Etikettarkiv: Mahersala Ali

Maj 22 2019

Spider-Man: Into the Spider-Verse (2018)

Wow! Det trodde jag nog kanske inte. Att en animerad rulle om Spidey skulle vara SÅ underhållande.
Här lite nya grepp också. Vi bjuds på alternativa världar, där olika Spidermans (ehhh…jag vet..låter lite mysko) huserar och upprätthåller lag och ordning. Och inte ser de likadana ut heller! Grundpremissen är iaf att i ”vår” (?) värld finns den vanlige Spiderman, som råkar illa ut. Plus en liten grabb som heter Miles. Som givetvis blir biten av en spindel och får nya krafter. Nu är det upp till Miles att axla den fallne Spindelmannens huva och möta det mörka hotet som seglat upp på horisonten. Och det är då som övriga spindelgänget från alla de andra andra dimensionerna (jag vet…låter fortfarande jäkligt märkligt) dyker upp och teamar ihop med Miles.
Och se! Det funkar ju alldeles trivsamt bra. När du väl sväljer premissen är det bara att luta sig tillbaka och hänga med på resan i knappa 2 timmar. Galet snyggt tillverkad som sig bör i dagens moderna animationsvärld. Snabba ryck, men inte så bilderna blir stressiga eller jobbiga att titta på. Då och då glömmer jag faktiskt bort att det är animerat jag tittar på. Det måste väl vara bra betyg på en rulle? Teamwork och dialoger som aldrig blir sådär lökiga som man skulle kunna tro. Vi bjuds på det mesta ur Spindelmannens välbekanta värld. Inklusive skurks som Dr Octopus och Wilson Fisk.

Bra röstinsatser också, där Jake Johnson, Nicolas Cage, Hailee Steinfeld, Liv Schrieber, Mahershala Ali och Kathryn Hahn står för bästa grannlåten. Engagerande rulle. Piggt berättad i ett härligt tempo. Oscarn för bästa animerade film 2018 sitter som en smäck. Sevärt!

 

Jan 11 2019

Green Book (2018)

Okej, ibland kanske det ändå inte behövs så mycket för att att det ska flyga. Trots att man ser igenom hela konceptet ganska omedelbart och konstaterar att rullen inte direkt slår in några nya dörrar. Och är superklyschig. Om man TROTS det sitter där i två timmar och kommer på sig själv med att…tja…liksom mysa ihop med det som sker i filmen, och fastän det som sker i filmen inte alltid är av det positiva slaget, då är det ju ändå rätt på det. Typ.
I 1962-års New York får den bullrige och rättframme Tony ”Lip” Vallelonga extraknäck som chaffis och bodyguard-ish åt den lite stiffe svarte pianisten Don ”Doc” Shirley. Shirley ska på turné djupt nere i amerikanska södern, och det är ju självklart ett ställe där en svart snubbe inte kommer att få det speciellt lätt. Sorgligt men sant i vår relativa nutidshistoria. Tony the Lip är förstås mannen att fixa biffen, om inte annat kan ju hans knytnävar få lösa eventuella problem. GIVETVIS är de två superduperolika från början, men börjar hitta varandra (och lär varandra) ju längre filmen och bilen rullar på därnere i the old south.

Jaja, garanterat inget nytt under solen här. Men vad gör väl det egentligen? Är det underhållande så är det underhållande. Filosofiska funderingar ställs mot vardagliga problem där plötsligt hudfärg spelar en stor roll. Både Viggo Mortensen som Tony och Mahersala Ali som Doc Shirley gör ett jädrans gött dagsverke. Jag väljer att rulla med den feelgood som hamras fram mellan alla moraliska klyschor som vräks ut under de två timmarna. Finalen sker givetvis vid juletid, och den som inte är ägd då….
Regisserat av Peter Farrelly….ja HAN! Smutt!!
Ligger troligen bra till för diverse prisregn runt jordbollen.