Etikettarkiv: Matthew McConaughey

Maj 17 2019

Serenity (2019)

Senast jag såg Matthew McConagHEEJ i sommarkläder ombord på en båt var i den rätt underhållande (ändå) Fool´s Gold från 2008. Ett hejsanhoppsan-äventyr utan så allvarlig ambition. I dagens alster möter vi upp den gode Matt igen i samma miljö. Men ack så dyster han verkar här. På obestämbar karibisk ö (?) bedriver han chartertrafik med sin båt som hyrs ut till hugade djuphavsfiskar-turister. Men varför bär Baker (som han heter här) på så mycket mörker och sorg? Svaret kommer strax när gamla flamman Anne Hathaway dyker upp på ön med ett erbjudande han borde ha tackat nej till. Har det något att göra med hennes nuvarande svinige man (Jason Clarke)?

Börjar bra detta. Som det anstår en gammal hederlig noir-rulle. Bra vibbar. Som sen byts ut till ett enda stort ”meeeehh” från yours truly. En vändning i storyn som känns så galet over the top att det skär sig ordentligt. Dagens regiman, Steven Knight (Locke), har även plitat manus, och det är ingen överdrift att säga att han måste ha drabbats av nån sorts hybris. Typ ”nu jävlar ska de få se!” Matt Mc och Anne H gör vad de kan med det här knasknäppa manuset och Clarke är härlig svinpäls. Miljöerna är snygga, vattnet blått och produktionen överlag proffsigt gjord. Vad hjälper dock det när filmen typ ramlar överbord efter drygt halva speltiden.
Inte rackigt, men inte bra. Kom igen Matty! Onwards and upwards!

Aug 18 2017

The Dark Tower (2017)

Stephen Kings magnum opus på åtta böcker nedkokad till film på 95 minuter.

Omöjligheten säger sig ju självt. Kanske, förmodligen, gör sig denna mastodontiska berättelse bättre som tex tv-serie. Där svängar kan tas ut och farten anpassas till händelser och utveckling. Anyhow, icke desto mindre har vi nu här en dansk regissör, Nicolaj Arcel (A royal affair) som liksom gett sig fan på att han ska servera oss det mummaste (?) ur den väldiga storyn. Kanske för att han gillar mysterier och action, kanske för att han enligt egen utsago är stort fan av just Kingen och dennes verk.

Behöver man ha läst böckerna för att fatta?
Jag svarar Nej på det. Jag har icke läst en enda rad om The Gunslingers öden och äventyr…men behövde bara ett antal minuter för att komma in i storyn. Alltså, den story som nu filmen får representera. För visst är det så…att om jag gick in med ett antal frågor i skallen…så hade jag mer av den varan när jag kom ut från biosalongen! Här vill man absolut veta mer! Backstorys, sidestorys, backgrunder på huvudkaraktärerna osv. Men återigen, med detta sagt, detta är ingen svår rulle att ta till sig och det går att hitta nöjen här trots att man alltså icke har superkoll på förutsättningarna.

Unge Jake (Tom Taylor) i New York lider av mardrömmar om en otäck snubbe i svart, och om en sorts revolverman som ständigt tycks jaga denne svartklädde man. Och båda figurerna verkar leva i en sorts fantasyvärld. Självklart finns de ”på riktigt” och snart har en portal till den andra världen, ”Mellan-Världen”, öppnat sig.  Jake dyker in på besök och blir strax kompis med The Gunslinger (Idris Elba) en stentuff men plågad figur som uppenbarligen har som livsuppgift att försöka skydda det torn (hej LOTR!) som står i denna fantasivärld och skyddar universum och allt beyond! Detta torn skyddas bäst genom att göra processen kort med The Man in Black (Matthew McConaghey) som uppenbarligen har som största nöje att försöka förstöra tornet och trycka in Mörkret i varenda vrå som finns. Busenkel ramstory egentligen. Det goda mot det onda. Ljuset mot mörker. Kanske är det just det som Arcel och hans manusnissar tagit fasta på här. Hela rullen andas verkligen ett sorts intro till karaktärerna och den märkliga värld som Jake plötsligt får ta del av.

plågad hårding med nyfunnen kompis

En brokig mix av action, drama, fantasy och lite hederliga westernvibbar! Filmens plotline knixar inte till det för sig och det känns lätt att ta in det som sker framför ögonen. Istället är det alla hints om bakgrunder och orsaker till sakernas tillstånd, det outtalade, som lockar ännu mer. Kan vi hoppas på just en serie som kanske kan få bli en prequel till det som sker här…?

Unge Taylor gör det bra som Jake, Idris Elba ser plågad och stentuff ut på samma gång. Bäst är ändå Matthew McHej som badasset i svart, Walter! Hur skönt vidrig och sadistiskt är han inte!! Mycket kul att se! Om filmen inte hade försetts med 11-årsgräns hade den gode Walter verkligen fått chansen att på riktigt visa upp sina färdigheter på ett betydligt brutalare visuellt sätt. Nu får vi mer ana hans gränslösa hänsynslöshet. Men, det funkat det också. Överlag en snygg rulle som har koll på sina actiondetaljer och effekter. Mellan-Världen bjuder på märkliga överraskningar som gör att man absolut vill veta mer om det här stället. Bästa sättet vore naturligtvis att dyka ned i Kingens romansvit. Kommer jag göra det? Sannolikt inte. Känns som att det tar för lång tid. Jag hoppas på serieversion istället.

Trots sin komplexa bakgrund en ”lätt” film att ta till sig, och här hittas nöje även om du inte är bevandrad i böckerna. Var dock beredd på att fler frågor hopar sig i skallen efter mötet med The Gunslinger! Och en naturlig känsla som följer är då förstås att dagens rulle känns lite för kort för att jag ska vara mätt på upplevelsen.

 

I SoF-poddens #102 snackar vi mer om dagens rulle. Klart är att både jag och Fiffi behöver mer från denna märkliga värld! Lyssna gärna här!

Dec 30 2014

Recension: Mud (2012)

Mud_posterJaha, mer eller mindre snubblade över den här rullen såhär i årets elfte timme.
Har ju haft den liggandes i att-se-högen ganska länge dock.
Nu liksom trillade den fram bara sådär av en slump när jag egentligen letade efter en annan rulle.

Jösses, ok…snabbt in med den i spelaren!
Det rätta moodet infann sig snabbt, tack för det.
Träskmarkerna i Arkansas. De unga grabbarna Ellis (Tye Sheridan) och Neckbone (Jacob Lofland), ett par sådana där grabbar från den mindre bemedlade tillvaron, på gränsen till white trash-tillvaron. På en ö har de hittat en båt uppe i ett träd, den perfekta kojan? Problemet är bara att fyndet bebos av en främling, en kuf som kallar sig Mud och befinner sig på ön av en orsak.

Snabbt dras the grabbs in i Mud´s märkliga värld, och hans fängslande berättelser får dem snabbt att vilja hjälpa den tvålfagre främlingen. Mud är förstås Matthew McConaughey i egen hög person…och om honom känns det ju som det skrivits spaltmeter det sista året. Med rätta, bör tilläggas. Här är insatsen lika glimrande som vi nu vant oss vid när det gäller Matt Mc. Han har en märklig scenisk närvaro som gör att du som åskådare liksom sugs in i hans agerande, både vad gäller gester, rösten och dialekten. Tja, allt.

Mud väntar på en kvinna. Hans livs kärlek? Hon sitter dock i visst trångmål och situationen känns låst. Kanske Ellis och Neckbone kan fungera som mellanhänder? Till lite allt möjligt?
Samtidigt blir det här också en historia om känslor, familjeliv och hopplöshet. Ellis föräldrar håller på att skilja sig, Neckbone bor med sin farbror (Michael Shannon) och en tvär granne (Sam Shepard) vet man inte riktigt vart man har.
Det är också hemligheter som dras upp till ytan, och dagens regissör Jeff Nichols (Take Shelter) bjuder på en märklig men synnerligen engagerande resa.

Matt har nåt att berätta

Jag får också vibbar av en sorts äventyrsskröna a la Tom Sawyer eller Huckleberry Finn. En modern take? Blandat med vemod och vardagsdrama. Rollistan är dessutom packad med duktiga skådisar, förutom de ovanstående hittas också Sarah Paulson och Ray McKinnon som Ellis hårt prövade föräldrar och Reese Witherspoon som kvinnan i Mud´s blickfång.

Mud är ett mycket bra drama. En film som känns långt efter att den är slut. Vemodig, lite filosofisk och även brutal på sina ställen. En av de bättre filmerna jag skådat under året. Topplistan nästa?

Nov 13 2014

Interstellar (2014)

Interstellar_posterÅrets mest hypade rulle?
Som ger årets i särklass mest överväldigande upplevelse?

Ja, banne mig, jag kapitulerar villkorslöst. Jag tar känslorna som dagens film ger mig och omhuldar dem, låter de fara runt i kroppen som en fjäder utan begränsning, tänker på de sekvenser som etsat sig fast i minnesbanken…och konstaterar att…hur i h-e ska något kunnat matcha det här på känsloskalan under 2014?!?

Christopher Nolan är kungen i Hollywood. Så är känslan. Så till den grad att han knallar in med ett manus, hopskruvat med brorsan Jonathan, och ber om 165 miljoner dollars för att visualisera sina tankar om människan och den enorma rymden. Och Hollywood säger bara typ; ”sure, vilka skådisar vill du ha..?”

Ahhh, det är härligt hur sådana här filmer faktiskt får chansen att liksom bara ”drabba en” som filmtittare och upplevelseknarkare. Nolan verkar dessutom vara en lirare som har full koll på hur att balansera med känslor, teknik, action och filosofi. Det sistnämna är bland det TYNGSTA ämnet i dagens äventyr, och är man inte beredd att som tittare följa med på bröderna Nolans GALNA färd i teorierna om kvantfysikens mycket märkliga och rent oförståliga lagar…ja då får man möjligen lite problem här. Grejen är att våga utsätta sig för upplevelsen, trots att man inte kommer att ha koll på rätt många grejer. Eller kanske inte ens förstå vad det är man ser. Åh vad jag älskar sådana filmer!

Det finns en mikrostund mot slutet i filmen då Nolan håller på att tappa mig en aning, då jag ändå är beredd att ta ett steg tillbaka och ropa ”Nä, stopp nu! Nu blev det lite för mycket!”…MEN som genom ett trollslag lyckas manuset slingra sig ur den fallgropen och förvandlas istället till ett sorts märkligt…vackert (?) sagoslut.

Vad handlar filmen egentligen om? Min känsla är att det rör sig om HOPP, TRO och KÄRLEKENS mätbara (för att sno ett ord som används i filmen) krafter. Grundstenarna i Nolans berättelse? Som tar våra huvudpersoner på resor både fysiskt och själsmässigt? Liksom i förra årets Gravity är det den lilla människan i den ENORMA världsrymden (dagens rulle tar dock steget liite längre ut!!). Litenheten i oss alla och ändå den storslagna kraft i den mänskliga naturen som tar släktet (förhoppningsvis) en bra bit in i den okända framtiden.

Det börjar annars nästan…stillsamt.
Den framtida jorden håller på att dö. Farmer-Joe–Matthew McConaughey är Cooper, gammalt pilotess, numera änkling med dotter och son, som tvingats bli majsbonde då världen behöver mat istället för tekniska äventyr. Cooper håller på att resignera, upptäckarglädjen verkar leva vidare i hans dotter Murphy. Men tvivla icke då Michael Caine (ständigt denne Caine!) har en plan för människan. En plan som kräver att Cooper lämnar barn och hem och jorden för att frivilligt bege sig in i ett maskhål ute världsrymden. Människans framtid står att hitta i ett annat universum! Och då menar jag ICKE scientologernas!

Det finns två oerhört snygga sidor av den här rullen. En på jorden där det mesta ser ut som i dagens värld, med en liten återhållsam föraning om en deprimerande framtid, små detaljer som Nolan verkligen går in för. Och så den där regissören VRÄKER på med allt han kan komma på i ursnygga bilder (Hoyte Van Hoytema!!), visuella kompositioner, MAGNIFIK musik av räven Hans Zimmer, nästan olidlig sekundspänning i vissa sekvenser och ett sätt att berätta framtiden så att tankarna (avsiktligt?) rullar iväg mot Kubrick´s 2001. Och fan vet om inte den här rullen en dag kommer att nämnas FÖRE den gamla klassikern!

”jag vet!!! jag fattar heller inte hur manuset hänger ihop!!”

Det är inte ofta jag knockas av filmer sådär fullständigt. Detta är ett sådant ögonblick. I bilen hem från biografen satt jag och brorsan och försökte recapa upplägget…ni vet…”hur kunde han göra så..om han gjorde si? Och hade det DÄR inte hänt..hade det DÄR istället hänt då!!?” Sånt man kan bli GALEN på att fundera över. Ibland är det bäst att bara släppa sargen och följa med flowet! Som här.

Matt Mc gör ingen besviken med den här rollen heller! Han dominerar, och känns nu mer än någonsin som the go-to-guy i dramafacket. Vilka vinklingar berättelsen än tar. Anne Hathaway gör honom sällskap på resan och funkar kanoners. Liksom Jessica Chastain som får spela Coopers dotter i vuxen version. Jag håller också HELT med Henke som menar att de två skådisarna lätt hade kunnat byta roller med varandra utan att filmen skulle ha blivit ett uns sämre.

Det bjuds också på ett par ENORMA tankesvindlande ögonblick sett ur relativitetsteorins vinkel. Överlag stöts och blöts det här med TIDEN hela vägen in till finalen. Hårresande t.ex. när McConaughey och Hathaway gör en liten utflykt ned till en planet, återkommer till ”moderskeppet” ett par timmar senare och vips har 23 år förflutit för snubben som fanns kvar och höll ställningarna! Hu!

Jag fattar inte hälften av relativitetsteorins detaljer eller kvantfysikens lagar. Men det är skit samma här, filmen är en magnifik upplevelse, sitter kvar i kroppen och hjärnan flera timmar efter sluttexterna rullat förbi. Jag vill omedelbart se filmen igen och svepas med i de galna och fascinerande tankevurpor som Christopher Nolan hamrar in i oss. Jag vill återigen se de apsnygga sekvenserna från ett universum så enormt att det snurrar till i skallen om man börjar tänka på det. Seriös sci-fi är top notch och jag är en sucker för det. Lyckas man dessutom smyga in känslor i storyn…ja då MÅSTE det ju som ni fattar bli halleluja här.

Och bakom allt mäktigt, allt visuellt förtrollande, alla tankeloopar, alla hysteriskt snyggt korsklippta parallellsekvenser mellan jorden och rymden..handlar det kanske om en fars kärlek till sin dotter. Och ett löfte.

Och en dikt.

Maj 13 2014

TV-Landet: True Detective (2014)

Dags för lite NYA GREPP på filmbloggen.
Här kommer en ny sektion som fokar på…TV-SERIER! Tjohoo!

Är serier på dumburken ”The New Black?”
Kan så vara. Har det någonsin flödat så mycket serier genom kanalerna? Har vi HBO att tacka för utvecklingen? Netflix? Boxar och streamade serier ersätter de vanliga tv-tablåerna?
Troligt, och inte mig emot.

Flmr tutar igång i stor stil och nedan följer tankarna efter att ha skådat en av de tyngsta serierna around just nu. Detta omtalade och hajpade snutdrama från den kväljande varma och obehagliga södern i USA. 8 avsnitt, och sedan upplösningen. Kan det vara nåt?
Vi tar reda på det!

Först en generell genomgång och lite funderingar om serien, SEN blir det GROV spoliervarning då jag tänker gå in på vissa saker i detalj och fundera utifrån detta. Du som alltså INTE sett serien ännu, eller sett den färdigt, bör inte läsa vidare när den stora varningen kommer längre ned! Men fram till dess hänger du väl med?!

*******

Jaha ja.
På ytan en av alla dessa snutserier om ett mord som ska lösas. 1995 hittas en ung kvinna mitt ute i ingenstans på en åker i den amerikanska södern. Till synes ritualmördad och lämnad i en obehaglig pose. Det faller på rutinerade snuten Marty Hart (Woody Harrelson) att ta sig an fallet. Som sidekick får han nykomlingen och inåtvände Rust Cohle (Matthew McConaughey), som hellre förlorar sig i anteckningar och märkliga livsfilosoferingar än kör den traditionella snutstilen. Marty är mer pang på. Vaga spår och nästan inga ingångar till fallets lösning.

Samtidigt som denna mystiska mordutredning försöker famla sig fram kastas vi då och då framåt i tiden och möter Cohle och Hart anno 2012 där de tycks sitta, var för sig, i något sorts förhör om svunna tider. Genom tillbakablickar berättas sakta den obehagliga historien, där vi kan konstatera att Marty och Rust inte har mycket gemensamt, att Marty har fru och barn men inte verkar speciellt lyckligare för det, att Rust lider av ett enormt mörker inom sig och verkar bära på oerhört tunga stenar. De båda männens sätt att vara kommer mer än en gång att ställa till det för dem i det gemensamma jobbet i att hitta en mördare vars budskap man heller inte riktigt blir klok på.

Det finns en enorm tyngd över den här serien. Dels att två så pass stora stjärnor plöjer ned så pass mycket tid i huvudrollerna, men dels också att manusförfattaren och upphovsmannen Nic Pizzolatto serverar en story som skalar av så mycket mer än vad som först syns. Mina tankar går omedelbart till Twin Peaks i sin prime, Chiefs (kommer ni ihåg den!?)…eller varför inte Lost när det var som bäst och mest gåtfullt. Som tittare ser du här också vad som  utspelas…men vad betyder det? Vad ligger under och klämmer? Skaver?
Två andra genidrag är i mina ögon att köra med samma regissör, Cary Fukunaga, i alla avsnitten. Stilen blir densamma genom hela serien och känns sammanhållen. Och så det smarta i att hålla sig till ”bara” 8 avsnitt. Vilket i sin tur gör att det känns som en lång långfilm, jag hinner komma ned så pass djupt i mitt engagemang för karaktärerna, men det blir aldrig utdraget eller och konstgjort….eller tomgång.

Stänker Woody och Matt Mc lite extra glans över tillställningen? Visst är det så! Mycket av skriverierna har den här våren handlat om Matt´s förmåga till karaktärsspel, hans hängivna all-in-style för sina roller…vilket ju tex Dallas Buyers Club inte minst bevisade. Frågan är om han inte är bättre här dock!? Rösten! Den raspiga och olycksbådande! Ingen kan som McConaughey sitta rökandes framför en kamera och leverera olycksbådande livsfilosoferingar med sådan lågmäld tyngd och pondus! Som att man som tittare håller andan och väntar på vad tjommen ska säga härnäst. MEN, glöm inte heller Woody. Kanske han kommer bort lite här i boosten runt Matt? Harrelson gör en makalöst bra tolkning av en till synes slabbigt klyschig snut från sydstaterna som har mer eller mindre beklagansvärda egenheter för sig. Eller syn på vardagen. Begåvade Michelle Monaghan har fått jobbet att vara Hart´s hårt prövade fru i åtta avsnitt. Inte ett lätt jobb.

Till seriens stora förtjänster hör att man verkligen satsat på detaljerna. På det visuella i geografin (fotot är makalöst bra!), MUSIKEN, på sättet Marty och Rust åldras genom åren. Hur smart man framställer deras olika personer rent bildmässigt. Det känns verkligen som att man är med de två huvudkaraktärerna genom hela serien. Att man tar dem till sig, vill hänga med dem, försöka förstå Rusty´s mörker, skrika till Marty att han får skärpa till sig när han sätter sig i problem titt som tätt. Just kemin mellan Woody och Matt Mc är MYCKET BRA. Sömlös, i symbios med varandra. Stora och starka ord, javisst. Är de värda alla superlativer? Utan tvekan. Att de båda dessutom kommer från södern i verkliga livet, hjälpte säkert till i tolkningen av de här två poliserna.

Så, vad är det hela då? Ett drama, en thriller? Ockulta obehagligheter? Kanske är det allt.
Mest ändå ett drama som likt en lök innehåller flera lager att skala bort. Det finns ett mordfall, spår som kommer att leda de beprövade poliserna i olika riktningar. Fallet kommer att påverka dem på sätt de kanske inte hade räknat med…och det kommer att få konsekvenser för deras framtida vänskap. Något som manusmannen Pizzolatto VERKLIGEN lyckas få fram i sina hopp fram och tillbaka i tiden.

Verkar det flummigt? Konstigt? Bara en i raden av alla tv-serier som vill sticka ut så mycket som möjligt? Jag  säger NEJ på det. Om du som tittar tillåter dig att följa med in i den här gruvliga storyn, bjuds du på personporträtt som just nu går utanpå det mesta som bjuds i serieväg. True Detective är superduperhajpat…men av en anledning. Det finns belägg för de stora orden…och vartefter belönas man också som tålmodig tittare med förklaringen till den kanske märkliga titeln.
En av tv-världens STORA höjdare just nu!
Rekommenderas varmt.

Tv-Betyget:

 

 

 

 

GALET GROVA SPOILERS NEDAN!!! LÄS INTE VIDARE HÄR OM DU INTE SETT ALLA AVSNITTEN!

****************************************************************************************
****************************************************************************************
****************************************************************************************
****************************************************************************************
****************************************************************************************
****************************************************************************************
****************************************************************************************
****************************************************************************************
****************************************************************************************

KOM IHÅG ATT DU ÄR VARNAD….

 

 

 

 

…så….

 

 

 

 

 

….hur ska man tolka det man sett??
The Yellow King. Carcosa. I det som man trodde skulle bli en storstilat sanslös obehaglig upplösning…dolde sig istället….självinsikt!?
Att Rust ÄNTLIGEN facade sina inre demoner? Att han vågade släppa ut sin sorg och saknad och frustration över minnena av sitt barn? Att han kunde ge Marty sin sorg, och att  denne i sin tur kunde ta emot den på det bästa av sätt en riktig buddy ska kunna göra?

Jag har sett finalen två gånger nu och slås av hur smart Nic Pizzolatto egentligen bara använt ramstoryn, mördarjakten, som en detalj för att beskriva de två männens utveckling. Hur de förvandlats i slutänden till de två gubbar som de kanske längtat efter att vara hela tiden. Notera hur Marty bryter ihop i sjuksängen på slutet. Släpper allt för honom också? Har han äntligen fått en inre frid? Rustys breakdown i finalscenen är lite filmmagi av bästa märke. Lägg märke den svarta natthimlen med stjärnorna ovan dem som får mycket plats i bilden. Ger ett skimmer till det Rusty berättar. Symboliken känns härlig.

När man som tittare också kommer ned på samma nivå som Pizzolatto´s manus fattar man grejen. Att ondskan i världen finns överallt hela tiden, att man aldrig kan rensa ur den helt…men att man man alltid kan bli en bättre människa om man vågar fronta sina svagheter, demoner och dela med sig av sin oro.
Eller?
Vad är det Rusty ser i slutet hos dåren Errol? Inbillar han sig? Visar sig det faktiska mörkret för honom eftersom han är så ”mottaglig”? Är det det samlade mörkret av alltings fasa? Bär vi alla på mörker och viss ondska, men många av oss kontrollerar det…? (”take off your mask..!”)

Sista avsnittet blir mer som en transportsträcka fram till de sista minuterna..eller uppgörelsen i de konstiga tunnlarna. Just där och då, när både Mary och Rust smyger sig fram, är svettigt värre! Vad väntar jag mig ska hoppa fram!? En Hannibal i mask!? En besatt Regan i bästa Exorciststil? Man vet ju liksom inte vad som döljer sig. Spåren och signalerna fram till hit skvallrar ju helt klart om att en monstruös mördarsekt i allians med djävulen väntar med full arsenal bakom nästa otäcka hörn.
Eller nåt liknande. Och kanske gör de det någon annanstans? Att läskige Errol bara var toppen av ett isberg. Finns hemskheterna djupt begravda i det murriga södern…och att kanske kommande säsong ska nysta vidare…?

Nu när det gått ett tag sedan finalen inser jag det genialiska i serien. Att vi som tittare (du också?) i vår iver över att inte missa en sekund i jakten på denna/dessa mördare…kanske missade helt eller delvis att det egentligen handlar om Marty Harts och Rust Cohles egen väg till insikt, förlåtelse och förmåga att hitta meningen med sina liv.
Och att Rust aldrig slutade vara en person, en polis, som drevs att ett sorts patos. Även när han stängdes av, slutade som snut, eller flackade runt alla de där åren.
En True Detective.

Håller du med?
Emot?
Kommentera gärna denna monstertext och vilda funderingar, vill du inte avslöja något för dem som ev. inte sett slutet kan du skicka funderingarna via mailen såklart!

Mar 13 2014

Dallas Buyers Club (2013)

Det känns mer och mer som 2013 var ett rätt bra filmår i Hollywood. Flera filmer av varierande slag som alla gjorde intryck på ett eller annat sätt.

Matthew McConaughey kommer förmodligen garanterat att tycka om 2013 när han ser tillbaka på sin karriär. Från barbröstad hunk till någon att verkligen räkna med i rollistan. Inte många som klarar det steget. Och det känns som det bara liksom hänt sådär. Utan förvarning. Nog för att jag alltid gillat den till synes glade gamängen i all sin ytlighet. Men plötsligt bevisar han också att han kan bära en hel film på egen hand, att han klarar av att gå från solstänkta romcom-bagateller till tunga indieproduktioner. Vad väntar härnäst?

Till skillnad mot 12 Years a Slave är dagens film en rulle som berör ORDENTLIGT, på ett eller annat sätt. Som får mig att fundera på filmen långt efter att eftertexterna rullat klart. Viktigt att poängtera också: det blir ingen snyfthistoria om gayvärlden, det är ingen sentimental berättelse om missförstådda människor i en värld som föraktar dem. Inga försök av manuset att fiska billiga poänger. Vad det känns som är istället ett drama om en mans kamp för nåt som för oss är så logiskt, naturligt och vettigt idag. Men inte i en tid när okunnighet, girighet (?) och rädsla fick bestämma spelreglerna.
Och, kanske om en snubbes egna inre resa på kuppen också.

Det är dessutom en BOATS. Igen!
Har Hollywood och dess omgivning hittat en ny vinkling att satsa helhjärtat på? Lockar plötsligt verkligheten mer än någonsin i filmfabrikens korridorer? Kanske.
Kanske man också måste akta sig för att överexponera genren för mycket.

Hur som haver, här är det den ganska otrevlige Ron Woodroof (Matt McC.) som lever sitt ohälsosamma liv med att hänga på rodeos, snorta kokain. idka vadslagning och bekymmerslös sex med villiga kvinnor till höger vänster i ett Dallas 1985. En hård livsstil helt enkelt. Som straffar sig ordentligt när han av en slump hamnar på sjukan och plötsligt diagnostiseras med HIV och en dödsdom inom 30 dagar. Helt ofattbart tycker Ron då han ju ”sannerligen inte är bög!!!”

Det har mest handlat om McConaugheys galna viktminskning i rollen som Ron, men ser man bortom det får man istället en skådis som verkligen går all in med sin talang. Det fysiska utseendet blir med ens bara en liten detalj i sammanhanget. Styrkan sitter istället i sättet McConaughey gestaltar den olycksalige Ron. En FENOMENALT bra insats! Jared Leto dyker upp som transsexuella Rayon och matchar McConaughey alldeles UTMÄRKT. Båda utmanar sig själva med rollerna. Inget snack om saken. Letos första filmroll på fem år, och han sätter den klockrent. Både fysiskt och mentalt. Jag känner med dem, för dem. Belöningen i form av gyllene oscarsgubbar kunde inte kännas mer rätt.

Woodroof överlever inte bara 30-dagarsgränsen, han kommer också på en plan på hur man kan lindra de drabbades lidanden, visst från början av egoistiska och möjligen ekonomiska skäl. Problemet är bara att FDA, det amerikanska livsmedelsverket typ, inte alls håller med och försöker motarbeta Ron på alla sätt. Woodroof, fast i sin egen sjukdom, blir plötsligt något av en hjälte för de utsatta han en gång föraktade. Trots att filmen är ganska lång, klockar in på strax under 2 timmar, kan jag då och då sakna mer av samspelet mellan Rayon och Ron. Hur vänskapen fördjupades mellan dem. Lidande i dagens rollista blir kanske också Jennifer Garner som läkaren Eve, vilken sakta börjar förstå att Rons idéer och nya tankar på hur man kan möta sjukdomen kanske inte är så dumma i alla fall. Kanske hamnar fokuset mest på Ron och kampen mot FDA. Inget ont i det, men ibland känns det som att Rons personliga känslor hamnar lite i bakgrunden ju längre filmen håller på. Men visst, även en intressant BOATS måste väl slipas in lite i dramaturgifacket för bästa resultat.

Matt smider planer med Jared

Regissören Jean-Marc Vallée må vara en okänd tjomme fram till nu, men kan nog räkna med lockande anbud i framtiden. Med sin begränsande budget…uppgifter gör gällande om endast en kamera, obefintlig ljussättning och långa tagningar på 10-15 minuter…har regimannen skapat en synnerligen engagerande historia. McConaughey ÄR sin Ron till hundra procent. Han ger allt sin roll, med kroppsspråket och blicken. Den verklige Woodroof avled redan 1992 och fick alltså inte på långa vägar se sig själv på film. Dock hann faktiskt en av dagens manusförfattare, Craig Borten, träffa Woodroof och få honom att berätta sin historia.

Dallas Buyers Club får mig att foka fullständigt på McConaughey, Leto och de andra.
Storyn KÄNNS viktig. Okej okej…det är ju absolut inte första gången ett öde av den här typen visualiseras, men den har nåt medmänskligt, hoppfullt och vettigt över sig. I en tid när myndigheterna plötsligt verkade helt handfallna. Hollywood må ha saltat den en aning, men det gör den å andra sidan inte mindre angelägen i dagens upplysta (?) tillvaro.

Enhanced by Zemanta
Jan 20 2014

The Wolf of Wall Street (2013)

Ja det här har ju naturligtvis blivit vinterns stora snackisfilm.
Dels för att den är både lång och bisarrt…mustig, och dels för att det möjligen finns ett och annat att fundera över vad gäller moralen bakom historien. Och till och med moralen över att göra en film som den här.

Jag behöver ju såklart troligen inte dra en enda rad om filmens upplägg och handling för dig som läser det här. Istället konstaterar vi att den livs levande skojaren Jordan Belfort (här iklädd Leo DiCaprios leende nuna) i det verkliga livet antagligen fått ut det mesta av det liv han en gång önskade sig när han knäckte idén om att lura investerare och hela det finansstinna New York under 90-talet. Plus lite oönskade grejer också när det till slut sket sig. Men det är ju å andra sidan inte mer än rätt åt honom. Minst sagt. Och till råga på allt ska han nu alltså bli ”känd” för sin historia. Var ligger det schyssta i det nu då kan man ju också fråga sig. Kanske. Om man nu vill och orkar.

För samtidigt, det är en rejäl BOATS. Inget klädsamt och finkalibrerat för att passa normen. Istället är det fläskigt och blaffigt. Från källan själv dårå. En galet vässad djupdykning ned i händelser som framstår som så helt utflippade att man nog ändå har lite svårt att tänka sig att det hänt i verkligheten. Enligt Belfort är det dock detta lagda biopic-kort som gäller. Och det krävs kanske en Martin Scorsese on fire för att bemästra den här karusellen. Glöm alla eventuella farbroderliga signaler han skickade ut med Hugo häromsistens, här är det ett galet förfall in i drog- och penningvärlden som gäller. Kryddat med sex, omoral, en allt annat än sund kvinnosyn, en sylvass dialog och ett sorts förakt för den hederligt kämpande Average-Joe-tjommen i vardagen. En Wall Street after dark med en Gordon Gekko som gått superduperbananas. Dessutom har Scorsese mage att förse hela anrättningen med en så svulstig svart humor att det går att svälja hela det stinkande paketet med filmhumöret i topp. Typ.

Skället och den massiva, ENORMA, kritiken mot hela filmen har FÖRSTÅS inte låtit vänta på sig. Jag har under ett par tillfällen roat mig med att driva runt på nätet och läsa både ditten och datten om det vettiga i det här projektet. Det är öppna brev hit och lika galna öppna svarsbrev dit. Scorsese beskylls för att måla upp Belfort som en sorts galen Robin Hood-dåre. Artiklar spottar ut kritik mot att man låtit filmen ta avstamp i den brottslige finansmannens egna biografier (och på så sätt ge honom cred för det). Belfort själv är ju både dömd, fängsligt förvarad och numera en fri man. Han reser land och rike runt som föreläsare i hur man lycka nå sina mål i livet (visst är man ändå lite nyfiken på en sådan föreläsning..!?). Han är ålagd att betala galet mycket pengar till de han lurendrejade. Yeah right, som att det kommer hända.
På frågan han ibland får HUR han kunde åsidosätta sin moral och ägna sig åt allt det som dagens film beskriver…är tydligen standardsvaret; ”Det var ju i alla fall ingen som blev dödad…”. Uppenbarligen det enda man officiellt kommer att får ur knasbollen om sitt tidigare liv…och en liten hint om att det är en lirare som inte ser på livets ansvar som du och jag.

Det får väl vara hur det vill med den moraliska taken på den här produktionen. Naturligtvis är Belfort och alla hans sviniga kompisar från den här tiden riktiga as. Som förtjänar att pryglas, piskas och kanske rullas en sväng i tjäran. Och det här är känslor som vilken förnuftig filmtittare som helst troligen känner. Man behöver inte en regissör som ska skriva det på näsan. Vilket inte Scorsese gör. Och har väl aldrig gjort. Ta bara hans andra rullar. Kom igen, du känner igen dem i den här rullen; det är som att se Casino, Goodfellas och kanske både The Departed och små stänk av Taxi Driver. Den totala fascinationen och besattheten hos protagonisten. Uppgången och fallet. Att gapa efter för mycket. Som film är Jordan Belforts hittepågalenskaper tacksamt lysande att återberätta.

klart du ska ge dina stålars till den här karismatiske snubben!

Linjen är hårfin, men jag skrattar aldrig med Belfort. Bara ÅT honom. Hela tiden åt idiotierna och det som händer i filmen. Han blir klassens clown, knäppskallen som får hållas tills bubblan spricker. Leonardo DiCaprio gör honom förstås alldeles enastående bra. Här kan Oscarsjuryn få slänga guldgubben på denne nu rejält VUXNE skådis om det skulle vara så. Utan att behöva skämmas för det. Och Jonah Hill med sitt GALNA bländvita leende. Lägg till detta också ett kort men intensivt inhopp  av mannen i det största (?) smöret just nu (2013): Matthew McConaughey!

Som alla andra i bloggosfärer och filmforum redan konstaterat är filmen så packad med svarta underhållande scener att man bara inte kan värja sig. Behöver jag ha dåligt samvete för det? Icke en sekund. Scorsese litar på att de som ser filmen har en något sånär vettig uppfattning om verkligheten och livet runt om oss. Kanske finns det några mindre begåvade därute som tycker att Belfort är ashäftig och drömmer om liknande upptåg. Men det torde vara så liten procent att det inte ens känns värt att ägna någon tankeverksamhet åt det. Belfort blir till slut lite av finansvärldens Tony Montana. En jönspelle.

The Wolf of Wall Street är inte någon försköning av denne stolle-Per i mina ögon. Snarare en svart historia kryddad på en tempofyllt och hysteriskt roligt sätt (ja ROLIGT). Men, skrattet fastnar ändå alltid lite i halsen. Filmen är lång (kanske lite FÖR lång), men aldrig tråkig. Scorsese har stenkoll på alla detaljer, inklusive ett asfräckt soundtrack, och rullen blir TUNGT underhållande.
En förjävla bra film helt enkelt!

Jan 22 2013

Contact (1997)

Once in a while kommer det ju sådana där filmer som liksom bara skapar en speciell behaglig stämning i en nördigt filmintresserads kropp och huvud. När som om alla upplevelsebitar faller på plats, och man finner sig helt absorberad av vad som utspelas för ögonen samtidigt som alla sinnen liksom lever med filmen och dess utveckling. Det hjälper ju sedan också om ämnet för dagen är ett sådant som intresserar lite speciellt.
Som ni nu naturligtvis redan har förstått är just detta en sådan film.

Robert Zemeckis har genomgående varit en rackare (i mitt tycke) på att tillverka filmer som på något sätt utmärker sig lite extra, både i story och utseende. Lustigt nog känns det som att när han tog sig an den kanske på papperet ”tristaste” storyn, så blev resultatet också det bästa. Att mixa livsfilosofi sett ur olika människors synvinkel, ställa forskarens teori mot den andliga motpartens (och för all del en tredje mer pragmatisk), att få alla att samlas runt ett oväntad och helt överraskande händelse som mycket väl kan dela jordens befolkning i två läger…visst låter det intressant? Jo kom igen nu. Och det är precis vad som sker här.

Ellie Arroway (Jodie Foster) har vigt sitt liv åt att lyssna efter liv bland stjärnorna i världsrymden. Ett arv möjligen från sin far (alltid underskattade David Morse) som tidigt försåg henne med stjärnkikare och tillsammans med Ellie började utforska världsrymden under sena kvällar på verandan. Kanske är det också en sorts sorg efter pappans tidiga bortgång som håller Ellie kvar i sitt envisa kall att hitta något därute som inte riktigt kan förklaras. Vissa skulle nog kalla vår kvinna för dagen rent besatt och idiotiskt löjligt hängiven sin sak. Vad är väl socialt umgänge och kärleksflirtar när man kan stirra ut i rymden och framför allt lyssna…typ.

”listen and thou shall hear”

Skam den som ger sig dock, för en vacker kväll hittar hon, i vuxen upplaga, det som ingen trodde var möjligt. Bland allt rymdbrus så döljer sig en helt okänd signal som ingen kan förklara, mer än att den tycks komma från stjärnbilden Vega lååångt härifrån. Klart att en exalterad forskare tar sin upptäckt vidare, till tvekande chefer och till slut ändå upp på regeringsnivå. Big news naturligtvis, och när signalen också visar sig vara en sorts instruktion för hur man bygger en farkost, tja då går alla helt bananas och på en sekund inser Ellie att hon väckt ett slumrande monster…människan…och dess jakt på profit, berömmelse och vinning.

Manuset till dagens film bygger nästan helt på den icke helt okände Carl Sagan´s bok med samma namn. Ett sorts ”jordbundet filosofisk sci-fi-drama” kanske är det lättaste sättet att tagga det hela som. Hur reagerar vi som människoras på det faktum att vi kanske trots allt inte är ensamma i universum? Och hur förhåller sig de teologiska grenarna av vårt samhälle till det? Som väntat utbryter stort rabalder och världens gemensamma snackis är ett faktum. De religiösa och akademiska falangerna lägger fram sina teorier och forskarna vet egentligen inte vad de ska tro. Ellie, som alltid hävdat sin vetenskapliga approach på allt som sker runt om oss, får plötsligt problem då hennes något ateistiska läggning ställer till problem längs vägen. Hon möter också en kyrkans man i form av Matthew McConaughey vilken visar henne nya sätt att kika på livet.

Den som väntar sig fullt utomjordisk sci-fi-ös med snygga effekter blir nog snabbt besviken här, titeln till trots. Den finns en nog så spännande ramhistoria om hur en maskin ska byggas och sen färd ut i det okända ska företas, men den verkliga spänningen i dagens film ligger såklart på det sinnliga planet. Vetenskapen vs Religionen. Och det är kanske det som Sagan mest velat belysa med sin bok, och som Zemeckis på ett ursnyggt sätt förvaltar i nästan tre timmar. Det är en historia där tanken om alltings varande utforskas på alla möjliga sätt, liksom vilka som egentligen har rätt till de upptäckter av okänt ursprung som görs? Och är det alltid rätt att kunna förklara allting som sker? Se där, ett koppel frågor som rusar genom i alla fall mitt huvud när jag ser den här filmen. Och här vill jag verkligen inte vara pretto, men filmen berör mig på väldigt många sätt. Klart man ska tillägga att filmens upplägg kanske inte passar alla, tror det är svårt att surfa in i den här typen av story med ett halvt intresse.

Dessutom är den snyggt gjord, där Zemeckis stundtals naturligtvis inte kan låta bli att briljera med de tekniska effekter som blivit lite av hans signum. Jodie Foster är oftast alltid bra, men här är hon suveränt engagerande som forskare med först envis, sedan vacklande tro. Förutom McConaughey backar bla Tom Skerritt, James Woods och John Hurt upp i mindre men viktiga roller.

Contact är en suveränt bra funderande film som tar en yttre händelse och förvandlar den till en sorts duell mellan olika livsåskådningar, och som visar på att det som vi möjligen drömmer om att upptäcka inte alltid är så lätt att hantera. Ont om traditionell action i den bemärkelsen, mer en envig i dialog och teorier och den berör mig och mitt sinne på ett sätt som lätt gör den till en av de bästa filmerna (med ett finfint slut) jag sett i ämnet och som dröjer sig kvar långt efter. Det blir banne mig full pott här!
Ja ta mig tusan.

 

Maj 30 2012

Sahara (2005)

Alla har vi våra skämsfilmer.
Jodå, kom igen nu. De där som ligger snäppet under guilty pleasures, de där som man inte gärna vill prata högt om. De där filmerna man inte ens med den godaste av viljor skulle kunna säga har en ok story eller något liten ingrediens av vikt.
Men, som är en film man ändå på något sätt mår rätt bra av att kika på, kanske till och med höjer humöret en aning. Utan någon logisk förklaring.

I det här huset är detta en sådan film. Till och med denna återtittsgång. Jag vet, skämmigt och kanske helt oförklarligt. Men vad tusan, lite skämmigheter måste man väl som filmskådare få ha också va..?

Sol, sand, tillknycklad action och ansträngd humor. Allt i en salig röra med en överspelande Matthew McConaughey, en löjligt snyggfräsch Penélope Cruz, en tröttsamt vitsande men envis Steve Zahn och så William H. Macy som håvar in fickpengar på att väsa lite löjliga repliker i lagom ansträngande biroll.

Det handlar alltså om äventyraren Dirk Pitt (McConaughey) på jakt efter arkeologiska skatter, varför inte ett gammalt skepp lastat med gamla guldmynt? Pitt (vansinnigt kul att skriva detta hela tiden) är den enda som envist hävdar att ett gammalt slagskepp från tiden vid amerikanska inbördeskriget visst kunde segla ända till Afrika och där vidare uppför en flod. Stor skepsis bland bekanta och tvivlare, men ett par svepskäl senare är det glada gänget med Pitt och polare Al (Zahn) ändå på väg uppströms under förevändning att ge lift åt vackra FN-doktorn Cruz som behöver besöka sjuka områden i västafrika.

Ja det är larvigt, ja det är oerhört tillrättalagt, ja man kan se manusturerna flera oceaner i förtid och ja…det måste naturligtvis in lite moral och politik och de tramsiga skojerierna.

Men vad fan, det är också löjligt småkul, Steve Zahn har en skön tajming i sina sidekick-kommentarer, Cruz är snygg med sand i håret och Matthew C ser ut som värsta spänstiga atleten med bländvitt leende.
Litterära konsumenter känner förstås igen karaktären Dirk Pitt, en sorts arkeologins James Bond, och filmbolaget hade nog stora förhoppningar på den här filmen. Någon sorts filmserie planerades möjligen, men filmens ekonomiska floppande satte hårt stopp för detta. Den spelade faktiskt inte ens in sin egen produktionskostnad.

Skärskådar man historien i ett par sekunder (det tar inte längre tid) förstår man liksom varför. Det är hiskeligt ytligt, klyschorna haglar och humorn är sådär styltigt ansträngd. Filmens moral är onaturligt påklistrad och alla försök till oviss spänning faller liksom platt som en stekhet pannakaka under den stekheta Saharasolen.

sand, maskingevär och en bystig skönhet. allt en äventyrsfilm behöver.

Trots allt detta kan jag inte tycka illa om filmen. Som tidsfördriv med teflonyta är den helt perfekt. Här behövs ingen tankeverksamhet som åskådare. Istället kan man både hånskratta och gillaskratta åt dumhumorn och actionsekvenserna, reta sig på McConaugheys plastiga charm och att historien är sådär sirligt tillrättalagd och ändå så pass fartig att den lyckas hålla intresset uppe.

Sahara är ju en tramsfilm såklart. Kanske en skräpprodukt som lirar i ett slags gränsland mellan A- och B-träsket. Å andra sidan är det trams som höjer humöret, och ibland är det väl skönt att bara kunna koppla bort hjärnan som tittare också. När man sett den är den redan borta ur minnet…vad handlade den om nu igen?

Feb 17 2012

Tropic Thunder (2008)

Veckans fredagsalster är just en sådan film som är oerhört tacksam att se om.
Inte så mycket för själva storyn och upplevelsen. Mer för utförandet och detaljerna, som annars kan vara lätta att missa i det tokroliga fyrverkeri som erbjuds.

Och visst är det så att man bör gilla Ben Stiller och dennes stil eftersom det här i högsta grad är en skapelse från hans värld. Man må tycka att Stiller i mångt och mycket kan ha fastnat i det typiska facket inom amerikanska komedin, och hans filmer ofta tar samma väg genom sina manus…och inget undantag görs väl här…men nog blir det rätt roligt längs vägen tycker jag dårå.

Stiller och co har just i dagens betraktelse till synes ett skarpt öga för ren flabbhumor i kombo med både roliga och stilenliga homages till filmer från den här genren. Den ytterst otroliga ramhistorien går ut på att ett gäng filmstjärnor förtvivlat försöker få ihop en krigsfilm av bästa märke på plats i Vietnam. Det går ju sådär, och i ett desperat försök att tillföra realism får den orutinerade ”regissören” Steve Coogan tips på att bussa ut stjärnorna i djungeln och låta dem agera och ta sig på egen hand genom vildmarken alltmedan de filmas av dolda kameror ”gerillastyle” som det så snyggt heter.

Problemet är bara att i närheten lurar ett rövarband i form av knarksmugglare som tror att filmstridisarna plötsligt är äkta vara.
Upplagt för både förvecklingar och action alltså. Stiller som också står för regin låter galenskaperna avlösa varandra med varierande skratthetsgrad.

get some thunder!

Det bästa med filmen är utan tvekan den sköna ironi som görs över Hollywood, filmstjärnor och filmindustrin i största allmänhet. Storyn är möjligen rätt simpel och tar inte ut svängarna på några nya äventyr, lägger istället krutet på detaljerna och utförandet.

Stiller själv kör sin patenterade filmfigur och flankeras i första hand av Robert Downey Jr. och Jack Black. Black gör en flåshurtig parodi på nästan sig själv medan Downey Jr. troligen står för filmens absoluta behållning i rollen som ”Kirk Lazarus”, skådisen som till och med byter hudfärg för att nå den ultimata realismen. Mycket roligt och mycket träffsäkert. I övriga roller gör både Nick Nolte, Danny McBride och Matthew McConaughey helt ok ifrån sig. Och  naturligtvis Tom Cruise. Hur kan man inte gilla dennes sköna och giftiga superkänga mot allt vad Hollywoodproducenter heter..?

Tropic Thunder är stabil komedi. Välgjort och synnerligen träffande mot fenomenet filmindustri (och filmtrailers!) som sådan. Ingen superstory men tillsammans med skådisarna ovan och rätt mycket sköna detaljer att gotta sig åt, liksom en hel hoper blinkningar till filmer, blir det underhållande i all sin fånighet.

Feb 3 2012

U-571 (2000)

Lite ubåtsraffel står på programmet idag, och sådant är ju aldrig fel i spänningssyfte.
Instängda, svettiga, skitiga och oftast blöta män som under bister tystnad stirrar på varandra alltmedan de lyssnar som spetsörade kaniner efter de förhatliga sjunkbomberna som den lede fi envist vräker ned i vattnet uppe vid ytan.

Likt alla filmer i denna beprövade kategori om människor (ofta män och ofta i krig) som står inför våndan av att göra något extraordinärt krävs det ett Gung Ho-tal, ett gyllene moment i filmen som tar den över gränsen och får alla inblandade att likt rena Hulkar anamma de reservkrafter de aldrig trott sig ha.

I dagens betraktelse sker detta rätt precis 1 timme och 36 minuter in i filmen då vår ubåtskapten, den snaggade och något kantige (och för all del yngre) Matthew McConaughey tar i med värsta stålrösten och upplyser en av sina mannar att ungefär hela världen förväntar sig att denne man löser sitt problem och att de sedan alla kan åka hem och leva vidare i den fria världen. Efter detta är naturligtvis det mesta smutt och ledigt smidigt vad gäller händelseutvecklingarna.

Å andra sidan har det smällt och hänt rätt mycket innan detta gyllene ögonblick också, inte så att manskapet under McConaughey direkt legat på latsidan. På våren -42 firar tyskarna stora triumfer i Nordatlanten med att sänka allierade skepp till höger och vänster med sina luriga ubåtar som smyger runt i de mörka vattnen. Av en tillfällighet får de allierade (i detta fallet naturligtvis amrisarna) en chans att knycka en av tyskarnas bergärliga kodmaskiner, de inte helt obekanta Enigma-maskinerna, från en skadeskjuten tysk ubåt som ligger och driver i Atlanten. Kuppen förutsätter att en modig expedition förklär sig som tyskar på ingång med reservdelar och sedan helt enkelt bordar ubåten och snor bytet.

Några högtidliga tal, lite ubåtsvardag och sedvanligt äventyrsaction senare befinner sig plötsligt filmens tappra utvalda ombord på den halvt skadade ubåten. Grundplanen har naturligtvis gått åt skogen och nu återstår inget annat än att försöka få igång ubåten och förflytta sig medelst denna fiendefarkost så gott det går. Men då hade man glömt att räkna med den tyska jagare som lurar i grannskapet (eller grannvattnet kanske man ska skriva..)

precis som det ska se ut i filmer av den här sorten

Regisserande Jonathan Mostow ödslar ingen tid i onödan och öser på med klaustrofobisk spänning enligt gammal fin krigsfilmstradition. Täta scener, snabba klipp och ett bra driv i storyn. Sekunder i berättelsen som på film alltid tycks växa ut till minuter. Män som tvekar, män som inte tvekar. Vår vän McConaughey agerar möjligen kantigt och stelt, men passar ändå in i miljön. Han backas upp en driftig ensemble där bla Jon Bon Jovi (!), Jake Weber och klippan Harvey Keitel stöttar på bästa sätt. Till och med gamle gnällisen Bill Paxton i tidsenlig 40-talsfrisyr får komma till tals en stund.

Det är dramatisk och faktiskt rätt spännande trots att man kan räkna ut hur det ska gå redan i samma ögonblick man trycker in filmen i spelaren. Naturligtvis måste dock vissa offer göras och det måste allt bli lite sämre innan det kan bli bättre.

Bloggkollega Sofia´s genus-o-meter slår, likt en djupmätare gone wild, förmodligen i botten på rött här då inte tillstymmelse till kvinnlig närvaro går att uppbringa…om man inte räknar de 15 sekunder i filmens början då några av dem syns i dansens virvlar vid ett rackarns elegant party. It´s a mad mens world under vattnet minst sagt.

U-571 är precis vad den utger sig för att vara, en snabb och enkel actionrulle med tillhörande spänningsmoment inpiskade i en tacksam miljö. Det är trångt, ovisst och Hollywooddramatiskt värre. Ganska förutsägbart men också stadigt stabilt och som vanligt går det inte att undvika att fascineras en av aning av den mytiska ubåts-kulturen. Ett hederligt äventyr av den gamla skolan helt enkelt.

Jun 21 2011

The Lincoln Lawyer (2011)

Advokater alltså. De är ju ett släkte för sig, i alla fall om man ska tro alla böcker och filmer som skrivs om dessa lagens tolkare i parti och minut.

Speciellt på film gör sig också rättegångsdramer bra, om de utspelas inom det amerikanska rättsväsendet alltså. Där kan visst mått av spänning ofta uppbringas med hjälp av ett tätt och  dialogstarkt manus och dramatiska utspel av de inblandade karaktärerna med sina olika agendor.

Dagens historia bygger på en roman av den rätt kände Michael Connelly, av vilken jag dock bara läst ett fåtal böcker, och då inte om denna skrönas huvudperson Mickey Haller. Haller är urtypen för en brännvinsadvokat, säljer sina tjänster till kreti och pleti så länge det också innebär en god hacka för honom själv. Om klienten är oskyldig eller inte spelar väl inte så stor roll. Haller har rutinen och kan alla knep och trix i branschen, vilket ju egentligen betyder att han är en högst kompetent advokat som valt att satsa sin talang på fel ”marknad”.

I Matthew McConaughey har filmmakarna träffat helt rätt. McConaughey kör på med bred texasdialekt och ett glidarsätt som avslöjar ett stort mått av självförtroende, på gränsen till självgodhet. När han anlitas av rikemanssonen Louis som till synes oskyldig står åtalad för misshandel ser Haller det som en lätt resa mot frikännande och ännu en saftig faktura att lämna ifrån sig. Problemet är bara att Haller upptäcker att Louis ljuger om både det ena och det andra och plötsligt börjar tvivel och….det dåliga samvetet… göra sig påmint i kombination med att långa skuggor från ett gammalt fall kastas tillbaka på Haller.

En högst linjär story lyckas faktiskt med konststycket att bli underhållande och dessutom rejält spännande, speciellt mot slutet. Det går naturligtvis att checka av de obligatoriska kontrollpunkterna som alltid finns i filmer som håller till i den här genren, men å andra sidan gör inte det så mycket. Storyn engagerar trots att jag som tittare nog kan räkna ut både ett och annat och hur det hela kommer att sluta. Frågan är bara hur turerna dit ska se ut och det blir både thrillerartat och täta scener från rättssalen.

McConaughey får äntligen en roll som gör honom rättvisa vad gäller skådistalanger, annars är det lätt att tro att han för alltid fastnat i komedi-facket om man nu ska gå på de senaste årens meritlista. Marisa Tomei backar upp som separerad mamma till hans dotter och får fungera som romantiskt bollplank med visst flirtigt öga till sitt ex.. Alltid underutnyttjade William H. Macy finns också med i bakgrunden som pålitlig utredare, med för liten speltid om du frågar mig. Men så är det ju i historier som dessa, vissa offer måste alltid till. Ryan Phillippe gör vad han ska som rikingen i sammanhanget, gör inga speciella intryck på mig förutom att mer och mer framstå som den otrevliga typ han ska göra enligt manus. På bonuskontot noteras också ett inhopp av gamle Michael Paré. (Jag säger bara Streets of Fire!!)

The Lincoln Lawyer är en klart bra film. Länge sedan man såg en advokatrulle som hade driv och spänning i sig och den är överraskande bättre än jag trodde . Mycket av credden till ett manus som håller hela vägen och till Matthew McConaughey som verkligen känns som Mickey Haller. Okej, ingen film som överraskar nämnvärt, men är stabilt underhållande ända in i kaklet.

”You’re nobody ‘till somebody shoots you.”