Deadpool 2 (2018)

Klart det var hemma på förhand.
Hur skulle det kunna misslyckas? Förhandsrapporter har talat om samma stil som förra gången, kanske till och med lite värre. Och javisst, banne mig om man inte skruvar lite till på galenskaperna. Originalet bröt ju mot alla ”regler” vad gäller tuff superhjälteaction, där huvudmålet var att häckla genren och driva med allt och alla. Och visst fortsätter det här. Det finns en handling, en rätt rackig handling egentligen…men det viktiga i Deadpools värld är INTE vad det handlar om…mer om HUR det utförs.
Som vanligt är det 4:e väggar som bryts, ett allmänt häcklande av superhjältar och filmer (Logan får sig en rejäl känga). Ryan Reynolds ÄR Deadpool ut i fingerspetsarna. Josh Brolin är stenhård snubbe från framtiden som ställer till det. Kul också att se unge Julian Dennison från favoritpärlan Hunt for the Wilderpeople ta för sig och ge Reynolds en match i dialogerna (”the good old ass-wallet…!!”)

David Leitch (Atomic Blonde/John Wick) har tagit över regipinnen och låter Reynolds hålla låda mest hela tiden. Klart bäst i den här skrattfesten med ganska råa våldsinslag är dels det egentligen helt ologiska inslaget med Deadpools värvningskampanj för ett nytt superhjältegäng (galet roligt faktiskt)…och bonusscenerna under eftertexterna! DÄR kan du snacka om att man får valuta för att sitta kvar! (självklart fanns det stollar på bion som omedelbart reste sig och försvann iväg ut..dumbasses!)

Deadpool 2 är ”belöningen” för alla oss som tjusades av den första rullen, och har längtat efter lite mer sarkasm och häcklande från en snabbsnackande knasboll i röd spandex. Och vi har nog icke sett det sista av honom än. Hysteriskt roligt detta.

Justice League (2017)

Vad är det med DCEU egentligen? Ständigt i vattnet bakom Marvel. Hur mycket de än försöker. Så är känslan iaf.
Wonder Woman lovade ju så gott. Och så snacket om denna då. Hur den skulle kunna spinna vidare på det som ev WW börjat bygga, ett förtroende för DC´s rullar. Även om jag aldrig tyckt att de tidigare skapelserna varit asdåliga (Man of Steel, Superman vs Batman, Suicide Squad), har de aldrig varit i närheten av MCU. Varför? För stort allvar? För mörkt? För pretto? Här vill man leka Avengers och låter WW teama upp med Battis igen. Superman är ju död (eller??) och världens hjältar behöver samlas när ett nytt hot uppdagar sig. Nya hjältar måste hyras in, kanske The Flash och Aquaman? Och Cyborg (vem är det?? har aldrig hört talas om DEN kufen! Var jag lite för gammal för serierna när HAN dök upp? Kanske.) Ja, kul idé! Hur funkar det då? Tackar som frågar, inte så uselt som man skulle kunna tro. Men heller inte så bra som det skulle kunna ha blivit. och absolut inte WW-klass!

Vem ska avgå? Zack Snyder? Nej, han avgick ju självmant av personliga skäl. Joss Whedon (hur trött är man inte på honom) hyrdes in för att slutföra jobbet. Hur mycket är detta Whedons film, och hur mycket av Snyder finns kvar? Svårt att säga. Vi kan också hänga rullens badass; Steppenwolf. Otroligt sunkigt cgi:ad klampar han runt och hojtar om att han ska förgöra världen. Suck. Men vänta, det gör ju Thanos också i Infinity War?? Yes, men här blir det bara tv-spelskänsla och man bryr sig aldrig. Thanos blev personlig, mycket tack vare Josh Brolins insats. Här får Ciarán Hinds sporta rösten…men det hjälper inte. Blekt och oinspirerat var ordet. Gal Gadot och Ben Affleck sköter sig överlag. Ezra Miller är rolig som Blixten, Jason Momoa är lite skönt sluskig som Aquaman och Ray Fisher funkar bättre än man tror som den märklige Cyborg. Överlag snygga scener med hjältarna ihop, men storyn känns som en sjunkbomb. Plus en skurk som jag jag inte orkar bry mig om ett dyft.

Vill jag se mer av Justice Leauge? Javisst, kämpa på DCEU. Men hitta för guds skull på en story som engagerar! Förutsättningarna finns ju. Känslan här är dock hafsverk.

Avengers: Infinity War (2018)

Det bästa först.
Jag gillar att MCU liksom mixar ihop de olika laguppställningarna lite. Jag gillar att Marvel alltid har en hög lägstanivå. Jag gillar att det är lätt att komma in i storyn, trots de olika hoppen fram och tillbaka mellan miljöerna. Lite som de gamla Star Wars-rullarna som lyckades att klippa fram och tillbaka på ett snitsigt sätt. Samma känsla här. Jag gillar att Thanos är sådär superskurkig så att han framstår som inget annat superhjältarna har träffat på hittills. Att han dessutom, i Erik Killmongers anda (?), faktiskt kan argumentera för sina stolletilltag. Att han någonstans dessutom också tycks hysa visa känslor av empati och sorgsenhet. Det går banne mig fram genom Josh Brolins CGI:ade ansikte. Den här Avengersinstallationen känns maffig och mörk, inte snack om annat.

Men, jag har lite svårt att gå på, och framför allt känna för, filmens twist. Köper inte en dag i veckan att det som händer är slutgiltigt. Hade det HÄR varit del 2 med det slutet…wow!
Visar det sig nu att jag har åt skogen fel kommer jag naturligtvis att göra en pudel och kräla i stoftet, men fram till dess menar jag på att det sista kortet inte är utspelat. Kanske av Dr Strange…?
Är inte Cap America och Black Widow lite för underutnyttjade här också? Som att de kastas in i handlingen och bara hinner skumma lite på ytan. Hade velat se mer av dem. Vad är grejen med Banner? Varför får jag känslan av att Sagan om Ringen-filmerna ringer mot slutet och vill ha sina digitala battle-scenes tillbaka?
Bäst i hela rullen? Samspelet mellan Thor och gänget från Guardians! Otippat underhållande. Och förstås mellan Tony och Spider Man. Men den kemin visste vi ju redan om.

Klart detta är en storslagen rulle. En underhållande rulle. Men inte tvärblåsfantastisk rulle.
Den sätter mer upp feelingen inför nästa del. Är detta Avengers´ Empire Strikes Back….?

 

Thor: Ragnarok (2017)

Jag tycker det är för jäkla gött ändå.
Att Marvel, i all sin ensamhärskande (sorry DCEU) superhjälteprakt, väljer att varva graden av det seriösa i sina storysar. Att man då och då sticker in en liten ”simplare” rulle bland allt högtravande hittepå om moral, vänskap och konsten att se bra ut i superhjältemundering. Black Panther är ju det senaste exemplet på en Marvelrulle som kanske vill berätta en historia lite mer…eh..allvarsamt? Här då istället en stunds hålligång från andra sidan spektret. Jag har redan hojtat om ”roliga timmen” i MCU, och det finns ingen anledning att ändra på det epitet.

Tredje besöket i den gamle åskgudens världar ger oss en Chris Hemsworth som sätter underhållningsribban direkt. Tuffa tider, eller loja tider, i gamla Asgård! Vad tusan!? Strax skits det dock i det blå skåpet, Asgård ”intas” av den elaka systern Hela (Cate Blanchett) och Tor själv hamnar på en konstig planet där handel med rymdskrot och gladiatorspel är definitionen på toppraffel. Men vänta, vem gömmer sig på planeten om inte en gammal kompis från förr! Hulken! Tjohoo!

Kanske ska Marvel också klappa sig lite extra på ryggen för att man hade modet/magkänslan att ge regipinnen till geniet Taika Waititi (Hunt for the Wilderpeople), som direkt tar kommandot och svänger ihop en hjältesaga his way. Vilket betyder färgglada miljöer, serietidningsaction och framför allt den där aviga, udda, humorn, som Waititi nu håller på att göra sig ett namn med. Att han själv dessutom tar hand om en av de mer minnesvärda rollerna i filmen är ju bara en lysande bonus, håll utkik efter ”Korg”….skön snubbe! Den här tredje rullen bryter på många sätt med de tidigare installationerna i serien, men berättar ändå en fullt fungerande superhjältestory. Att manuset också innan filmen är slut kommer att ha förändrat ett par ”traditionella” detaljer hos Tor själv…känns plötsligt bara uppfriskande. Alla känns förresten just ganska uppfriskande i rullen, Hemsworth med komisk tajming, Blanchett som verkar tycka det är kul med lite ”semesterroller” ibland, Mark Ruffalo som den lugna versionen av Hulkis, Jeff Goldblum som minst sagt märklig boss över den den lika märkliga planeten där raffel utspelas. Till och med lömske retstickan Loke (Tom Hiddleston) känns uppsluppen värre. Ja, det är banne mig som en riktig roliga timmen på jobbet. Späckad med snitsiga effekter och serietidningskänsla. Denna 17:e (om jag räknat rätt) rulle från Marvel är helt klart en av de bästa ever i hela MCU! Mycket bra som vågskål mot de andra rullarna i filmserien.

Tar Waititi hand om Bond-filmen nu?? DET vore väl nåt!!

 

Att Tor och gänget gick hem hos oss i SoF-poddens #132 råder ingen tvekan om. Dessutom gillade vi fler saker i det avsnittet. Lyssna gärna här så får du höra.

 

Black Panther (2018)

Så var det dags för den svarta pantern att hoppa in i MCU också. Efter gästspelet i Civil War, som lovade gott, får han här nu en hel film att gotta sig i.
Och det är raka rör från början. Via ett apsnyggt intro presenteras vi för hittepå-landet Wakanda i Afrika. Ett mystiskt land. På ytan fattigt och hankar sig fram på jordbruk. Under en skyddande energikupol (tänk Wonder Womans ö) döljer sig dock en högteknologisk civilisation där det fräsiga ämnet Vibranium (Captain Americas sköld!) utvinns. Wakanda bjuder således på ett och annat förutom det ögat först möter.

Hur är det med rullen på just den fronten då?
Oerhört hajpad och uppsnackad inför premiären. Handplockad regissör i fantomen Ryan Coogler (Creed). Har han lyckats sätta sin egen prägel på rullen…eller inordnat sig i MCU´s strikta ramkoncept? Både och säger jag. Såklart finns vissa checkpoints som aldrig får utelämnas i ett Marveluniversum. Filmerna däri glider lätt och effektivt enligt väl beprövat storymönster. Men, Coogler har faktiskt lyckats med bedriften att ändå göra den mest djupa Marvelfilmen på länge. Ett sorts budskap, som i första hand handlar om individer och att tro på sig själv som…vanlig (?)..människa. Kanske är det en av de ”smalare” superhjältefilmerna? Storyn om unge T´Challa (Chadewick Boseman) som återvänder hem för att ta över landets tron efter att fadern blivit mördad i Civil War (remember?). Inte det lättaste ska det visa sig när utomstående Erik Killmonger (Michael B. Jordan) dyker upp som gubben i lådan, med ett svårtbortförklarat arv, och utmanar T´Challa om ledarskapet. Killmonger är lätt en av de bästa badassen Marvel trollat fram. En skurk man faktiskt bryr sig om, som har (nästan) hållbara argument för sina handlingar. Jag gillar det. Vilket också betyder att hjälten själv, den svarta pantern, hamnar lite i skymundan. Han liksom bara är där. Blir han möjligen den blekaste personen i sällskapet?

Två saker dock som drar ned helheten; en i mina ögon helt meningslös utflykt till Sydkorea för att få till stånd en förvisso fräsig biljakt. Hade lika gärna kunnat bedrivas i Wakanda. Plus då den obligatoriska CGI-finalen när det ska brännas på med det mesta som finns i effektväg. Masscener där jag har svårt att engagera mig sådär jättemycket. Hade vi inte nog av sådant i Ringen-trilogin…? Och nog hade väl den absolut sista fajten mellan Pantern och Killmonger kunnat ha bedrivits någon annanstans än inne i ett berg, på ett tågspår…i mörkret? Där precis allt är CGI-konstruerat. Lite själlöst är känslan.

Rejält bra ös i birollerna måste tillstås ändå. Filmens skönaste roll görs av T´Challas syster, den teknikbesatta Shuri (Letitia Wright) som en sorts Q för hjälten. Alltid redo med en dräpande replik eller en vass teknikpryl. Vi får också bra inhopp av Lupita Nyong´o, Angela Bassett, Martin Freeman OCH Andy Serkis! Han har ju dykt upp tidigare i MCU! Varför Hollywood dock envisas med att ringa Forest Whitaker när det behövs en äldre, stoisk, svart skådis…känns lite tröttsamt. Har inte han gjort sitt nu? Är han rentav den nye James Earl Jones?
Cooglers rulle har gjort det bra för Hollywoods svarta stjärnor. Inte tal om annat. Han presenterar också en story som inte bara bygger på effekter och yta. Cred för det. Att det sedan stundtals hemfaller åt vissa tröttsamma detaljer får jag väl svälja på vägen. Pantern tar sin rättmätiga plats i MCU. En av de mer berättande superhjälterullarna, helt klart. Dock alldeles för lång för sitt eget bästa.

Stabilt.
Underhållande….utan att få mig att tokjubla.

 

Pantern får såklart sina beskärda delar minutrar i SoF-poddens #129. Lyssna gärna här.

Spider-Man: Homecoming (2017)

122Jamen så kom han då hem till slut.
Efter sju resor rättighetshinder hittade den pigge spindelklättraren hem till MCU. Vi fick ju se en liiten glimt av honom redan i Cap´s förra rulle Civil War, men nu är det lite mer”på riktigt”.

Mannen som fått uppdraget att pytsa fram dagens hjälte är Jon Watts, som ju slog till med den lilla indie-thrillern Cop Car för två år sen. Och snubben tar direkt den rätta vinkeln! Struntar (tacksamt) i backstoryn om Peter Parker och kör istället på från här och nu. Parker liv som high school-kille (och nu känns han verkligen som en kille i skolan), Parkers liv som hjälte-wannabe, Parkers vardag som vigt tjattrande lustigkurre.

För första gången kanske en film-Spidey faktiskt känns som den serietidningsfigur jag lärde mig uppskatta för länge sedan. Tom Holland som Peter är inget annat än en liten fullträff. Men det kändes ju redan i hans debutinhopp hos Kaptenen förra året.

Vi får också en liten dos Iron Man i dagens äventyr. Smart av manuset att skriva in Robban Downey Jr. Det går ju liksom inte att tröttna på honom och hans oneliners, ytterst subjektiv åsikt såklart. Men likväl.
Dagens Marvel-uppvisning lyckas också med bedriften att hålla sig på den mer lättsamma sidan, sjunker inte ned i för seriös approach. Känns helt enkelt lite skojigare och lekfullare än på länge här inne hos MCU. Michael Keaton (klappertänderna!) får den delikata uppgiften att vara filmens skurk. Han känns sådär lagom ”skurkig” också. Egentligen en vanlig knegare som hittat ett (synnerligen) olagligt sätt att tjäna sina bucks. Keaton känns stabil. Kanske inte det färgstarkaste badasset i MCU, men å andra sidan kan det ibland vara skönt med fula fiskar som inte ska ha världsherravälde hela tiden.

Sjukt snygga effekter förstås när det hettar till med action. Watts tycks ha hittat en smutt liten balans i sin rulle. Manuset är lite småsmart och tar sin början i efterdyningarna av The Avengers (2012), men tar sedan sin egen lilla väg. Med då Robbans Iron-snubbe som sammanhållande länk. Vi får också tillbaka Marisa Tomei som den betydligt yngre versionen av Aunt May, en May med lite skön humor. Bästa sidekicksrollen har dock kanske Jacob Batalon som den nördige Ned (Dödsstjärnan i Lego!). Härlig komisk tajming.

Spidey_Iron

nya bästisar

Se detta var ju riktigt underhållande!
En kul och engagerande väg in i ”familjen” för den tjattrande nätkastaren. Framför allt det faktum att Jon Watts blandar ren serietidningsaction med lite knashumor tilltalar en annan. Nu är jag icke på något sätt ovän med någon av de tidigare rullarna om Spindelmannen, men visst är detta den mest lättillgängliga och skojfriska!

Rejält underhållande för stunden!
Det är sommar och jag är lättflörtad med betyget.

Wonder Woman (2017)

Hade jag nu haft en rosa träningsoverall, hade jag kunnat skrivit DCEU med svart tusch på bröstet och sen börjat hoppa upp och ned skrikandes ÄNTLIGEN!!!!!!

Javisst! Så pass humörhöjande blev ju denna upplevelse, med kanske den tuffaste (och möjligen mest oskyldigt naiva) superhjältinna jag skådat ever! Långbenta Gal Gadot ÄR sin figur! Jag köper direkt hennes personlighet och attityd, vilket jag ju redan förvisso gjorde i Batman vs Superman…men här är det ju WW-rockn´roll för hela slanten!

En förtjänstfull lagom kort introduktion av backstoryn med amasonen Diana´s uppväxt och ursprung. Snygga scener som utspelas på en förföriskt vacker söderhavsö..sort of. Här finns gott om stentuffa tjejer som inte tar skit från några (speciellt invaderande tyska stridisar). Rutinerade rävarna Connie Nielsen och Robin Wright får chansen i några minuter under stekande sol i paradismiljön. När icke helt obekante Chris Pine plötsligt dyker upp (eller ned från skyn) som hemlig agent, dröjer det dock inte länge förrän vi kastas in i en steampunkig version av London under första världskriget. En storögd Diana tar in en värld hon aldrig förr sett, och snart får hon dessutom anledning att sporta sina kunskaper som superhjältinna.

Jäklars vad jag gillar den här rullen! En skön mix av gammal hederlig äventyrsmatiné och tung actionrulle. Och mitt i alltihopa tycker iaf jag att både Pine och Gadot utstrålar en sådan där charm mot varandra som är svårt att värja sig från som åskådare. Diana väljer sina strider, även om hon tycks vilja ta strid mot en hel värld när hon upptäcker orättvisorna, och när hon gör det är det just sagolikt underhållande. Jag tänker främst på de ögonblick då vi förflyttas till krigets skyttegravar i Frankrike och vår Wonder Woman ensam tar sig an ett helt batteri med tyskar (ständigt dessa tyskar!). Galet snyggt! Dessutom är det uppenbart att dagens regissör, Patty Jenkins (Monster), gillar sin slomo-action! Även om det ibland ligger i riskzonen för att bli repetitivt..är det så jäkla läckert och stämningshöjande att jag hellre friar än fäller.

klart de gnabbas lite också mellan varven

Filmens största aber, för visst finns det ett sådant, kommer i finalakten då Jenkins och manuset (givetvis svävar Zack Snyders ande över dagens story) inte kan hålla sig från den ”obligatoriska slutfajten när figurerna kastas hit och dit”. Lite för länge. I mina ögon hade denna sekvens strukits helt och manus istället tagit en annan twist. Men, vi snackar ju popcornunderhållning här, så annat var nog inte att vänta.

DC Comics Extended Universe  har kämpat nu en stund bakom Marvel för att kunna få till en utmanare värdig namnet. Inte för att de tidigare försöken varit direkt usla …men här känns det som att vi får en produkt som är minst lika engagerande och fräsig som de bästa Marvel-rullarna, vilket tidigare saknats. Man liksom bryr sig om Diana. Jag känner med henne när den kalla hårda världen slår hål på hennes verklighetsuppfattning. Också det något av en styrka med dagens film; att den faktiskt lyckas väva in lite mänsklig moral och människohopp…UTAN att det känns direkt plastigt eller fånigt.
Joho, så tycker jag iaf.

Klart jag vill se mer av stentuffa Diana, och snart dyker hon ju upp i nästa DCEU-produkt: Justice League. Bra skit detta, och jag ser lätt hur Wonder Woman dominerar sommarens superhjältekamp. Spider Man kommer att få jobba för att kunna ta matchen! Om det ens går.

Dessutom; en rulle som sportar David Thewlis (Faaaargoo!) i en annorlunda roll…kan inte underkännas!

 

Om du ännu inte fattat hur mycket jag gillar den här rullen, så kan du med fördel lyssna på avsnitt 92 av SoF-podden där jag OCH Fiffi än mer lovordar äventyret!

Doctor Strange (2016)

Jäklar vad länge det dröjde innan jag såg den här!
Så långt har det nog aldrig gått med en Marvel-rulle. Undrar varför? Kanske för att det på papperet kändes som en väldigt…konstig…Marvel-rulle? Alltså, jag har ingen/nada/zero connection till den här figuren. Visste tusan knappt vem han är! Vet ju om den där andra liraren med tangorabatt och mantel…men han heter ju Mandrake. Väl?

Anyhow. Vilken bekantskap! Vilken kille! Vilket udda litet tvärsteg i MCU! Jag gillart! Helt klart! Allt från doktorn själv, Benedict ”the Batch” Cumberbatch, och hans dryga torra humor…till effekterna som är minst sagt flower power. I alla fall till en början. Klassiskt upplägg, en asdryg och kaxig läkare får lära sig den hårda vägen hur man blir ödmjuk. Här handlar det dessutom mindre om superstarka superkrafter och mer om illusioner, mysticism och alternativa dimensioner. Hoppsan! Kunde ha blivit lökigt och rent nonsens, men i Scott Derricksons regi blir det banne mig underhållande värre. Eller är jag så tjusad av den här rullen för att den bryter mot MCU´s ”traditionella” koncept? (Ergo: börjar jag tröttna på Marvels stil…?)

Derrickson, som ju gav oss göra-i-byxan-rullen Sinister, flashar här upp synnerligen snygga specialeffekter som lite vänder ut och in på det mesta. Som att besöka drömvärlden i Inception igen. Fast lite pimpat! The Batch sköter sig exemplariskt och sportar upp sin doktor på ett riktigt snyggt sätt. Från dumdryg till ödmjuk inför det oförklarliga. Bra support ges också av Chiwetel Ejioform, Tilda Swinton (i en ”Tilda Swinton-roll”) och Rachel McAdams. den sistnämnda har möjligen lite för lite att jobba med. Som Doktorns lojala flickvän finns hon mest med för att peppa vår hjälte. McAdams är egentligen värd mer i rollväg, kanske hon får vara med och ta lite större plats nästa gång? För jag förutsätter nästan att det blir en stand alone-rulle till om Strange. Om nu bossarna på Marvel, med Kevin Feige i spetsen, inte bestämmer sig för att figuren istället ska få vara support till de andra hjältarna i deras respektive rullar. 

Kojak lär ut lite gamla trix

Vattendelningen har tydligen också gått både här och där vad gäller den här rullen. Vissa menar att det är flumnonsens mest hela tiden. Andra, med mig i skaran, menar att detta är rejäl underhållning försedd med viss tanke och hjärna i manuset. Den som suktar efter lite hederlig superhjälteaction behöver dock icke spotta och fräsa, då detta ges i form av Strange´s dueller med den märklige, mystiske och ondskefulle (?) Kaecilius (Mads Mikkelsen). Skurk-Mads får rejält gott om tillfällen att väsa på sin dansk-engelska. Mycket underhållande.

Detta var en riktigt trevlig liten karamell! Väl värd att lägga tid och koncentration på.
Jag tjusas hela vägen, och belönar rikligt! Tjo!

Logan (2017)

LOgan_posterBioåret 2017 fortsätter kicka igång på bästa sätt. Nu med en smällkaramell som heter duga!

Hugh Jackmans last stand som den kloförsedde mutanten man myst ihop med genom åren. Jackman ser således vägs ände med sin figur, gick dock med på ett sista framträdande. Men bara om han och regissören James Mangold, som också basade över förra delen i ”trilogin”, fick berätta filmen på sitt sätt. Grönt ljus från filmbolaget, vilket bl.a. innebar att de också böjde sig för kravet att ge filmen en högre åldersgräns. Och jävlar i min lilla låda vad DET märks! Är detta den blodigaste, mörkaste och mest våldsamma filmen om en X-men-figur ever?? Kanske!

Framtiden är inte alltid ljus. Dagens rulle är ett bevis på det. I ett solkigt och gritty Texas anno runt 2029 försörjer sig Logan som limo-driver. Trött, sliten, härjad och uppenbarligen märkt av åren (de många åren!) som passerat förbi. Den märkliga metallen i hans kropp håller också uppenbarligen på att förgöra honom från insidan.
På andra sidan gränsen, i Mexiko, har den ärrade kämpen sina bopålar. Tillsammans med den torrvitsande albino-mutanten Caliban (Stephen Merchant minsann!) hjälps de åt att ta hand om en lika åldrad, sliten och numera sjuklig professor Xavier (Patrick Stewart tillbaka i sin paradroll). En professor långt ifrån sin glans dagar. Kanske rentav ansvarig för att alla andra X-Men numera är förintade från jordens yta?? Små hintar om detta kan anas i den mörka dialogen mellan Logan och Xavier. Livet är sannerligen icke en fest längre. Bara en dyster resa in i en framtid till synes utan mutanter. Och utan hopp.

MEN, pang, smack doobelidong så ändras allt när den lilla flickan Laura (Dafne Keen) gör entré i Logans värld. Med en till synes mystisk bakgrund, förmågor som matchar den gamle järven och ett buttert yttre som banne mig inte går att värja sig mot (anticharm som går hem?), tar hon över showen och storyn.
Damn, vad hon gör det! Kan vara den coolaste filmtjej jag har sett på år och dag på film!

Och jäklar vad bra detta blir när manuset tar fart! Mangold berättar inte bara en story som har sin nästan logiska och naturliga plats i X-Men-universumet…han tillför också ett sorts drama och djup som kanske normalt sett inte hittas i rullar av den här karaktären (som jag förstått har Mangold tagit ramstoryn från serien ”Old man Logan” och i den skapat en egen vinkel). Jag sitter med vibbar från gamla westerns, T2, den obehagliga men fascinerande Vägen. Det blir en sorts roadmovie. Men också en resa för Logans inre. Mot en möjlig försoning med hela sin existens. En superhjältefilm UTAN det bombastiska! Gott hantverk säger jag bara!

Hugh-Jackman-in-Logan-

trött, sliten…men fortfarande förbannad då och då

Men vänta, det blir inte bara djupsinnigheter såklart. En ny skurkliga med rälig och stenhård typ i form av den iskalle Pierce (Boyd Holbrook) som drillar sina legoknektar i att jaga runt efter Logan och hans dyrbara last. Där även den stiffe professorn får hänga med på resan! Och som sagt, det är hårt. Stenhårt! En kamera som icke på något sätt väjer för kapade lemmar, ituhuggna huvuden och klospetsade bröstkorgar.  Det röda blodet forsar och den gamle superhjälten flashar sina djuriska instinkter på ett sätt vi aldrig sett förut i franchisen.

Bryt ned historien och den är i grunden en enkel skapelse. Istället fyller Mangold, Jackman, Stewart och de andra den med synnerligen underhållande, engagerande och lite tragiskt innehåll. Och om man ibland får önska sig snygga slut och hopknytande av säckar, historier..you name it..så får man det idag. Så jäkla bra slut har jag icke skådat sedan Rocky Balboa 2006! Hugh Jackman kan gå med högt huvud och belåten min från denna numera ikoniska figur. Kanske också med en liten önskan, som jag mer än gärna stämmer upp i; låt nu detta vara nog. Med allt. Det blir inte finare än så såhär.

En av 2017 års bästa rullar! Redan! Yesss sireee Bob!

Suicide Squad (2016)

suicide-squad-movie-2016-posterJahopp. Sommaren ska räknas hem. Årstiden ska arkiveras med en bang. En föreställning utan dess like, som ska sätta punkt för den ljusa årstiden (okej..jag  vet att det återstår ett antal veckor av sommaren) likt ett fyrverkeri som lyser upp den mörka sensommarhimlen.

Det har liksom inte gått att väja sig mot peppen.
Dagen då DC Comics på allvar, ännu en gång, ger sig in i kampen mot Marvel?
Och…här sitter jag nu ändå och känner mig jäkligt splittrad. Nästan lite…lurad? Är det ett rätt ord? Kan jag höra en tom tunna i bakhuvudet, som skramlar lite löjligt sådär?
Eller ska jag ännu en gång bara förbanna det faktum att en utsökt tillverkad trailer faktiskt spelar skjortan av själva filmen?

David Ayer är en filmisk tungviktare, både som manusförfattare och regissör. Jag gillar hans ofta råbarkade, lite smutsiga, filmstil (End of Watch, Fury). På papperet inte alls ett dumt val när det gäller att visualisera denna galna story om vad som händer när the worst of the worst får chansen (läs: tvingas) till att jobba för de myndigheter som nyss sett allas vår Superman tas av daga (?). Filmen börjar alltså nästan precis där Batman v Superman slutade. Batsy själv (Ben Affleck) har fullt upp till en början, men en lagom skum regeringskvinna (Viola Davis) inser att större vapenkraft behövs för att möta framtida hot. En supergrupp av värstingbovar måste skapas.

Förutsättningarna ligger fint utstakade. Vi får snygga flashbacks där nästan varje superskurk introduceras på diverse fantasifullt sätt. Tempot är hårt, Ayer satsar på full fart direkt. Stenhård musik varvas med elaka oneliners och den där lite mer råa stämning som man tycks hitta i nästan varje alster från regissören.

Jag gillar ändå att filmen har en sorts ruffighet och lite mörk sida. Att den har 15-årsgräns är absolut ingen nackdel. Fokus ligger på Will Smith´s Deadshot och Margot Robbie´s hysteriskt galna Harley Quinn. De andra är liksom lite i leden bakom mest hela tiden. Joel Kinnaman försöker hålla ihop det galna gänget och gör vad han kan. Rollen är så pass fyrkantig att det inte finns utrymme för några utsvävningar. Affleck är med för lite som the caped crusader..men detta är ju ingen Batmanfilm å andra sidan.Vem är bäst i rullen? Robbie som den knäppa Harley tar kanske hem priset genom att komba vansinne med små mänskliga sidor som lyckas skina igenom då och då. Att Will Smiths figur ska vara en av universums bästa och mest kallhamrade lönnmördare känns föga troligt. Hela hans rollfigur utstrålar hjältegloria. Jokern då? Nej, skogstokige Jared Leto är med på tok alldeles för lite i rullen. Synd. Blir mest bara en..knasboll..man inte riktigt tar på allvar. Synd.

suicide-squad-trailer-team_0_0

de oönskade ställer upp för fight

Ayer vet annars således hur man plöjer ned stålars på snygga scener och högoktanig action. Dessvärre glömde han bort att kvalitetskontrollera sitt eget manus en extra gång. Bakom allt ögongodis känns det förvånansvärt blekt, och storyn börjar till slut spreta på ett sätt som inte känns klädsamt. När setupen väl är genomförd, på ett underhållande sätt ska framhållas…blir andra halvan av rullen riktigt svag med ett jäkligt lökigt ”uppdrag”. Finalen är sämst, och plötsligt får jag vibbar från skojrullen Ghostbusters! 84-års version! Inte en bra liknelse i det här fallet.

Känslan blir till slut splittrad.
Snygga effekter, fräsig action. En filmisk utmanare rent visuellt till Marvel-imperiet…men det känns som att DC Comics dock fortfarande famlar efter den där riktiga fullträffen när det gäller en engagerande storyline.

Helt klart godkänt som två timmars snygg våldsunderhållning, men känslan är dock liiite besviken och snopen om man ser till förväntningarna. Således får väl dagens hedersomnämnande gå till den klippare som sett till att trailern kanske ändå är årets maffigaste….?

X-Men: Apocalypse (2016)

xmenposterMin poddpartner in crime; Fiffi, beskrev det mycket bra; som att få en overload av Vicks Blå och känna det friska draget i halsen. Det man liksom inte väntade sig! Typ så.

Förra installationen i franchisen var ett segt tuggummi. Så in i bomben. Jaja, jag vet att en  del av er inte håller med nu. Men så är känslan i den här filmbloggen. En storyline som kändes (då alltså) rätt trött och fantasilös. TUR då att dagens kapitel plötsligt snäppar upp sig en bit och bara sådär blev de konflikttyngda X-Männen (och kvinnorna) lite kul underhållning igen!

Rullen rör sig mestadels i ett 80-tal idag, och filmmakarna försitter såklart inte chansen att ge oss en del sköna tidsdetaljer vad gäller både mode och musik. Visst ja, en avstickare till forntida Egypten hinns med också! Dagens badass är en sorts urmutant som härstammar från just pyramidnissarnas epok. Nu vill den megalomaniske Apocalypse (Oscar Isaac med svår kroppsmålning) utplåna hela jorden as we know it och skapa en ny världsordning. Ack ja, dessa lirare alltså.

Som tur är finns hjälte-mutanterna som the last line of defense. Och tur är väl det! Vi möter dom alltså i yngre upplaga igen. Vilket betyder bla Jennifer Lawrence (Mystique), James McAvoy (Professor Xavier), Michael Fassbender (Magneto), Nicholas Hoult (Beast), Sophie Turner (Jean Grey), Tye Sheridan (Cyclops). The good old gang alltså. Plus ett gäng filurer till, där tex Olivia Munn får briljera som asskickande Psylock några minuter.

Bästa scenen i rullen? De fem minuter med Quicksilver (Evan Peters) till tonerna av Eurythmics när han får briljera, och bjuder på stor humor! Härlig scen. Nästan värt hela avgiften bara det! (nästan alltså).
Annars är det såklart floskeldialog, högtravande moral och…tja ”det vanliga”. DOCK med en viktig skillnad mot tex vårens övriga superhjältenedslag som tenderade att tidvis bli både onödigt svår och för allvarlig. Här är mer känslan tjo och tjim. Likväl krossas dock byggnader och mark jämnas, not to worry (man kan undra vad ministern Ross i Civil War har att säga om dessa mutanters battlande i 80-talets Kairo…).

still-of-kodi-smit-mcphee,-sophie-turner-and-tye-sheridan-in-x-men--apocalypse-(2016)-large-picture

nya tider, yngre versioner

Ändock, flöjtigt frejdigt och jag gillar att alla mutanterna får sin beskärda del av minutrarna i rampljuset. Det rullar på, som det heter. Jag sitter nöjd och ganska mycket otippat underhållen. Väldigt mycket underhållen faktiskt! Regissör Bryan Singer spelar med kort han känner väldigt väl. Stabilt. Låt vara sen att Jennifer Lawrences Mystique fortfarande känns rätt tråkig som figur och att Rose Byrne kanske har fått 2016 års mest intetsägande och onödiga roll. Men…Logan då??? Jorå, han spurtar förbi..så att säga.

Men nån expert i ämnet får gärna förklara X-Mens tidslinje för mig nu.
Som det utvecklas här verkar ju inget stämma med de första originalrullarna! (Filmitch-Johan…har du några svar??)

#38_logoVi snickesnackar dessutom upp rullen rätt rejält i avsnitt 38 av SoF-podden! Bara att klicka in och lyssna!

Captain America: Civil War (2016)

Cap-posterHoppsan!
Skulle på The Cap-rulle men hamnade i en Avengers-film! Jamen lite så är känslan när jag nu goffar i mig del 3 i sagan om den rättrådige hjälten med skölden. Och här gäller det att hålla ögonen öppna, superhjälte-laguppställningen skojar du inte bort idag! Gamla rävar plus ett par nya ansikten! Ibland i så full fart att man knappt hinner se vad som händer!

Först de nya; Spider Man och Black Panther! Tjohoo, vad kul skrattar mitt barnsliga sinne. Speciellt den svarta pantern (Chadwick Boseman) ser ascool ut i sin svarta dräkt (klorna i handskarna!!!)! Och den tjattrande spindelgossen gör inte heller bort sig. Marvel tar hand om sin hemvändande hjälte på bästa sätt, och krattar vägen för kommande standalone-rullar. Fint så.

Annars är det bistra tider i hjältarnas vardag, myndigheterna vill begränsa ”de förädlades” möjligheter att bestämma var och hur och när de ingriper runt vårt klot. Alldeles för många civila förluster under våra hjältars rumble i de tidigare rullarna kräver dessa åtgäder. Allt enligt den nya utrikesministern Ross (William Hurt). Javisst, det är ju just han! Hulkens fiende. Iron Man-Tony (Robban Downey Jr) tycker det är en bra idé, men The Cap (Chris Evans) tokvägrar att skriva på ett fördrag som tar bort hjältarnas suveränitet. Och se där, en intern konflikt är faktum. Nu gäller det för de andra figurerna att välja sida, för eller emot?

Lite politik och moraliska frågor igen alltså. Vi såg det senast i Batman vs Superman, och här aktualiseras ämnet än en gång. Ny trend i Hollywood? Ifrågasätt dina hjältar?
Regibröderna Russo, Joe och Anthony, spelar på en säker spelplan. De har full koll på flowet och intrigerna. Och håll med om att det plötsligt känns konstigt att se Iron Man puckla på The Cap! Kompisarna! Eller Hawkeye-Clint Barton (Jeremy Renner) brottas ned av Black Widow (Scarlett Johansson). Nämen, va…liksom.

Men lugn, det finns andra bad guys i dagens rulle också. Förstås. Återigen, liksom i förra rullen, spelar (den rätt träige) Winter Soldiern Bucky Barnes (Sebastian Stan) något av en nyckelroll i dramat som utspelas. Ska de nån gång få ordning på röran med Bucky?!

Den som väntar på fräsig action av bästa CGI-märke behöver förstås icke förgås av längtan, 2 timmar och 27 minuter spills ut över bioduken och det är ett evigt pangande och tjoffande och splashande och smattrande och dånande! Bang för bucksen! No worries! Och som vanligt numera håller fighterna på liiite för länge.
Generalstoryn är superhjältekonflikten, gott så. Den något krystade subploten känns rejält blek i sammanhanget. Som att man inte bryr sig direkt.

Cap-pic

förstafemman på isen. eller är det andrafemman?

Oneliners slungas vid väl valda tillfällen, främst av Tony Stark, Falcon (Anthony Mackie), den nye spindelklättraren (Tom Holland) OCH min lilla (!) favvis som dyker upp igen…Ant-Man (Paul Rudd)!! Tjohoo! Kul!
Jaha, vilka har vi mer då? Jomen, det är ju lite War Machine (Don Cheadle), lite Vision (Paul Bettany), lite Scarlet Witch (Elisabeth Olsen). Alla måste de förr eller senare bestämma sig för vilket lag de vill spela i. Och varför.

En av årets stora filmer förstås. Den slår på trumman och kommer undan med det mesta. Stabil och budgetstinn. Det finns ett par små flaws (speltiden, utdragna fighter, blek subplot) som gör att The Winter Soldier-rullen fortfarande är den bästa filmen om The Cap. Kanske den bästa i hela Marvel-sagan om jag ska vara ärlig.

Dagens rulle är dock ingen besvikelse. Man får vad man väntat sig. Marvel-franchisen rullar på.
Och nu vill jag se mer Black Panther!
Ge mig! Direkt!

 

#34_logoI SoF-poddens avsnitt 34 lägger jag och Fiffi ut texten ännu mer om Marvelhjältarna och deras interna problem.

Deadpool (2016)

Deadpool-Poster-Dec1stAck ja, superhjälterullarna fortsätter att rulla in över oss. En genre som i modern form slagit ned sina bopålar på det allra tyngsta sättet. Uppenbarligen.

Marvel verkar, trots utmaning, fortfarande stå som ledande part i denna expansion av galna effekter och nördiga oneliners. De tunga flaggskeppen och bestar till filmer (ja jag kikar på er Avengers-gänget) varvas numera också med de där så kallade ”mellanfilmerna”, kanske tänkta som små aptitretare för de stora elefanterna…men se ibland kan faktiskt de små myrorna vara bättre….som tex…eh..Ant-Man! (hahah, sorry)

Och dagens rulle går heller inte av för hackor.
Okej, jag har sett trailern ett antal gånger och tjusats av stilen, replikerna, skämten. Klassiska frågan därmed; håller rullen som helhet då? Damn, vad jag skrattade. Jösses. Det här är som en uppfriskande fläkt i det stundtals lite nördiga universumet där våra superhjältar håller till. Här alltså den lätt skruvade storyn om torpeden Wade som i ett svagt ögonblick går med på att behandlas för dödlig sjukdom medelst lagom obskyrt experiment som inbegriper våld på både kropp och inre organ….jaja….det är ju serietidningsvärld detta…remember.
Resultatet, en snabbsnackande, näst intill osårbar antihjälte som i röd spandex rasar efter hämnd för sitt numera ganska osnygga utseende.

Vissta ja, det finns en flicka med i storyn (Morena Baccarin), en rälig skurk (Ed Skrein), ett par lagom biffiga henchemen och så MMA-fightern Gina Carano förstås! Som astuffa badasset Angel Dust. Lite för vår antihjälte att bita i.

deadpool

lustiga typer mest hela tiden

Spontankänslan efter att ha sett filmen var en vrålskrattande fyra!
Sen sansade jag mig lite och tänkte på vad jag sett. Är storyn bra? Kanske inte så mycket att hänga på broräcket om man ska vara ärlig, en ganska tunn delikatess som istället lyfter en aning tack vare Ryan Reynolds som känns helt perfa som den tokrolige snabbsnackande men dödligt farlige antihjälten (vilken revansch från dikeskörningen Green Lantern!!). Dessutom roar han sig med att i parti och minut slänga referenser mot andra superhjältar. Ofta inte av det positiva slaget. Haha. Gillar man filmisk metahumor är man verkligen in for at treat här.

Klart jag gillade filmen! Klart jag skrattade åt skämten! Klart jag tycker de flesta actionstuntsen är coola. Men bäst är just Reynolds när han tjattrar på i sin rätt knäppa uppenbarelse. Syna rullen lite mer och den är som en god glass en sommardag; lättkonsumerat och lätt förgånget. Ingen upplevelse som du kommer att minnas någon längre tid. MEN, får vi hoppas på att Deadpool dyker upp igen? Någonstans…i någons film? Pow! Smack!

Mer kul än bra.

Batman v Superman: Dawn of Justice (2016)

batman-vs-superman-posterAlltså, Läderlappen mot Stålis.
I samma rulle. Vem har inte väntat på det liksom?? (well, troligen alla som fullständigt skiter i superhjältar, och dessa två herrar i synnerhet)
Men, för oss andra…kanske vi som växte upp under ett 70- och 80-tal med näsan ofta begravd i diverse seriemagasin..är ju detta förstås som lite manna från ovan.
Eller…?

Nåväl, säg såhär…Filmen.Tar.Tid.På.Sig.
Två timmars rejäl startsträcka innan innan herrar Wayne och Kent blottar trikåer och full body armour och går i klinch med varandra. Big style förstås! Fattas bara annat.
Så vem ska vi ”tacka” för att denna serietidningsfantasi äntligen blir verklighet? Den ”visionäre” (ofta förekommande uttryck på hans filmposters) regissören Zack Snyder? Manusmännen Chris Terrio (Argo) och David S. Goyer (pålitlig plitare på senaste Batman-trilogin)? Snyder visade ju med Man of Steel att han inte var helt bortkommen i DC Comics universum, och kör egentligen bara på i samma stil…med lite extra lök som tilltugg. Snyder (och manusmännen) väljer idag dessutom att svärta ned det hela lite. Bra tänk tycker jag som gillar sånt. Grejen är kanske bara att Snyder och filmbolaget Warner stirrat sig så sneda på en 11-årsgräns-isch att det hela blir lite…lamt.
Hade man löpt linan ut hade rullen känts mer…vuxen.

Men vaddå, vem är jag att klaga? Gillar ju både Battis och Stålis., här kommer en paketlösning. Idag är Bruce Wayne både ärrat sliten och dessutom förbannad. Det ondaste ögat kastar han på Stålmannen, som i miljardärens ögon är ansvarig för att tusentals människor fick sätta livet till i slutet på MoS. Är det verkligen rätt att dyrka den osårbare hjälten, att låta honom komma undan med nästan vad som helst? Wayne börjar nu sitt privata korståg mot Stålis…och payoffen kommer som sagt efter ca två timmars uppsnack då handskarna åker av i en orgie av slowmotionscener med ösregn, eld och demolerade byggnader.

Så, trots att jag får en sorts battle mellan giganterna, finns det grejer att störa sig lite på. Dels avsaknaden av det ”vuxna” mörkret. Konflikten mellan gubbsen som försvinner lite för fort. Slutfighten där Snyder lånar in bergstrollet från LOTR!! Jo det är sant! Irriterande.

Men återigen, det ÄR en serietidningsrulle…och då får man vad som kanske förväntas. Effekter är snygga (om än lite tröttsamma när typ samma hus rasar ihop för 12 gången), Gal Gadot gör ett assnyggt inhopp som Wonder Woman och nu väntar vi bara på hennes ”egna film”, Jesse Eisenberg gör en ”Jesse Eisenberg” och spelar över som Lex Luthor…men hey..han gör vad han ska. Finns bästa ”Alfred” i dagens rulle!? Kanske. Jeremy ”sandpapperet” Irons!

batman-v-superman-affleck-cavill-rainy-fight

”varför så arg kompis..!??!”

Och så huvudpersonerna själva då. Henry Cavill kör på i samma trikå-spår han inledde i förra rullen. Cavill SER ut som en Stålis..och agerar kanske som en ganska känslokall Stålis också. Han gör jobbet, men inget man liksom kommer ihåg till eftervärlden. Dagens stora HURRA går istället HELT OTIPPAT till gamle Ben Affleck som bär upp sin Batman-dräkt med den äran! Damn, mannen funkar ju helt lysande som Bruce Wayne. Vem kunde tro det!? Alla runt jordbollen som skrikit i avsky över att Affleck axlat Batmanslängkappan vet inte vad de snackar om. Spontant väljer jag Afflis framför skitnödige och stiffe Bale alla dar i veckan. Iaf som det känns nu. Vi måste förstås ge Affleck någon film till att visa var skåpet ska stå. Dessutom pratar dagens Läderlappen tuffare än någon annan maskerad hämnare gjort. Bara en sån sak!

Har vi glömt nån? Ja Lois Lane! Filmens mest onödiga roll! Fyller ingen funktion överhuvudtaget! Amy Adams (som jag gillar märk väl) springer mest runt som en yr höna. Skohornad in i manuset av guds nåde! Det var inte bra.

Summa summarum; en intressant start på det som förhoppningsvis ska utveckla sig till Justice Leauge-gänget. Snyder har koll på hur man gör popcorn-film, trots ett par flaws i dagens äventyr. Jag stör mig en pytteaning på tempofördelningen i rullen. En konflikt som liksom ebbar ut. På finalens badass. På att filmen blir lite för barnvänlig i vissa lägen. Och…vem visste att Metropolis låg så nära granne med Gotham!??!
Fast..det är inte så störigt.

Men annars, jag hänger på Warners moteld mot Marvels dominans!

 

#30_logoVill du HÖRA mer om känslorna angående dagens rulle? Hoppa till avsnitt 30 av Sofpodden där jag och Fiffi snickesnackar en stund om bataljen.