Nocturnal Animals (2016)

Börjar som en artsy-fartsy visuell installation men utvecklas sen till en gåtfull godbit av guds nåde. Rullen osar av detaljplanering ned till minsta bildruta. Vartenda föremål, varenda bildvinkel känns genomtänkt x4 liksom. Men vad annat kan man kanske förvänta sig från Tom Ford, modeskaparen-turned-director…?

Det märkliga är att jag som normalt är lite svårflörtad på sådana här stilistiska och kliniska rullar, den där gränsen mellan prettodynga och smartness är ju så tunn i de här markerna, nästan faller direkt för filmen. Kanske beror det på att Ford lyckas komba två historier, eller snarare tre, i en enda (till synes sömlös) lång linje där varje övergång känns helt naturlig och färgerna flimrar förbi i harmoniska stötar? Kanske beror det på att en av mina favvisar Amy Adams känns som helgjuten i huvudrollen? Med sitt sköra ansikte och det röda håret som kontrast till hennes diskreta (och uttänkta?) klädval i varje scen…?

Här är hon Susan, ägare (?) av ett konstgalleri och gift med affärssnubben Hutton (Armie Hammer) i ett klassiskt kärleksdött äktenskap. Susan flyter mest runt och verkar ta livet med vemod. Hemmet är sterilt, kliniskt, med varje pinal på precis rätt plats. Snyggt, men ack så trist. Ingen cosy hemmafeeling där inte!
När så ett paket anländer innehållandes ett manuskript av hennes ex-mans kommande bok, händer det grejer. Exet, Edward (Jake Gyllenhaal), vill uppenbarligen att Susan ska läsa hans historia. Som visar sig vara en våldsam thriller om en familj på väg genom det amerikanska landskapet. Nu får även jag som tittare se det Susan läser, filmen tar plötsligt ett steg i en helt annan riktning. Det blir en ”story inside a story”. Vi får här nu oväntat Gyllenhaal själv som familjefar tillsammans med frun Laura (Isla Fisher) och tonårsdotter. En otrevlig incident mitt ute i ödemarken får ödesdigra konsekvenser. Med ens är rullen ett våldsamt drama! Fortfarande otroligt snygga bilder i filmen. Nu över sargade slätter och ödsliga vägar. Resten av rullen klipper växelvis mellan en alltmer upprörd, läsande, Susan…och Gyllenhaal i rollen som den fiktive pappan i berättelsen. Lägg till detta också små hopp bakåt i tiden då vi får ta del av hur Susan och Edward träffades och blev ett par..och hur de gled isär.

så satans snyggt tillverkade scener att man nästan storknar

Ja, det ÄR en märklig rulle! Men den fastnar som tusan! Liksom den intensivt läsande Susan inte kan släppa boken…kan inte jag sluta titta på det som sker. Vad kommer att hända den fiktive fadern Tony? Vad kommer att hända med Susan? Varför vill Edward att hon ska läsa boken? Galet många frågor hopar sig i skallen under knappa två timmar, och det här är bra skit alltså! Riktigt bra! Ford lyckas sjukt perfekt med sitt mission att väva in tittaren i ett drama med ett mysterium. Jag fattar att hela rullen är fylld med symbolik, vissa kopplingar uppenbarar sig jäkligt snyggt i kombo med att historien om Susan och Edward också rullas upp samtidigt som allt det andra sker. Jag hinner läsa in ett par övriga, andra flyger förmodligen förbi mitt rätt förvirrade sinne. Men det spelar liksom ingen roll det heller. Jag köper det ”konstiga” när jag ändå får allt det andra så jäkla snyggt förpackat!

Andra som bör äras i rullen är Michael Shannon i rollen som bister polis, och Aaron Taylor-Johnson (knappt igenkänningsbar!) som riktigt obehagligt badass! Yaak!

Så. Kanske Ford skörtat upp mig ordentligt här. Jag har en sorts teori om slutet, men inser också att det säkert kan tolkas på en massa andra sätt. Och kanske är det just det som gör filmens storhet? Att det blir så fritt att tolka den…?

Ett rejält drama förpackat i ett mysterium som du inte knallar iväg från i första taget.

Jäklar vilken snygg rulle!

Avengers: Age of Ultron (2015)

0001_avengers2_posterVi är överens om en sak i bilen hem.
Hulken är den råaste, tuffaste och mest badassiga superhjälten av dem alla.
Han låter de andra stå för tänket, strategin och finliret. Den gröne besten har bara två upggifter; att vara så förbannad man bara kan bli…och ta hand om buset!

I övrigt är det ”Hello again” till de superhjältar vi nu lärt känna i 10+ filmer från Marvels märkliga värld.
Och det börjar utan krusiduller. Direkt. Pang på bara. Effektmaskinen från Hollywood spottar ur sig de krämigaste och färggladaste CGI-galenskaperna som krävs. Så pass att skådisar och vissa delar av storyn liksom helt hamnar i skymundan då och då. Men vad fan, det är ju förväntad full fart från herr Joss Whedon som vet var han har sina hjältar. Och visst, det finns en jädrans cool scen några minuter in i filmen då kameran i ett svep ”hoppar” från hjälte till hjälte för att sedan under någon sekund ”frysa till” och fånga in dem alla på språng! Sådana små scener gillar jag verkligen, som en liten extra välsmakande karamell i den stora gottepåsen.

Annars är det inga större nymodigheter som bjuds. Vi vet ju liksom vad som väntar. Frågan är bara i vilken form det kommer. Nu är det vår vän Tony Stark som efter inledningen inte kan hålla fingrar borta från syltburken, vilket resulterar i att dagens motståndare gör entré på spelplanen; Ultron.
En riktigt svintaskig mördarrobot som dessutom klädsamt nog försetts med James Spaders röst. Nice.

Rätt mycket att styra upp för våra hjältar med andra ord.
Och idag får vi nytillskott i skaran också, Scarlet Witch och Quicksilver…där Elisabeth Olsen funkar kanoners som Scarlet och Aaron Taylor-Johnson mest ser ut som en östtysk dopad idrottsman. Här kommer dom som syskonpar med en märklig backstory, för egentligen är dom ju barn till allas vår gamle bäver Magneto…eller!? Jaja, man ska väl inte fundera för mycket när man glor på sådana här filmer.

Whedon fördelar screentiden rättvist mellan skådisarna och alla får chansen att skina lite i glansen. De försöker sig till och med på att ”varva ned” lite och vara som människor mest…vilket funkar sådär. När storyn för en stund ska lägga over-the-top-känslan åt sidan och bli en ”vanlig” film går plötsligt tempot ned. Turligt nog växlar Whedon och gänget upp igen lagom till den bombastiska finalen som självklart innehåller ALLT som en sådan här rulle ska innehålla!

Rullen är dock på tok för lång, det är min känsla direkt när eftertexterna börjar rulla. Den hade gott kunnat trimmas ned till tvåtimmars-strecket istället för de mastiga 2.20 som spektaklet klockas in på nu.

AOU17

inte bara superhjältar…dessutom spekulerande snillen!

Var hela Avengers-konceptet väljer att ta vägen nu, efter detta äventyr, ska bli mycket intressant att se. Slutet lovar dock gott, och vem som än tar över regipinnen efter Joss Whedon har en rätt rolig väg att börja vandra på. Här torde finnas gott om olika riktningar att ta. Först dock såklart en drös olika stand-alone-filmer som ska matas ut till oss under de kommande åren. Här finns med andra ord fler godsaker att se fram emot.

På nåt sätt känner man sig som kompis nu med Scarlett Johansson, Robert Downey Jr., Chris Hemsworth, Mark Ruffalo, Chris Evans och Jeremy Renner. Kompisgänget som drar in och ställer till med lite festligheter. Värda att hänga med när tillfälle bjuds.

Första rullen om gänget var lite bättre tycker jag.
DET kan å andra sidan bero på nyhetens behag. Vem vet? Här vet jag EXAKT vad jag kommer få, och det är liksom bara att checka av listan. Om du som jag gillar hjältarna från Marvel blir du naturligtvis inte besviken på något sätt. Det är en också en sorts trygghet.

Som en av de där goda karamellerna man plockat åt sig innan filmen för att man vet att man kommer tycka om den.

Men visst behöver Hulken en ny och fräsch egen film nu snart!?

Har du missat vad tex Scarlet Fiffi tyckte om hjältegänget läser du det här.

Dessutom har nu också Hawkeye Jojje, Black Sofia och Iron Henke inkommit med sina tyckanden!

Godzilla (2014)

Behöver världen fler filmer om Godzilla?
Jag måste erkänna att när jag först hörde talas om denna nya rulle var det väl inte så man hoppade jämfota av upphetsning direkt. Jag såg 98´-års version av Emmerich, och det var väl som den gode bloggaren Plox nämnde ungefär; ”DEN rullen förstörde ödlans filmarv, men fungerade samtidigt som en helt okej popcornsrulle”. Bra så kan man tycka. Trots en stel Matthew Broderick.

Nu ett antal år, och ett par oerhörda snygga trailers, senare sitter man ändå där med 3D-glajor på näsan och en sorts försiktig hoppfullhet inför Gareth Edwards (lite otippat namn i registolen ändå!?) version. Är detta då sommarens mayhem 2014? Monsteraction som är värd att slänga ut 125 spänn på?! I över en timme är jag beredd att fila på allehanda sågningar alternativt fundera på hur helgens tripp till Göteborg och sonen ska bli (snacka om att zona ut)! Dessutom gäspar jag stort flera gånger! Brukar jag aldrig göra annars. Har Edwards här dragit till med filmvärldens kanske just nu längsta startsträcka??!! Mycket talar för det. Åh, det blir flashbacks, det blir ett persongalleri som ska introduceras och sättas, det blir familjedrama och konspirationsteorier, klipp dit och klipp hit. Så satans händelselöst! Nånstans har naturligtvis regissören fått den stående orden i Hollywood; stora spektakel MÅSTE också innehålla ett gäng människor, helst en familj av nåt slag (empativänligt ämne), som ska råka ut för ditten och datten. Jag säger; varför!? VARFÖR!?!

Den enda person jag bryr mig om i dagens rulle är möjligen Bryan Cranston, men det är nog mer för att jag gillar honom som gubbe, inte för att han är så jäkla bra här precis! Aaron Taylor-Johnson (Kick Ass) är uppenbarligen filmens hjälte..men jag kan inte släppa att han ser ut som en biffig Daniel Radcliffe som hamnat helt fel. Och Elizabeth Olsen, vad tusan…lätta stålars javisst..men menlösare roll får man nog leta efter den här sommaren. Juliette Binoche har en samlad speltid på…3,5 minut?…men får ändå sitt namn på filmaffischen. Lurendrejeri. Ken Watanabe får fungera som filmens moralpredikare och Sally Hawkins…ja..hon kom in på nåt sorts bananskal och fungerar mest som utfyllnad.
OCH, kostymnissarna i producentleden har naturligtvis också sett till att det obligatoriska BARNET, The Kid, ska finnas med i manus! Tvi! Till och med Hunden petas in på lämpligt ställe! Check, check!!

Nä, över istället till det moment i filmen när Edwards uppenbarligen tänker; ”nu skiter jag i den här mallen och alla måsten. Nu gör jag banne mig som jag vill! Uppväxt på Godzilla-filmer som jag är!” Och det är DÅ, när Edwards släpper sargen och handbromsen och bara låter det explodera, som filmen verkligen tar FART! Hujeda mig! Storyn då, asch, ni kan den ju redan; mystiska saker i Japan mynnar ut i ett koppel monster på kollisionskurs med San Francisco. Edwards kör på skägget Spielbergs gamla Hajen-knep att vänta i det längsta med att visa vår sköning Godzilla…men när han gör det….WOOWW! Det är ju precis SÅHÄR man vill se den arga ödlan! Ögonen!! Blicken!! Den kralliga kroppen på två ben!!! Svansen! Shit, man är ju tillbaka till sin barndom när originalet rullade på statstelevisionen! Godzilla ser PRECIS ut som från förr!! JUBEL! Precis som han ska! Och kolla! Det märks att Edwards kan sin Godzilla-myt…kolla bildspråket! Siluetten av monstret på väg mot San Francisco! När han klampar runt i downtown! Bildvinklarna! Skyskraporna som ryker all världens väg! Awesome!

Helt plötsligt är jag lika klarvaken som om ett pistolskott i natten fyrats av! Godzilla tvingas upp mot två andra galna monsterliknande skapelser! Symboliken är lika snygg som den var på 50-talet! Mankind håller på att förstöra sin värld, vårt titelmonster är människans straff, men i slutändan den enda som kan ge oss en ny chans! Edwards faller så härligt in i vad som verkar vara sin egen tolkning och hyllning av myten. Sista tredjedelen är så JÄKLA UNDERHÅLLANDE att man nästan glömmer bort tiden för ett ögonblick! Glömt bort skådisarna har man ju gjort för länge sen! Man vill bara se mer av Godzilla och hans antagonister!

asförbannad….nu jävlar!

Oerhört snygg gjord film överlag! En given köpkandidat när det blir aktuellt med blu-ray-släpp vartefter! Den underbara HALO-sekvensen är lika maffig som i trailern. Olycksbådande stämning. Fallet ned i rök (dimma?) och osäkerhet om vad som väntar! Den härliga blinkningen åt Jurassic Park på Golden Gate bron. Regnet inkluderat! Och så Godzilla själv! Vilken härlig skapelse! Old school med nya vibbar! Tack Edwards! (som dessutom inte missar att referera till sin förra film Monsters med en snygg liten koppling)

Godzilla blir en lustigt märklig film.
I över en timme ett riktigt SÖMNPILLER som är nere på knappt godkänt och harvar. Så med ens, med hysterisk turbofart, exploderar filmen i UNDERHÅLLNING! Det Edwards förlorar på startsträckan tar han hem dubbelt i finalen! Oj oj, mersmak! Glädjebetyg! Pusselbitarna hittar rätt till slut! Det var väl för skönt ändå.
Det blir, för att sno bloggar-Henkes koncept, fyra fräna monsterjabbar i betyg här!

 

Bonus: Idag skriver Blogg-Sofia också om spektaklet. Är vi på samma gata? Läs här och ta reda på det!

Övriga kamrater som redan innan skådat den ilskna ödlans framfart är:

Enhanced by Zemanta

Kick-Ass 2 (2013)

Visste månne regissören till originalet, Matthew Vaughn, varthän det här skulle kunna barka och gav fan i att ta regijobbet på dagens alster? Å andra sidan, varför skulle han då bemöda sig med att stå kvar som producent om han inte trodde på idén..?

Svaret kan naturligtvis stavas c-a-s-h.
Ett koncept hos föregångaren som gick hem lite varstans i stugor och hos förståsigpåare med sin något udda mix av svart humor, underhållningsvåld, vardagsdrama, läckra stunts och störtskön musik. Man är väl bara bäng om man inte smider medan DET järnet är varmt. Eller!?

Dessvärre betyder det ju inte att en uppföljare automatiskt blir en lika trevligt skojfrisk och hipp skapelse som sin föregångare Sure, man kan ta ett smörpapper och lägga ut det..sno det bästa från förra rullen och snärta in ett par nya detaljer och karaktärer…men det kan gå hur som helst. Och här är känslan att det inte går helt i den riktning som producenter kanske önskat.

De två viktigaste är såklart kvar, Hit-Girl och Kick Ass själv. Dock saknar man en Big Daddy här för att liva upp (?) stämningen. Att brotta in Jim Carrey som lite lagom oinspirerat river av ett par scener gör varken till eller från. Överlag saknas här den där rätt luriga och listiga svarta humorn som var så utmärkande i föregångaren. I brist på det verkar nye regissören och manusplitaren Jeff Wadlow satsa på mer effekter och mer blodig underhållning mellan dialogerna. Till slut blir det så over the top att man inte bryr sig direkt om storyn överhuvudtaget.

Kick Ass, Dave Lizewski (Aaron Taylor-Johnson) är trött på hela grejen med superhjältar. Han planerar att avveckla sitt alter ego, men får plötsligt idén att han och Hit-Girl, Mindy, (Chloë Grace Moretz) borde teama upp sig och bli ett nytt radarpar. Mindy har å sin sida fått stränga förhållningsorder från sin förmyndare att lägga ned sin ”hobby” nu när hennes pappa är borta. Dags att bli en vanlig tonåring.

De berömda ränderna går naturligtvis aldrig ur, och snart är både Kick Ass och Hit-Girl i farten igen. Återigen blir det att slåss mot den bratige Chris D´Amico från förra rullen, eller The Motherfucker som hans nya alter ego kallar sig. Världsherravälde (nåja) lockar den slynglige brottslingen att starta upp sitt eget illvilliga rövarband av badass-supertyper. Kampen drar igång och våra hjältar får naturligtvis assistans av en hoper andra godhjärtade figurer som också vill leka hjältar.

ibland är det skönare att bara dra en kopp än att dra på en snyting

Som ni hör, mer eller mindre en soppa av scener som staplas på varandra där lagom brutalt underhållningsvåld samsas med lätt sunkig humor. Jag säger inte att del 2 suger, ett par underhållande och skrattiga scener gömmer sig faktiskt i det här manuset också, men som helhet är uppföljaren både tristare och klumpigare än första filmen.

Dessutom känns det som att det mesta går på halvfart. Inget bra tecken.

Både Taylor-Johnson och Grace Moretz gör dock vad de kan för att hålla stilen uppe. Jim Carrey dyker alltså upp som den udda rättskiparen Colonel Stars and Stripes, men känns förvånansvärt blek. I övrigt är det väl som förväntat i rollistan.

Kick Ass 2 är kanske den där rullen som alla, med facit i handen, känner inte blev så bra i verkligheten som den verkade på papperet. Inte superdåligt. Inte speciellt bra. Den spelar naturligtvis in sin beskärda del av pengar. Fast mer på gamla meriter. Oerhört lättglömt när eftertexterna rullar igång.
Oinspirerat.

Kick Ass (2010)

Att vara superhjälte är väl något man drömt om någon gång. För tusan, till och med i vuxen ålder kan man ju gå omkring och lura på hur det skulle kännas att vara begåvad med en kraft av något slag.

Den nördige Dave (Aaron Taylor-Johnson) tänker ungefär likadant, kanske mest då för att han skulle bli cool hos tjejerna. Dave har det inte alltför kul i tillvaron, tvingas hänga med nördpolare, hålla sig undan de obligatoriska värstingmobbarna och så just att inga tjejer verka lägga märke till honom. Efter idogt funderade bestämmer han sig för att världen, eller kanske mest han själv, behöver en superhjälte. Kan Spindelmannen så kan väl Dave? En kostym inhandlas och träningen börjar, men det visar sig vara svårare än väntat att bli en rättrådig tuffing. Men efter att av en mindre tillfällighet avstyrt ett bråk som filmats av ett vittne blir nu Daves alter ego; Kick Ass, en hjälte på nätet och hypen är igång. Dave själv kommer snart underfund med att tjejer har en förmåga att ty sig till honom om han låtsas att han är gay. Dessutom en listig täckmantel för att hålla sin nya identitet hemlig.

Jaha, och det här var ju en rätt märklig film. Som tenderar att hoppa mellan jönsig tonårshumor och ångest till slagfärdig action med ett och annat brutalt inslag. I och med att Kick Ass blir stadens kändis börjar det plötsligt dyka upp andra figurer som aspirerar på att få titulera sig superhjältar. En del med rättvisan framför ögonen, och en del med mindre gott mjöl i påsen. Daves från början ganska harmlösa historia trasslar snart in sig i händelser runt stadens gangsterboss D’Amico (Mark Strong) och plötsligt är stackars Dave/Kick Ass en efterlyst man hos alla.

Matthew Vaughn heter regissören till verket och och låg senast bakom Stardust som var fantasifull värre och riktigt bra. Sett ur det perspektivet upprepar han i mångt och mycket samma koncept här, även om effekterna är aningens råare och manuset har en mörkare underton. Ibland spretar historien åt lite alla möjiga håll och jag får för mig att den inte riktigt kan bestämma sig för vad den vill vara, komedi, action, eller möjligen båda med en liten släng eftertanke i. Mitt i all fantasifullhet och effektuppvisning känns det som att det finns ett stänk av vemodighet om den ensamma människan och längtan efter lite hederlig närhet.

Aaron Johnson som den lätt bortkomne Dave gör sig bra på duken och håller egentligen en ganska lågmäld profil, vilket absolut inte stör. För överspelet står istället Mark Strong (Sherlock Holmes) som illvillig gangster. Nicolas Cage dyker upp i en biroll och gör en udda men intressant figur, men kvällens pris går till unga Chloë Grace Moretz som gör Hit-Girl, en slagfärdig 10-åring som man inte stöter sig med i första taget. Lite befriande och lite skönt omoraliskt.  I övrigt snabba klipp och färgstark skildring av storstaden med snygga actionsekvenser som för tankar både till Matrix och Kill Bill-filmerna.

Kick-Ass:are är de allihopa!

Kick Ass är en märklig hybrid och levererar ett stycke annorlunda upplevelse. I alla fall hos mig. Vaughn lånar friskt från filmgenrens alla stilar och mixar ihop det till en sorts anrättning som erbjuder både ytlig kick (ass)-action och lätt ironi i väl valda lägen. Det är röj, action, humor och bara lite hederligt nörderi på en och samma gång och det blir svårt att värja sig mot underhållningsvärdet bara man tar det på rätt sätt. Stort plus också till filmens soundtrack som är ett av de bästa jag hört på länge!