Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children (2016)

miss-peregrines-home-movie-poster1Alla som känner till undertecknads rätt fluffiga och ibland konstiga filmsmak (eller inte), vet ju att vissa genrer har svårare än andra att hitta in på pluskontot. Som tex historier om lillgamla besserwissrar, ofta med övernaturliga inslag (ja, jag tittar på dig glasögonorm-Harry). Men vaddå, protesterar du nu, dagens rulle har väl inget med den delen av ”barnfantasy” att göra??!

Nej kanske inte. Men den här storyn fiskar minsann i samma typ av vatten. Ungar med speciella förmågor. Utvalda vuxna som förstår sig på dem, och skyddar dem. Och så förstås en, till en början, utböling. Gärna en ung tonåring som känner sig utstött och lite konstig. Med föräldrar som icke förstår sig på honom/henne. Håhåjaja.

Idag heter han Jake (Asa Butterfield) och har special skills. Fast det fattar han ju icke till en början. Den som drar igång hela fadderullan är förstås den-konstiga-morfarn-med-cockneydialekt (mitt i solvarma Florida); Abe (Terence Stamp), som menar att Jake måste söka sitt kall på en ö utanför Wales! Joråsåatt.

Jahopp. En lustiger dans bjuds upp av dagens regissör Tim Burton. Denne Burton som nog behöver ha sig en liten hit snart. Känns som han spenderat år nu i ett sorts ingenmansland utan några vettiga framgångar. Kan detta bli the turning point?
Hm, nja…jag ger filmen att den är ganska snygg ändå. I fredagssoffan när lite lagom softa effekter och lökig story kan sväljas till pilsnern. Det handlar mycket om hopp i tiden (japp the good old timetravels), på ön finns ett ”barnhem” fyllt med just dessa ungar med förmågor jag hojtade om i början. Är det X-men i barnvariant? Tja, kanske. Nu är kidsens (hemliga) tillvaro hotad på allvar, och det är dags för Jake att steppa upp till plattan.

miss-peregrines-home-for-peculiar-children

och viktigast av allt är kanske tiden

Min spontana känsla är att rullen hamnar i gränslandet mellan utpekad barnfilm och lite tuffare tag för den äldre tonårsgenerationen. Butterfield kämpar på med sin Jake, tar de obligatoriska ologiska besluten så att storyn får rulla vidare. Så klart. Bäst är Eva Green som hyrts in som miss Peregrine själv, för att hålla koll på kidsen. Varför är inte hon med mer?? Hon känns rapp i munnen och witty. Som att hon har lite kul framför kameran. Sämst är det faktum att man ringt in Samuel L Jackson för att göra ännu en bad guy. Hallå, finns det inga nya idéer?? Lex Sverige och Robert Gustafsson. Hur många gånger har inte Jackson klampat runt och varit lagom smådum skurk de senaste åren? Nån annan måste det väl finnas? Vem är han här? Brorsan till skurken i Kingsman? Utan läspandet. Suck.

Burton missar såklart inte chansen att sätta sin visuella prägel på rullen, som tydligen baseras på en hoper (förstås) ungdomsböcker. Lite jolmigt, lite rörigt, rätt oengagerande..men ändå okej som underhållning för stunden. Om inte annat så för den snygga homagen till gamle effektmakaren Ray Harryhausen som Burton vräker in i finalen.

Kommer det mer? Kanske.
Men då får de banne mig ha med Eva G mer.

Tema Western: Young Guns (1988)

Med tanke på i vilket årtionde dagens bidrag till höstens tema skapades, så var det väl inte mer än naturligt att en sorts MTV-version av en av westerns kanske mest kända karaktärer skulle se dagens ljus. Och varför inte? Hela 80-talet tillhörde väl på något sätt ungdomen…eller? Färgerna, musiken, modet…och filmerna.

Western som genre kändes vid den här blippbloppande tiden rätt stendöd i Hollywood om man kikar lite snabbt i de historiska rullorna och ska tro statistiken. En och annan rulle naturligtvis, men överlag en kategori som sakta men säkert var på väg att trängas ut till den absoluta bakgården.

Kanske var det då ett snilledrag, kanske var det ren förbannad tur, av producenterna James G. Robinson och Joe Roth att plötsligt få för sig att satsa på en film om Billy the Kid. Möjligen hade någon av herrarna också en speciellt bra dag rent tankemässigt då det konstaterades att det inte gick att komma med en ”vanlig” film the old western style. Nä, här gällde det att flörta ordentligt med MTV-generationen annars skulle nog projektet vara dead in the water från början.

The Kid kör egen lösning på problem

Eftersom den unge William Bonney (tja alltså Billy the…) var mest…ung…under sin korta men glansfulla period i verkliga livet, gällde det att anpassa storyn, hitta rätt figur att gestalta Bonney samt omge honom med idel kända namn i rollistan som skulle tilltala biokidsen…om man nu skulle tvinga på dem lite good old western igen alltså.

Någonstans måste man också ändå ge cred till filmmakarna för dagens laguppställning, Emilio Estevez som den lynnige och labile Billy och bakom honom namn som Charlie Sheen, Kiefer Sutherland, Lou Diamond Phillips, Delmot Mulroney, Casey Siemaszko. Alla naturligtvis strategiskt inplockade för att charma, förföra och få 80tals-generationen att känna sig hemma bland de övriga, lite mer traditionella, namnen som Terence Stamp, Jack Palance, Brian Keith och Patrick Wayne (jepp, Johns grabb!)

Storyn då, unge Billy plockas upp på gatan av den hederlige ranchägaren John Tunstall (Stamp) och får en fristad som cowboy på ranchen där redan resten av de ystra ynglingarna ovan finns. Skurkaktigheter i form av boskapsmagnaten Murphy (Palance) hotar och snart utbryter ett regelrätt boskapskrig med förödande konsekvenser för gänget på ungdomsgård…förlåt..den hederliga och goa ranchen. Ytterligare några manussidor senare har också Billy gjort sig ett namn som ökänd lagbrytare, och vips är legenden i rullning.

Om man nu tror att allt detta är ett ihopfabulerat verk för att få fart på en synnerligen fantasifull historia, får man smälla sig själv en aning på fingrarna. Lite slående i luntorna visar nämligen att den verklige Billy faktiskt jobbade under en verklig Tunstall som medlem i  en cowboybesättning (”The Regulators”) vilka alla blev indragna i det s.k. Lincoln county wars i slutet på 1870-talet i New Mexico, en konflikt som handlade om kontrollen över boskap i området och inbegrep både giriga ranchägare och korrumperade sheriffer. Och mitt i alltihop då Billy the Kid.

godhjärtad yngling när det hettar till

Av allt detta har regissören Christopher Cain yxat grovt och satsat krutet (!) på snabbt tempo, oerhört ytliga nedslag i de historiska händelserna för att måla upp en godhjärtad men totalt opålitlig huvudperson. Givetvis med glimten i ögat. Med sina kända namn i rollistan påminner det också om en ensemblefilm, men det är trots allt inte någon tvekan om vem som är huvudpersonen i historien. Manuset vet också att nummer ett måste vara action i alla dess former för att hålla en sådan pass svag historia, som det ändå i sammanhanget är, uppe under speltiden. Snygga shootouts varvas därför med lagom mycket 80-talshumor och skenet av visuell skitighet och laglöshet. De unga aktörernas vita tänder missar ändå naturligtvis aldrig (med några få undantag) att le sina bästa idolsmajl vid väl valda tillfällen. Rent finansiellt var detta dock en smärre succé, med en uppskattad budget på 13 miljoner dollars klirrade cashen in ordentligt och till dags dato har i runda slängar 45 mille ramlat in…hyrfilmsmarknaden inräknad. Troligen mer beroende på formen filmen presenterades i, än genren i sig…

Young Guns är ytlig western från Hollywood i en tid då den här genren inte sågs på med något större hopp. De populistiska greppen med snabb action och fräsiga klipp ihop med lika fräsig musik och lite tönthumor gör att den kanske ibland mörka historien bakom Billys levnadsöde helt kommer bort. Här är han bara go och gla, om än lite galen mest hela tiden. En uppföljare producerades några år senare, men den förtjänar mest glömska. Som film är dagens friskus till temaalster inte bra egentligen, mer som ett trivsamt besök på High Chaparral i Småland.

The Adjustment Bureau (2011)

Det dröjer en stund innan jag kan bestämma mig för vad detta egentligen är för sorts film. Klart är i alla fall att utgången är en novell av den icke helt okände framtidsskildraren Philip K. Dick, naturligtvis justerad efter konstens alla regler för att passa en modern publik.

Hur är det egentligen med de val vi gör? Är de helt frivilliga, eller styrs de av en annan, högre, makt…? Är vår väg i livet redan utstakad enligt en plan, och kan man avvika från en sådan? Politikern David Norris, i Matt Damon´s skepnad, upptäcker att det finns en hemlig sorts organisation som ser till att våra liv levs enligt den plan som bestämts just för varje individ. Skulle ett avsteg göras från denna plan rycker omedelbart mystiska män i lustiga hattar, och med påtagliga 60-talsvibbar i kostymeringen, ut och ställer allt tillrätta igen. Speciellt irriterande är detta för David eftersom han precis (av en slump?) träffat sitt livs kärlek, Elise (Emily Blunt), något som enligt hattgubbarna inte alls var meningen i hans ”livsbok” eftersom David är ämnad för något helt annat och nu följdaktligen innebär att de gör allt för att stoppa hans vidare engagemang med Elise och istället styra in David på den ”förtryckta” livsvägen.

Trots sin yttre handling som sveper från både sci-fi, över filosofiska funderingar, till rena thrillerinslag, är detta nog egentligen ett kärleksdrama om att våga följa sitt hjärta istället för det som på papperet verkar bäst. Lite klassisk livsåskådning med andra ord.

Och, jag gillart. Jag gillar att Matt Damon ytterligare en gång visar att han kan klara av vilken roll och genre som helst. Damon håller banne mig på att växa till en av vår tids verkligt stora filmstjärnor, och här ackompanjeras han dessutom av en snygg Emily Blunt på spelhumör och en cool Terence Stamp i ett rutinerat inhopp. Jag gillar att manuset tar fasta på just de frågeställningar om livet och de val man gör, omedvetet eller medvetet. Jag gillar tanken på att det kanske finns en osynlig kraft som vakar över oss, kanske till och med lägger sig i ibland och styr upp oss (skulle verkligen förklara vissa händelser i mitt eget liv…). Jag gillar att filmen blandar visuella lättsamheter med lite djupare funderingar, vilket gör att intresset hålls vid hela filmen igenom och att regissör George Nolfi tycks ha hittat den behagliga balansen mellan drama, lättsamheter, kärlek och lite spänning…trots ett ganska märkligt manus.

The Adjustment Bureau en lagom blandning av allt möjligt. En sorts filosofisk lättillgänglig liten kaka till kaffet om att våga utmana sig själv och följa det man tror på. Inte alls så svårsmält som historien först kan ge sken av. Udda i formen kanske, men engagerande.  

Filmitch har också sett filmen och gladdes åt vissa inslag, medan Henke borta på Fripps Filmrevyer håller sig lite mer avvaktande.

”All I have are the choices I make, and I choose her, come what may.”