Sex dagar, sju nätter (1998)

Komedi och kärlek. Hand i hand. Ett beprövat koncept som kan erbjuda lika mycket framgång som fallgropar. Men nästan aldrig tråkigt att utforska. Pannkaka eller varm känsla i kroppen? Eller bara ett ”jaha..”? Safe ride eller yvigt kaos?

Här är det då Anne Heche som ska på romantiskt äventyr med kontrollfreaket och nörden Frank (David Schwimmer). En liten tripp till en lagom behaglig söderhavsö kanske? Bort från snökaos och jobbslit i New York? Ja tack säger Robin (Heche), men omständigheter och en lagom tillkrystad passage i filmens manus ser snart till att hon istället är strandsatt på en helt annan paradisö tillsammans med piloten och gammelcharmören Quinn (Harrison Ford).

För vad är väl detta om inte ännu en exotiskt maskerad envig mellan två karaktärer som från början är helt motsatta men naturligtvis blir galet förälskade ju längre historien rullar på. Seså, det kan väl knappast anses vara en spoiler i sammanhanget. Släng sedan in lite dramatik i form av moderna pirater som hotar den ganska sköna tillvaron och Quinns listiga handlingsförmåga när det gäller att klara knipan, så är vi ju nästan i hemma här.

Inget som helst nytt under solen alltså, det är standardformuläret med karbonpapper som återanvänds än en gång men…banne mig om det inte är ganska trivsamt i denna duos sällskap ändå. Anne Heche ser skimrande snygg ut mot en sandstrand och Harrison..tja..han är ju Harrison liksom. Trots sin buttra uppsyn en riktig klippa när det gäller. Replikerna har tidvis lite spänst i sig och samspelet mellan de två håvar in en och annan trivsamhetspoäng i protokollet.

Ford tar fram bästa flirt-trixen

Vad som slår mig nu när jag ser om filmen är att den faktiskt, trots sin familjevänliga åldersgräns, är försedd med en antal snuskiga anspelningar mellan raderna som känns rätt…uppfriskande i den övriga tillrättalagda dialogen. Och Schwimmer gör egentligen bara en extended version på gamle Ross, men det går det också.

Den enda större anmärkningen i det annars överraskningslösa manuset är väl att man inte riktigt ensidigt vågar bejaka den attraktion som uppstår mellan Heche och Quinn utan måste också göra Frank till en sorts bad guy i storyn, vilket då ska legalisera Robins känslor för gammel-Quinn lite mer. Hängslen och bälte på i storyboarden liksom.

Sex dagar, sju nätter är annars en lagom trevlig bagatell att slösa lite tid på. Försedd med förföriska vyer från söderhavet och acceptabel humor enligt patentmodell för avdelningen feelgood kan det egentligen inte gå så väldigt mycket fel här. Lättglömt men småtrevligt.
Dessutom gillar jag Harrison.
Och söderhavet.
Och tycker Anne Heche är söt.  

2 comments on “Sex dagar, sju nätter (1998)

  1. Jag måste säga att jag är imponerad över att du överhuvudtaget lyckats klämma ur dig en text om detta neutrum. Jag vet att jag har sett den…och sedan är det inte så mycket mer. Vet inte riktigt om jag tycker att det funkar med något slags modernt omtag på en klassik odd couple-romcom.

    Gilla

    • He-he…lika mystiskt som Stonehenge tycks vara, lika mystiskt är det faktum att jag alltid blir på gott humör när jag ser på den här…. 😉

      Gilla

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s