Captain Fantastic (2016)

En rulle som glider in sent från höger.
Precis när jag står i begrepp att ”stänga” 2016 som filmår (och därmed äntligen få fram en topplista), får jag för mig att köra en sista-minuten-rulle. Som ju också har låtit tala om sig i vissa läger. Med en premiss som är lite för intressant för att hoppa över. Sagt och gjort. Och…vilken flax!!

Här får vi Viggo Mortensen som naturens och individens förkämpe nummer 1. Vi möter honom rätt ute i spenaten där han bor med alla sina sex barn. En gång i tiden tog Ben (Mortensen) och hans fru beslutet att vända den moderna civilisationen ryggen, ”fly” ut i vildmarken och skapa sig en egen framtid och värld där egenskaper som ifrågasättande och den tänkande, självständiga, individen skulle stå i centrum. Givetvis är barnen fostrade i samma anda och har aldrig ens varit i närheten av tv-serier, datorer eller surfande på mobiler. Barnen har fått lära sig att det skrivna ordet är källan till all (nästan) kunskap, och att alla ”fria” medborgare i landet minsann inte är så fria. Vad skulle kunna konkurrera ut den här tillvaron, bland vacker natur, vilda djur och synnerligen filosofiskt förhållningssätt till livet…?

Mörka moln drar såklart upp på den fantastiska himlen, på olika fronter. Bens älskade fru har under åren tappat tron på det paret en gång i tiden kämpade för, något som lett till sjukdom och depression. Nu har det hela antagit den värsta formen och frun har valt att ta sitt liv på ett sjukhus. Ben blir bestört, barnen kräver en resa till begravningen som ska hållas hos fruns föräldrahem. Plötsligt har det fantastiska paradiset fått sig en törn. Nu måste Ben ta sina barn på en resa som innebär ett steg tillbaka in i den värld han valde att lämna.
Samtidigt börjar en del av kidsen att ifrågasätta det liv de lever, äldste sonen har i hemlighet kommit in på universitet. Livet, as WE know it, trycker helt enkelt på från alla håll.

kaptenens uppfattning om kyrkoklädsel skilde sig lite från andras

En mycket bra och stämningsskapande film det här. Mortensen gör det klanderfritt som pappan som både vill pusha sina barn till starka individer och samtidigt skydda dem från ”vår värld”. Men vad gör man om ”vår värld” ändå är en värld som en förälder inte borde beröva sitt barn…hur ondskefull den än verkar vara..? Har inte barnen rätt att själva upptäcka det som du själv redan vänt ryggen till efter DINA upplevelser?
Ben och barnen ger sig ut på en roadtrip, inte sällan med lite komiska bieffekter. Speciellt när barnskaran upptäcker vardagen i ett modernt land. I övrigt är det många konflikter i känsloregistret. Både hos Ben, barnen…och hos mig som tittar. Ibland lider jag med Ben och hans strävan efter att vara den perfekta pappan, ibland blir man förbannad på hans vägran att se ”sprickorna” i hans verklighet som han byggt upp. En man att både hålla på och lite grann beskylla.

Rullen kommer som en lågmäld, men ändå kraftfull, liten pärla. Där kanske inget är fel och inget är rätt. En man och hans vision att vara en god människa och förebild. Rejält starka skådisinsatser, framför allt från barnen! Viggo förstås perfekt i rollen. Hans bästa på många år! Andra mindre, men likväl stabila, insatser görs också av Kathryn Hahn, Steve Zahn och gamle Frank Langella. Rullen är skriven och regisserad av en Matt Ross, vilken har full koll på en sällsynt fin mix av sorg, skratt, tårar, förtvivlan, insikt och lite hederligt gammalt bonnahyfs.

En fin rulle. En stark rulle. Helt klart en av de alster man kommer ihåg från 2016.

 

Annonser

Bad Moms (2016)

bad-momsHahahaha, men det här var väl fan en så underhållande start på hösten!

Världen behöver sina ytliga flabbalster. Som underhåller likt ett tomtebloss i natten innan de falnar och sakta försvinner in i glömskan igen.

Jag har tre barn, och har därmed helt logiskt varit på ett antal föräldramöten i skolan genom åren. I varje generation har det aldrig slagit fel…de finns.
De där strikta och mallade föräldrarna som värdesätter det yttre framför allt. Och framtoningen. Och fasaden utåt. Snobbarna. Eleganterna. Viktigpettrarna.

Lite som Gwendolyn (Christina Applegate) i dagens rulle. Styr och ställer med bak-auktioner, PTA-möten och till och vilka som får vara med i skolans olika idrottslag. Gwendolyn är en riktig föräldrabitch, i sitt eget lilla drottningrike. Tur att Amy (Mila Kunis) finns som motpol. Mamman som kämpar med hushåll, barn, jobbet och (förstås) en slöfock till man. En knasboll som dock snabbt får respass efter otrohet i cyberrymden. Hur ska Amy fixa vardagen? Kanske genom att göra uppror mot allt vad ”mammaregler” föreskriver! Tjohoo!

Dagens rulle är både regisserad och nedplitad av Jon Lucas och Scott Moore, duon som gav oss Baksmällan. Då vet ni ungefär vilken typ av humor som vankas. Kul, hojtar jag! Kunis är återigen ett fynd i huvudrollen. Stabil filmstjärna detta. Applegate är förstås underbar som rävig bitch, men dagens pris går kanske ändå till det osäkrade vapnet Kathryn Hahn. Man går liksom aldrig säker i sällskap med henne. Vad som helst kan hända. Och gör det! Äsch, vi slänger in lilla Kristen Bell på kärlekslistan också! Som (till en början) hunsad ung mamma med galet roliga repliker! Bucksen satsas på upptåg, revolt och payback. Att manuset liksom skiter i logik och hur man klarar vardagen utan jobb i dyr villa osv osv..struntar upphovsmännen blankt i. Med rätta! Här ska roas, inte funderas på triviala hinder i vardagen.

bad-moms-3

come and get some!

Så, vi får alltså tjejligan med Amy, Carla (Hahn) och Kiki (Bell) som går upp mot Gwendolyns skoldiktatur och de oskrivna lagarna som gäller för en mamma. En synnerligen underhållande match. Börjar otroligt starkt..länge uppe och nosar på en fyra i betyget. Viss tempoförlust och aningens återfallande in i den klyschiga mallen för komedier av den här sorten får mitt flabbande sinne att kalmera sig lite. Men visst, humorn ligger hela tiden strax under gränsen. Sexskämten haglar (med den äran) och den politiska inkorrektheten spelar oss rakt i händerna. Vi som gillar sånt alltså. Vi som alltid har en plats i hjärtat för de här ytliga, råa, klyschiga och förutsägbara historierna som ALLTID får oss att skratta och bli på gott humör.

Sådana här rullar vinner aldrig Oscars.
Däremot kan de göra ens dag.
Flera gånger om.

 

avsnitt 50Även SoF-poddens avsnitt 50 charmas av tramset. Hör oss kärleksbomba tjejligan ännu mer här.

 

The Do-Over (2016)

do_overStreamingjätten Netflixs deal med Adam Sandler fortsätter. Nu i form av ett thrilleräventyr med ”komiska” inslag.

Det handlar om losers. I form av hunsade banksnubben Charlie (David Spade) vars vardag är sämre än sämst. In på banan med gamle skolkompisen Max (Sandler), som har en plan. Vilken inbegriper att de två stollarna ”försvinner” och återuppstår under nya identiteter. Livet väntar med nya upplevelser! Eller?

Synd bara att Max valde fel identiteter att sno. Snart har de två kumpanerna ett koppel bad guys i hasorna. Varför? Undrar både dom och jag. Och varför verkar dessutom inte Max spela med helt öppna kort?

Alla som känner till sin Sandler vet ungefär vad som väntar här. Den nästan absurda komiken ihop med en actionbetonad thrillerbetonad story…som i och för sig har sina förtjänster. Dessutom varvar inte Sandler upp FÖR mycket i den flåshurtiga humorn. Alltid nåt för de Sandler-skeptiska. Vad filmen dock förlorar stort på är nivån på humorn. Rätt roliga skämt varvas tyvärr alltför ofta med rejält grova och meningslösa klavertramp. Som att ingen kunde säga stopp på inspelningen och verkligen ifrågasätta om nivån på skämten verkligen behövde vara SÅ låga. Faktiskt till och med så de känns bra långt under Sandlers ”normala” standard.
Synd. Jag tror nämligen att rullen hade funkat lika bra, eller kanske bättre, utan dessa plumpa inslag.

doover_pic

”Netflix-rulle!?? jag trodde det var Grown Ups 3!!”

Annars gör Sandler precis vad han kan till vardags, om än liite mer återhållsam då. Han funkar som vanligt riktigt bra ihop med David Spade, det är ju inte första gången de två kamperar ihop framför kameran. Paula Patton och Kathryn Hahn förtjänar också att nämnas, även om det är ganska klyschiga roller de har att tampas med.

Storyn är på sina ställen, och de är ganska många, rejält långsökt…och nånstans är det väl också tänkt att ett visst allvar och mörker ska finnas inbakat. Funkar sådär när det ställs mot plumphumorn. Lite synd då det känns som att det kunde ha blivit lite bättre än vad som visas upp nu.

Duger dock för stunden. På nåder.
Om man gillar Sandler alltså.

 

The Visit (2015)

The_Visit_(2015_film)_posterMannen som alla älskar att hata är tillbaka med en ny film.
M. Night Shyamalan har verkligen inte rosat marknaden de sista åren. Den ena knasrullen efter den andra har dykt upp. Lite märkligt kanske att mannen fortfarande verkar ha filmbolagens förtroende..?

Men, skam den som ger sig.
I mina ögon har regissören skapat ett par minnesvärda filmer genom åren…The Village, Signs. Rullar med sköna twister och lite obehaglig spänning. Som sagt, i mina ögon alltså.

OCH…lite så även i denna nya rulle, där Shyamalan också håller det lite lowkey och enkelt. Bränd av fiaskot med sunkiga After Earth kanske…?
I sann trendig anda blir det dessutom att uppleva storyn genom en videokamera som hålls av en ung tjej, och ibland hennes lillebror. Minerad mark att beträda det där…med first person view…det vet vi ju sedan gammalt. Hur ska det gå här?

Men Night klarar det ganska bra ändå.
De två kidsen Becca (Olivia DeJonge) och Tyler (Ed Oxenbould) ska på utflykt och hälsa på sin morfar och mormor som de aldrig träffat. Mamma (Kathryn Hahn) lämnade föräldrahemmet i vredesmod i tidiga år för att aldrig återvända. Kanske tycker hon det ändå är dags att barnen får träffa sina närmaste släktingar? Passar ju bra då mamma vill åka på den där kryssningen hon suktat efter länge.

Becca ser det dessutom som ett kanontillfälle att dokumentera besöket via videokamera då det kan ingå i ett filmprojekt om just mammas liv.
Så långt allt lugnt. Första träffen med morföräldrarna (Deana Dunagan/Peter McRobbie) blir trevlig, paret bor härligt på landet i stort hus. Veckan kommer nog att gå smutt….om det inte vore för de märkliga regler syskonen måste underkasta sig. Varav ett är att ALDRIG lämna rummet efter ett visst klockslag! Och vad är det för skumma ljud som hörs i natten…?

lead_960

släktingar som vill dig väl

Se där ja, Shyamalan visar prov lite gamla fina takter! Plötsligt är det både underhållande och ganska obehagligt på samma gång. Att något uppenbarligen är fel i huset blir ganska klart omgående…men exakt VAD är det som händer..?

En enkel rulle. Regissören tar den här gången inte i så att han storknar. Han låter syskonparet bli historiens undersökare…och mer än en gång känns det både lite läskigt och nästan komiskt. Bra kombo där av Night ändå. Att lyckas peta in lite absurd humor mitt i allt. Bra spelat av de unga huvudrollsinnehavarna…tycker jag. En del kommer säkerligen att reta sig på deras stil och framtoning.

Manuset är både lockande och kusligt på samma gång, och under resans gång hinner jag fundera ett antal gånger på vad som egentligen försiggår i det avlägsna huset….

Är Shyamalan tillbaka?
Det återstår att se, men denna lilla karamell med märklig smak bådar ganska gott.

Oväntat.

Our Idiot Brother (2011)

Vi måste lätta upp de blaskiga tisdagarna.
Kan rolige Paul Rudd med hippeskägg hjälpa till?

Här är han den genomsnälle men lätt naive Ned som ständigt har en tendens att hamna i trubbel. Som att sälja marijuana till en fullt uniformerad polis till exempel. Grejer man liksom inte gör. Förutom den ständigt leende Ned dårå.
Efter fängelsevistelse utkastad, (eller snarare utbytt) av sin flickvän, från gården där alla jobbar stenhårt för att ”leva i harmoni” med naturen och allt. Vad göra? En flytt hem till mamma, och en träff med alla sina 3 systrar kanske kan lösa problemet?

Javisst, klyschorna står som spön i backen i dagens rulle…vilket dock inte hindrar den från att vara ganska underhållande mest hela tiden. Ned lyckas i tur och ordning, likt en herrelös hund, nästla sig in och bo hos de tre syrrorna. Inte helt utan komplikationer då det visar att Ned kanske är den som har minst problem av alla i familjen. Egentligen.

Elizabeth Banks är karriärsyrran som vill bli kändisjournalist på flashiga tidningsmagasinet. Men då gäller ju att landa mindre seriösa intervjuer utan moraliska betänkligheter. Kanske Ned kan hjälpa till där? Eller inte.
Emily Mortimer är syrran som kämpar med man och barn och hus. Stort hjärta, men en rätt svinig make i Steve Coogan. Kanske Neds påhälsning där spelar nån sorts roll? Eller tvärtom.
Flmr-favvon Zooey Deschanel är hon som kanske är mest lik Ned. Kämpar med en haltande karriär som ståuppare och att vara hedervärd flickvän åt Rashida Jones. VIlket går sådär, när…just det…Ned ”lägger sig i”.

en vän som vill dig väl

Som ni hör, späckat med ess i rollistan. Skådisarna bättre såklart än filmens manus, och självklart är ju Ned mannen som ändå är svaret på allting. Det är ju ingen spoiler direkt. Vissa grepp i amerikanska komedier GÅR bara inte att förklä hur mycket som helst.

Trots den ganska utstakade vägen är det således ändå underhållande att följa Ned´s rätt komplicerade familj. Paul Rudd är mysig, hans systrar är mysiga i alla sina knäppa besvärligheter. Ex-flickvännen (härliga Kathryn Hahn) är bitchigt underhållande. Men bäst är hennes nye snubbe Billy (T.J. Miller)…kanske en joint för mycket där? Hahahaha.

Standardkomedi som höjer betyget främst på grund av sina mycket sevärda skådisar som alla jobbar fram en trevlig stund, trots sitt stundtals lite dystrare innehåll.
Stabilt trams.
Jag friar hellre än fäller.