Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children (2016)

miss-peregrines-home-movie-poster1Alla som känner till undertecknads rätt fluffiga och ibland konstiga filmsmak (eller inte), vet ju att vissa genrer har svårare än andra att hitta in på pluskontot. Som tex historier om lillgamla besserwissrar, ofta med övernaturliga inslag (ja, jag tittar på dig glasögonorm-Harry). Men vaddå, protesterar du nu, dagens rulle har väl inget med den delen av ”barnfantasy” att göra??!

Nej kanske inte. Men den här storyn fiskar minsann i samma typ av vatten. Ungar med speciella förmågor. Utvalda vuxna som förstår sig på dem, och skyddar dem. Och så förstås en, till en början, utböling. Gärna en ung tonåring som känner sig utstött och lite konstig. Med föräldrar som icke förstår sig på honom/henne. Håhåjaja.

Idag heter han Jake (Asa Butterfield) och har special skills. Fast det fattar han ju icke till en början. Den som drar igång hela fadderullan är förstås den-konstiga-morfarn-med-cockneydialekt (mitt i solvarma Florida); Abe (Terence Stamp), som menar att Jake måste söka sitt kall på en ö utanför Wales! Joråsåatt.

Jahopp. En lustiger dans bjuds upp av dagens regissör Tim Burton. Denne Burton som nog behöver ha sig en liten hit snart. Känns som han spenderat år nu i ett sorts ingenmansland utan några vettiga framgångar. Kan detta bli the turning point?
Hm, nja…jag ger filmen att den är ganska snygg ändå. I fredagssoffan när lite lagom softa effekter och lökig story kan sväljas till pilsnern. Det handlar mycket om hopp i tiden (japp the good old timetravels), på ön finns ett ”barnhem” fyllt med just dessa ungar med förmågor jag hojtade om i början. Är det X-men i barnvariant? Tja, kanske. Nu är kidsens (hemliga) tillvaro hotad på allvar, och det är dags för Jake att steppa upp till plattan.

miss-peregrines-home-for-peculiar-children

och viktigast av allt är kanske tiden

Min spontana känsla är att rullen hamnar i gränslandet mellan utpekad barnfilm och lite tuffare tag för den äldre tonårsgenerationen. Butterfield kämpar på med sin Jake, tar de obligatoriska ologiska besluten så att storyn får rulla vidare. Så klart. Bäst är Eva Green som hyrts in som miss Peregrine själv, för att hålla koll på kidsen. Varför är inte hon med mer?? Hon känns rapp i munnen och witty. Som att hon har lite kul framför kameran. Sämst är det faktum att man ringt in Samuel L Jackson för att göra ännu en bad guy. Hallå, finns det inga nya idéer?? Lex Sverige och Robert Gustafsson. Hur många gånger har inte Jackson klampat runt och varit lagom smådum skurk de senaste åren? Nån annan måste det väl finnas? Vem är han här? Brorsan till skurken i Kingsman? Utan läspandet. Suck.

Burton missar såklart inte chansen att sätta sin visuella prägel på rullen, som tydligen baseras på en hoper (förstås) ungdomsböcker. Lite jolmigt, lite rörigt, rätt oengagerande..men ändå okej som underhållning för stunden. Om inte annat så för den snygga homagen till gamle effektmakaren Ray Harryhausen som Burton vräker in i finalen.

Kommer det mer? Kanske.
Men då får de banne mig ha med Eva G mer.

#rewatch: Lady in the Water (2006)

ladyin-water_posterAtt förhålla sig till regissören M. Night Shyamalan kan vara klurigt. Mannen bjuder minst sagt på upplevelser som går lite utanför…eh..boxen?

Här en rulle med åren innanför västen. Filmen som följde på en av mina Shamalama-favvisar; The Village från 2004. Nighty använder även denna gång väna, bräckliga (då) Bryce Dallas Howard i huvudrollen. Som sagoväsen/sjöjungfru (!?) dyker hon upp i en pool i ett bostadskomplex i utkanten av stora staden. Den som får nöjet att göra den unga kvinnan Story´s (japp, namnet) bekantskap är den godmodiga och lätt sorgsne fastighetsskötaren Cleveland (Paul Giamatti). Långsamt och under viss fascination tar han till sig storyn om…eh..Story och hennes alternativa värld som alltså verkar ligga rakt under husets pool. Jorå såatt.

Enligt uppgift skapade Shyamalan sitt manus efter en godnattsaga han hittade på till sina barn. Varför inte då sprida den sagan till all världens barn, vuxna som unga, kanske han tänkte? Och, inte mig emot. Jag som gillar hittepåfantasin som Night besitter fixar även denna lätt absurda story. Som innehåller sagoväsen, märkliga profetior, konstiga samband mellan verklighet och hittepåvärld, ett koppel grannar som alla har olika personligheter. En huvudperson som bär på en sorgesam hemlighet. Och givetvis en tvist, låt vara i det mindre formatet, om att alla personer har en speciell uppgift i livet (trygg Shyamalan-moral)

Utmanande story, inte lika tipptopp som Signs eller ovan nämnda The Village. Men tillräckligt engagerande för mitt sinne och fantasi för att jag ska uppskatta även denna återtitt. Lite som jag gjorde första gången den märkliga storyn presenterades. Många kan inte med Shamalamas nästan högtidliga takes på berättarkonsten, och rätt många gick också i taket i och med den här rullen. Tappade han ett antal tittare i sin karriär här?

bryce-dallas-howard-the-lady-in-the-water-pic4-with-paul-giamatti

story berättar en sällsam…story

Kanske. Hans fortsatta väg framåt har ju varit minst sagt skakig sedan dess, men jag ger honom det att han aldrig viker av från sina visioner. Undantaget kanske är bottennappet After Earth, där jag dock tror att syndabocken heter Will Smith. Shyamalan skulle förstås ha hållit sig borta från DET skräpet och hybrisen från familjen Smith. Det är dock en helt annan historia.

Giamatti känns mysig, Bryce D H mystisk. Storyn puttrar på, lite högtidlig ibland. Musiken är finfin. Andemeningen är helt okej. Livet är både mystiskt, sorgligt men framför allt….meningsfullt.

Värt att komma ihåg.

#rewatch: Red Sonja (1985)

red_sonja_posterAj. Vilken jäkla smäll.
Besöket på loppis i somras lovade gott. 10 spänn. Obruten förpackning. Och, flera herrans år sen jag såg rullen sist. Vilken sommarkväll detta kunde bli.
Vilket misstag.

Långbenta amazonen Brigitte Nielsen begår alltså sin högtidliga filmdebut med lite svärd- och sandal-action. En försmådd kvinna ute efter hämnd. Ett kackigt ökenlandskap med påtagligt eko i den stora filmstudion i Italien. Nielsen är så usel så det det är plågsamt. Lika usel är den den så kallade storyn. Ett gäng scener i stort sett staplade på varandra. Ojojoj.

Men nostalgivärdet då Steffo?? Det roliga i att skåda ett alster från 80-talets mer lugubra sida, när lite naket, lite teaterblod och konstiga namn på folk och platser kunde dra publik.
Nej, men nej. Det går liksom inte. Jag vrider mig svårt i soffan och vet inte om jag ska skratta eller skämmas. I vissa lägen ska vi hylla vårt 80-tal. I andra ska vi bara hålla käften om det.

Men vänta, där dyker ju Arnold S upp också! Stackarn. Som vanligt hittar man de roligaste detaljerna när man läser bakomverket om filmerna. Här ger det oss att Arnie, gamängen. lovade den ökände producenten Dino De Laurentiis ett litet inhopp på några minuter, som en sorts cameoroll. Den listige Laurentiis höll dock muskelmannen kvar på inspelningen extra länge, filmade lite mer med honom…och via luddig klippning hade vi oss vips plötsligt en manlig karaktär som nästan var en huvudroll! Som dessutom egentligen ju var självaste Conan (man hade dock inga rättigheter till namnet så vips blev han ”Kalidor”)
Och javisst ja, Arnie och Nielsen hade dessutom en liten fling ihop privat de där muntra veckorna i Rom.

reds4

”här är det jag som bestämmer!”

Svårt åldrad rulle, som var rätt mycket dynga redan när den kom.
Enbart för tittare med självplågartendenser. Eller den som hade crush på den danska amazonen anno 80-talet. Själv tycker jag man kunde gått på originalidén att casta Sandahl Bergman som Sonja (hon tog badassrollen här istället som ”Queen Gedren”)

Ouuchhh.

(den som vill fördjupa sig lite mer i skvallret om dagens rulle…kan med fördel läsa Arnies biografi ”Total Recall” där han släpper små snaskiga detaljer…)

The Huntsman: Winter’s War (2016)

the-huntsman-47392Uppföljaren…nej vänta…både uppföljare och prequel (!) till Snövitsactionrafflet från 2012.
Låter det lite snurrigt? Asch, det behöver det inte vara. Så pass hårt mallad som storyn blir ganska snart.

Chris Hemsworth är alltså tillbaks som den frejdige Huntsman, aka Eric. Men hur blev han den han…eh..blev..? Det blir flashbacks från en eländig barndom, en mörk uppväxt i tjänst hos inte så trevlig ”arbetsgivare”, och så tillbaka till nutid. Vi får också tillbaka Charlize Theron som den räliga häxan (men vänta, bet inte hon i gräset i första rullen?! Jo, men…eh….) Vi får också häxans elaka syster (but of course), en iskall donna i Emily Blunts (hurra!) skepnad. Sen plötsligt finns där också en Jessica Chastain (som inte ville vara med men tvingades av kontraktsskäl) som den muntre skogsmannens kärleksintresse. Plus en hoper dvärgar, flåt, småväxta lirare. Och lite troll. Och den magiska spegeln förstås. Men ingen Snövit. Det sörjer man icke för.

Behövs rullen? Nix.
Är den så usel som belackarna skriker om? Nix.
Som tramsig popcornssaga och effektstund funkar den i tv-soffan. Fast bara om du är på det humöret. Jaga inget allvar eller djup eller karaktärsutveckling när du glor på den här. Hahaha. Det här är ju skojaction på simpel nivå. Men rätt snygg i vissa scener, det måste man ge den. Hemsworth och Chastain borde dock ha jobbat lite mer på personkemin. Fast hon kanske var så tjurig över att behöva springa runt i sagolandet…?

Lättglömt. Emily och Charlize räddar dock det hela från totalhaveri.

Warcraft: The Beginning (2016)

warcraft-movie-2016-posterJahopp. Jag gjorde precis det jag sa att jag icke skulle göra.
Lägga tid på denna rulle. Så är det när man är filmdåre. Ena dagen håller man på principer, andra smyger man där under radarn lite.
Precis som det är i verkliga livet för mänskligheten med andra ord.

Låt oss först fastslå; jag är inte på något sätt involverad i den mäktiga spelvärld denna film tar avstamp från. Har aldrig varit, och kommer aldrig att vara, intresserad av den märkliga hajp som spelet renderat runt jordbollen under rätt många år nu. Men okej, skit i det…en film måste väl kunna bedömas som just en film. Eller hur? I fantasygenren.

Så, vad är det då jag ser? Jo, en sorts fattigmans-Sagan om Ringen. Kungariken, trollkarlar, flygande ting, jävligt skinande rustningar, dalgångar med Askunge-slott (ni vet ett sånt som finns på Disney World) i parti och minut. Plus horder av gigantiska cgi-typer som går under det uttjatade namnet Orcher. Nu på rövarstråt för att invadera människornas (?) värld genom en skum portal. Det finns en badassorch såklart. Men också schyssta bestar som tvivlar på sin ledare. But of course. Och så finns en assnygg hybrid av människa (?) och orch som ser ut som Paula Patton. But of course.

Konflikter, räv-och rackarspel, magi (alltid denna nu rätt tröttsamma dramatiska magi), högtravande repliker och så cgi-tunga actionsekvenser. Det gamla fina receptet.
Och säg vilken modern rulle idag som inte har dessa ingredienser? Kanske är min motvilja just här så stark eftersom filmen är så erbarmligt….TRÅKIG!
Får ingen feeling för en endaste person eller varelse som struttar runt här. Jag liksom skiter i om de faller för ett svärdshugg eller dukar under i en trollkarlsförbannelse. So what? Hur nu den alltigenom sympatiske Dominic Cooper kunnat hamna i detta är en gåta. Och Ruth Negga vid hans sida. Nej, se dem istället ihop i den lysande tv-serien Preacher! Heja!

warcraft_pic

skäggmurvelhjälte och snyggare variant av grönt troll

Filmen har för det mesta lovordats av hungriga fans av WoW-rörelsen runt planeten (finns säkert undantag). För oss andra..eller för mig iaf…blir det bara en sammelsurium av staplade effekter, en TOTALT oengagerande story, tröttsamma klyschor och ett jäkla ridande på vågskvalp som just LOTR och kanske GoT har lämnat efter sig.
Sa jag att jag var trött på fantasy?

Ändå, det kanske mest uppseendeväckande; att det är Duncan ”Moon” Jones som har regisserat!
WTF liksom!?

Sommarklubben: Willow (1988)

Minns Ditt 80-tal och kanske är chansen ganska stor att du kommer trilla över den här titeln. Förr eller senare!
Ännu fanns inga filmer om nån ring, märkliga riken eller lustigt folkslag som hade gjort intryck på sin publik.
Kanske regissören Ron Howard och fantasifarbrorn George Lucas till och med var lite föregångsmän på den här punkten!?

Här får vi oss då till livs ett namnlöst land i en tidlös ålder. Ett nyfött barn (”she´s got the sign!”) måste skyddas från den genomjävliga drottningen Bavmorda (Jean Marsh) som styr riket med järnhand. Uppgiften faller på dvärgen Willow (JA…jag skriver dvärg!), först motsträvig men sedan all-in för sin uppgift. Barnet ska levereras på angiven destination, men det gäller att ta sig förbi hinder som soldater, vildmark, magi, troll…och opålitliga skojare som tex gamängen (fast med gott hjärta!) Val Kilmer! Då rätt unge filmmakaren Howard med sedvanlig episk musche från denna tidsålder (UNDERBART extramaterial på skivan…som dessutom låter skägget Lucas komma till tals lite också!) vet precis hur man blandar och ger ett lekfullt äventyr som (nästan) passar hela familjen som handen i handsken! Warwick Davis och snyggisen Joanne Whalley bidrar till den mustiga rollistan.

Ok, tar man, i detta, tidevarv, ett steg tillbaka och ser på skapelsen med kanske lite nyktrare ögon än de semesterfebriga…så kan det såklart konstareras att vissa av effekterna inte direkt håller världsmästarklass.
Kanske nästan lite skämmigt i vissa lägen. Men vaddå! Inget som stör den stora helheten och ingen kan beskylla upphovsmakarna för att det blir tråkigt under en enda sekund!

Willow är ett frejdigt äventyr! Som sagt, kanske till och med lite föregångare i denna märkliga mytologi om mystiska riken och lurig magi.
Och där det finns riktigt taskiga elakingar, kan man också räkna med att det finns hjältar som står upp!
Som här! En riktig liten favvo från the roaring 80´s!
Beskydd i sommarnatten.

TV-Landet: Game of Thrones säsong 4

Det är väl inte mer än rätt att knåpa ihop några rader om även denna säsong, nu när den är avslutad och tittad på.

DOCK: Här är SPOILERVARNINGAR av högsta alert på sin plats!
Har du fortfarande inte sett ett avsnitt av denna serie, eller är mitt uppe i någon tidigare säsong ska du naturligtvis sluta läsa typ här!
Nedan kommer jag att helt skamlöst nämna namn, incidenter och annat avslöjande som garanterat kommer att förstöra för dig som ännu inte tagit dig igenom säsong 4…
Ok? (kom inte och säg sen att jag inte varnade dig..)

Ni andra hänger med ned under strecket……! (eller over the wall….)

 

*****************************************************

 

Säsong 4.

Och herregud vad fort DEN gick då! Ska det verkligen vara så!? Abstinensen kommer att bli hård, det kan jag säga, innan vi får återvända till Westeros igen.
Nu går också serien in i ett ganska intressant, och i och för sig riskabelt, läge. Att hålla intresset uppe på toppen! Många är ju de serier som ganska snabbt dragit på sig tomgångens förbannelse. Jag skriver Arkiv X, jag skriver de sista säsongerna på Vita Huset. Kan GoT-skaparna behålla samma skärpa som hittills gjort serien till en enastående upplevelse?

Att lyckas med konststycket att hålla hela det enorma persongalleriet så pass fräscht och piggt kräver sina upphovsmän och manusnissar. Man kan inte komma ifrån att vissa enstaka avsnitt såklart tjänar som lite transportsträcka fram till vissa delmål, men hey, vilka serier använder sig inte av det konceptet?
Så, vad säger man efter den här säsongen då?
Jag väljer att lufta mina tankar i punktform:

  • Det stod och stampade ganska länge med stackars Tyrions öde. Till slut gjorde han äntligen vad vi alla (?) suttit och hoppats på…tog saken…och vapnet…i egna händer! En pil i den kallsinnige Tywin! Har Charles Dance gjort sitt nu? Liiite synd är det ju då skådisen Dance i mina ögon är perfekt som den stele familjepatriarken.
  • Jag skrev på annat ställe att Peter Dinklage´s Tyrion borde satt en pil i sin syster Cersei också…vilket naturligtvis i så fall skulle ta bort utmärkta Lena Heady från casten. Och det vill man ju inte! Hon spelar superbt, och lyckas spela på alla strängar hos mig som tittar och gör mig vansinnig! Precis som det ska vara!
  • Många av er håller inte Jon Snow alltför högt. Själv tycker jag nog han gått från ung spoling till ganska garvad hårding på The Wall. Kit Harington spelar möjligen på med samma ansiktsuttryck mest hela tiden…men det funkar. Tycker jag. Överlag tycks många av er känna viss tristess vid muren…vilket jag kan hålla med om i vissa fall…det har varit mycket snack och lite verkstad där. Men ÄNTLIGEN släpptes kaoset loss i avsnitt 9 med det FANTASTISKA slaget om muren! Jag gillade formatet, ett helt avsnitt på samma ställe och med otroligt högt tempo mest hela tiden. En frisk fläkt i det annars ganska traditionella mönstret serien är uppbyggd runt.
  • De korpjagande ungarna tycks vara framme. Äntligen! Snacka om ointressant subplot! Eller har våra manusvänner tänkt sig något smart med denna del av historien? Bran och hans polare (nu decimerade..och vem brydde sig om det…?)…vad ska de göra där nu? Och vem är snubben som tog emot dem? Fighten med benranglen var ju lite kul, dock på sina ställen kackigt tillverkad….
  • På tal om de krigiska döingarna; jag gillar verkligen grejen med dem…men ämnet avhandlas alldeles för lite! Och för oklart!
  • Arya på väg mot nya äventyr! Hoppas jag. Trots att hon funkat rätt bra i märklig kombo med The Hound, kan inte hjälpas att de två travat runt lite på tomgång den sista hälften av säsongen. Här finns potential att utveckla henne till en riktig intressant karaktär. Kommer färden över The Narrow Sea att innebära nya möjligheter att hämnas Huset Stark?
  • Hennes syster Sansa tycks nu till slut ha fattat grejen med intriger och tricks i denna märkliga värld! Vad kommer hon och hale Littlefinger att hitta på där i bergen nu? Att hiva ned tokkärringen Lysa Arryn i avgrunden var ju helt underbart! En magisk sekund.
  • Lika magiskt var den när ungjäveln Joffrey fick vad han förtjänade! Kom igen var det någon av er som inte jublade när han låg där och blev blå i nyllet!? Och btw: vilken start på säsong i en serie! Ytterligare ett bevis på att ingen går säker!
  • Daenerys sitter där borta i sitt nyvunna rike…och bara sitter. Dessutom, börjar hon inte bli lite…förändrad? Och inte till det bättre då alltså. Hrm…Hon känns mer och mer opålitlig och vem vet vad hon kommer att få för sig…? Men det är för lite drakar!!
  • Stannis kämpar för att sno åt sig Järntronen. Uppdykandet i finalavsnittet ger ju utrymme för nya intriger där. Men måste han ha med sig den obehagliga trollpackan Melisandre…? Man bävar för vad hon kommer att få för sig.
  • Danske Coster-Waldau har ju nästan gjort folk av sin först avskyvärde Jamie. Nu känner man nästan lite…sympatier där. Men bandet med Cersei verkar orubbligt. Usch…
  • Brienne är ju en rätt skön figur. Men vilket syfte ska hon användas till? Lite tomgångsvarning mot slutet där på henne också. Får hon sitt shining moment i nästa säsong?
  • Theon och galenskaperna runt honom tycks ha stannat av lite nu. Vad händer med norr och Winterfell?
  • Till slut: jag vill verkligen inte att vi har sett det sista av The Hound. Jag gillade honom, samspelet med den uppkäftiga Arya var både kul och uppfriskande. The Hound är ett badass, men en lirare man sitter där och håller lite på ibland. Trots hans fullständiga samvetslösa natur. Och visst kan man väl tolka hans ”sorti” i finalen lite hur man vill…?

Jahapp, det var säsong 4 det.
Ge mig säsong 5 nu direkt! Jaså…det går inte.
Fan också.

*****

Vad tycker DU om Säsong 4?
Bra, bättre, bäst? Hade vi några andra svagheter? Styrkor?

 

 

TV-Landet: Game of Thrones säsong 1-3

Dags för lite tankar och funderingar om ännu en av de hetaste serierna as of now!

Jag KAN vara en av de sista på bollen, och då är det här ju inget nytt för er…MEN för dig som ännu INTE upptäckt intrigerna i detta påkostade drama är det på plats med SPOILERVARNING! Inte så att allt avslöjas i detalj, men har du inte sett de 3 första säsongerna ännu, eller bara kommit halvvägs…så kan det vara smart att undvika texten nedan….

Med detta sagt kastar jag mig in i funderingarna och bjuder hugade att följa med…!

*******************************************

Jag har aldrig varit mycket för det där med fantasy och hittepåvärldar.
Har aldrig fascinerats av vare sig Conan-universumet eller mastodontiska Sagan om Ringen. Läste aldrig böckerna. Såg filmerna visst, men tyckte de blev ganska blaha blaha efter ett tag. För att inte tala om prettovarningen eller skitnödigheten.

Så läste man om Game of Thrones. Mycket. Så pass att det liksom inte gick att värja sig mot alla ord, alla artiklar. Hyllningskörer och trumpeter. Gigantiska superlativer och prisanden. Och vem är väl jag att inte kunna ändra mig? Satt ned och såg första avsnittet nån gång i oktober 2013. Icke det minsta imponerad. Möjligen av förtexterna och dess märkliga animationer. Annars; njaee…blaha blaha igen..med alla dessa storslagna vyer, djupa släktnamn och platser vars ord inte skapade det minsta sug hos mig. Och så Sean Bean. Blev inte han ihjälhuggen i LotR? Var han tvungen att återvända i det här universumet?? Hallå! Fantasin? Vart tog du vägen?

Nä, GoT förpassades till bakre hyllorna lika snabbt som lönen försvinner efter att man betalat räkningarna. Det där var ju sannerligen inget för en annan. Samma tjafs och dödsallvarliga dialoger från en fantasivärld man inte behövde göra bekantskap med. Ajöss!

Det skulle krävas en veckas sjukläge hemma i soffan våren 2014 för att omvändas.
Vet inte varför, men plötsligt fick jag för mig att jag skulle försöka ge den en chans. Igen. På med första avsnittet. Där kunde man ju redan handlingen sedan förra gången. Ok, på med andra avsnittet…och vänta här nu…blev det inte lite…lite…intressant här? Tjipp så hade första säsongen klarats av i ett nafs! Och…tusan vad bra det var! Spännande och ovisst. Och plötsligt framstod seriens karaktärer som veckans mest intressanta personer! Ned Stark, jomen en rättrådig snubbe trots allt. Och Sean Bean kanske ändå VAR rätt skådis till den rollen. Och så alla andra. Plötsligt växte persongalleriet ut till det mest intressanta på år och dag! Och vilka filurer sedan! Hörni moraliska figurer från LotR, stick hem till mamma! Här snackar vi OMORAL och OSEDLIGHET som den aldrig visats förut i tv-seriesammanhang! Inte ens i den sexistiska världen där Conan regerar. Tack för det HBO! Eller tack och tack…, inte så att jag sitter här och hyllar blod, våld, sexscener och en galen människosyn…men nog fasen hjälpte den rätt råa och skamligt underhållande approachen till att plötsligt göra dramatiken i Westeros mer lockande och förväntansfull..!?

Fantasivärlden runt dessa riken blev plötsligt synnerligen intressanta, än mer när man om man vill kan se både de brittiska öarna, den europeiska kontinenten och delar av mellanöstern i GoT:s egen kartatlas över den ”kända världen”.
Vad är det då som gör denna påkostade fantasy/drama-serie så intressant? Och varför köper jag det här och inte Legolas, Hobbitar, Gandalfar och Peter Jacksons visuella fester lika enkelt? Funderat en stund på det kan jag säga. Svaret är nog lika enkelt som det är logiskt: GoT förlitar sig inte alls (nästan inte) på övernaturligheter och magi i märkliga former. Ok det förekommer, men knappast så att det är centrala ingredienser i anrättningen. Mer som små extra kryddor när så behövs. Nä, istället är det ju MÄNNISKORNA som står i centrum. Med alla sina egenheter, styrkor, svagheter och framför allt intriger. Finns det någon här i som INTE har en dold agenda? En liten räv bakom örat? Lägg detta faktum till den oerhört underhållande dialogen i serien, replikerna som i sina bästa stunder spottas fram i antingen underbar självgodhet eller oförställt hån. Mycket underhållande. Dialogen och de olika klanernas lömska planer är den drivande motorn i berättelsen. Vem är god och vem är ond då? Inte helt lätt att pinpointa det om du frågar mig. Ganska snart i säsong 1 tex pekade ju godhetens alla pilar på Ned Stark och hans familj från norr, även om dessa också har sina skelett i garderoben.

Lannisters, de usla incestuösa viktigpettrarna med den lille rappkäftade dvärgen Tyrion i släptåg, stod för det ytliga, de maktgalna och egoistiska dårarna som inte skydde några medel för att behålla sin ställning i riket. Och så en ganska tandlös kung Robert Baratheon, som ingen tycktes gilla. En festprisse som inte hade koll på sin egen familj. Lägg till detta diverse löst och lurigt folk som hela tiden tycks smyga i kulisserna…och du har en salig samling berättelser, stickspår, som för det mesta har varit både intressanta och fascinerande.

Hela världen och händelserna runt Westeros och the Seven Kingdoms känns som en vuxen version av Ringen-världen. Kanske du inte alls håller med här. Menar att det minsann inte går att jämföra dessa alster. Fine, såklart du kan tycka det. Inga problem. Själv hävdar jag att GoT är just det…lite tuffare och lite mer ”jordnära” än vad LotR är. Lite råare och lite mer förlitande på sina karaktärers moraliska och sinnliga attribut. Ungefär som House of Cards är en smutsigare variant på Vita Huset (mer om DEN sköna sköna kopplingen i framtida betraktelser här i TV-landet!)

SÅ vad bjöd säsong 1 på då?
Som är värt att minnas? Ned Starks starka position som den pålitlige go-to-killen i norr är en detalj. De märkliga händelserna vid The Wall och den mystiska världen bakom denna mur av is. Här en snygg blandning av drama och övernaturlig osäkerhet. Dessvärre kan jag tycka att just säsong ett tar för lite grepp på myten bakom Muren. Trots några snitsiga scener i början av säsongen.
Sen flyttas fokus, av naturliga skäl, till Kings Landing och intrigerna på slottet. Här introduceras också några av seriens mer intressanta figurer i kulisserna; Lord Varys och den lismande gamle Grand Maester Pycelle. Vi har fixaren och den superhale Littlefinger, som ju längre serien rullar på får större och större påverkan på händelserna. Under säsong 1 bygger GoT effektivt upp en spänning, en osäkerhetsfaktor, som gör att man sitter som på nålar. Slutet på säsongen är ju helt makalös med klimaxen när Ned Stark får betala priset för att försöka hålla på medmänsklighet och stolthet. Kan man göra annat än hata den nye kungen, ungjäveln Joffrey!?! Vilket rafflande slut på säsongen! Och hur intressant är inte den unga, till en början osäkra, Daenerys Targaryen´s utveckling!? Här hoppas man rabalder i leden så småningom. Överlag mustigt slut på första säsongen!

Säsong 2 då? Vad kan man säga där? Tja, kanske lite mer av en transportsträcka in mot den exploderande säsong 3. Om du frågar mig. Här har vi iof sig en Tyrion Lannister som plötsligt börjar visa tendenser på godhet och…ansvar! Han ser det orimliga i styret som dåren Joffrey ägnar sig åt. Robb Stark får axla sin fars mantel och drar ut på korståg, typ. Kanske lite för mycket grubblande längs vägen då han bara tycks stå och stampa i ganska många avsnitt. Och nu börjar äntligen Daenerys få lite fart på sina planer därborta över havet. Jon Snow fördjupar sig i kampen om The Wall. Inget av detta på något sätt ointressant, bara det att man kanske efter säsong 1 var så uppfylld av seriens totala brist på respekt för de hittills grundmurade tv-lagarna…som bla sade att man inte kunde ta livet av nyckelpersoner…vilket ju vi fått se motbevisas just i denna serie. Om säsong 1 satsade på en chockerande avslutning tycks säsong 2 vilja gå i må med rejäla kraftmätningar. Slaget om Kings Landing är både hetsigt och barbariskt extravagant, och den gnällige tronpretendenten Stannis Baratheon och utmanaren om kronan får plötsligt mer motstånd än han hade räknat med.
Lägg till allt detta ett fortsatt utvecklande av seriens olika karaktärer, där man ibland är övertygad om att författarna har föresatt sig att varenda kotte ska få några minuter i rampljuset, och GoT´s uppföljarsäsong håller en ganska hög lägstanivå. Men samtidigt lite som att den väntar in något och håller på att samla ihop sig…

Säsong 3. När filmhistorien senare kommer att skrivas, kanske den här säsongen mer än något annat kommer att bli förknippad med avsnitt 9; The Rains of Castamere…eller Red Wedding som många väljer att kalla det. Sällan har väl så många (?!) hickat till i chock under dessa intensiva minuter, och framför allt kritiska sekunder, när plötsligt nästan ett helt familjehus förintades.
Samtidigt fortsätter Daenerys sina erövringar bortom The Narrow Sea och hennes växande armé känns lätt som ett skönt hot mot sandlådan i Westeros. Men varför envisas hon hela tiden att dröja kvar? Varför inte sätta kurs mot Westeros med sina krigare, sina rådgivare och sina drakar? Nu vill vi ju ha action och blodspillan på allvar om kronan för tusan! I norr vill jag dessutom att The Night Watch får lite bättre pejl på the White Walkers. Eller kanske att the White Walkers börjar spotta upp sig på allvar! Och Mance Rayders folkliga armé. Vad ska det bli av dem?

Denna tredje säsong rullar således på och tycks ändå hela tiden ha något udda och märkligt att bjuda på. Efter den här tredje säsongen kan man inte annat än att konstatera att serien är en enorm apparat att producera. Enligt uppgift på flera kontinenter samtidigt och med en imponerande rollista. Alla skådisar gör vad de kan för att profilera sina karaktärer. Visst gillar man Peter Dinklage som Tyrion lite extra? Charles Dance som Tywin Lannister tycks ha funnit sin rätta plats i serieträsket. Lena Heady är sådär irriterande påfrestande som dårkungens mamma…och Joffrey själv….tja..starkt av av unge Jack Gleeson att vilja ta sig an en sådan avskyvärd roll ändå. Danske Nikolaj Coster-Waldau må höra till de luriga Lannisters, men nog skönjer man även där en släng av samvete och patos bakom den blänkande rustningen? Kommer Jon Snow någon gång att få arslet ur och styra upp situationen vid The Wall? Man hoppas ju det. Och hur många gånger har man inte irriterat ihjäl sig på våpet Sansa Stark, vars röst kan vara seriens mest enerverande. Samtidigt kan man ju inte låta bli att tro att känna en sorts beskyddarinstinkt över denna karaktär. Motsatsen hittas naturligtvis i Arya , som håller på att växa till sig ordentligt. Tillsammans med The Hound känns det som att det kan bära hur långt som helst. Liksom för Daenerys och hennes gubbar. Fast där börjar i alla fall jag känna otåligheten komma krypande lite. Där behöver det hända lite nu!

Game of Thrones fascinerar ändå. Fortfarande. Upprymdheten och berusningen under första säsongen må ha avtagit hos mig kanske. Den första förälskelsen har lagt sig. Nu är det mer som ett stabilt förhållande. Inte utan vissa transportsträckor och lite mindre dalar i vissa avsnitt. Men icke desto mindre en serie som fortfarande håller greppet.
Och just nu rullar ju säsong 4 för fullt. Jag har naturligtvis inte missat en sekund av denna nya säsong, ska inte börja avslöja några galna detaljer och föregripa spänningen.
Detta överlåter jag till er att uppleva själva.

Men så mycket kan sägas; när Game of Thrones nu går in på sin fjärde säsong…gör den det med vetskapen om att det just nu är en av tv-världens kanske maffigaste skapelser.
Inte bara dyrast produktionsmässigt, utan också den mest ovissa, märkliga och spännande soppa man kan se just nu. Finns det överhuvudtaget något lika färgstarkt persongalleri för tillfället?

Tillåt mig tveka.

Låt intrigerna fortsätta!