Det mest anmärkningsvärda med den här filmen är att Michael Douglas drar upp en cigarett i parti och minut.

Douglas hos chefen; en cigg upp, Douglas hos polisledningen; en cigg upp, Douglas på stamhaket för lunch; en cigg upp, Douglas hemma i köket; en cigg upp, Douglas på besök i Japan; en cigg upp mest hela tiden.

Möjligen är det kanske också en påminnelse om att tiderna förändras även i filmvärlden. Vem skulle idag komma på idén att låta en hjälte sitta och bolma så utstuderat hälsovådligt på tex en restaurang..eller i ett kontorsrum…?

1989 hade Wall Street och Farlig Förbindelse redan sett till att Douglas var ordentligt uppe i smöret och det kommande 90-talet skulle också få befästa hans position i Hollywood med tunga roller nästan alla stöpta i samma form; den ensamme hjälten mot resten. När Ridley Scott här lockade med en historia som till största delen utspelas i Japan var Douglas inte sen att haka på, rollkonceptet stämde ju och var helt klart ett smart val då den vid den aktuella tidpunkten ansågs som en rejäl mustig thriller av bästa märke.

Den inte helt genomhederlige polisen Nick (Douglas) blir tillsammans med sin partner Charlie (Andy Garcia i början av sin karriär) vittne till en japansk maffiauppgörelse mitt i New York, och lyckas efter en vild jakt att gripa en av de skyldiga. Trots protester bestäms det att den gripne i stadigt förvar ska eskorteras till Japan och där överlämnas till den japanska polisen. Som av en händelse för filmen faller det naturligtvis på våra polisvänners lott att genomföra denna resa (hur troligt det nu är att en misstänkt ”dirty” snut som Nick släpps iväg på ett uppdrag som detta mitt under brinnande utredning av interna avdelningen hos polisen).

Men men, låt oss inte haka upp oss på detta. Väl framme i Japan går (helt enligt manusplanerna) allt åt skogen, fången fritas på synnerligen listigt sätt och nu måste Nick och Charlie förklara sig för både inhemsk polis och kollegorna borta i USA. Fast besluten om att fixa tillbaka fången, som dessutom visar sig vara uppkomling inom hierarkin i japanska maffiavärlden, drar Nick igång ett icke helt uppskattat polisarbete New York-style.

Ridley Scott jobbar hårt för att återskapa samma bilder och stämning över ett sterilt Osaka som han gav oss i Blade Runner. Neonljus, anonyma byggnader, oändliga vägar och ett myller av människor i udda miljöer. Som visuell skildring av ett främlingsutanförskap i en främmande stad helt ok faktiskt. Som historia kanske lite väl enligt formuläret 1 A som så traditionellt används i Hollywood. Det är känslor, lojalitet och konsten att repa mod när allt ser som värst ut. Michael Douglas kör en patenterad Douglas-karaktär, sliten men rakryggad och hederligare än någonsin. Något hans ”förkläde” i Japan, den hårt prövade polisen Masahiro får erfara. Andy Garcia visar upp den sorglösa och lättsamma stilen, men allt har som bekant sitt pris och i slutändan är den månne kanske syndernas förlåtelse som Nick söker med sin omutliga stil när han röjer runt i Yakuza-land?

Skådespeleriet är inget att yvas över, det mesta sker rätt endimensionellt och utan djupare känslor, precis som det anstår ett thriller från Hollywood där tonvikten ligger på färger, former och yta. Av någon anledning hittar Kate Capshaw också in i rollistan som någon sorts mystisk värdinna/eskortdam men visar inte upp några större talanger för det, hon är och förblir alldeles för för svag som skådis i mina ögon. Douglas röker sina cigg och muttrar sina repliker, Garcia är glad mest hela tiden så länge han är med och den ende med lite djup i karaktären blir polisen Masahiro (Ken Takakura).

Black Rain är en standardthriller så som de kunde te sig i slutet på 80-talet. Det är färger, yta, action enligt beprövat recept och vi behöver naturligtvis aldrig fundera speciellt mycket på hur det ska gå för de goda grabbarna, givetvis efter den sedvanliga motgången har fått ställt till det lite. Ridley Scott har full koll på vad han gör och leverar ett stycke film som varken överraskar eller går vilse. Filmen är som en stadig Volvo. Av någon anledning tyckte jag vid biobesök då för länge sedan att den var rätt bra.
Idag känns det inte lika angeläget att vidhålla detta.

”Sugai-san, I am the solution… to your problems”