innerligen avskyr på film, men så är det som om regissör Ross ser varningssignalerna och styr upp det igen. Naturligtvis ligger viss varning för att sjunka ned ett par centimeter i tonårsromantik-träsket i ett par lägen…men lika uselt hanterat som i ni-vet-vilken-rulle blir det aldrig. Mer som en liten ”bieffekt” och inte så att det stör den egentliga storyn. Nämnas i skådissammanhanget bör också Stanley Tucci och Woody Harrelson göras, biroller med känsla skulle jag vilja säga. Donald Sutherland hoppar in i totalt kanske 8 minuter som president, ser ut som en tomte och..så var det väl inte mer med det.

Själva spelet i Hungerspelen, tvekamperna, funkar helt ok. Det blir aldrig larvigt eller mjäkigt gestaltat. Men inte heller visuellt gore av den naknare sorten. Filmmakarna håller ändock på sig tillräckligt mycket för att 11-årsgränsen aldrig ska vara i fara. Hade den kunnat vara mer visuell och våldsam? Kanske, men som det är nu förstör det absolut inget i filmens flow. Full fart på Katniss är det dock som får briljera i hur man lever vildmarksliv på bästa sätt för att överleva jämnåriga mordmaskiner.

The Hunger Games är banne mig lite snyggt förpackad framtidssatir med lättåkomligt drama. Tonårsstämpeln ligger möjligen där och lurar bitvis, och visst är det kanske rätt förutsägbart. Men jag gillar ändå filmens upplägg och utseende… och den får en sorts själ som gör att jag aldrig tappar vare sig intresse eller fokus. Dessutom är manegen (naturligtvis) krattad för en uppföljare…
Inte mig emot.

Okt 18 2011

Captain America: The First Avenger (2011)

Ännu mer Marvel. Ja jisses, det verkar inte finnas någon hejd på det här fenomenet. Och, liksom i fallet med Thor är det rätt svårt att inte tycka om den här filmen, rentav tjusas lite av den. Trots att den är rätt tramsig. Trots att den egentligen har ett svagt manus.

Året är 1942 och veklingen Steve Rogers vill inget hellre än att dra ut i krig och hjälpa sitt land i kampen mot de lömska nazisterna. Hans bristfälliga fysik och inte helt merittyngda hälsoutvärderingar (där just termen ”nervöst beteende bland människor” låter otroligt roligt) sätter dock stopp för alla sådana planer och med gnisslande tänder svär Rogers åt sin vekhet. En eloge dock till grabben för hans goda hjärta och envishet.

Be och du skall få är dock ett fungerande grepp i dagens Marvelhistoria, och strax befinner sig Rogers i ett topphemligt labb där han ännu mycket mer strax utsätts för ett lyckat experiment signerat kufen Dr. Erskine (Stanley Tucci i trivsamt skäggstubb) och plötsligt har förvandlats till muskelikon och rena USA-drömmen. På med en sprillans färgglad kostymering och plötsligt ser en ny superhjälte dagens ljus. Rogers fick uppenbarligen inte bara en ny kropp, utan även alla hans mentala problem (ni kommer väl ihåg det ”nervösa beteendet…?) är som bortblåsta. Rogers är nu supersmart, supersnygg, superstark och supermodig. Perfekt kille att skicka upp mot nazisternas ondskefulle lustigkurre Red Skull som (naturligtvis) planerar att blåsa sin uppdragsgivare herr A. Hitler och skaffa sig världsherravälde. Precis som det anstår en superskurk!

Kille i lustig kostym framför killar i ännu lustigare kostymer

Matinékänslan är skönt utbroderad, effekterna helt ok och utförandet verkar ske med en friskhet som inte är helt självklart i alla sammanhang (ta bara bottennappet Gröna Lyktan). Regissören Joe Johnston kanske har tagit med sig lite tricks från äventyrshistorien The Rocketeer för ett antal år sedan, för här går det undan i samma anda.

Filmens kanske svagaste del, manuset, ställer inte till det nämnvärt och det går att ha överseende när helheten ändock höjer humöret på mig som tittare. Chris Evans är grabben som fått uppdraget att gestalta den patriotiske kaptenen och frågan är om inte filmens bästa (och roligaste) effekt är inledningen där effektnissarna digitalt lyckats krympa Evans kropp och dessutom göra honom löjligt pinnsmal. Gott sällskap har han också av självaste Tommy Lee Jones som naturligtvis äger varje scen han är med i, och detta trots att hans roll här egentligen är en dag-på-jobbet-grej som butter överste. Hugo Weaving gör väl sällan någon besviken och som Red Skull-figuren känns han ju helt gjuten här (i filmens kanske coolaste maskering). Och så slutligen naturligtvis den kvinnliga fägringen som i smyg trånar efter vår helyllehjälte, den brittiska officeren Carter (Hayley Atwell) som bara tycks finnas i scenerna.. oklart egentligen vilken funktion hon fyller i filmens praktiska del.

Captain America: The First Avenger bjuder på äventyr och effekter. Kanske inte de bästa i sin genre, men med gott humör och viss diskret humor. Liksom Thor tar den ett närmast lekfullt grepp på historien och dess utveckling. Inte sensationsbra men väl så underhållande, och det känns som en av de mer lyckade överföringarna från serie till film. Och visst är det något visst med äventyrshistorier som har de usla nazisterna som motståndare…

Både filmitch och Fiffi hade rätt gött att säga om den här skapelsen också (och Fiffis schackspel skulle man garanterat vilja ha!)

“I asked for an army. All I got is you.”

Mar 10 2010

Space Chimps (2008)

Att den datoranimerade filmen är här för att stanna och ständigt utvecklas råder det väl ingen som helst tvekan om. Bolag som Pixar, och för all del Disney, ser hela tiden till att höja ribban vad gäller tekniken och fantasin. Men ibland slår det dessvärre lite fel, som i denna betraktelse i ämnet från produktionsbolaget Vanguard Animation.
Det här är berättelsen om schimpansen Ham III, sonson till den allra första schimpansen som i början på 60-skickades ut i rymden när USA experimenterade med rymdfarten. Dagens Ham försörjer sig dock som stuntapa på en mindre glamourös cirkus. Ända tills NASA´s stolliga tekniker får nys om honom och tänker skicka ut honom i rymden tillsammans med två andra schimpanser för att återfinna en rymdsond som gått förlorad i ett svart hål.

Håll med om att rent berättarmässigt finns förutsättningarna att få till en rätt rejäl snygg story här. Att filmskaparna väljer att fokusera på schimpaser som rymdapor, en svunnen tid från 60-talet, känns lite nyfiket och spännande. Det finns ju rätt mycket nostalgi att gräva i när det gäller att flirta med en svunnen epok. Och filmhantverkarna gör väl vad de ska mer eller mindre, men oj vad trist det blir. Finns inget större att klaga på vad gäller hantverket och tekniken, men den här gånger faller det rejält på manus och i berättandet. Storyn känns otroligt oengagerande och (ap)trist. Försök till humor och den vanliga slapsticken, men det blir lite torftigt. Och det som presenteras är inte direkt något att lagra i skrattbanken. Man har sett det så mycket bättre från just Pixar och Disney.

Kan kidsen bli underhållna? Jag tror inte det. En lång transportsträcka innan filmens klimax och final, ointressanta händelser på vägen dit. Min dotter verkade halvhärtat intresserad efter ett tag och jag tror inte det är en film som lämnar några större intryck. Möjligen kan man ha haft samma tankar från producenthåll när man närmare undersöker vilka skådisar som kan dölja sig bakom de olika rösterna, för det är ju så att varje animerad film av värde numera också ska hålla sig med en snygg rollista i röstfacket.
Här hittar man dock inte en endaste känd röst. I alla fall inte för oss utanför USA. Undantaget är kanske Stanley Tucci (The Terminal) och Jeff Daniels (Dum & Dummare) som dyker upp i ”biroll-röster”.

Nej, Space Chimps är dessvärre inget att minnas, och det blir extra trist när det ändå känns att det finns potential och rätt bra med underlag för att skruva till något rejält underhållande.
Oerhört lättglömt.

Betyget: 1/5