Justice League (2017)

Vad är det med DCEU egentligen? Ständigt i vattnet bakom Marvel. Hur mycket de än försöker. Så är känslan iaf.
Wonder Woman lovade ju så gott. Och så snacket om denna då. Hur den skulle kunna spinna vidare på det som ev WW börjat bygga, ett förtroende för DC´s rullar. Även om jag aldrig tyckt att de tidigare skapelserna varit asdåliga (Man of Steel, Superman vs Batman, Suicide Squad), har de aldrig varit i närheten av MCU. Varför? För stort allvar? För mörkt? För pretto? Här vill man leka Avengers och låter WW teama upp med Battis igen. Superman är ju död (eller??) och världens hjältar behöver samlas när ett nytt hot uppdagar sig. Nya hjältar måste hyras in, kanske The Flash och Aquaman? Och Cyborg (vem är det?? har aldrig hört talas om DEN kufen! Var jag lite för gammal för serierna när HAN dök upp? Kanske.) Ja, kul idé! Hur funkar det då? Tackar som frågar, inte så uselt som man skulle kunna tro. Men heller inte så bra som det skulle kunna ha blivit. och absolut inte WW-klass!

Vem ska avgå? Zack Snyder? Nej, han avgick ju självmant av personliga skäl. Joss Whedon (hur trött är man inte på honom) hyrdes in för att slutföra jobbet. Hur mycket är detta Whedons film, och hur mycket av Snyder finns kvar? Svårt att säga. Vi kan också hänga rullens badass; Steppenwolf. Otroligt sunkigt cgi:ad klampar han runt och hojtar om att han ska förgöra världen. Suck. Men vänta, det gör ju Thanos också i Infinity War?? Yes, men här blir det bara tv-spelskänsla och man bryr sig aldrig. Thanos blev personlig, mycket tack vare Josh Brolins insats. Här får Ciarán Hinds sporta rösten…men det hjälper inte. Blekt och oinspirerat var ordet. Gal Gadot och Ben Affleck sköter sig överlag. Ezra Miller är rolig som Blixten, Jason Momoa är lite skönt sluskig som Aquaman och Ray Fisher funkar bättre än man tror som den märklige Cyborg. Överlag snygga scener med hjältarna ihop, men storyn känns som en sjunkbomb. Plus en skurk som jag jag inte orkar bry mig om ett dyft.

Vill jag se mer av Justice Leauge? Javisst, kämpa på DCEU. Men hitta för guds skull på en story som engagerar! Förutsättningarna finns ju. Känslan här är dock hafsverk.

Annonser

Avengers: Age of Ultron (2015)

0001_avengers2_posterVi är överens om en sak i bilen hem.
Hulken är den råaste, tuffaste och mest badassiga superhjälten av dem alla.
Han låter de andra stå för tänket, strategin och finliret. Den gröne besten har bara två upggifter; att vara så förbannad man bara kan bli…och ta hand om buset!

I övrigt är det ”Hello again” till de superhjältar vi nu lärt känna i 10+ filmer från Marvels märkliga värld.
Och det börjar utan krusiduller. Direkt. Pang på bara. Effektmaskinen från Hollywood spottar ur sig de krämigaste och färggladaste CGI-galenskaperna som krävs. Så pass att skådisar och vissa delar av storyn liksom helt hamnar i skymundan då och då. Men vad fan, det är ju förväntad full fart från herr Joss Whedon som vet var han har sina hjältar. Och visst, det finns en jädrans cool scen några minuter in i filmen då kameran i ett svep ”hoppar” från hjälte till hjälte för att sedan under någon sekund ”frysa till” och fånga in dem alla på språng! Sådana små scener gillar jag verkligen, som en liten extra välsmakande karamell i den stora gottepåsen.

Annars är det inga större nymodigheter som bjuds. Vi vet ju liksom vad som väntar. Frågan är bara i vilken form det kommer. Nu är det vår vän Tony Stark som efter inledningen inte kan hålla fingrar borta från syltburken, vilket resulterar i att dagens motståndare gör entré på spelplanen; Ultron.
En riktigt svintaskig mördarrobot som dessutom klädsamt nog försetts med James Spaders röst. Nice.

Rätt mycket att styra upp för våra hjältar med andra ord.
Och idag får vi nytillskott i skaran också, Scarlet Witch och Quicksilver…där Elisabeth Olsen funkar kanoners som Scarlet och Aaron Taylor-Johnson mest ser ut som en östtysk dopad idrottsman. Här kommer dom som syskonpar med en märklig backstory, för egentligen är dom ju barn till allas vår gamle bäver Magneto…eller!? Jaja, man ska väl inte fundera för mycket när man glor på sådana här filmer.

Whedon fördelar screentiden rättvist mellan skådisarna och alla får chansen att skina lite i glansen. De försöker sig till och med på att ”varva ned” lite och vara som människor mest…vilket funkar sådär. När storyn för en stund ska lägga over-the-top-känslan åt sidan och bli en ”vanlig” film går plötsligt tempot ned. Turligt nog växlar Whedon och gänget upp igen lagom till den bombastiska finalen som självklart innehåller ALLT som en sådan här rulle ska innehålla!

Rullen är dock på tok för lång, det är min känsla direkt när eftertexterna börjar rulla. Den hade gott kunnat trimmas ned till tvåtimmars-strecket istället för de mastiga 2.20 som spektaklet klockas in på nu.

AOU17

inte bara superhjältar…dessutom spekulerande snillen!

Var hela Avengers-konceptet väljer att ta vägen nu, efter detta äventyr, ska bli mycket intressant att se. Slutet lovar dock gott, och vem som än tar över regipinnen efter Joss Whedon har en rätt rolig väg att börja vandra på. Här torde finnas gott om olika riktningar att ta. Först dock såklart en drös olika stand-alone-filmer som ska matas ut till oss under de kommande åren. Här finns med andra ord fler godsaker att se fram emot.

På nåt sätt känner man sig som kompis nu med Scarlett Johansson, Robert Downey Jr., Chris Hemsworth, Mark Ruffalo, Chris Evans och Jeremy Renner. Kompisgänget som drar in och ställer till med lite festligheter. Värda att hänga med när tillfälle bjuds.

Första rullen om gänget var lite bättre tycker jag.
DET kan å andra sidan bero på nyhetens behag. Vem vet? Här vet jag EXAKT vad jag kommer få, och det är liksom bara att checka av listan. Om du som jag gillar hjältarna från Marvel blir du naturligtvis inte besviken på något sätt. Det är en också en sorts trygghet.

Som en av de där goda karamellerna man plockat åt sig innan filmen för att man vet att man kommer tycka om den.

Men visst behöver Hulken en ny och fräsch egen film nu snart!?

Har du missat vad tex Scarlet Fiffi tyckte om hjältegänget läser du det här.

Dessutom har nu också Hawkeye Jojje, Black Sofia och Iron Henke inkommit med sina tyckanden!

Recension: Guardians of the Galaxy (2014)

GOTG_posterÄr det här 2014 års största positiva överraskning!?
Kanske. Det såg man fan inte komma, att den skulle vara SÅ underhållande som den faktiskt är. Detta humörpiller till film!

Lite av en chansning kanske för Marvel, att trycka ut den här? Eller fingertoppskänsla! En film från en helt annan del av Marvel Cinematic Universe. Ett litet sidospår från det pågående superhjältespåret. Men ojdå, så kul det blev! Jag har aldrig läst något i serieform i detta ämne. Detta var mitt första möte med den brokiga samlingen!

Jag gillar stämningen i rullen. Tugget mellan karaktärerna, det fantasifulla. Bifigurerna, där Michael Rooker är awesome som smurfblå rymdrövare! Vi får annars komedifyndet Chris Pratt som hjälten och jordlingen Peter Quill aka ”Star Lord” (som han tycker låter tuffare), en skattletare, rymdpirat, skojare som vill tjäna stålars på alla möjliga sätt i detta stora märkliga universum. Nu har han lyckats sno åt sig en artefakt som den onde” Ronan The Accuser”(namnet!), universums badassaste snubbe, vill ha! Och gärna utplåna ett par världar på vägen. En riktig lömsk typ alltså. Och nu jäklar ska Star Lord få smaka smärta!

Quill, utskickad lönnmördare och lejda prisjägare blir dock snart motvilliga kompisar och tar upp kampen mot Ronan (Lee Pace). Och det görs banne mig i ett fyrverkeri av apsnygga effekter, full fart, galen humor, stilig action och med förstklassig musik! Kom igen, i vilken annan sci-fi-rulle på den här sidan 2000-talet har du matats med sköna dängor från 70- och 80-talet?!? (jag säger bara Cherry Bomb med The Runaways!!) Tacka Star Lord och hans Walkman (!) för det!

Det är som den gode Henke påstår, man får en charmig vibb av Joss Whedon och Firefly/Serenity här! Faktiskt. Dagens rulle är regisserad av James Gunn som dessutom har sportat ihop manus själv ihop med en Nicole Perlman (vilken även var script doctor på första Thor…och se vad underhållande den blev ändå.) Förutom Pratt får man en grönhudad, men lika snygg, Zoe Saldana, David Baustista (snart i en Bondrulle nära dig) som muskelpaketet Drax, det digitala charmtrollet och vapengalningen Rocket i form av en tvättbjörn (!!) med Bradley Coopers röst! Och det märkliga levande trädet (!) Groot som låter som Vin Diesel. Vänta, det är ju Vin Diesel! Wohaa! Jaja, det är skoj mest hela tiden med andra ord. Och med en maffig final där man sitter och hoppar av spänning…trots att man egentligen vet hur det kommer att gå! Jojo! Och som inte det vore nog…dyker luringen ”Thanos” (!) upp ett par minuter. Vänta, syntes inte han i The Avengers senast!?!? Sambandet och cirkeln hos smarta Marvel är sluten!

-”vaddå grön av avund…vad menar du?!?!”

Som sagt, jag skrattar högt och tar en extra näve popcorn! Det är bara att koppla av och underhållas. Mindre road var dock Junior i huset. Och då hade han ändå väntat på att få se den här! Inte alls som han trodde säger han. Vad trodde han egentligen?

Nåja, inte alla är såklart roade fullt ut av sådan här lättviktig serietidningsaction. JAG köper det och KRÄVER omedelbums en uppföljare! Filmen gör mig framför allt glad! Kan det bero på att det känns som att den inte tar sig på så stort allvar?

Välinvesterade miljondollars. Ett härligt alternativ till de andra Marvel-hjältarna!
Hooked on a feeling!

Serenity (2005)

Ja men här är jag nog ändå ganska sist på bollen iaf va..? Har lyssnat på peppen och snacket i diverse kanaler rätt länge nu. Kanske var det ändå bara en tidsfråga innan det var dags…?

Som icke-skådare av den föreliggande tv-serien Firefly kastar jag då frankt in skivan, som nu legat till sig ordentligt, i spelaren och tar plats. Det är framtiden och den omedelbara känslan är en salig mischmasch av Star Wars/Battlestar Galactica och det gamla pc-spelet Privateer. Och det går snabbt här! Inga onödiga minuter ödslas på vattentrampande i scenerna…lite som att har man inte sett tv-serien så får man fan skylla sig själv..

Det är då hjältegänget i sitt hjälterymdskepp Serenity, en skön samling ska sägas, där de flesta märkligt nog alltid har tid för en dräpande eller rapp kommentar. Hur illa läget än må vara. Som vanligt är den allena styrande överhögheten, i det här fallet ”Alliansen”, the bad guys och de man ska misstro. Likt Imperiet i en annan galax tror de sig veta vad som är bäst för de tänkande inviterna som befolkar planeterna. Motstånd finns i form av sorglösa smugglar- och bandittyper (det är inte utan att Han Solo skulle passa in här!) som verkligen gillar att jävlas med The Man (som i dagens fall verkligen tillhandahåller ett synnerligen elakt badass..). Andra hot förekommer i form av de knas-kannibalistiska The Reavers, galna stackare som uppenbarligen verkar vara detta universums livsfarliga råttor och icke att leka med.

Då jag inte skådat dagens karaktärer tidigare, blir det också lite svårt att lära känna dem så där som man skulle vilja. Solklart är ju, även i detta anpassade manus, att de har historier och djup som utvecklats allteftersom i den tidigare serien. Vad jag förstår lades just serien ned på ett otillfredsställande sätt, och till slut fick Joss Whedon loss finansiering för att en sista (?) gång låta sina karaktärer ge sig ut på ett litet större äventyr…? Kan det vara så, ni som upplevt serien? Fanns det kanske ett par obesvarade frågor?

nästan som att vara på Tusenåriga Falken…typ

Funkar då dagens film för en som inte sett serien? Tja, det gör den väl ändå. Historien blir ändå som en stand-alone i sammanhanget, och det verkar som om Whedon filat ned kanterna så att även en ”utomstående” tittare kan ta till sig vad som händer utan att klia sig i skallen för mycket. Inget fel på cgi-effekterna, skeppet känns som en sån där robust bättre begagnad skrothög som dock levererar när det behövs. Möjligen störde jag mig lite på att bildspråket ändå känns tv-anpassat vilket gör att det kapas frisk i vissa scenlösningar när det gäller förflyttningar, händelser och tidsrymder.

Om skådisarna finns väl inget att klaga över. Uppenbarligen har alla inblandade från serien återvänt. Jag känner bla igen Alan Tudyk och Adam Baldwin. Och Morena Baccarin från spänningspillret Homeland. Kul! Dessutom gillar jag Nathan Fillion som kapten Mal. En tjomme med rapp käft och uppenbarliga drag av ovan nämnde Han Solo.

Serenity funkar helt okej som rymdunderhållning. Historien känns möjligen lite överhastad, men är ändå så pass intressant att man vill veta hur det ska sluta. Bra fart på actionbiten när det väl hettar till, och effekterna är varken världsklass eller B-crappiga. Trots att den möjligen promotades som en egen långfilm, känns det som att det är ett påkostat/förlängt avsnitt av en tv-serie.
Men det behöver ju å andra sidan inte vara kattskit det heller.
Men jag önskar nog att jag sett serien innan, för den fulla upplevelsen.

The Avengers (2012)

Världen behöver sina hittepåsuperhjältar. Fenomenet vi kan samlas runt, de som gör det omöjliga möjligt, de som i slutändan alltid vet att skilja det rätta från det feliga. Vägarna dit kan vara mer än snåriga, men vi kan alltid lita på att de kommer ur det hela på ett eller annat sätt.

Filmvärlden behöver också sina superhjältar, inte minst visar  Hollywoods sprängfulla kassakistor på detta faktum. Och frågan är om man inte kört med det mest smarta tillvägagångssättet någonsin vad gäller att producera fram superhjältefilmer. Från fyra helt egna standalone-filmer, fast med djup förankring i vad som komma skall, har nu alltså Marvels superduperkamrater samlats i en och samma film. I en riktig fyrverkeripjäs och urladdning signerad Joss Whedon.

Ni vet ju redan vid det laget på året vad allt handlar om. Låt mig därför istället bara nämna några små saker som gör att jag tycker om den här filmen; att se dagens visuella galenskaper är som att bli tonåring igen och läsa sina gamla seriemagasin (ja..jag är så gammal att jag skriver just seriemagasin!), det finns en sekvens i filmen som slår allt annat med hästlängder…när de fyra hjältarna står tillsammans på gatan mitt stridslarmet och liksom förbereder sig för den sista urladdningen. Just den scenen säger kanske allt om vad det här handlar om.

Whedon är så pass smart att han inte försöker sig på att införa några nya grepp i myterna, istället omfamnar han idén om att det är fyra rätt kiviga egon som nu måste samlas för ett samarbete. Det tjafsas och tråkas och bits ifrån, men alla har naturligtvis det goda hjärtat längst in. Alla får också sin beskärda del i rampljuset, mycket snyggt balanserat av Whedon och som också gör att det blir ett härligt flyt i filmen när den hoppar från hjälte till hjälte. Till och med de lite mer jordnära Scarlett Johansson och Jeremy Renner får här chansen att briljera ihop med dagens lätt annorlunda laguppställning på hjältesidan.

så ska en lagbild se ut!

För motståndet står alltså den sluge Loke med långväga invasionskompisar. Helt i linje med serietidningstänket där allt är möjligt och man aldrig ska stanna upp och fundera på vare sig logik eller andra petitesser. I ärlighetens namn kanske dagens storyupplägg inte känns sådär jätteupphetsande i manuspärmen, mer som en snygg ursäkt för att regissör Joss ska få komma fram till den punkt där han kan släppa loss megamayhem på gatorna och pumpa in så mycket grann visuell action så det räcker både till en och två omtittningar. För action blir det, cgi och greenscreens och en sjujävla massa miljoners nedplöjda i projektet. Skyskrapor raseras, asfalten flyger all världens väg, broar blir historia och det är fan och hans moster. Helt i Transformers-style med andra ord…MEN…där just de tilltagen till slut blev rejält påfrestande och rent långtråkiga i Cirkus Bay…blir Whedons final bara underhållande, störtkul, uppfriskande och njutbar i all sin fånighet.

Samling runt pumpen för alla skådisarna och det känns faktiskt som de haft jädrans kul vid inspelningen också. Klarast av dem alla lyser såklart Robert Downey Jr som står lite över alla andra. Evans, Hemsworth och Mark Ruffalo bidrar med sidekickandet precis som det anstår en vältrimmad ensemble..och extraplus ska också delas ut för att man väljer att kalla in Gwyneth Paltrow och Stellan Skarsgård i sina små men inte obetydliga roller. Tom Hiddleston får nu utveckla sin skurkfigur lite mer än i Thor, tar chansen och blir som person en rätt ok första utmaning för det här hjältegänget. Den som istället möjligen hamnar utanför är Samuel L Jackson´s Nick Fury som mest känns inknöad per konstruerad ansträngning för att man just ska ha karaktären Fury med. När han väl samlat ihop sina gubbs blir de ju mer som ett självspelande piano. Nå, han får säkert mer av filmrutorna i kommande äventyr. Slutligen har de också äntligen fått ordning på den store, gröne, arge killen. Nu ser han riktig serietidningsvänlig ut han också! Muntert!

The Avengers är såklart genomtrevligt sällskap till chipsen och dippen. Nördkäckt och actionvänligt med apsnygga effekter i varenda filmruta. Inget mästerverk men toppklass i sin genre med ett störtenkelt upplägg och inga konstiga sidospår. Inget djuplodande, mer en färgsprakande bagatell att gilla för stunden. Lättsmält och klädd i en snajdig kostym som passar perfekt för den här versionen av Roliga Timmen. Den sista stjärnan åker med bara för att filmen får mig på gott humör!

The Cabin in the Woods (2011)

Oj oj oj, precis som det redan konstaterats på flera andra ställen i filmbloggarvärlden är det satans svårt att skriva om dagens upplevelse utan att förstöra och spoila. För här är det ju så att ju mindre man vet, desto fräckare och intensivare blir upplevelsen.

Det är både galet roligt och skrämmande på samma gång, eller…kanske mer roligt än skrämmande om man ska vara ärlig. Dock är det gjort med sådan härlig tounge-in-cheek-humor att det omöjligen går att värja sig emot alla eventuella brister och ologiska element. Älskare av ren slasherskräck får också möjligen vad de suktar efter, även om det kanske sker med en udda touch…men ändå i gamla beprövade spår.

Vad fenomenet Joss Whedon och kumpanen Drew Goddard åstadkommit rent manusmässigt är kanske en helt nytt omtag på genren . Eller hyllning, eller en riktig bjudning. Det är klassiska upplägg varvade med helt galna infall och som förstagångstittare är det rena bergochdalbanan med frågetecknen staplade runt om, utan att man liksom hinner hämta andan.

Klassisk ramstory. Vännerna som ska ut och campa i naturen. Sova i avlägsna släktingens stuga. Våra såta vänner kommer alla ur manualen för filmgenrens traditionella koncept; hunken, pluggisen, den blyga, sportisen, den pårökte och naturligtvis hon som inte tvekar att visa brösten i tid och otid (i sällskapet kan man bla skåda Chris Hemsworth innan han blev Thor..). Trots varningar längs vägen tas det snart in på Casa Horror mitt ute i spenaten. Och sedan…tja sedan börjar det ju gå som det oftast går…och ändå inte!

blodig teen med tillhygge. inga konstigheter.

Jag inbillar mig att Whedon och Goddard möjligen har suttit och riktigt nördspånat om hur man kan ta alla dessa sugiga slasherhistorier genom åren, vrida och vända på dem, titta lite bakom och twista konceptet så inihelvete galet att det liksom inte går att värja sig bara för att det är så out of the box. Det är förvirrande, mystiskt, lite lagom läskigt och helt superdumt egentligen.

Början är snygg, traditionell och lite smådumrolig. Mot slutet bryter hela helvetet löst och vi matas med skräck, effekter och smart humor i kanske den galnaste mix jag sett på åratal när vi snackar rysare/skräck. Effektgubbar som får jobba övertid ser till att Goddard´s regianvisningar och vision följs till punkt och pricka. Att filmen gjordes redan 2009 och sedan legat till sig på någon hylla är också ett smärre mysterium (men skriven text hävdar att filmen skulle förberedas för 3D, trots Whedon´s och Goddard´s protester och filmbolaget till slut föll till föga…kanske ”straffet” var en tid i frysboxen…?)

The Cabin in the Woods liknar banne mig ingenting man sett i genren förut. Eller också är det allt nedmonterat till en och samma beståndsdel. Att se den första gången är som att svepas med av upplevelsen utan att ha någon större kontroll. Sedan är det bara att se den igen för att lägga märke till alla detaljer du missat. En skitbra film helt enkelt!