Sommarklubben: Rätta virket (1983)

För en rymdnörd som en annan är detta naturligtvis inget annat än ren och skär teknikporr för ögat. Den sanna, låt vara patriotiskt friserade, historien om hur det gick till när the Space Race föddes och framför allt vad som egentligen lade grunden till USA´s hela rymdprogram.

Boken som filmen bygger på är tjock som en tegelsten och givetvis blev filmen av samma omfång när alla avgörande händelser från 1947 fram till 1963 skulle avhandlas. Drygt två och en halv timmes finfin nostalgi om männen (och kvinnorna bakom dem) som tack vare våghalsighet, mod, dumdristighet och ren tur såg till att USA på allvar lade sig i kampen om rymden när Sovjet helt oväntat lade ribban med sina Sputnik-påhitt.

Naturligtvis är det en Hollywood-film med allt vad DET innebär. Trots detta tål den dock att ses som ett rejält hantverk om monumentala insatser som faktiskt genomfördes i verkliga livet under en tidsperiod när man egentligen inte visste någonting om de krafter man började utmana. Dagens regissör Philip Kaufman utgår med eget manus från Tom Wolfe´s roman (denne gillade fö inte alls filmen) och ser till att göra nedslag på de mest avgörande punkterna på den trevande väg som snart skulle leda till rymden. Både spännande och dramatisk när det hettar till såklart, men också med humor och viss ironi insmuget. Återigen, låt vara att verkligheten är friserad för att passa vinnarna. Som i det här fallet var tex legendariska namn som Chuck Yeager, John Glenn, Gus Grissom, Gordon Cooper och Alan Shepard…som dessutom blev den förste amerikanen i rymden någonsin.

Ett snyggt tillverkat tidsdokument är det otvivelaktigt, och dessutom kan man njuta av finlir av flera av dagens stabila skådisveteraner som gestaltare av ovanstående hjältar..; Dennis Quaid, Fred Ward, Ed Harris, Sam Shepard, Scott Glenn, alla i sin prime då i början av 80-talet. Snabbögda hinner också se Jeff Goldblum i en av sina tidigaste roller på vita duken. Även om det var en rätt svartvit man´s world glömmer inte Kaufman helt bort de prövade fruarna bakom dessa berömda pionjärer. Inte helt rättvis speltid till de stödjande fruarna naturligtvis, men en och annan välspelad scen ( av bla Barbara Hershey, Veronica Cartwright och Pamela Reed ) som visar vad som försiggick i deras tankar under denna rådande cirkus.

Rätta Virket är kanonlysande nattamat för en rymdnörd. En visuell, färgglad och mustigt dramatisk avhandling av det saligt berömda Mercury-projektet i början av 60-talet. Kanske inte så mycket för oss i gamla Svedala att gapa över, men alla rymdfartsfrälsta torde ändå veta ungefär vad jag dillar om här. Pionjäranda i den mörka sommarnatten!

Sommarklubben: Falling Down (1993)

Erkänn att du också har fått nog någon gång.
Liksom tappat det helt. Riktigt fått behärska den där kliande känslan av få utlopp för dina frustrationer där och då. I en vardag full av knasiga regler och i vissa fall galet löjliga principer är det lätt att känna sig granne med kaos och flippra ur för en sekund.

Som väl är, får man väl ändå säga, har de flesta av oss den där lilla spärren inom oss som självcensurerar alla galenskaper som på en sekund föds i sinnet. Men en som verkligen bara en dag bestämde sig för att utplåna det sista av den spärren är William ”D-Fens” Foster (Michael Douglas). I ett stekhett Los Angeles går absolut inget som han tänkt sig, och till slut får han liksom bara nog, lämnar sin bil på motorvägen och gör uppror mot hela…tja samhället. Illa för de stackare som kommer i hans väg.

Dagens bidrag till klubben är sannerligen en liten klassiker. En sådan film som nästan alla pratade om då det begav sig, väääldigt många kände igen sig i när det gäller krångligheterna Foster ställs inför. I mångt och mycket en sorts svart skröna med vissa komiska inslag. Men också en mörk historia om ett mänskligt psyke i förfall, en borttappad själ som på något sätt förlorat kontakten med verkligheten som den ändå ter sig för miljoner människor i världen.

Foster tar nu dock alltså ingen skit från någon, lyckas efter osannolika händelseförlopp komma i besittning av diverse olika vapen och har en förmåga att klara sig helt oskadd ur de våldsammaste konfrontationer som uppstår längs hans framfart i de slitnare delarna av änglarnas stad. Ganska snabbt kommer rapporterna in till polisen, och den pensionsfärdige snuten Prendergast (Robert Duvall) börjar lägga ett pussel över vem den okände mannen kan vara.

Vad framför allt filmen lyckades med när jag såg den första gången var att effektivt få mig som åskådare att vaggas in i ett hörn där man till en början tar Fosters parti helt och hållet, vem fan har inte lackat ur på idiotiska expediter i affärer liksom… En sorts snygg fint, vilket också innebär att det blir obehagligare ju längre resan pågår och ju mer som kommer fram om Foster. Douglas känns naturligtvis sådär galet klippt och skuren i sin kortklippta frisyr och neutrala utseende. Duvall är stadig som en bergvägg i sin gestaltning av den jovialiske polisen som bara har timmar kvar till pensionen. Till och med Barbara Hershey får vara med och leka på ett hörn i en mindre, men ack så viktig roll. Och betänk detta; det är ju Joel Schumacher som hållit i regipinnen! Och lyckats! Hallelujah!

Falling Down är fortfarande gjuten som en obehaglig berättelse om en sorts civil olydnad som går överstyr. Låt vara med viss ironisk komik i dialogen, men känslan i sinnet blir i slutändan rejält fadd, för att inte säga tragisk. Mörkt underhållande drama med ett manus som sakta uppdagar smärtsamma sprickor i fasader både hos polis och förövare. Mycket sevärd. Psykisk obalans i sommarnatten.

Black Swan (2010)

Darren Aronofsky vet mer än väl hur att spela på de rätta strängarna för att uppnå effekt. Senast var det ju ett vrak till wrestler som satte våra sinnen och känslor i gungning. Nu är det en stackars ballerina på gränsen till galenskap.

Aronofsky verkar ha ett öga för det där med en ensam individ mot väggen i en skrämmande omgivning. Här riktar han in sig på vad stress, ångestladdat prestationskrav och en oklar uppfattning om vad som är verkligt eller inte kan göra med en människa som kanske inte är sådär jättestark i varken psyke eller självförtroende.

Nina (en lysande Natalie Portman) kämpar i balettvärlden för få det stora genombrottet, bor hemma hos sin milt sagt stöttande mamma (Barbara Hershey under fulsmink) och verkar allmänt känna hela världens press på sina axlar, med tillhörande nojor och tics. När hon plötsligt får huvudrollen i den egensinnige regissören Leroy´s (Vincent Cassel)  nyuppsättning av Svansjön, att spela både den vita svanen och den mer ondskefulla svarta svanen, ställs allt på sin spets. Leroy tror inte riktigt på att Nina klarar av att släppa ut alla de känslor som krävs för att gestalta den svarta svanen, och pressar henne till att ”släppa allt och leva ut sitt innersta”. Vilket betyder att Nina privat börjar korsa gränser hon aldrig passerat förut, samtidigt som hon känner att den nytillkomna Lily (Mila Kunis) hotar hennes ställning i guppen. Ju närmare premiären kommer, desto mer osäker blir Nina på vad som är sant och inbillning i det som sker runt henne.

Dansfilmer,och filmer om balett i synnerhet, är som gjorda för att ösa på med känslor, uppdämd dramatik och skarpa ögonblick. Mycket riktigt är filmen i sitt esse under de intensiva dansscenerna, speciellt under filmens final då allt ställs på sin spets. Det snygga fotot är närgånget, avslöjande och i dansscenerna i perfekt harmoni med skådespelarna/dansarna. Dessförinnan har Aronofsky bjudit på en riktigt obehaglig åktur i det mänskliga psyket. Mer än en gång går faktiskt mina tankar till Polanskis gamla mästerverk Repulsion, här är Nina osäker på vad hon egentligen upplever omkring sig. Är det verkligen inbillning, är hon utsatt för en djävulsk komplott eller håller hon helt enkelt på att bli galen…?

Portman gör ett sanslöst bra porträtt av en bräcklig kvinna som inte riktigt har koll på det som sker, och i ärlighetens namn har inte jag som åskådare det heller. Vilket antagligen är filmens styrka och Aronofskys syfte, det blir svårt att klassa in den som vare sig drama, thriller eller till och rysare. Effektfulla och rejält obehagliga trick med speglar, fönster, snabba ögonblicksklipp med detaljer man bara tycks ana förhöjer den kusliga stämningen i filmen och skapar en obehaglig atmosfär nästan hela tiden. På minuskontot möjligen att manuset spelar på rätt tacksamma strängar och knappast slår in några nya dörrar vad gäller personligheternas djup eller sätt att vara.

Black Swan är tät, mörk, mystisk och synerligen obehaglig,samtidigt som det är ett engagerande drama som visar upp en stackars dansare som måste tackla de krav som ställs på henne. Aronofsky är närgången mot Portmans figur och leder in oss som tittare i en lurig labyrint av ljus och mörker. Portman som Oscarsvinnare här är inte alls konstigt, snarare troligt. Ovisst, spännande och aningens tragiskt är vad det är. Med en lysande final.