The Void (2016)

När filmkonnesören och matadoren från de djupa Värmlandsskogarna tipsar och talar…ja då får man helt enkelt ställa in sig i ledet och ta kölapp på rullen.

Här en sorts modern homage (?) till 80-talets glada, sobbiga och snaskiga filmdagar. Klafsigt och gorigt the old school. Avsaknad av CGI och förlitan på mer gammalt hederligt latex förhöjer helt klart upplevelsen. Story-ramen också klassisk, ett antal utsatta personer måste värja sig mot förestående hot..sort of.
Mörk natt, ute på vischan sitter polisen Daniel (Aaron Poole) och har tråkigt i sin polisbil. Ända tills hans strålkastare fångar in en man som kravlar ur skogen. Till synes skadad. Daniel gör sin medborgerliga plikt och tar snubben till närmaste sjukhus, i det här fallet traktens rätt slitna inrättning. Att det också nyss brunnit på sjukan, vilket gjort att det är underbemannat och till viss del avstängt…bådar ju inte heller gott för det som komma skall.

För något kommer ju. Eller rättare sagt, några kommer ju. Typer i vita kåpor och huvor dyker plötsligt upp från skogen intill och omringar sjukan. Varför? Vad vill de? Svaret blir givetvis inte nådigt.

Art directors och make up artists-turned-directors Jeremy Gillespie och Steven Kostanski låter fantasin flöda och bränner av en salig blandning av B-action, latex, gummi, blod, modeller och geggiga blandningar i valfri färg. Storyn lånar vibbar av sådant fint alster som Attack på polisstation 13…och lite andra Carpenter-fixar går att hitta lite här och där om man vill. Storyn börjar bra, jag blir nyfiken värre på vad kufarna i vitt vill. Konflikten mellan de fångade (?) inne på sjukan ökar. Daniel, som bla måste återse sitt ex…sjuksköterskan Allison (Kathleen Munroe)…får fullt upp med att försöka få koll på läget. Jag gillar att storyn inte sölar på hanen, efter lite lagom lång intro av allt mystiskt bränns det på med effekter och snaskiga detaljer. Inget för den som letar efter djupsinningheter såklart. Här är det visuella i centrum. Dessutom på det gamla hederliga sättet.

snubbar i vitt med skumt märke i nyllet, inget bra tecken

Det filmen charmar med sina effekter förloras dock i själva storyn ju längre filmen rullar på. Lite synd. Vi får en galen twist med inslag av Lovecraft och valfri mumbo-jumbo-skräck, och jag har liite svårt för den sortens svängar i manus. Personligen hade jag hoppats på att manuset skulle ta en annan väg efter halva speltiden.
Men, man kan ju inte få allt precis när man vill. Suck it up.

Mest underhållande i sin första hälft, sedan lite mer…too much…när upplösningen närmar sig. Betydligt svagare avslutning. Ok för stunden, men i slutänden kanske inget du skriver hem om.
Ingen kan dock klaga på upphovsmännens vilja att flirta med flydda tiders specialeffekter.

 

Annonser

Dags för #rysligaoktober!

spooky-night-496x256Efter den ljuvliga sommaren kommer ju alltid den mörka och murriga hösten.
Men vänta, innan du suckar och jämrar dig över denna inkörsport till den mörka delen av vårt år häruppe i Norden, tänk på att hösten också är en ganska perfekt tid för för en filmdåre. Alla serier som kommer tillbaka med nya säsonger, alla NYA serier som ges en chans i höstmörkret. OCH…alla filmer som gör sig sådär extra bra  under hösten. En romantisk komedi, en fräsig actionstänkare, ett sorgligt drama med tillhörande tårar…som rinner ikapp med höstregnet på fönsterrutorna utanför.
Lovely.
Och så det bästa til sist; de rejäla, obehagliga, lökiga, fasansfulla, skrattretande, pirriga, mustiga, usla, klassiska, underhållande…RYSARNA! De där rullarna som kanske betyder lite extra just denna årstid (därmed icke på något sätt sagt att en filmisk ryslighet inte passar närhelst på året).

vintage_halloween_happy_halloween_black_cat_classic_round_sticker-r157424fef4ea4cef942b5deebd20d20e_v9wth_8byvr_324Hösten, och framför allt oktober är också en liten vandring mot det rysligas största högtid; Halloween.
Den amerikanska varianten förstås. Den i Sverige utskällda och ur kommersiell synpunkt så avskydda. Men för oss filmdårar en liten smutt högtid när det minsann är på sin plats att kanske njuta aningens extra av obehagligheterna. Som av en händelse slog det mig också att det var länge sen det var ett litet tema på bloggen, så varför inte starta ett nu??
Och varför inte kalla det för #rysligaoktober! Så får även denna utskällda månad lite cred.

Sålunda har därför stor del av sommaren och början på hösten spenderats i sällskap med kusliga (hrm) alster, en del fräsigt vassa och en del rentav lökiga ända bort till humorträskets  gränsland. Nu är det dags att redovisa urvalet! Med början typ nu..och fram till och med den 31 oktober (All Hallows Eve, kids!) dyker det upp rätt mycket av den obehagliga (nåja) varan här på bloggen. Väl varvat med det normala utbudet…okej..kanske lite mer rysligt än vanligt dårå. Eller rysligt och rysligt…allt sitter ju i betraktarens ögon…
Här kommer hittas både stort och smått, nytt som gammalt. Vin som vatten. Det är ju trots allt de ibland enorma skillnaderna mellan filmer (oavsett vilken genre de kommer i) som är tjusningen med film!

Dags att välkomna #rysligaoktober!


TV-Landet: Harper’s Island (2009)

 

Man måste bara älska ögonblicken när en filmupplevelse plötsligt exploderar framför en och lämnar en så god och underbar eftersmak att man går flera dagar efteråt och liksom gratulerar sig själv till genidraget att ha sett alstret.

Och att något sådant kan hända med en tv-serie känns nästan osannolikt.

Undantag finns förstås, när Twin Peaks dök upp i rutorna på 90-talet var den sanslöst hypnotiserande. Kiefer Sutherlands eviga kämpande i alla 24 har också en plats sevärda-hyllan. Och visst var jag också för en period lite lost i just Lost…där jag visserligen gradvis tappade intresset men hängde med till (det galet dåliga) slutet.

De bästa tv-serierna är just de som inte är så långa, där längden från början är utstakad till x antal avsnitt och det hela är över sedan.

Dagens objekt är just en sådan serie. Vete i tusan hur jag fick span på den, kanske var det en bekant som tipsade, kanske var det en liten artikel någonstans. Via nätet och för skitbilliga 99 spänn har jag dock nu tagit del av något väldigt sällsynt; en rasande spännande och högst oviss, måhända galen och overklig, historia som faktiskt fick mig att offra nattsömn fastän jag visste att väckarklockan skulle ringa okristligt tidigt.

Trish (Katie Cassidy) och Henry (Christopher Gorham) ska gifta sig. Tillsammans med inbjudna vänner och bekanta återvänder de alla till Henrys barndomsställe, ön Harper´s Island utanför den amerikanska västkusten. Till och med bästa vännen Abby (Elaine Cassidy) dyker upp på ön, trots att hon lämnade den för många år sedan och knappast har de godaste minnen av den. Ön lider nämligen av en rätt hemsk historia i form av seriemördaren John Wakefield som härjade där och bla brutalt mördade Abbys mamma innan hennes pappa polisen lyckades skjuta Wakefield.

Nåväl, dags att försona sig med öns historia och Abby liksom alla de andra gästerna och släktingarna ser fram mot några dagars festligheter, lite R&R och en vigsel som kronan på verket. Problemen börjar naturligtvis när alla är inkvarterade på lyxigt hotell och nya dödsfall börjar stå som spön i backen. Någon tycks väldigt angelägen om att bröllopet ska gå om intet och anser att bästa sättet är att helt enkelt ta bröllopsgästerna av daga en efter en. Kan det möjligen vara den döde Wakefield som stigit upp ur graven för att påbörja ett nytt blodbad? Och av vilken anledning?

Det hela blir som en galen mix av en Agatha Christie-historia i kombo med en slasherfilm där dödsfallen är synnerligen råa och blodiga, vilket får en att undra hur i herrans namn den amerikanska censuren har kunnat släppa igenom det här för tv-visning!?

Men suveränt spännande blir det. Och det bästa av allt är att det hela varar ”bara” i 13 avsnitt innan upplösningen kommer. Fram till dess får man ett antal chanser på sig att försöka lista ut vem den okände mördaren kan vara och jag lovar, manuset gör sitt absolut bästa för att förvilla och lura upp mig på läktaren gång på gång.

Abby, Henry och Trish är de utpekade huvudpersonerna, men ett digert birollsgalleri förekommer med karaktärer som alla är speciella på sitt vis. En del verkar också ha en och annan murrig hemlighet i bagaget. Alerta tittare håller också utkick efter gamle Harry Hamlin som gästspelar sig igenom en liten roll som jovialisk rulla-hatt-släkting.

I sina bästa stunder snor serien friskt från mästerverket Twin Peaks och lyckas bygga upp en ödesmättad och isolerad stämning, mixad med lite spöklika vibbar. Som tittare försöker jag hålla fokuset på rätt grejer, men luras hela tiden att se red herrings och jag kan inte annat än att njuta.

Harper´s Island är tusan så spännnande. Rätt okända skådisar som gör sitt bästa för att underhålla (och dö) på ett snyggt sätt. Effektiva miljöer och bra effekter där dock seriens största stjärna är det luriga och trixiga manuset som synnerligen snyggt knyter ihop historien och alla lösa trådar mot slutet. Vid det laget är jag som tittare lagom stissigt uppe i varv.
Rekommenderas starkt, inte minst pga av sitt format. När sista skivan är slut är historien verkligen det också.

13 weeks. 25 suspects. 1 killer.