Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children (2016)

miss-peregrines-home-movie-poster1Alla som känner till undertecknads rätt fluffiga och ibland konstiga filmsmak (eller inte), vet ju att vissa genrer har svårare än andra att hitta in på pluskontot. Som tex historier om lillgamla besserwissrar, ofta med övernaturliga inslag (ja, jag tittar på dig glasögonorm-Harry). Men vaddå, protesterar du nu, dagens rulle har väl inget med den delen av ”barnfantasy” att göra??!

Nej kanske inte. Men den här storyn fiskar minsann i samma typ av vatten. Ungar med speciella förmågor. Utvalda vuxna som förstår sig på dem, och skyddar dem. Och så förstås en, till en början, utböling. Gärna en ung tonåring som känner sig utstött och lite konstig. Med föräldrar som icke förstår sig på honom/henne. Håhåjaja.

Idag heter han Jake (Asa Butterfield) och har special skills. Fast det fattar han ju icke till en början. Den som drar igång hela fadderullan är förstås den-konstiga-morfarn-med-cockneydialekt (mitt i solvarma Florida); Abe (Terence Stamp), som menar att Jake måste söka sitt kall på en ö utanför Wales! Joråsåatt.

Jahopp. En lustiger dans bjuds upp av dagens regissör Tim Burton. Denne Burton som nog behöver ha sig en liten hit snart. Känns som han spenderat år nu i ett sorts ingenmansland utan några vettiga framgångar. Kan detta bli the turning point?
Hm, nja…jag ger filmen att den är ganska snygg ändå. I fredagssoffan när lite lagom softa effekter och lökig story kan sväljas till pilsnern. Det handlar mycket om hopp i tiden (japp the good old timetravels), på ön finns ett ”barnhem” fyllt med just dessa ungar med förmågor jag hojtade om i början. Är det X-men i barnvariant? Tja, kanske. Nu är kidsens (hemliga) tillvaro hotad på allvar, och det är dags för Jake att steppa upp till plattan.

miss-peregrines-home-for-peculiar-children

och viktigast av allt är kanske tiden

Min spontana känsla är att rullen hamnar i gränslandet mellan utpekad barnfilm och lite tuffare tag för den äldre tonårsgenerationen. Butterfield kämpar på med sin Jake, tar de obligatoriska ologiska besluten så att storyn får rulla vidare. Så klart. Bäst är Eva Green som hyrts in som miss Peregrine själv, för att hålla koll på kidsen. Varför är inte hon med mer?? Hon känns rapp i munnen och witty. Som att hon har lite kul framför kameran. Sämst är det faktum att man ringt in Samuel L Jackson för att göra ännu en bad guy. Hallå, finns det inga nya idéer?? Lex Sverige och Robert Gustafsson. Hur många gånger har inte Jackson klampat runt och varit lagom smådum skurk de senaste åren? Nån annan måste det väl finnas? Vem är han här? Brorsan till skurken i Kingsman? Utan läspandet. Suck.

Burton missar såklart inte chansen att sätta sin visuella prägel på rullen, som tydligen baseras på en hoper (förstås) ungdomsböcker. Lite jolmigt, lite rörigt, rätt oengagerande..men ändå okej som underhållning för stunden. Om inte annat så för den snygga homagen till gamle effektmakaren Ray Harryhausen som Burton vräker in i finalen.

Kommer det mer? Kanske.
Men då får de banne mig ha med Eva G mer.

Ender’s Game (2013)

Ännu en av alla dessa filmer som sätter sin unga protagonist i förarsätet.
Bygger på första delen i en svit av böcker av en viss Orson Scott Card, kanske mer omtalad för sin bistra och förlegade syn på homosexualitet. Det handlar alltså om framtiden och att dess öde sätts i händerna på utvalda kids, ungdomar, med speciella skills som ska hjälpa jorden att vinna kriget mot de förhatliga Formics, en utomjordisk ras som runt femtio år tidigare nästan höll på att utplåna jorden vid en invasion. Om detta händer igen tänker nu myndigheterna vara redo och inser att bäst lämpade för att lära sig rymdkrig och strategi av bästa märke i skolbänken är just tonåringar med speciella förmågor till snabba tankar och beslut.

Som Ender Wiggin (Asa Butterfield från Hugo), lite surmulen och sådär lillgammalt smart. Nästan på gränsen om du frågar mig. Enders uppenbarligen exceptionella potential väcker överste Graff´s (Harrison Ford) intresse, och då Graff basar över stridsskolan med stort S som kretsar i omloppsbana runt jorden är Enders öde ganska utstakat. Nu måste grabben bara lära sig krigets känslokalla konst ut i fingerspetsarna, som till en början går lite trögt då Ender ändå har en sorts moralisk vekhet i sig som måste tränas bort. Och rapporter om de lurkiga rymdfienderna talar om en mobilisering, så goda råd börjar bli dyra.

Dagens story har brottats ned till ett manus av Gavin Hood (X-Men Origins: Wolverine), som dessutom tar hand om regin av bara farten. Känslan är dock att delar av historien lika gärna skulle kunnat ha varit en gammal novell av Robert A. Heinlein..eller någon annan mer ”seriös” sci-fi-författare. Den som väntar sig rymdaction och vräkiga effekter i parti och minut kan här bli otåligt irriterad. Det är mer filosofi och olika synsätt på att hantera problem som gäller. Visst, Hood flashar upp en snygg visuell miljö med granna effekter lite nu och då, men de känns mer som nödvändiga för att beskriva den miljö som filmen utspelas i. Det handlar mer om att Ender måste både vinna respekt hos de andra kidsen och kanske hos sig själv också. Oerhört moral-filosofiskt.

Asa Butterfield (namnet!) gör dock inte bort sig, kör på med sin truliga stil och sticker ut lite. Hailee Steinfeld (True Grit) blir en förtrogen på vägen och i övrigt bakas de flesta av de klassiska klyschorna in när det handlar om en huvudperson som ska läras upp till en speciell uppgift, och dessutom måste slå lite ur underläge.

Det känns som att filmen vill spela i samma liga som t.ex. Hunger Games, vara lika vuxen i sitt tonåriga sätt att beskriva miljön och situationerna….och världen historien existerar i. Där dock HG (nästan) hela tiden är intressant och ganska lockande i sitt berättande, blir dagens rulle till slut lite väl klinisk och…småtråkig. Som att Hood verkligen vill hamra in budskapet, eller frågan, om det moraliskt rätta att lägga ansvar och livsavgörande beslut hos tonåringar med opåverkade sinnen. Att förvandla dem till kallt kalkylerande stridsmaskiner som, likt framför enorma tv-spelsvärldar, avgör hela civilisationers öden.

låg medelålder på kommandobryggan

Förutom Ford får också Ben Kingsley några minuter i storyn, de gör vad de ska men lämnar inga större intryck hos mig som glor. Istället är det just Butterfield som egentligen bär hela rullen på sina ganska smala axlar. Hood litar på att Ender ska vara den röda tråden igenom hela storyn, och hålla ihop det ända fram till eftertexterna.

Enders Game satsar bucksen mer på drama och filosofiska utsvävningar än traditionell rymdaction, även om det också förekommer. Storyns djup och människosyn kan möjligen diskuteras, speciellt mot bakgrund av författarens rätt vidriga uppfattning om kön och sexualitet. Dock, snyggt visuell och inte helt ointressant. Men lämnar ingen direkt önskan om att ta del av en fortsättning.
Ok. Men inte mer.

Enhanced by Zemanta