I samband med titten på den franska nagelbitaren Allt för henne kommer möjligen minnesgoda ihåg att yours truly i kommentarerna ondgjorde sig över det faktum att en amerikansk version var under insegling. Nå, naturligtvis har jag inte kunnat hålla mig borta från att nu glo även på detta plagiat. Kalla det en bisarr nyfikenhet om du vill, men liksom man dras mot kanten vid utkiksplatser så dras man dessvärre då och då  mot de nya filmversionerna trots att man egentligen inte vill. Om inte annat än för att se hur pass nära eller långt ifrån originalet de lägger sig.

Här, i Paul Haggis egenhändigt ihopknåpade copycat-manus, är handlingen förlagan rejält trogen förutom en liten utsvävning framemot när det drar ihop sig till final. Handlingen är flyttad till Pittsburgh och Russell Crowe träder in i rollen som familjefar med snygg fru som plötsligt blir arresterad som troligen skyldig till mord på sin chef (som hon visserligen bråkat med men …ja ni vet ju vid det här laget…). Inga överklaganden i världen hjälper, bevisningen anses vattentät och frugan Lara (Elizabeth Banks) kan se fram mot de kommande tjugo åren i fängsligt förvar. Crowe ser ingen annan lösning än att anta den ultimata utmaningen och fundera ut det bästa sättet att helt enkelt frita sin fru från finkan.

Liksom sitt franska original fokuserar filmen på just Crowes figur, John, i dennes strävan att samla modet, hitta den  perfekta planen och dessutom under tiden låtsas som inget är på gång i hans vardagligt tråkiga liv. Hans föräldrar (här utnyttjas gamle räven Brian Dennehy skamligt lite!) undrar säkerligen då och då varför John ränner runt ute på kvällar och behöver barnvakt åt sin son Luke. Hur skulle han kunna säga att han rör sig i allsköns skumkvarter där han shoppar falska pass, gör räder mot penningstinna knarklangare och beter sig allmänt som en stalker…?

Crowe flyter runt, fixar naturligtvis det mesta men känns liiite som han ändå går på halvfart. Han försöker med alla sina skådespelartalanger att få oss tro på den frustration och desperation han som make och pappa känner i den galna situation som uppstått. Paul Haggis är ett vattentätt namn när det gäller historier av skaplig tyngd (Crash !) och han lyckas väl egentligen ganska ok med den här också, trots att grunden inte är hans egen. Den röda tråden håller sig lojal mot originalet och det är först mot slutet som Haggis låter sin egen historia ta över en aning, vilket bla resulterar i att filmen faktiskt blir lite otippat småspännande. I övrigt är det väldigt lojalt mot förlagan, vilket också gör att man undrar varför den här filmen egentligen har något berättigat värde (förutom att tillfredsställa slöa amerikaner som inte orkar läsa undertexter…).

The Next Tree Days är dramathriller enligt Hollywoods rutinskola 1 A. Haggis vet hur hantera storysar av det här slaget. Linjen är rak, otwistad och överraskningsfri. Credit dock till finalen som bjuder upp till lite mer fokus än den övriga filmen. Man är dock liksom aldrig orolig över slutet, och detta gäller naturligtvis även om man inte sett det fräsiga originalet. Fast det här med amerikanska versioner av europeiska filmer är ett otyg. Banne mig.