Det bästa med dagens försök i ryslighetsgenren är att det är en film som verkligen tar fasta på det där jag skrivit tidigare om, att satsa sitt krut på det som sällan syns. Det som per automatik nästan direkt blir lite mer skrämmande och olyckbådande bara därför.

Det näst bästa med den här upplevelsen skulle kunna vara att upphovsmannen Ti West verkligen tar tillvara nostalgin och detaljerna från förr genom att förlägga handlingen någonstans i 80-talet. Detta lugubra men ack så frodiga vad gäller historier, filmer och diverse hemskheter som passar in i kategorin. Förutom manus dirigerar West vad som ska hända framför kameran, och banne mig om han inte har någon slug baktanke med att skicka iväg ett par rejält snygga passningar mot en viss herr Hitchcock också! Vissa partier i rullen skulle utan tvekan ha kunnat passa in i någon Hitch-film. Det outtalade och obehagligt förestående. Vi som tittar vet att vår huvudperson kommer att hamna i något trixigt redan innan han/hon själv vet det.

Själva handlingen är egentligen inte så kaxig av sig. Studenten Samantha (Jocelin Donahue) har precis hittat sitt eget lilla drömboende. En perfekt ställe att bara få rå sig själv på, utan störande rumskamrat på universitet. Problemet är bara att hon behöver pengar till hyran innan flyttlasset kan gå. Svaret på problemet kan då vara att hoppa på ett barnvaktsjobb för en kväll eller två.
Inte världens roligaste kvällssyssla, men vad gör man inte för lite inkomst..?

En annonsläsning senare har kontakt etablerats med den märklige Mr Ullman som behöver en barnvakt för kvällen till hemmet. Stället ligger (såklart) långt ut i spenaten och bästa kompisen Megan (Greta Gerwig) avråder bestämt från att fullfölja planerna då man ju inte alls vet vilka galningar som kan tänkas ligga bakom en annons som denna. Enligt Megan då alltså. Föga vet hon här hur rätt hon ska komma att få. Känslan för den ekonomiska vinningen är dock som bekant alltid starkare är förnuftet i nästan vilka situationer man än befinner sig i. Snart är Samantha på plats hos den sirligt överdrivet vänlige Mr Ullman och om hon hade vetat att Ullman här gestaltas av den synnerligen creepige Tom Noonan (perfekt roll för honom!) hade hon kanske ångrat sig. Ullman avslöjar också snart att det i själva verket handlar om att passa en äldre kvinna istället för ett barn och sockrar för säkerhets skull erbjudandet med extra kontanter och löftet om fri pizza! Bara en sån sak.
Samantha behöver sina pengar, och kom igen hur svårt kan det vara att se efter en åldring som enligt Ullman ”inte kommer att märkas under hela kvällen”..
Sagt och gjort. Housesitting it is.

Den som letar traditionella och 80-talsliknande actionsekvenser med strittande blod och murriga elakheter här blir möjligen lite snopet besviken. Styrkan i den här aviga storyn är istället det faktum att Samantha under filmens 95 minuter är ensam i bild nästan hela tiden i ett hus som signalerar en otrevlig aura. West leker mycket förtjänstfullt med ljudkulisserna, förstärker klockor som tickar, golv som knarrar, skugglika prång och trappor som känns ogästvänliga. Kort sagt, alla möjliga ljud och skuggor som kan förekomma i ett hus man inte är bekant med.
Snabbt blir hela miljön både främmande, mystisk och lite obehaglig även för mig som glor på filmen. Precis som Samantha börjar känna sig. Plus då den där obestridliga nyfikenheten som dessutom också verkade vara en skön del av framför allt det filmiska rysar-åttiotalet då filmernas huvudpersoner ständigt tog fel beslut mest hela tiden. Till Samanthas fördel ska sägas att hon inte alls utstrålar en spåning tonårings aura här, utan istället tar det både långsamt och försiktigt. Men naturligtvis kan inte ens hon hålla sig från dessa ödesdigra upptäckter vad det lider.

Upplägget känns behagligt old school och West skyndar inte på sin story.
Obehaget får sakta växa sig större för varje minut. Jag som tittar vet ju att något otrevligt kommer att hända förr eller senare..frågan är bara exakt när. Och i vilken form? Donahue, som kör näst intill en enkvinnasshow här framför kameran, lyckas sätta både den bisarra nyfikenheten och den murrigare rädslan som smyger sig på. West släpper under resans gång små detaljer som varslar om att det mesta inte alls är som det ska i kåken. Kan dessutom den förestående månförmörkelsen som introduceras tidigt i filmen via nyhetsbulletiner på tv ha något med det hela att göra..?

sällan en bra idé på film…

Kanske mitt extra gillande här också beror på att regissören/manusförfattaren West inte håller det varken krångligt eller svårhanterligt. Det är snarare traditionellt och gammal fin cult-horror. ”Som vanligt” i filmer av det här slaget bjussas vi också på påståendet att storyn bygger på en sann händelse från förr. Något man också precis som vanligt tar med en oerhört lätt nypa salt. Å andra sidan kanske såna smarta pr-trick verkligen fyller sitt syfte? Så fort du läst infon sitter du rentav där och funderar på om det verkligen har funnits dårar som de här i filmen på riktigt…

The House of the Devil lockar med värsta titeln. Kanske medvetet för att ytterligare blinka åt nostalgin. Dock blir det mer av en (o)mysrysare som satsar sitt krut på det vår egen fantasi trollar fram. Att filmen sen också slänger fram lite gamla hederliga handbegripligheter i fin retrostil höjer liksom bara mervärdet. Och vem kan undgå att charmas av den falskt mjuke Noonan!?
Plus en liten smutt endtwist.
Visuellt simpelt måhända, men sånt här gillar jag. En fin liten karamell.