Vertige (2009)

Franskt som överraskar! Heter också High Lane när den ska locka tittare utanför Frankrike.
Bergsklättrardrama-turned-horror. Se där ja. Den såg man inte riktigt komma.

Ett litet sällskap på fem personer, ute på vift någonstans i Kroatiens sköna scenerier. Framför allt de med inbjudande berg och maffiga utsikter. En speciell vandringsled lockar. En sån där riktigt go en….med lagom svåra utmaningar. Alla i sällskapet tycks kunna det här med att klättra runt på klippor. Utom en stackare..men han hänger ju på ändå. Svartsjukt vakande över sin flickvän vars ex (jaja..) på nåt vis lyckats snika sig in på utflykten. Dessutom känns alla skådisar sådär naturligt bra och avslappade. Som gör att jag kan tro på att det faktiskt är ett ganska normalt kompisgäng som är därute och äventyrar ihop. Skönt att slippa de klyschiga ”hollywood-karaktärerna” för en stund…den sportige, den spåniga, den tafatte (okej..han är ju med kan man säga), den hysteriskt rädda. Dessutom är det fasen tjejerna här som kliver fram lite! Gött!

En rulle som känns som två. Först drama med betagande utsikt och sedvanliga hinder som måste övervinnas. För övrigt sjukt snyggt tillverkat av herr regissör, en Abel Ferry. Jag tror på att skådisarna hänger där och dinglar! Kanske är alla skådisar riktiga bergsgetter??  Eller jävligt bra tränade. Snyggt fotat är det i alla fall!
Sen byter vi spår! Märkliga grejer inträffar, och plötsligt är känslan att the gang icke är helt ensamma uppe på berget… Gulp!
Kamp för att överleva börjar! Hur ska det gå!?

Jag gillar att effekterna är sådär ”europeiska” i sin utformning. Liksom actiondelen. Det blir en salig mix av spänning och ren och skär horror..och visst blod börjar stritta.
Mer ska nog icke skrivas om rullen. Bättre för upplevelsekontot då. Gnällspikar hittar förstås saker att klanka på. Men så är det ju alltid.

Bra jobbat alla inblandade!
Överraskande fartigt och engagerande.

 

Annonser

No One Lives (2012)

no_one_lives_posterUnder avdelningen ”filmer med handling där plötsligt inget är som det verkar från början” kan vi nu stoppa in denna rulle också. Och inte utan att jag sitter och småförtjusas en aning.

Ett ungt par på vägen genom natten i en flashig bil, med släp. Flytt på gång?
Obligatoriskt stopp på sedvanligt amerikanskt motell längs vägen. Konstig feeling på paret. Ett restaurangbesök senare drar det ihop sig till trubbel. Att stöta ihop med traktens lokala hillbilly-badass-rånartyper var ju inte direkt planerat.

MEN, tror man sig nu kunna denna klyschiga berättelse om att badassen minsann får en överman de inte räknat med….har man både rätt…och fel! Det hela tar en högst otrevlig och blodig vändning och filmens titel gör sannerligen skäl för namnet. Också ännu ett bevis på att det går att få till bra grejer på shoestring-budgetar.

Till synes tunn story måhända, men effektivt utfört och därför känns den helt okej, lite bra faktiskt. Den första lilla twisten är snygg och sätter liksom agendan för resten av rullen. Affischnamnet nummer ett är Luke Evans (Dracula Untold), och han gör precis vad han ska. No more, no less. Och, det räcker gott i den här olustiga historien.

no_one_pic

varför så dystra?

Snabb rulle med våldsamma och riktigt snaskiga effekter. Inte den vanligaste av one-man-army-rullar man sett.
Vilket förhöjer tjusningen här upp till en illa leende betygstrea.

Dracula Untold (2014)

Dracula_posterJag läste en intervju för inte så länge sedan med en av filmbolaget Universal´s höjdare.
Hon konstaterade att det en gång så stolta ”flaggskeppet” i form av studions alla gamla sköna klassiska filmmonster nu var rejält på efterkälken om man jämför med tex Marvels universum och dess karaktärer.

Lösningen på problemet enligt Universal är nu att göra sina gamla monster mer upphottade och actionbetonade. Och dagens skådade rulle är tydligen den första ut till massorna enligt detta nya koncept.
Hrm…muttrar jag.

Vi bjuds alltså historien om hur ”Vlad Spetsaren” kom att bli den blodtörstige Dracula han är mer känd som. NATURLIGTVIS är Vlad (Luke Evans) från början en god snubbe med snygg fru och lillgammalt (tvi!) gossebarn. Vlad styr sitt rumänska rike med rättvis hand, men hotet från de erövringslystna turkarna hänger över honom. Den bildsköne turkiske Sultanen (Dominic Cooper), som NATURLIGTVIS är gammal polare med Vlad från barndomen, kräver att vår hjälte ska överlämna 1000 barn i turkarnas tjänst som ska läras upp till hänsynslösa soldater att användas i krigen genom Europa. Lyd eller dö är ordern från the turks.

Vlad hittar dock svaret på problemet långt inne i en grotta på ett berg där ondskan bor i form av den stabbige gamle Charles Dance! Ett förbund med mörkrets makter ingås som Vlad möjligen kommer att kunna klara sig ur om han bara sköter sina kort rätt i konflikten mot turkarna. Och i god tid.
Jahapp, det börjar väl ändå inte så illa tänker jag. Lite lagom fantasifullt, sådär så att man ändå kan köpa storyn överlag. Vlad i Evans tappning blir en schysst snubbe som ställs inför svåra val och försöker göra det rätta. Kanske han skulle ha tänkt sig för en eller två gånger innan han hoppade på utmaningen, men vad fasen…kan man en gång för alla ta hand om de taskiga turkiska krigarna..så varför inte…!?

tar han fram schackspelet snart?

Inget fel på det visuella från regissören, en Gary Shore, och tillsammans med den effektfulla musiken blir det lite snyggt ögongodis.
Som vanligt ligger istället problemet, som det ofta gör med filmer av den här sorten, i storyn och manusets utveckling. Från att ha varit lite mystisk och oklar går rullen mer och mer in i det klassiska actionmodet där det ska svingas svärd och fajtas enligt cgi-konstens alla möjligheter. Det där läget där man lätt zonar ut från sitt fokus som åskådare. Inget nytt under den rumänska solen alltså.

Den ”oberättade” historien om vår vän Vlad klarar sig i mål med ett ordinärt ”OK” i betyg. Den är absolut inte dålig som underhållning för stunden, men ganska snart upptäckte iaf jag att det är samma gamla trötta actionstory i grunden.
Om detta är Universals nya hopp i filmvärlden känner jag mig nog lite besviken ändå.

Bubba Ho-Tep (2002)

bubbaho02-flatTrodde du Elvis var död?
Trodde du JFK var död?
TÄNK OM.

I själva verket bytte bara Elvis plats med en imitatör för att komma ”bort från allt”. Leva det lugna livet.
Och JFK, honom räddade de mirakulöst, ”färgade” honom svart (!) och gav honom ett liv i stillhet!
Joråsåatt!

Därför lever de två ”gamlingarna” nu livets stillsammare dagar på det sjaskiga Shady Rest Retirement Home i en liten håla i östra Texas. Elvis största problem är att han är uttråkad och JFK fruktar fortfarande för sitt liv och att nån ska komma in och knäppa honom.
OCH vad är det för märkliga saker som utspelas nattetid på hemmet…är det rentav en gammal förbannad mumie (!) i westernoutfit (!!) som ägnar sig åt att äta gamlingarnas själar för att hålla sig lite i form sådär…??! Japp! Där har ni dagens intrig! Dagens SANSLÖSA intrig! Ostigheten dryper helt galet om storyn, MEN vad gör väl det när det är så satans kul utfört!

bubba_hotep_1

klart det är DOM!

Bakom kameran hittas gamle Phantasm-regissören och doldisen Don Coscarelli minsann och han har satt charmören Bruce Campbell i förarstolen som Elvis och Ossie Davis som den något ”annorlund”a JFK. Full fart på gubbarna blir det också när de tvingas ta upp kampen mot den räliga mumie-demonen som härjar i bygden.
Underbart skön dialog mellan Campbell och Davis. Campell otäckt likt Elvis i rösten i vissa lägen!
Rätt lökiga effekter javisst, som dock bara höjer CHARMEN på rullen.

Inget för den som letar efter ett uns av allvar eller mening.
Eller, jo kanske filmen handlar om att åldras?

Eller också bara om två gamla stötar som ger en mumie på käften.
Njutbart i vilket fall.

I, Frankenstein (2014)

Naturligtvis finns det detaljer att klaga på här.
Om man vill.

Som att varför man inte satsade på storyn om monstret som överlevare genom århundradena med en lite mer ”seriös” och dramaaktig approach. Erkänn att det lockar lite?
Eller varför man så skitnödigt alltid MÅSTE ha en story om rivaliserande och krigande odödliga släkten…!
Eller varför man ringer in Bill Nighy till en kafferast-roll, där gubben knappt orkar hålla sig vaken.
Eller varför man inte låter den osannolike huvudrollsinnehavaren här, Aaron Eckhart (!), behålla frippan från filmens första minuter. Han ser bra mycket coolare ut i den än som kortsnaggad hårding med ögonskugga i plytet.

Filmen är ett praktexempel på en produkt som bara i bästa fall ska underhålla för stunden.
Inte skrivas in i några historieböcker av värde. Baserat på en tecknad serie var det visst också (vägrar använda det fiiina ordet ”grafisk roman”), och med den bakgrunden får man kanske ändå anse att rullen gör sitt jobb. När filmpostern lockar med orden ”from the producers of Underwold” kan man dock bli lite muttrig. I alla fall jag. Underworld-tjafset gick aldrig hem hos mig. Hade räckt med en film där. Med avslutande story. Är det lika illa här?

Nej, faktiskt inte.
Okej, ett tag ligger rullen därnere och skvalpar runt i det grunda träskvattnet som givet alltid renderar usel-betyg…men till slut får regissören Stuart Beattie ordning på både actionsekvenser, CGI-tekniken, Eckhart´s galna överspel, Nighy´s ointresse och lyckas dessutom slipa bort det mest uppenbara att scenerna egentligen bara är staplade på varandra, där det viktiga är hur det ser ut…inte vad det handlar om.

Vad handlar det om då?
Tja, vår vän monstret, eller Adam som han så smutt döps till i början, hamnar plötsligt mitt i kriget mellan demoner från helvetet (suck) och de goda, rättrådiga, livs levande stenfigurerna Gargoylerna (du vet…de som sitter på kyrkor…tex Notre Dame). Jaharåsåatt! De goda leds av en något vilsen Miranda Otto (kanske inte ens hon fattade riktigt vilken roll hon hade här), och the badasses kommenderas lite lojt av herr Nighy.
NATURLIGTVIS har allt en koppling till filmens hoplappade huvudfigur, och snart får även han lära sig att känna och välja sida.
Trots att han enligt egen utsago inte har någon själ. Hrm…

vad f-n…Matrix-gubbar! här!?

Vi pratar naturligtvis inga stora episka upplevelser här. Mer serietidningsaction och logik enligt dessa märkliga universum som tycks skölja över oss i parti och minut.
Här kan jag möjligen känna att det som sagt är lite synd att man inte tar bättre vara på legenden om Frankensteins Monster ur filosofins alla synsätt om liv och död…utan i stället kör på med devisen ”Bigger explosions is better. No matter what.”
Märk väl dock, filmen tar sig emellanåt och blir lite (liite) småunderhållande i vissa scener. Kanske avsaknaden av viss glimt i ögat och istället närvaron av den supertunga allvarsamheten…vilket då ofrivilligt (?) gör det till lite komedi…hjälper till?

I, Frankenstein gör precis vad den ska. Vänner av liknande serietidningsaction kan säkert hitta ett antal minuters god underhållning här. Frankie-boy själv blir kanske mest en sorts bifigur i slutänden, fångad i manuset som fokar mer på det ganska räliga kriget som pågår. Inte lika usel som Underworld, men inte lika underhållande (!) som Van Helsing! (Och det står jag för!!!)
Snabbt sett, snabbt glömt. Utan att behöva lida alltför mycket.

 

återtitten: Constantine (2005)

Att läsa vuxna (nej inte såna) ”grafiska romaner”, a.k.a. seriealbum, har aldrig varit min grej.

Däremot glor jag gärna på filmadaptioner av desamma. Så det så. Här en tecknad förlaga (Hellblazer) som Francis ”I Legend” Lawrence förvaltade in till ett visuellt sammelsurium. Om man trodde att världen liksom bara var världen, tror man fel. I själva verket är jordbollen skådeplats för maktspelet och balansen mellan Himlen och Helvetet. Varje dag ett spel om våra stackars själar. Utan att vi fattar nåt själva. Vilket dock John Constantine (Keanu Reeves) som kedjerökande och sliten demondräpare i ett skuggornas Los Angels gör. Han ser till att de usliga demoner som tar sig in vår ”dimension” lika hastigt förpassas tillbaka. En sorts Blade Runner anti-demon-style..?
Reeves gnetar på och passar faktiskt ganska bra i rollen med sitt fyrkantiga skådespel, Rachel Weisz sparrar som kvinnlig motpart med problem och gamle Peter Stormare kanske gör den ultimata rollen av alla..? Rätt fräsiga och sömlösa effekter gör sitt till, och Lawrence lyckas göra mörkt murrigt action/ockultdrama som inte behöver skämmas så jättemycket för sig.
Såklart inget du  lägger på minnet, men den har sina ljusa ministunder och grundstoryn om en maktbalans känns lite kul…även om den som helhet möjligen drunknar lite i dussinträsket.
Ok till kvällsmackan.

Enhanced by Zemanta