Recension: Mud (2012)

Mud_posterJaha, mer eller mindre snubblade över den här rullen såhär i årets elfte timme.
Har ju haft den liggandes i att-se-högen ganska länge dock.
Nu liksom trillade den fram bara sådär av en slump när jag egentligen letade efter en annan rulle.

Jösses, ok…snabbt in med den i spelaren!
Det rätta moodet infann sig snabbt, tack för det.
Träskmarkerna i Arkansas. De unga grabbarna Ellis (Tye Sheridan) och Neckbone (Jacob Lofland), ett par sådana där grabbar från den mindre bemedlade tillvaron, på gränsen till white trash-tillvaron. På en ö har de hittat en båt uppe i ett träd, den perfekta kojan? Problemet är bara att fyndet bebos av en främling, en kuf som kallar sig Mud och befinner sig på ön av en orsak.

Snabbt dras the grabbs in i Mud´s märkliga värld, och hans fängslande berättelser får dem snabbt att vilja hjälpa den tvålfagre främlingen. Mud är förstås Matthew McConaughey i egen hög person…och om honom känns det ju som det skrivits spaltmeter det sista året. Med rätta, bör tilläggas. Här är insatsen lika glimrande som vi nu vant oss vid när det gäller Matt Mc. Han har en märklig scenisk närvaro som gör att du som åskådare liksom sugs in i hans agerande, både vad gäller gester, rösten och dialekten. Tja, allt.

Mud väntar på en kvinna. Hans livs kärlek? Hon sitter dock i visst trångmål och situationen känns låst. Kanske Ellis och Neckbone kan fungera som mellanhänder? Till lite allt möjligt?
Samtidigt blir det här också en historia om känslor, familjeliv och hopplöshet. Ellis föräldrar håller på att skilja sig, Neckbone bor med sin farbror (Michael Shannon) och en tvär granne (Sam Shepard) vet man inte riktigt vart man har.
Det är också hemligheter som dras upp till ytan, och dagens regissör Jeff Nichols (Take Shelter) bjuder på en märklig men synnerligen engagerande resa.

Matt har nåt att berätta

Jag får också vibbar av en sorts äventyrsskröna a la Tom Sawyer eller Huckleberry Finn. En modern take? Blandat med vemod och vardagsdrama. Rollistan är dessutom packad med duktiga skådisar, förutom de ovanstående hittas också Sarah Paulson och Ray McKinnon som Ellis hårt prövade föräldrar och Reese Witherspoon som kvinnan i Mud´s blickfång.

Mud är ett mycket bra drama. En film som känns långt efter att den är slut. Vemodig, lite filosofisk och även brutal på sina ställen. En av de bättre filmerna jag skådat under året. Topplistan nästa?

Cold in July (2014)

Topp! Här bjuds man på allas vår Dexter, Michael C. Hall, i porrmusche-light, kortärmad skjorta och begynnande hockeyfrilla. Året är 1989 i Texas och allt ser precis ut som det gjorde typ…eh..1989. Kan det bli bättre?!

Ja det kan det, då räven och nedslimmade Sam Shepard dyker upp i filmen. För att inte tala om när självaste Don Johnson kliver in i rullen utrustad med det mustiga namnet Jim Bob. JIM BOB!!

Hall är maken och pappan som bara ville skydda sitt 80-talshem mot en nattlig påhälsning av inkräktare i filmens början. Snabbt och föga välkommet drar istället en spiral av helt oväntade och mindre lustiga turer igång, inget är plötsligt som det verkar och de tre männen får med ens oroande (?) mycket med varandra att göra.
Filmen går blixtsnabbt från yxigt drama till en sorts noir med mörka toner och olycksbådande stämning. Storyn kommer smygande från en roman och i händerna på regissören Jim Mickle (Stake Land) blir det helt enkelt en asbra film. Jag menar det verkligen. Murriga miljöer, tidsenligt soundtrack, fåordiga snubbar och gubbar som låter ögonen tala istället för orden.
Detta är Texas-style när det känns som mest mörkast och gritty.

Största plusset är att det hela tiden känns som att filmen suger in dig i den där olycksbådande stämningen. Och ibland till och med helt oväntat avlossar en sorts comic relief i väl valda lägen. Troligen dock inte för att få oss som tittar att börja gapskratta…utan mer kanske för att…ja inte vet jag…andas lite en stund?
Nedtonat men effektfullt agerande av alla inblandade. Hatten av för det!

Blogg-Fiffi förutspår att Cold in July kommer att vara med på mångas årslistor när 2014 ska summeras. Jag kan bara hålla med och är du inte helt apatisk, allergisk eller har dyngaversion inför dystergöks-thrillers med vassa vändningar kommer du att göra detsamma.
Som sagt, en asbra film! Årets Prisoners?

Sommarklubben: Rätta virket (1983)

För en rymdnörd som en annan är detta naturligtvis inget annat än ren och skär teknikporr för ögat. Den sanna, låt vara patriotiskt friserade, historien om hur det gick till när the Space Race föddes och framför allt vad som egentligen lade grunden till USA´s hela rymdprogram.

Boken som filmen bygger på är tjock som en tegelsten och givetvis blev filmen av samma omfång när alla avgörande händelser från 1947 fram till 1963 skulle avhandlas. Drygt två och en halv timmes finfin nostalgi om männen (och kvinnorna bakom dem) som tack vare våghalsighet, mod, dumdristighet och ren tur såg till att USA på allvar lade sig i kampen om rymden när Sovjet helt oväntat lade ribban med sina Sputnik-påhitt.

Naturligtvis är det en Hollywood-film med allt vad DET innebär. Trots detta tål den dock att ses som ett rejält hantverk om monumentala insatser som faktiskt genomfördes i verkliga livet under en tidsperiod när man egentligen inte visste någonting om de krafter man började utmana. Dagens regissör Philip Kaufman utgår med eget manus från Tom Wolfe´s roman (denne gillade fö inte alls filmen) och ser till att göra nedslag på de mest avgörande punkterna på den trevande väg som snart skulle leda till rymden. Både spännande och dramatisk när det hettar till såklart, men också med humor och viss ironi insmuget. Återigen, låt vara att verkligheten är friserad för att passa vinnarna. Som i det här fallet var tex legendariska namn som Chuck Yeager, John Glenn, Gus Grissom, Gordon Cooper och Alan Shepard…som dessutom blev den förste amerikanen i rymden någonsin.

Ett snyggt tillverkat tidsdokument är det otvivelaktigt, och dessutom kan man njuta av finlir av flera av dagens stabila skådisveteraner som gestaltare av ovanstående hjältar..; Dennis Quaid, Fred Ward, Ed Harris, Sam Shepard, Scott Glenn, alla i sin prime då i början av 80-talet. Snabbögda hinner också se Jeff Goldblum i en av sina tidigaste roller på vita duken. Även om det var en rätt svartvit man´s world glömmer inte Kaufman helt bort de prövade fruarna bakom dessa berömda pionjärer. Inte helt rättvis speltid till de stödjande fruarna naturligtvis, men en och annan välspelad scen ( av bla Barbara Hershey, Veronica Cartwright och Pamela Reed ) som visar vad som försiggick i deras tankar under denna rådande cirkus.

Rätta Virket är kanonlysande nattamat för en rymdnörd. En visuell, färgglad och mustigt dramatisk avhandling av det saligt berömda Mercury-projektet i början av 60-talet. Kanske inte så mycket för oss i gamla Svedala att gapa över, men alla rymdfartsfrälsta torde ändå veta ungefär vad jag dillar om här. Pionjäranda i den mörka sommarnatten!

Fair Game (2010)

Ytterligare en i raden av politiska thrillers/dramer som Drömfabriken spottar ur sig då och då. Fast så värst mycket thriller är det väl i sanning inte här, mer renodlat drama.

Vad som bjuds är den högst verkliga historien om hur det gick till när den kvinnliga CIA-agenten Valerie Plame fick sin identitet uthängd i media som hämnd från Bush-administrationen efter att Plame´s make, ex-ambassadören Joe Wilson skrivit en kritisk debattartikel 2003 om att USA startade kriget mot Irak på lösa grunder och med förfalskade bevis om massförstörelsevapen, en jakt han själv varit inblandad i med noll resultat. Händelsen vållade en mindre skandal i maktens korridorer, kostade ett antal i hemlighet avlönade CIA-människor livet och höll på att sänka makarna Wilsons äktenskap.

Dagens regissör Doug Liman (The Bourne Identity) baserar filmen på dokumentärt material i  bokform, och frågan är hur man gör ett till största delen dialogdrivet manus tillräckligt intressant för att hålla i knappt två timmar? Det går väl sådär kan jag tycka. Liman varvar bilder från kontor och  mötesrum med miljöer från krigets Bagdad och makarna Wilsons hem, sköter fotot själv och låter historien rulla på i sedvanligt mönster vad gäller filmer av den här sorten, men så värst spännande blir det just aldrig.

Naomi Watts är skrämmande lik original-Valerie och har inga problem med vare sig dialogen eller den nödvändiga utstrålning som krävs. Sean Penn är alltid Sean Penn och kan spela trovärdigt om han så skulle ha båda händerna bakbundna. Problemet är nog mer att filmen aldrig blir speciellt intressant, vilket får skyllas på manuset. Lite motsägelsefullt kan tyckas eftersom det är betydligt mer spännande att gå in på nätet och läsa de olika turerna runt hela historien och hur det egentligen slutade. Borde det då inte vara lättare att ta till sig denna komprimerade version…?

Fair Game är dock ett tryggt hantverk. Skådisar som gör vad som krävs av dem och ett manus som ändå ska ha credit för att det inte väjer vad gäller att hänga ut riktiga namn och händelser. Som nutidshistoria intressant, som filmupplevelse dock lite intetsägande och föga upphetsande. Fast en film som har den goda smaken att slänga in gamle ikonen Sam Shepard i en pyttebiroll kan inte vara helt usel..