Som vanligt är det oerhört intressant att svischa runt i bloggosfären när stora omtalade filmer har haft premiär. Hypen runt just denna är liksom lite svår att undvika.
Varenda kotte som har åldern någorlunda inne kan på något sätt referera till dagens ämne. Vare sig man vill eller inte.

Vi kan traumat 9/11, vi kan historien om den amerikanska starten på ett årtionde då varenda utpekad terrorist skulle infångas och helst dödas på fläcken. Vi kan historien om den bindgalne och helt värdelöse presidenten Bush som trodde att nyckeln till världens framtid och fred låg i att USA startade sitt villkorslösa krig mot terrorismen över hela jordbollen. Och så, precis när världens mest hatade terrorgubbe, OBL, ansågs vara borta för alltid…kom den högst överraskande nyheten om hans död.

Naturligtvis var det bara en tidsfråga innan Hollywood kastade sina blickar mot allt som hänt, och nog fasen kunde man kosta på sig att känna en viss fasa inför vad hetlevrade patriotiska manusgubbar skulle kunna få för sig. Lyckligtvis visar sig den oron vara helt obefogad. Det smartaste greppet var kanske att ge Kathryn Bigelow chefspinnen. Bigelow känns som en sådan regissör som verkligen vill berätta något, inte bara casha in på billiga genvägar. Steg två var kanske också att teama upp sig med manusförfattaren Mark Boal. Deras gemensamma The Hurt Locker behöver ingen vidare utläggning. Drama om krig och känslor. Kan vi vänta oss samma här? I historien om hur det (troligen) gick till när OBL till slut mötte sitt öde våren 2011.

Möjligen kan vi inte lita på att det som visas upp här ÄR precis det som skedde, men mycket talar för det. Filmen har självklart fått sin beskärda del av kritik, inte minst för att det inte hymlas med att CIA ägnar sig åt lika mycket tortyr som den sida de bekämpar. Tar filmen ställning? Det är såklart upp till betraktaren att avgöra, men själv tycker jag att Bigelow antar ett mer observerande öga. Hon väjer inte för obehagliga scener, påstår inte vad som är rätt eller fel. Ändamålet helgar medlen? Hade vi tyckt annat ifall det inte handlade om jakten på världens mest efterspanade terrorist?

Filmen är lång och med ett tempo som möjligen inte tilltalar alla. Det handlar alltså om de långa tio år det tog att med både list, slump och ren jäkla tur komma den skygge terrorledaren i hasorna. Vissa ute i stugorna skriver om att det inte händer så mycket i filmen, men möjligen får det tillskrivas de otåliga som kanske bara väntar på finalen då vi visuellt får vara med vid tillslaget mot OBL´s gömställe. Beror möjligen otåligheten på att just den handfasta åtgärden är den som mest symboliserar hur vi äntligen kan göra oss fria från hotet av denne man? Ett sorts slutgiltigt bevis? Jag ser att jag ställer många frågor i min recension, men det är svårt att inte börja fundera när man ser filmen.

historiens motor och drivkraft

Själv känner jag mig helt indragen i historien från första början, och trots att det är en film där du redan vet utgången, känns spänningen hela tiden närvarande. Den röda tråden är CIA-agenten Maya (Jessica Chastain) och är sådär galet hängiven sitt uppdrag. Hon bara vägrar ge upp. På samma sätt som Carrie i Homeland. Besatthet och envishet. Regissör Bigelow gör också det lyckade draget att behålla Maya´s förflutna i dunkel. Vi lär istället känna henne genom det hon gör och säger i filmen. Chastain gör henne otroligt bra och har en närvaro i rollen som fångar precis det jag vill ha som åskådare. Överlag är det otroligt välspelat ut i minsta biroll, och extra kul att Fares Fares har en rejält framskjuten roll i filmen.

Till slut ersätts dramat av den handfasta och väntade upplösningen, också den mästerligt iscensatt av Boal och Bigelow. Det går snabbt, kliniskt, utan dravlig patriotisk bakgrundsmusik. En sorts spänning mixad med visst obehag. Någonstans läser jag att det filmiska tillslaget nästan på minuten motsvarade den verkliga tidsramen. Något som inte gör Bigelows ansträngningar mindre värda precis. Här finns heller inga patriotiska dialoger eller ageranden. Bara yrkesmän som gör sitt jobb.

Zero Dark Thirty är ett tungt och superproffsigt hantverk. Det är många scener, många klipp, och många biroller som passerar förbi under den långa speltiden. Själv sitter jag på helspänn hela filmen och känner, nej kanske hoppas, att det faktiskt är ett stycke nutidshistoria jag ser. Mästerligt fångat av Bigelow och hennes crew. Att se dagens alster ur underhållningens tecken känns lite fel. Mer som obehagligt/spännande redovisande av ett långt traumas upplösning. Naturligtvis en av årets bästa filmer jag sett så här långt.