Kick Ass (2010)

Att vara superhjälte är väl något man drömt om någon gång. För tusan, till och med i vuxen ålder kan man ju gå omkring och lura på hur det skulle kännas att vara begåvad med en kraft av något slag.

Den nördige Dave (Aaron Taylor-Johnson) tänker ungefär likadant, kanske mest då för att han skulle bli cool hos tjejerna. Dave har det inte alltför kul i tillvaron, tvingas hänga med nördpolare, hålla sig undan de obligatoriska värstingmobbarna och så just att inga tjejer verka lägga märke till honom. Efter idogt funderade bestämmer han sig för att världen, eller kanske mest han själv, behöver en superhjälte. Kan Spindelmannen så kan väl Dave? En kostym inhandlas och träningen börjar, men det visar sig vara svårare än väntat att bli en rättrådig tuffing. Men efter att av en mindre tillfällighet avstyrt ett bråk som filmats av ett vittne blir nu Daves alter ego; Kick Ass, en hjälte på nätet och hypen är igång. Dave själv kommer snart underfund med att tjejer har en förmåga att ty sig till honom om han låtsas att han är gay. Dessutom en listig täckmantel för att hålla sin nya identitet hemlig.

Jaha, och det här var ju en rätt märklig film. Som tenderar att hoppa mellan jönsig tonårshumor och ångest till slagfärdig action med ett och annat brutalt inslag. I och med att Kick Ass blir stadens kändis börjar det plötsligt dyka upp andra figurer som aspirerar på att få titulera sig superhjältar. En del med rättvisan framför ögonen, och en del med mindre gott mjöl i påsen. Daves från början ganska harmlösa historia trasslar snart in sig i händelser runt stadens gangsterboss D’Amico (Mark Strong) och plötsligt är stackars Dave/Kick Ass en efterlyst man hos alla.

Matthew Vaughn heter regissören till verket och och låg senast bakom Stardust som var fantasifull värre och riktigt bra. Sett ur det perspektivet upprepar han i mångt och mycket samma koncept här, även om effekterna är aningens råare och manuset har en mörkare underton. Ibland spretar historien åt lite alla möjiga håll och jag får för mig att den inte riktigt kan bestämma sig för vad den vill vara, komedi, action, eller möjligen båda med en liten släng eftertanke i. Mitt i all fantasifullhet och effektuppvisning känns det som att det finns ett stänk av vemodighet om den ensamma människan och längtan efter lite hederlig närhet.

Aaron Johnson som den lätt bortkomne Dave gör sig bra på duken och håller egentligen en ganska lågmäld profil, vilket absolut inte stör. För överspelet står istället Mark Strong (Sherlock Holmes) som illvillig gangster. Nicolas Cage dyker upp i en biroll och gör en udda men intressant figur, men kvällens pris går till unga Chloë Grace Moretz som gör Hit-Girl, en slagfärdig 10-åring som man inte stöter sig med i första taget. Lite befriande och lite skönt omoraliskt.  I övrigt snabba klipp och färgstark skildring av storstaden med snygga actionsekvenser som för tankar både till Matrix och Kill Bill-filmerna.

Kick-Ass:are är de allihopa!

Kick Ass är en märklig hybrid och levererar ett stycke annorlunda upplevelse. I alla fall hos mig. Vaughn lånar friskt från filmgenrens alla stilar och mixar ihop det till en sorts anrättning som erbjuder både ytlig kick (ass)-action och lätt ironi i väl valda lägen. Det är röj, action, humor och bara lite hederligt nörderi på en och samma gång och det blir svårt att värja sig mot underhållningsvärdet bara man tar det på rätt sätt. Stort plus också till filmens soundtrack som är ett av de bästa jag hört på länge!

Annonser

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s