Etikettarkiv: Dominic Cooper

Jul 27 2016

Warcraft: The Beginning (2016)

warcraft-movie-2016-posterJahopp. Jag gjorde precis det jag sa att jag icke skulle göra.
Lägga tid på denna rulle. Så är det när man är filmdåre. Ena dagen håller man på principer, andra smyger man där under radarn lite.
Precis som det är i verkliga livet för mänskligheten med andra ord.

Låt oss först fastslå; jag är inte på något sätt involverad i den mäktiga spelvärld denna film tar avstamp från. Har aldrig varit, och kommer aldrig att vara, intresserad av den märkliga hajp som spelet renderat runt jordbollen under rätt många år nu. Men okej, skit i det…en film måste väl kunna bedömas som just en film. Eller hur? I fantasygenren.

Så, vad är det då jag ser? Jo, en sorts fattigmans-Sagan om Ringen. Kungariken, trollkarlar, flygande ting, jävligt skinande rustningar, dalgångar med Askunge-slott (ni vet ett sånt som finns på Disney World) i parti och minut. Plus horder av gigantiska cgi-typer som går under det uttjatade namnet Orcher. Nu på rövarstråt för att invadera människornas (?) värld genom en skum portal. Det finns en badassorch såklart. Men också schyssta bestar som tvivlar på sin ledare. But of course. Och så finns en assnygg hybrid av människa (?) och orch som ser ut som Paula Patton. But of course.

Konflikter, räv-och rackarspel, magi (alltid denna nu rätt tröttsamma dramatiska magi), högtravande repliker och så cgi-tunga actionsekvenser. Det gamla fina receptet.
Och säg vilken modern rulle idag som inte har dessa ingredienser? Kanske är min motvilja just här så stark eftersom filmen är så erbarmligt….TRÅKIG!
Får ingen feeling för en endaste person eller varelse som struttar runt här. Jag liksom skiter i om de faller för ett svärdshugg eller dukar under i en trollkarlsförbannelse. So what? Hur nu den alltigenom sympatiske Dominic Cooper kunnat hamna i detta är en gåta. Och Ruth Negga vid hans sida. Nej, se dem istället ihop i den lysande tv-serien Preacher! Heja!

warcraft_pic

skäggmurvelhjälte och snyggare variant av grönt troll

Filmen har för det mesta lovordats av hungriga fans av WoW-rörelsen runt planeten (finns säkert undantag). För oss andra..eller för mig iaf…blir det bara en sammelsurium av staplade effekter, en TOTALT oengagerande story, tröttsamma klyschor och ett jäkla ridande på vågskvalp som just LOTR och kanske GoT har lämnat efter sig.
Sa jag att jag var trött på fantasy?

Ändå, det kanske mest uppseendeväckande; att det är Duncan ”Moon” Jones som har regisserat!
WTF liksom!?

Sep 9 2015

TV-Landet: Agent Carter – säsong 1 (2015)

MARVEL~1Marvel Cinematic Universe fortsätter att expandera och trycker här ut en lagom underhållande serie. Som för att hålla liv i franchisen även hemma i tv-sofforna.
Och, varför inte!

Var befinner vi oss i timelinen? Jo, Captain America, Steve Rogers, har precis försvunnit över öppet hav (slutet på första filmen om Cap remember?) Redan i den rullen anade vi ju romantiken som flödade mellan Cap och den kvinnliga officeren Peggy Carter (Hayley Atwell). Nu är alltså den sköldförsedde hjälten borta, men kriget är slut och världen håller sakta på att återhämta sig.

Peggy omplaceras till SSR (Strategic Scientific Reserve), en sorts underrättelsetjänst för att hålla koll på främmande vapen..och andra hot mot USA. Peggy som ju är topptränad i lite allt möjligt, får mest dock sköta administrativa göromål och sådana viktiga detaljer som att hämta kaffe till chefen. Inte nog med att hon sörjer Cap, nu får hon passa upp på dryga och sexistiska medarbetare också!

  

Snart dock andra bullar då geniet, casanovan och uppfinnaren Howard Stark (Dominic Cooper) kontaktar Peggy i största lönndom. Någon, eller några, har snott ett antal av Starks märkliga uppfinningar/vapen och dessutom sett till att Stark ”avslöjats” som förrädare genom att sälja sina system till okända och mörka krafter. Stark behöver en förtrogen som kan hjälpa honom att rentvå sitt namn. Och framför allt klura ut VAR hans mojänger har hamnat…och VILKA som ligger bakom. För himla bra att Peggy till slut, efter visst knorrande, går med på dealen. Men det är bråttom, både SSR, FBI och polisen jagar Stark med blåslampa.

 

Jahapp, vi får alltså 10 snyggt retroanpassade och smäckert utformade avsnitt om Peggy som nu tvingas spela lite dubbelspel mot sin arbetsgivare när hon försöker klura ut vem som vill Stark ont…och vad konsekvenserna kan bli av att de försvunna vapnen när som helst kan dyka upp och ställa till katastrof. Till sin hjälp får Peggy också Starks stiffe men ganska smårolige butler Jarvis (James D’Arcy) som dras med på både det ena och andra till sin stora förskräckelse! Marvelfans inser ju direkt varifrån Tony ”Iron Man” Starks egen ”Jarvis” har sitt ursprung ifrån!

Och det är precist sådana detaljer som höjer värdet på dagens serieåskådning. Just att man även i den här skapelsen har bemödat sig om att verkligen satsa på de små men viktiga ingredienserna. Förutom att det är snyggt och tidsenligt förstås. 40-talsandan är perfekt visualiserad, och trots att SHIELD ännu inte sett dagens ljus…kan man ana att detta är en sorts föregångare. SSR tillhör såklart den goda sidan också, men jagar allt som oftast i blindo då Peggy tycks ligga ett steg före. Dessutom måste hon hela tiden hävda sig inför sin chef, den buttre Dooley (Shea Whigham). Ska hon hinna lösa mysteriet innan hon själv avslöjas som allierad till Stark..?

 

Hayley Atwell var ju med i första filmen om Captain America, och det känns såklart naturligt att hon här får sin chans att lysa lite som huvudpersonen. Extra kul också att man tagit in Dominic Cooper att reprisera sin lilla roll från filmen. Under avsnitten får vi också möta andra figurer som var med i filmen. Kul! Och bra gjort av MCU överlag att ge hela serien lite tyngd i Marvel-världen. Med en touch som gör att man gärna tar del av Peggys vedermödor. För jobbigt blir det ju längre serien håller på. Paniken och hotet växer ständigt, inte minst när en minst sagt skrämmande organisation plötsligt tycks skymta genom det gåtfulla diset. Peggy och Jarvis utsätts för rejält tuffa prövningar mest hela tiden, och den som är lite uppmärksam kan till och med få en hum om Black Widow´s, Natasha Romanoff´s, bakgrund och ursprung. Men nej, HON är inte med just här….asch..bara att titta så kommer du att fatta.

 

Naturligtvis har Marvel fått skruva ned det värsta och mest avancerade actionröjet, det är ju trots allt tv som ska passa sig i stugorna. Trots det är fightscenerna ganska snygga, om än ”snabba” och ”flyktiga” i sina utföranden…men Peggy får gott om tillfällen att visa skills i både det ena andra.

Agent Carter är precis lagom underhållande och serietidningsaktig. Inte lika mörk som till exempel Daredevil, som ju också hittat in i tv-formatet under det här året. Det här är mer en underhållande retrotripp med inslag av humor med lite hederlig knytnävsaction. Plus den fina smaken att serien vårdar Marvelkänslan och dess signum att hela tiden väva ihop detaljer från hela detta märkliga universum. Och mer av varan lär följa, då serien tar höjd för en säsong 2!

Trivsamt var ordet!

  

 

 

Nov 25 2014

Dracula Untold (2014)

Dracula_posterJag läste en intervju för inte så länge sedan med en av filmbolaget Universal´s höjdare.
Hon konstaterade att det en gång så stolta ”flaggskeppet” i form av studions alla gamla sköna klassiska filmmonster nu var rejält på efterkälken om man jämför med tex Marvels universum och dess karaktärer.

Lösningen på problemet enligt Universal är nu att göra sina gamla monster mer upphottade och actionbetonade. Och dagens skådade rulle är tydligen den första ut till massorna enligt detta nya koncept.
Hrm…muttrar jag.

Vi bjuds alltså historien om hur ”Vlad Spetsaren” kom att bli den blodtörstige Dracula han är mer känd som. NATURLIGTVIS är Vlad (Luke Evans) från början en god snubbe med snygg fru och lillgammalt (tvi!) gossebarn. Vlad styr sitt rumänska rike med rättvis hand, men hotet från de erövringslystna turkarna hänger över honom. Den bildsköne turkiske Sultanen (Dominic Cooper), som NATURLIGTVIS är gammal polare med Vlad från barndomen, kräver att vår hjälte ska överlämna 1000 barn i turkarnas tjänst som ska läras upp till hänsynslösa soldater att användas i krigen genom Europa. Lyd eller dö är ordern från the turks.

Vlad hittar dock svaret på problemet långt inne i en grotta på ett berg där ondskan bor i form av den stabbige gamle Charles Dance! Ett förbund med mörkrets makter ingås som Vlad möjligen kommer att kunna klara sig ur om han bara sköter sina kort rätt i konflikten mot turkarna. Och i god tid.
Jahapp, det börjar väl ändå inte så illa tänker jag. Lite lagom fantasifullt, sådär så att man ändå kan köpa storyn överlag. Vlad i Evans tappning blir en schysst snubbe som ställs inför svåra val och försöker göra det rätta. Kanske han skulle ha tänkt sig för en eller två gånger innan han hoppade på utmaningen, men vad fasen…kan man en gång för alla ta hand om de taskiga turkiska krigarna..så varför inte…!?

tar han fram schackspelet snart?

Inget fel på det visuella från regissören, en Gary Shore, och tillsammans med den effektfulla musiken blir det lite snyggt ögongodis.
Som vanligt ligger istället problemet, som det ofta gör med filmer av den här sorten, i storyn och manusets utveckling. Från att ha varit lite mystisk och oklar går rullen mer och mer in i det klassiska actionmodet där det ska svingas svärd och fajtas enligt cgi-konstens alla möjligheter. Det där läget där man lätt zonar ut från sitt fokus som åskådare. Inget nytt under den rumänska solen alltså.

Den ”oberättade” historien om vår vän Vlad klarar sig i mål med ett ordinärt ”OK” i betyg. Den är absolut inte dålig som underhållning för stunden, men ganska snart upptäckte iaf jag att det är samma gamla trötta actionstory i grunden.
Om detta är Universals nya hopp i filmvärlden känner jag mig nog lite besviken ändå.

Nov 21 2012

Abraham Lincoln: Vampire Hunter (2012)

Jaha ja, visste du att Abe Lincoln knäckte extra som vampyrdräpare?
Inte jag heller. Tänk så mycket som aldrig kommer fram i historieböckerna. Tur att filmens värld har både tid och fantasifull lust att upplysa oss vanliga dödliga tittare när de gamla skrifterna uppenbarligen utelämnar gamla myter och skeenden.

Skämt åsido, det som från början ter sig som ett ytterst ohelig allians även på film visar sig bjucka på en stunds ohemult rolig och lite lagom stänkigt våldsam upplevelse. Närmare bestämt den märkliga men ändå fräsiga historien om hur den unge Abraham ser sin mor falla offer för en uslig blodsugare och på stubben viger sitt liv åt att hämnas. Snart är även fadern död och hämndbegäret starkare än någonsin hos den nu något äldre Abe (Benjamin Walker). Hämnd i sinnet allena hjälper dock föga när man ska ge sig upp mot listiga och urstarka vampyrer, tur då att hjälpen kommer i form av den mystiske Henry (Dominic Cooper) som lär Abe att handskas med både yxa som vapen och smarta strategier.

USA i mitten på 1800-talet är ju inte bara Vilda Västern, utan också ett rejält fäste för de envisa vampyrerna (som dessutom tål solljus…men iaf inte glittrar!), speciellt i södern där svarta slavar inte bara är arbetskraft utan också brödföda för de överklassiga plantageägande blodsugarna. Nu vill de dessutom ta över resten av landet också, men får plötsligt motstånd i form av den hårdföre Abe som hittar en snygg kombo i och med att han avlivar vampyrer på nätterna och ger sig in i politiken på dagarna när han ser hur slaveriet håller på att breda ut sig och dåliga tider hotar nationen.

Regiryssen Timur Bekmambetov (Wanted) satsar den här gången sina amerikadollar på rasande granna effekter och toksnabb action. Det är Matrix-duckanden i parti och minut, slowmo-effekter, blod som skvätter visuellt tjusigt i alla riktningar, silver i olika former som vapen och skådisar som får jobba orken ur sig framför grönskärmarna. Naturligtvis är det hela absurt överdrivet och ska egentligen inte funka. Men banne mig om det inte gör det!

dräparen i visst underläge

Historien bygger som så många andra galna historier på en (förmodligen lika fantasifull) roman där författaren själv står för dagens manus och lämnar i Bekmambetov´s händer att förvalta det på bästa sätt. Trots all pumpande action och hysteriska effekter stannar filmen ändå upp ibland och fokuserar någon minut på Lincolns politiska karriär, något som förhöjer upplevelsen en aning då fantasi vävs ihop med vissa faktiska händelser i Lincoln´s liv. Trots att den äldre Abe till slut regerar nationen från det vitaste av husen i Washington kan han inte riktigt glömma sin alternativa karriär, och ödesmättade händelser kommer naturligtvis att få honom att plocka fram de gamla fina talangerna än en gång.

Som vanligt också i popcornhistorier som denna spelar det egentligen mindre roll vilka skådisar som får visa upp sig, men både Benjamin Walker som Abe och Rufus Sewell som vampyrboss gör vad de ska. Runt dem en hoper birollskådisar av varierande grad som både kan slåss, väsa med spetsiga vampyrtänder och se ståtliga ut i tidsenliga kläder.

Abraham Lincoln: Vampire Hunter har inte bara höstens kanske fräckaste filmtitel utan också en oförskämt snygg yta att visa upp. Att innehållet är mer åt det ologiska serietidningsstuket kan man lätt förlåta när utförandet ter sig så här friskt och fantasifullt. Helgalen story som faktiskt underhåller finfint ända in i kaklet.