The Imitation Game (2014)

001_IG_posterHistorien skrivs alltid av vinnarna. Den gamla floskeln är gångbar i ur och skur. Och skriver man inte den exakta sanningen går det alltid att salta den lite. Effekten blir ju så mycket bättre. Eller?

Jag vet sannerligen nästan ingenting om mattesnillet Alan Turing, snubben som ”knäckte” Enigma-mysteriet under andra världskriget. Här är alltså filmen om honom. En BOATS i form av drama med lite…mysterie/äventyrsinslag…? Turing var en märklig sälle, det fattar jag ju rätt snabbt. Här då in med ”The Batch”, Benedict Cumberbatch, som gör honom precis så kufisk och utanför the comfort zone som man väntat sig. Cumberbatch blir en blandning av dels sin paradgubbe Sherlock och ”Sheldon” från The Big Bang Theory. Knäppt kanske, men så är känslan när jag ser Turing härja och ha sig bland de medarbetare han fått hos brittiska säkerhetstjänsten för att försöka knäcka koden till den åtråvärda tyska Enigma-maskinen under hösten 1939.

Det bästa först; rullen följer standarden för ett genomarbetat engelsk drama med detaljmiljöer och vass, ironisk, dialog (underbart när stabile Charles Dance som surmulen stabschef torrt hänvisar till Hitler som ”that chap in Germany…”!). Detta trots att regissören är hämtad från Norge (Morten Tyldum som gjorde Huvudjägarna) minsann! Rutinerat hantverk, och manuset trycker in den nödvändiga spänningen mot slutet när Turing och kamraterna kanske/kanske inte närmar sig maskinens hemlighet. Annars är det mest drama om människan Turing. The Batch spelar genuint och flawless, det enda jag kan känna är att skådisen tycks ha gjort det till sin grej att spela just konstiga kufar…kan det ligga honom i fatet i framtiden?
Desto roligare då att konstatera att Keira Knightley ÄNTLIGEN får en vettig roll. Som Turings kollega Joan får hon lite vettigt material att jobba med och gör en mycket bra insats. Hon känns trovärdig och klarar av att hoppa mellan allvar och den där underfundiga brittiska humorn. Bra gjort Keira! Dessvärre för lite speltid på henne och hon förpassas snart till en backupspelare till strebern Turing.
Stabila (och förväntade insatser) görs också av Matthew Goode, Allen Leech (Downton Abbey) och Mark Strong. Plus den ovan nämnde Dance också förstås.

gänget fattar inte ett jota av regissörens skrivna instruktioner på norska…

Det mindre bra med filmen; av någon anledning kände sig manuset tvingat att varva den vuxne Turings dilemman med de han hade som barn på internatskola. Då dras tempot och fokus ned. Varför envisas man med detta? Ska Turings beteenden ”förklaras” av hans bekymmer som barn? Måste hans utanförskap ”förklaras” via dessa rätt klyschiga scener? Vi får också ett par hopp framåt i tiden, till efter kriget i början på 50-talet, och händelser som skulle komma att påverka Turing för all framtid…och inte till det bättre. Dessa sekvenser känns i så fall mer befogade än de andra scenerna.

Under själva kodknäckeriet är det annars Turing som mest ränner runt och har sina idéer. Som den värsta skrot-Nisse skramlar han fram diverse muttrar, kugghjul och andra elektroniska mojänger och vips har han byggt sig en avkodningsmaskin! HUR EXAKT denna maskin fungerar praktiskt med alla sina processer snuddas bara vid och kanske ska det vara så. Fokus ligger ju trots allt på Turings person. Inte heller är jag person att avgöra hur pass mycket av sanningen som ligger intryckt i den här historien, och framför allt det sätt som kodkäckarna valde att hantera informationen den fick fram. Det känns som att det här är en BOATS med ganska mycket filande på kanter och hörn där man utelämnat en del fakta och praktiska detaljer, naturligtvis för att göra filmen mer tittarvänlig och dramaturgisk.

Underhållningen som bjuds är således engagerande mest hela tiden. Det är snyggt fångade detaljer och skådisarna svajar aldrig i sina roller. Mest av alla lyser förstås Cumberbatch, men hur mycket jag än älskar honom som kuf och mysterilösare både här och i Sherlock…skulle jag nog vilja se honom välja en annan väg i rollvalet då och då.

Rullen tappar en del på karusellerna, men tar hem det på gungorna. Typ.

 

Dracula Untold (2014)

Dracula_posterJag läste en intervju för inte så länge sedan med en av filmbolaget Universal´s höjdare.
Hon konstaterade att det en gång så stolta ”flaggskeppet” i form av studions alla gamla sköna klassiska filmmonster nu var rejält på efterkälken om man jämför med tex Marvels universum och dess karaktärer.

Lösningen på problemet enligt Universal är nu att göra sina gamla monster mer upphottade och actionbetonade. Och dagens skådade rulle är tydligen den första ut till massorna enligt detta nya koncept.
Hrm…muttrar jag.

Vi bjuds alltså historien om hur ”Vlad Spetsaren” kom att bli den blodtörstige Dracula han är mer känd som. NATURLIGTVIS är Vlad (Luke Evans) från början en god snubbe med snygg fru och lillgammalt (tvi!) gossebarn. Vlad styr sitt rumänska rike med rättvis hand, men hotet från de erövringslystna turkarna hänger över honom. Den bildsköne turkiske Sultanen (Dominic Cooper), som NATURLIGTVIS är gammal polare med Vlad från barndomen, kräver att vår hjälte ska överlämna 1000 barn i turkarnas tjänst som ska läras upp till hänsynslösa soldater att användas i krigen genom Europa. Lyd eller dö är ordern från the turks.

Vlad hittar dock svaret på problemet långt inne i en grotta på ett berg där ondskan bor i form av den stabbige gamle Charles Dance! Ett förbund med mörkrets makter ingås som Vlad möjligen kommer att kunna klara sig ur om han bara sköter sina kort rätt i konflikten mot turkarna. Och i god tid.
Jahapp, det börjar väl ändå inte så illa tänker jag. Lite lagom fantasifullt, sådär så att man ändå kan köpa storyn överlag. Vlad i Evans tappning blir en schysst snubbe som ställs inför svåra val och försöker göra det rätta. Kanske han skulle ha tänkt sig för en eller två gånger innan han hoppade på utmaningen, men vad fasen…kan man en gång för alla ta hand om de taskiga turkiska krigarna..så varför inte…!?

tar han fram schackspelet snart?

Inget fel på det visuella från regissören, en Gary Shore, och tillsammans med den effektfulla musiken blir det lite snyggt ögongodis.
Som vanligt ligger istället problemet, som det ofta gör med filmer av den här sorten, i storyn och manusets utveckling. Från att ha varit lite mystisk och oklar går rullen mer och mer in i det klassiska actionmodet där det ska svingas svärd och fajtas enligt cgi-konstens alla möjligheter. Det där läget där man lätt zonar ut från sitt fokus som åskådare. Inget nytt under den rumänska solen alltså.

Den ”oberättade” historien om vår vän Vlad klarar sig i mål med ett ordinärt ”OK” i betyg. Den är absolut inte dålig som underhållning för stunden, men ganska snart upptäckte iaf jag att det är samma gamla trötta actionstory i grunden.
Om detta är Universals nya hopp i filmvärlden känner jag mig nog lite besviken ändå.

TV-Landet: Game of Thrones säsong 4

Det är väl inte mer än rätt att knåpa ihop några rader om även denna säsong, nu när den är avslutad och tittad på.

DOCK: Här är SPOILERVARNINGAR av högsta alert på sin plats!
Har du fortfarande inte sett ett avsnitt av denna serie, eller är mitt uppe i någon tidigare säsong ska du naturligtvis sluta läsa typ här!
Nedan kommer jag att helt skamlöst nämna namn, incidenter och annat avslöjande som garanterat kommer att förstöra för dig som ännu inte tagit dig igenom säsong 4…
Ok? (kom inte och säg sen att jag inte varnade dig..)

Ni andra hänger med ned under strecket……! (eller over the wall….)

 

*****************************************************

 

Säsong 4.

Och herregud vad fort DEN gick då! Ska det verkligen vara så!? Abstinensen kommer att bli hård, det kan jag säga, innan vi får återvända till Westeros igen.
Nu går också serien in i ett ganska intressant, och i och för sig riskabelt, läge. Att hålla intresset uppe på toppen! Många är ju de serier som ganska snabbt dragit på sig tomgångens förbannelse. Jag skriver Arkiv X, jag skriver de sista säsongerna på Vita Huset. Kan GoT-skaparna behålla samma skärpa som hittills gjort serien till en enastående upplevelse?

Att lyckas med konststycket att hålla hela det enorma persongalleriet så pass fräscht och piggt kräver sina upphovsmän och manusnissar. Man kan inte komma ifrån att vissa enstaka avsnitt såklart tjänar som lite transportsträcka fram till vissa delmål, men hey, vilka serier använder sig inte av det konceptet?
Så, vad säger man efter den här säsongen då?
Jag väljer att lufta mina tankar i punktform:

  • Det stod och stampade ganska länge med stackars Tyrions öde. Till slut gjorde han äntligen vad vi alla (?) suttit och hoppats på…tog saken…och vapnet…i egna händer! En pil i den kallsinnige Tywin! Har Charles Dance gjort sitt nu? Liiite synd är det ju då skådisen Dance i mina ögon är perfekt som den stele familjepatriarken.
  • Jag skrev på annat ställe att Peter Dinklage´s Tyrion borde satt en pil i sin syster Cersei också…vilket naturligtvis i så fall skulle ta bort utmärkta Lena Heady från casten. Och det vill man ju inte! Hon spelar superbt, och lyckas spela på alla strängar hos mig som tittar och gör mig vansinnig! Precis som det ska vara!
  • Många av er håller inte Jon Snow alltför högt. Själv tycker jag nog han gått från ung spoling till ganska garvad hårding på The Wall. Kit Harington spelar möjligen på med samma ansiktsuttryck mest hela tiden…men det funkar. Tycker jag. Överlag tycks många av er känna viss tristess vid muren…vilket jag kan hålla med om i vissa fall…det har varit mycket snack och lite verkstad där. Men ÄNTLIGEN släpptes kaoset loss i avsnitt 9 med det FANTASTISKA slaget om muren! Jag gillade formatet, ett helt avsnitt på samma ställe och med otroligt högt tempo mest hela tiden. En frisk fläkt i det annars ganska traditionella mönstret serien är uppbyggd runt.
  • De korpjagande ungarna tycks vara framme. Äntligen! Snacka om ointressant subplot! Eller har våra manusvänner tänkt sig något smart med denna del av historien? Bran och hans polare (nu decimerade..och vem brydde sig om det…?)…vad ska de göra där nu? Och vem är snubben som tog emot dem? Fighten med benranglen var ju lite kul, dock på sina ställen kackigt tillverkad….
  • På tal om de krigiska döingarna; jag gillar verkligen grejen med dem…men ämnet avhandlas alldeles för lite! Och för oklart!
  • Arya på väg mot nya äventyr! Hoppas jag. Trots att hon funkat rätt bra i märklig kombo med The Hound, kan inte hjälpas att de två travat runt lite på tomgång den sista hälften av säsongen. Här finns potential att utveckla henne till en riktig intressant karaktär. Kommer färden över The Narrow Sea att innebära nya möjligheter att hämnas Huset Stark?
  • Hennes syster Sansa tycks nu till slut ha fattat grejen med intriger och tricks i denna märkliga värld! Vad kommer hon och hale Littlefinger att hitta på där i bergen nu? Att hiva ned tokkärringen Lysa Arryn i avgrunden var ju helt underbart! En magisk sekund.
  • Lika magiskt var den när ungjäveln Joffrey fick vad han förtjänade! Kom igen var det någon av er som inte jublade när han låg där och blev blå i nyllet!? Och btw: vilken start på säsong i en serie! Ytterligare ett bevis på att ingen går säker!
  • Daenerys sitter där borta i sitt nyvunna rike…och bara sitter. Dessutom, börjar hon inte bli lite…förändrad? Och inte till det bättre då alltså. Hrm…Hon känns mer och mer opålitlig och vem vet vad hon kommer att få för sig…? Men det är för lite drakar!!
  • Stannis kämpar för att sno åt sig Järntronen. Uppdykandet i finalavsnittet ger ju utrymme för nya intriger där. Men måste han ha med sig den obehagliga trollpackan Melisandre…? Man bävar för vad hon kommer att få för sig.
  • Danske Coster-Waldau har ju nästan gjort folk av sin först avskyvärde Jamie. Nu känner man nästan lite…sympatier där. Men bandet med Cersei verkar orubbligt. Usch…
  • Brienne är ju en rätt skön figur. Men vilket syfte ska hon användas till? Lite tomgångsvarning mot slutet där på henne också. Får hon sitt shining moment i nästa säsong?
  • Theon och galenskaperna runt honom tycks ha stannat av lite nu. Vad händer med norr och Winterfell?
  • Till slut: jag vill verkligen inte att vi har sett det sista av The Hound. Jag gillade honom, samspelet med den uppkäftiga Arya var både kul och uppfriskande. The Hound är ett badass, men en lirare man sitter där och håller lite på ibland. Trots hans fullständiga samvetslösa natur. Och visst kan man väl tolka hans ”sorti” i finalen lite hur man vill…?

Jahapp, det var säsong 4 det.
Ge mig säsong 5 nu direkt! Jaså…det går inte.
Fan också.

*****

Vad tycker DU om Säsong 4?
Bra, bättre, bäst? Hade vi några andra svagheter? Styrkor?