The Town That Dreaded Sundown (2014)

Staden_posterMer meta än såhär blir det knappast.
Och det på självaste Halloweendan också! Great!

Vi får alltså en sorts ”sequel/reboot” till den gamla B-rullen från 1976. Inte en ren nyinspelning som man skulle kunna tro. Det handlar återigen om de verkliga Texarkana Moonlight Murders 1946. Här utgår man från de otrevliga morden, och att det kom en FILM på 70-talet! En film som nu vevas på stadens drive-in-bio för att ”hedra” händelsen. Mycket märkligt. Och mycket underhållande grepp på hela historien måste jag säga. Dagens regissör Alfonso Gomez-Rejon nöjer sig inte bara med det utan klipper friskt in både dokumentärbilder från mordfallet och bilder från förra filmen i handlingen. Funkar fint också!

Jamie (Addison Timlin) är filmens protagonist vilket runt allt kretsar. I början smyger hon och möjlige pojkvännen iväg från filmvisningen på drive-in-bion. Big mistake. Snart upprepar sig den horribla historien på ortens ”lovers lane” och hela staden går bananas. Igen. Jamie överlever men kan inte släppa det som hänt. Inte minst vaknar hennes nyfikenhet (naturligtvis) till liv och hon bestämmer sig för att undersöka mer om både morden på 40-talet och turerna kring den första filmens tillkomst. Under tiden fortsätter dagens designated slasher i karaktäristisk huva att slå till med jämna mellanrum.

the-town-that-dreaded-sundown-2014-2

här vankas andra bullar

Överraskande bra drag i den här rullen ändå. Inte alls lika pajjig som man skulle kunna tro. Kan det vara sättet manuset hanterar storyn? Det är både en regelrätt slasher och ett stycke deckarhistoria. Givetvis hör det till genrens natur att huvudpersoner och annat löst folk är ute och PROMENERAR i kvällsmörkret trots att en maskerad galning härjar i bygden. Sånt får man ju leva med…och görs det tillräckligt effektivt får man väl ge fan i att klaga.

Timlin agerar bra som Jamie, påminner ibland om favvosen Zooey Deschanel. Extra plus också till rullen för att den slänger in lite gamla rävar som Gary Cole, Veronica Cartwright, Ed Lauter och Anthony Anderson (som får vara lite seriös för en gångs skull). Det kanske bästa är att vi får en dåre i huva som inte lägger fingrarna i kors och drar ut på mordscenerna. Han slår till snabbt, brutalt och effektivt. Inget jamsande här inte. Givetvis snor också rullen friskt från andra klassiska  filmer i både scener och upplägg….men återigen: görs det snyggt och effektivt (och man är på rätt humör) sväljs det lika smutt som en smakrik IPA-öl!

Summasumarum: udda men smart take på hela storyn, bra slasherfrekvens och på det hela taget snyggt gjord rulle (ibland filmad med ett sorts filter som gör 70-talskänslan härligt närvarande). En film som absolut bör avnjutas vid sidan av alla andra galna mördarrullar en weekend som detta.
Bra underhållning!

Sommarklubben: Rätta virket (1983)

För en rymdnörd som en annan är detta naturligtvis inget annat än ren och skär teknikporr för ögat. Den sanna, låt vara patriotiskt friserade, historien om hur det gick till när the Space Race föddes och framför allt vad som egentligen lade grunden till USA´s hela rymdprogram.

Boken som filmen bygger på är tjock som en tegelsten och givetvis blev filmen av samma omfång när alla avgörande händelser från 1947 fram till 1963 skulle avhandlas. Drygt två och en halv timmes finfin nostalgi om männen (och kvinnorna bakom dem) som tack vare våghalsighet, mod, dumdristighet och ren tur såg till att USA på allvar lade sig i kampen om rymden när Sovjet helt oväntat lade ribban med sina Sputnik-påhitt.

Naturligtvis är det en Hollywood-film med allt vad DET innebär. Trots detta tål den dock att ses som ett rejält hantverk om monumentala insatser som faktiskt genomfördes i verkliga livet under en tidsperiod när man egentligen inte visste någonting om de krafter man började utmana. Dagens regissör Philip Kaufman utgår med eget manus från Tom Wolfe´s roman (denne gillade fö inte alls filmen) och ser till att göra nedslag på de mest avgörande punkterna på den trevande väg som snart skulle leda till rymden. Både spännande och dramatisk när det hettar till såklart, men också med humor och viss ironi insmuget. Återigen, låt vara att verkligheten är friserad för att passa vinnarna. Som i det här fallet var tex legendariska namn som Chuck Yeager, John Glenn, Gus Grissom, Gordon Cooper och Alan Shepard…som dessutom blev den förste amerikanen i rymden någonsin.

Ett snyggt tillverkat tidsdokument är det otvivelaktigt, och dessutom kan man njuta av finlir av flera av dagens stabila skådisveteraner som gestaltare av ovanstående hjältar..; Dennis Quaid, Fred Ward, Ed Harris, Sam Shepard, Scott Glenn, alla i sin prime då i början av 80-talet. Snabbögda hinner också se Jeff Goldblum i en av sina tidigaste roller på vita duken. Även om det var en rätt svartvit man´s world glömmer inte Kaufman helt bort de prövade fruarna bakom dessa berömda pionjärer. Inte helt rättvis speltid till de stödjande fruarna naturligtvis, men en och annan välspelad scen ( av bla Barbara Hershey, Veronica Cartwright och Pamela Reed ) som visar vad som försiggick i deras tankar under denna rådande cirkus.

Rätta Virket är kanonlysande nattamat för en rymdnörd. En visuell, färgglad och mustigt dramatisk avhandling av det saligt berömda Mercury-projektet i början av 60-talet. Kanske inte så mycket för oss i gamla Svedala att gapa över, men alla rymdfartsfrälsta torde ändå veta ungefär vad jag dillar om här. Pionjäranda i den mörka sommarnatten!