Green Book (2018)

Okej, ibland kanske det ändå inte behövs så mycket för att att det ska flyga. Trots att man ser igenom hela konceptet ganska omedelbart och konstaterar att rullen inte direkt slår in några nya dörrar. Och är superklyschig. Om man TROTS det sitter där i två timmar och kommer på sig själv med att…tja…liksom mysa ihop med det som sker i filmen, och fastän det som sker i filmen inte alltid är av det positiva slaget, då är det ju ändå rätt på det. Typ.
I 1962-års New York får den bullrige och rättframme Tony ”Lip” Vallelonga extraknäck som chaffis och bodyguard-ish åt den lite stiffe svarte pianisten Don ”Doc” Shirley. Shirley ska på turné djupt nere i amerikanska södern, och det är ju självklart ett ställe där en svart snubbe inte kommer att få det speciellt lätt. Sorgligt men sant i vår relativa nutidshistoria. Tony the Lip är förstås mannen att fixa biffen, om inte annat kan ju hans knytnävar få lösa eventuella problem. GIVETVIS är de två superduperolika från början, men börjar hitta varandra (och lär varandra) ju längre filmen och bilen rullar på därnere i the old south.

Jaja, garanterat inget nytt under solen här. Men vad gör väl det egentligen? Är det underhållande så är det underhållande. Filosofiska funderingar ställs mot vardagliga problem där plötsligt hudfärg spelar en stor roll. Både Viggo Mortensen som Tony och Mahersala Ali som Doc Shirley gör ett jädrans gött dagsverke. Jag väljer att rulla med den feelgood som hamras fram mellan alla moraliska klyschor som vräks ut under de två timmarna. Finalen sker givetvis vid juletid, och den som inte är ägd då….
Regisserat av Peter Farrelly….ja HAN! Smutt!!
Ligger troligen bra till för diverse prisregn runt jordbollen.