Fd kåkfararna Vic och Danny har en plan.
Kidnappa den bortskämda rikemansdottern Alice och kräva farsgubben på en rejäl lösensumma. Sen väntar livets glada dagar i Sydamerika.

Förberedelserna är noggranna värre. Lägenhet inreds med lämplig isolering, extra starka lås införskaffas, kedjor och bojor skruvas fast i väggar. Här ska inget lämnas åt slumpen. De två verkar effektiva, fåordiga och bestämda. Kanske sitter den perfekta kuppen i detaljerna? Att inte lämna något åt slumpen?

Regissören J. Blakeson´s långfilmsregidebut är en tät sak. Preppad med den typiska brittiska thrillerstilen. Bleka färger, karg dialog. Extra plus till storyn som inte fokar på själva kidnappningen, utan mer på det som händer sen. Blakeson har också petat ihop dagens manus, och när den idiotsäkra planen plötsligt börjar hacka och balansen, det numera rätt söndertjatade ordet momentum, börjar svänga fram och tillbaka mellan kidnappare OCH kidnappare OCH kidnappare och offer…vässar storyn till sig. Alice C är nämligen inte den där typiska bimbodottern man skulle kunna tro.

En mindre film. En film med isolerad spelplats, lägenheten. Bara tre personer i rollistan; den för mig okände Martin Compston, den betydligt mer bekante Eddie Marsan (John May!) och så Gemma Arterton (ibland kallad snygg -Gemma men här mer tuff-Gemma) som Alice. Jäklar vad jag är svag för de här…tja…kammarspelen…om man får kalla dem så.

1-0 till kidnapparna

Marsan bjuder på stabil insats, Compton sparrar bra som den yngre av de två kidnapparna, och just det faktum att storyn lyckas med konststycket att vara oviss i nästa varje bildruta gör att jag gillar den här murriga akten.
Typisk brittisk? Tja, kanske. Ganska avskalad, litar mer på sina skådespelare än på visuella och andra ingredienser.

Välgjort med oväntad gravitas, trots sina små produktionsmedel.