Avengers: Infinity War (2018)

Det bästa först.
Jag gillar att MCU liksom mixar ihop de olika laguppställningarna lite. Jag gillar att Marvel alltid har en hög lägstanivå. Jag gillar att det är lätt att komma in i storyn, trots de olika hoppen fram och tillbaka mellan miljöerna. Lite som de gamla Star Wars-rullarna som lyckades att klippa fram och tillbaka på ett snitsigt sätt. Samma känsla här. Jag gillar att Thanos är sådär superskurkig så att han framstår som inget annat superhjältarna har träffat på hittills. Att han dessutom, i Erik Killmongers anda (?), faktiskt kan argumentera för sina stolletilltag. Att han någonstans dessutom också tycks hysa visa känslor av empati och sorgsenhet. Det går banne mig fram genom Josh Brolins CGI:ade ansikte. Den här Avengersinstallationen känns maffig och mörk, inte snack om annat.

Men, jag har lite svårt att gå på, och framför allt känna för, filmens twist. Köper inte en dag i veckan att det som händer är slutgiltigt. Hade det HÄR varit del 2 med det slutet…wow!
Visar det sig nu att jag har åt skogen fel kommer jag naturligtvis att göra en pudel och kräla i stoftet, men fram till dess menar jag på att det sista kortet inte är utspelat. Kanske av Dr Strange…?
Är inte Cap America och Black Widow lite för underutnyttjade här också? Som att de kastas in i handlingen och bara hinner skumma lite på ytan. Hade velat se mer av dem. Vad är grejen med Banner? Varför får jag känslan av att Sagan om Ringen-filmerna ringer mot slutet och vill ha sina digitala battle-scenes tillbaka?
Bäst i hela rullen? Samspelet mellan Thor och gänget från Guardians! Otippat underhållande. Och förstås mellan Tony och Spider Man. Men den kemin visste vi ju redan om.

Klart detta är en storslagen rulle. En underhållande rulle. Men inte tvärblåsfantastisk rulle.
Den sätter mer upp feelingen inför nästa del. Är detta Avengers´ Empire Strikes Back….?

 

Annonser

Thor: Ragnarok (2017)

Jag tycker det är för jäkla gött ändå.
Att Marvel, i all sin ensamhärskande (sorry DCEU) superhjälteprakt, väljer att varva graden av det seriösa i sina storysar. Att man då och då sticker in en liten ”simplare” rulle bland allt högtravande hittepå om moral, vänskap och konsten att se bra ut i superhjältemundering. Black Panther är ju det senaste exemplet på en Marvelrulle som kanske vill berätta en historia lite mer…eh..allvarsamt? Här då istället en stunds hålligång från andra sidan spektret. Jag har redan hojtat om ”roliga timmen” i MCU, och det finns ingen anledning att ändra på det epitet.

Tredje besöket i den gamle åskgudens världar ger oss en Chris Hemsworth som sätter underhållningsribban direkt. Tuffa tider, eller loja tider, i gamla Asgård! Vad tusan!? Strax skits det dock i det blå skåpet, Asgård ”intas” av den elaka systern Hela (Cate Blanchett) och Tor själv hamnar på en konstig planet där handel med rymdskrot och gladiatorspel är definitionen på toppraffel. Men vänta, vem gömmer sig på planeten om inte en gammal kompis från förr! Hulken! Tjohoo!

Kanske ska Marvel också klappa sig lite extra på ryggen för att man hade modet/magkänslan att ge regipinnen till geniet Taika Waititi (Hunt for the Wilderpeople), som direkt tar kommandot och svänger ihop en hjältesaga his way. Vilket betyder färgglada miljöer, serietidningsaction och framför allt den där aviga, udda, humorn, som Waititi nu håller på att göra sig ett namn med. Att han själv dessutom tar hand om en av de mer minnesvärda rollerna i filmen är ju bara en lysande bonus, håll utkik efter ”Korg”….skön snubbe! Den här tredje rullen bryter på många sätt med de tidigare installationerna i serien, men berättar ändå en fullt fungerande superhjältestory. Att manuset också innan filmen är slut kommer att ha förändrat ett par ”traditionella” detaljer hos Tor själv…känns plötsligt bara uppfriskande. Alla känns förresten just ganska uppfriskande i rullen, Hemsworth med komisk tajming, Blanchett som verkar tycka det är kul med lite ”semesterroller” ibland, Mark Ruffalo som den lugna versionen av Hulkis, Jeff Goldblum som minst sagt märklig boss över den den lika märkliga planeten där raffel utspelas. Till och med lömske retstickan Loke (Tom Hiddleston) känns uppsluppen värre. Ja, det är banne mig som en riktig roliga timmen på jobbet. Späckad med snitsiga effekter och serietidningskänsla. Denna 17:e (om jag räknat rätt) rulle från Marvel är helt klart en av de bästa ever i hela MCU! Mycket bra som vågskål mot de andra rullarna i filmserien.

Tar Waititi hand om Bond-filmen nu?? DET vore väl nåt!!

 

Att Tor och gänget gick hem hos oss i SoF-poddens #132 råder ingen tvekan om. Dessutom gillade vi fler saker i det avsnittet. Lyssna gärna här så får du höra.

 

Black Panther (2018)

Så var det dags för den svarta pantern att hoppa in i MCU också. Efter gästspelet i Civil War, som lovade gott, får han här nu en hel film att gotta sig i.
Och det är raka rör från början. Via ett apsnyggt intro presenteras vi för hittepå-landet Wakanda i Afrika. Ett mystiskt land. På ytan fattigt och hankar sig fram på jordbruk. Under en skyddande energikupol (tänk Wonder Womans ö) döljer sig dock en högteknologisk civilisation där det fräsiga ämnet Vibranium (Captain Americas sköld!) utvinns. Wakanda bjuder således på ett och annat förutom det ögat först möter.

Hur är det med rullen på just den fronten då?
Oerhört hajpad och uppsnackad inför premiären. Handplockad regissör i fantomen Ryan Coogler (Creed). Har han lyckats sätta sin egen prägel på rullen…eller inordnat sig i MCU´s strikta ramkoncept? Både och säger jag. Såklart finns vissa checkpoints som aldrig får utelämnas i ett Marveluniversum. Filmerna däri glider lätt och effektivt enligt väl beprövat storymönster. Men, Coogler har faktiskt lyckats med bedriften att ändå göra den mest djupa Marvelfilmen på länge. Ett sorts budskap, som i första hand handlar om individer och att tro på sig själv som…vanlig (?)..människa. Kanske är det en av de ”smalare” superhjältefilmerna? Storyn om unge T´Challa (Chadewick Boseman) som återvänder hem för att ta över landets tron efter att fadern blivit mördad i Civil War (remember?). Inte det lättaste ska det visa sig när utomstående Erik Killmonger (Michael B. Jordan) dyker upp som gubben i lådan, med ett svårtbortförklarat arv, och utmanar T´Challa om ledarskapet. Killmonger är lätt en av de bästa badassen Marvel trollat fram. En skurk man faktiskt bryr sig om, som har (nästan) hållbara argument för sina handlingar. Jag gillar det. Vilket också betyder att hjälten själv, den svarta pantern, hamnar lite i skymundan. Han liksom bara är där. Blir han möjligen den blekaste personen i sällskapet?

Två saker dock som drar ned helheten; en i mina ögon helt meningslös utflykt till Sydkorea för att få till stånd en förvisso fräsig biljakt. Hade lika gärna kunnat bedrivas i Wakanda. Plus då den obligatoriska CGI-finalen när det ska brännas på med det mesta som finns i effektväg. Masscener där jag har svårt att engagera mig sådär jättemycket. Hade vi inte nog av sådant i Ringen-trilogin…? Och nog hade väl den absolut sista fajten mellan Pantern och Killmonger kunnat ha bedrivits någon annanstans än inne i ett berg, på ett tågspår…i mörkret? Där precis allt är CGI-konstruerat. Lite själlöst är känslan.

Rejält bra ös i birollerna måste tillstås ändå. Filmens skönaste roll görs av T´Challas syster, den teknikbesatta Shuri (Letitia Wright) som en sorts Q för hjälten. Alltid redo med en dräpande replik eller en vass teknikpryl. Vi får också bra inhopp av Lupita Nyong´o, Angela Bassett, Martin Freeman OCH Andy Serkis! Han har ju dykt upp tidigare i MCU! Varför Hollywood dock envisas med att ringa Forest Whitaker när det behövs en äldre, stoisk, svart skådis…känns lite tröttsamt. Har inte han gjort sitt nu? Är han rentav den nye James Earl Jones?
Cooglers rulle har gjort det bra för Hollywoods svarta stjärnor. Inte tal om annat. Han presenterar också en story som inte bara bygger på effekter och yta. Cred för det. Att det sedan stundtals hemfaller åt vissa tröttsamma detaljer får jag väl svälja på vägen. Pantern tar sin rättmätiga plats i MCU. En av de mer berättande superhjälterullarna, helt klart. Dock alldeles för lång för sitt eget bästa.

Stabilt.
Underhållande….utan att få mig att tokjubla.

 

Pantern får såklart sina beskärda delar minutrar i SoF-poddens #129. Lyssna gärna här.

TV-Landet: Agent Carter – säsong 1 (2015)

MARVEL~1Marvel Cinematic Universe fortsätter att expandera och trycker här ut en lagom underhållande serie. Som för att hålla liv i franchisen även hemma i tv-sofforna.
Och, varför inte!

Var befinner vi oss i timelinen? Jo, Captain America, Steve Rogers, har precis försvunnit över öppet hav (slutet på första filmen om Cap remember?) Redan i den rullen anade vi ju romantiken som flödade mellan Cap och den kvinnliga officeren Peggy Carter (Hayley Atwell). Nu är alltså den sköldförsedde hjälten borta, men kriget är slut och världen håller sakta på att återhämta sig.

Peggy omplaceras till SSR (Strategic Scientific Reserve), en sorts underrättelsetjänst för att hålla koll på främmande vapen..och andra hot mot USA. Peggy som ju är topptränad i lite allt möjligt, får mest dock sköta administrativa göromål och sådana viktiga detaljer som att hämta kaffe till chefen. Inte nog med att hon sörjer Cap, nu får hon passa upp på dryga och sexistiska medarbetare också!

  

Snart dock andra bullar då geniet, casanovan och uppfinnaren Howard Stark (Dominic Cooper) kontaktar Peggy i största lönndom. Någon, eller några, har snott ett antal av Starks märkliga uppfinningar/vapen och dessutom sett till att Stark ”avslöjats” som förrädare genom att sälja sina system till okända och mörka krafter. Stark behöver en förtrogen som kan hjälpa honom att rentvå sitt namn. Och framför allt klura ut VAR hans mojänger har hamnat…och VILKA som ligger bakom. För himla bra att Peggy till slut, efter visst knorrande, går med på dealen. Men det är bråttom, både SSR, FBI och polisen jagar Stark med blåslampa.

 

Jahapp, vi får alltså 10 snyggt retroanpassade och smäckert utformade avsnitt om Peggy som nu tvingas spela lite dubbelspel mot sin arbetsgivare när hon försöker klura ut vem som vill Stark ont…och vad konsekvenserna kan bli av att de försvunna vapnen när som helst kan dyka upp och ställa till katastrof. Till sin hjälp får Peggy också Starks stiffe men ganska smårolige butler Jarvis (James D’Arcy) som dras med på både det ena och andra till sin stora förskräckelse! Marvelfans inser ju direkt varifrån Tony ”Iron Man” Starks egen ”Jarvis” har sitt ursprung ifrån!

Och det är precist sådana detaljer som höjer värdet på dagens serieåskådning. Just att man även i den här skapelsen har bemödat sig om att verkligen satsa på de små men viktiga ingredienserna. Förutom att det är snyggt och tidsenligt förstås. 40-talsandan är perfekt visualiserad, och trots att SHIELD ännu inte sett dagens ljus…kan man ana att detta är en sorts föregångare. SSR tillhör såklart den goda sidan också, men jagar allt som oftast i blindo då Peggy tycks ligga ett steg före. Dessutom måste hon hela tiden hävda sig inför sin chef, den buttre Dooley (Shea Whigham). Ska hon hinna lösa mysteriet innan hon själv avslöjas som allierad till Stark..?

 

Hayley Atwell var ju med i första filmen om Captain America, och det känns såklart naturligt att hon här får sin chans att lysa lite som huvudpersonen. Extra kul också att man tagit in Dominic Cooper att reprisera sin lilla roll från filmen. Under avsnitten får vi också möta andra figurer som var med i filmen. Kul! Och bra gjort av MCU överlag att ge hela serien lite tyngd i Marvel-världen. Med en touch som gör att man gärna tar del av Peggys vedermödor. För jobbigt blir det ju längre serien håller på. Paniken och hotet växer ständigt, inte minst när en minst sagt skrämmande organisation plötsligt tycks skymta genom det gåtfulla diset. Peggy och Jarvis utsätts för rejält tuffa prövningar mest hela tiden, och den som är lite uppmärksam kan till och med få en hum om Black Widow´s, Natasha Romanoff´s, bakgrund och ursprung. Men nej, HON är inte med just här….asch..bara att titta så kommer du att fatta.

 

Naturligtvis har Marvel fått skruva ned det värsta och mest avancerade actionröjet, det är ju trots allt tv som ska passa sig i stugorna. Trots det är fightscenerna ganska snygga, om än ”snabba” och ”flyktiga” i sina utföranden…men Peggy får gott om tillfällen att visa skills i både det ena andra.

Agent Carter är precis lagom underhållande och serietidningsaktig. Inte lika mörk som till exempel Daredevil, som ju också hittat in i tv-formatet under det här året. Det här är mer en underhållande retrotripp med inslag av humor med lite hederlig knytnävsaction. Plus den fina smaken att serien vårdar Marvelkänslan och dess signum att hela tiden väva ihop detaljer från hela detta märkliga universum. Och mer av varan lär följa, då serien tar höjd för en säsong 2!

Trivsamt var ordet!