TV-Landet: Bosch (2014) – säsong 1

 

bosch_2014Som gammal deckarläsare hajar jag förstås till när den här serien trillar över dörren och in i min tv-ruta.
Böckerna om Harry Bosch, Los Angeles mest besvärlige (?) mordutredare…nu som tv-drama!? Mannen som aldrig gör som någon annan säger. Som ALLTID följer sin egen magkänsla!

10 avsnitt bjuds vi på i säsong 1, och man säger mig att det är ett sammelsurium av olika böckers storyarcs som vävts ihop till en mer sammanhängande berättelse, bl.a. med hjälp av författaren Michael Connelly själv som också enligt uppgift varit med och tagit fram serien för tv-format.

Ok, så vaddå?
Är det samma gamla vanliga visa som i tv-deckarna? Ensam är stark och sån skit? Tja, att Bosch är en viljestark veteran och något av en ensamvarg även här råder ingen tvekan om. Som vanligt hittas istället det som skiljer en serie från att bara vara en produkt i dussinmängden…i detaljerna och stämningen runt det som sker.
Av en slump (?) föll det sig så att jag såg denna serie parallellt med True Detective´s säsong 2, och skillnaden kunde inte vara större, trots yttre likheter! Båda serierna utspelas i området runt just LA, i Bosch´s fall kanske lite mer inne i Los Angeles. Vi bjuds på samma överblickar över ett oändligt motorvägssystem, samma panorerande bilder över landskapet (i TD´s fall över slätter och fält och här det glittrande nattliga LA), samma mjuka, runda, färgsättning i bilderna. Samma rävspel med överordnade.

 harry1

Men, där slutar också de flesta gemensamma dragen. När serien börjar ställs Harry inför problem. Han är åtalad för att ha skjutit en misstänkt i en gränd. En möjlig mördare. Och kan det ha varit så att den misstänkte var obeväpnad? Trassliga förhör och Harry sitter lite illa till, minst sagt. I väntan på domen jobbar han vidare, och när ett larm om att benrester hittats i nånstans i Hollywood Hills rycker vår man ut på vad han tror är ett rutinfall. Som snart ska komma att bli hela hans vardag och påverka honom mer än någonsin.

harry3 

Och då har inte ens en herre vid namn Raynard Waits gjort entré i serien (läsare av romanerna vet ju vad det är för figur..) Så okej, vi har en kriminalare som går sin egen väg, bor i lyxig kåk uppe i bergen ovanför stan, tar sig en whisky och lyssnar på jazz (Art Pepper!) samtidigt som han funderar på livet, tillvaron och sitt senaste fall. Vem är människan Harry? Varför verkar han ensam? Han har en ex-fru och dotter i Las Vegas, de får också vara med på ett hörn ju längre serien håller på. Harry flirtar lite med polisen Julie (Annie Wersching), har ett schysst arbetsförhållande till sin närmaste chef (Amy Aquino), funkar bra ihop med sin partner Jerry (Jamie Hector) samt ett något avvaktande men inte helt fientligt samröre med polischefen Irving (Lance Reddick).
Så what´s eating Harry?  

Lite av varje ska det visa sig. Harrys inte helt smärtfria bakgrund och uppväxt gör sig påmind i olika sammanhang. Han har svårt för auktoriteter, utan att bli ett opålitligt wild card…men han får kämpa för sina saker. Ett rykte inom kåren kan vara svårt att bära.

Men visst är det bra skit detta!
I sammanhanget går jag till och med ut på den tunna plankan och påstår att det här är ALLT som TD´s andra säsong INTE var. Jag engagerar mig i Harry som person, jag njuter av detaljerna, dialogen mellan poliserna. Jargongen. Maktspelet mellan snutar som bara vill göra sitt jobb och chefer som spelar det smutsiga politiska spelet i en stad där allt kan hända. Lägg till detta dessutom spänning, lite hederligt polisarbete, tung action när det behövs, vrålsnygga scener över ett Los Angeles både i morgonljus och i nattneon.

Och ännu bättre, när nämnde Raynard Waits stiger in i handlingen vässar det till sig! Har veteranen Jason Gedrick (Iron Eagle!) gjort sitt livs roll såhär runt medelåldern!? Kanske! Och så förstås Harry själv. Han kommer som en stoisk klippa i form av allas vår Titus Welliver! Äntligen får han spela en good guy! Welliver är ju annars något av ett pålitligt namn att hyra in till badass-roller. Inte idag! Här ÄR han Harry. Harry med problem. Harry med funderingar. Harry med tvivel. Welliver fixar allt.
Dessutom kan han se stenhård, riktigt granitaktig, ut i vissa lägen. Perfekt!

 

Lika mycket drama som thriller. Styrkan sitter i berättandet, där det sannerligen inte hastas fram. Vi får 10 rediga avsnitt av den mustiga storyn. Ok, sista är kanske mer något av ett wrap-it-up-avsnitt..och kanske fungerar som en övergång (?) till framtida öden i den märkliga staden som tycks påverka både Harry och busarna han jagar.

Bosch är en serie som förtjänar en stor tittarskara och är inte på långa vägar den standardiserade snutserie du skulle kunna tro.
Jag lyfter på whiskyglaset för Harry!

   

 

The Lincoln Lawyer (2011)

Advokater alltså. De är ju ett släkte för sig, i alla fall om man ska tro alla böcker och filmer som skrivs om dessa lagens tolkare i parti och minut.

Speciellt på film gör sig också rättegångsdramer bra, om de utspelas inom det amerikanska rättsväsendet alltså. Där kan visst mått av spänning ofta uppbringas med hjälp av ett tätt och  dialogstarkt manus och dramatiska utspel av de inblandade karaktärerna med sina olika agendor.

Dagens historia bygger på en roman av den rätt kände Michael Connelly, av vilken jag dock bara läst ett fåtal böcker, och då inte om denna skrönas huvudperson Mickey Haller. Haller är urtypen för en brännvinsadvokat, säljer sina tjänster till kreti och pleti så länge det också innebär en god hacka för honom själv. Om klienten är oskyldig eller inte spelar väl inte så stor roll. Haller har rutinen och kan alla knep och trix i branschen, vilket ju egentligen betyder att han är en högst kompetent advokat som valt att satsa sin talang på fel ”marknad”.

I Matthew McConaughey har filmmakarna träffat helt rätt. McConaughey kör på med bred texasdialekt och ett glidarsätt som avslöjar ett stort mått av självförtroende, på gränsen till självgodhet. När han anlitas av rikemanssonen Louis som till synes oskyldig står åtalad för misshandel ser Haller det som en lätt resa mot frikännande och ännu en saftig faktura att lämna ifrån sig. Problemet är bara att Haller upptäcker att Louis ljuger om både det ena och det andra och plötsligt börjar tvivel och….det dåliga samvetet… göra sig påmint i kombination med att långa skuggor från ett gammalt fall kastas tillbaka på Haller.

En högst linjär story lyckas faktiskt med konststycket att bli underhållande och dessutom rejält spännande, speciellt mot slutet. Det går naturligtvis att checka av de obligatoriska kontrollpunkterna som alltid finns i filmer som håller till i den här genren, men å andra sidan gör inte det så mycket. Storyn engagerar trots att jag som tittare nog kan räkna ut både ett och annat och hur det hela kommer att sluta. Frågan är bara hur turerna dit ska se ut och det blir både thrillerartat och täta scener från rättssalen.

McConaughey får äntligen en roll som gör honom rättvisa vad gäller skådistalanger, annars är det lätt att tro att han för alltid fastnat i komedi-facket om man nu ska gå på de senaste årens meritlista. Marisa Tomei backar upp som separerad mamma till hans dotter och får fungera som romantiskt bollplank med visst flirtigt öga till sitt ex.. Alltid underutnyttjade William H. Macy finns också med i bakgrunden som pålitlig utredare, med för liten speltid om du frågar mig. Men så är det ju i historier som dessa, vissa offer måste alltid till. Ryan Phillippe gör vad han ska som rikingen i sammanhanget, gör inga speciella intryck på mig förutom att mer och mer framstå som den otrevliga typ han ska göra enligt manus. På bonuskontot noteras också ett inhopp av gamle Michael Paré. (Jag säger bara Streets of Fire!!)

The Lincoln Lawyer är en klart bra film. Länge sedan man såg en advokatrulle som hade driv och spänning i sig och den är överraskande bättre än jag trodde . Mycket av credden till ett manus som håller hela vägen och till Matthew McConaughey som verkligen känns som Mickey Haller. Okej, ingen film som överraskar nämnvärt, men är stabilt underhållande ända in i kaklet.

”You’re nobody ‘till somebody shoots you.”