Wild Card (2015)

wild_cardNär en ny Jason Statham-rulle flippar upp bara sådär, kan jag förstås inte hålla mig borta.

Här verkar han dock köra lite betald semester framför kameran, i Las Vegas också av alla ställen.
Han är Nick Wild, i ”säkerhetsbranschen” i denna lugubra stad av neon och synd. Vilket bla innebär att han kan vara din personliga livvakt en kväll om du vill slå runt på stans casinon. Fast egentligen vill han åka till Medelhavet och segla båt på ålderns höst.

Fast då behövs pengar. Pengar som man ska spara istället för att spela bort via sitt ohälsosamma spelberoende. Dessutom man INTE ska hamna i onåd hos maffiatyper när man ställer upp och hjälper en kvinnlig kompis som fått den taskiga behandlingen av ett gäng busar.

Japp, det är väl handlingen typ.
Lite lagom slött regisserad av Simon West (Con Air). Statham kör på rutin och filmen kommer egentligen aldrig igång innan den tar slut. Vi får oss några fina Statham-fightscener förstås, men de låter vänta på sig och känns lite för tunna i sammanhanget. Tydligen en nyinspelning på en gammal Burtan Reynolds-rulle…och vi hade nog klarat oss utan denna version.

Wild-Card_2015-26

Stattis drar igång festen i Vegas

En film som ”måste” ta in skådisar som Jason Alexander, Anne Heche och Stanley Tucci i femminutersroller för att fylla ut den okända rollistan…har ändå nåt sorts problem.

Endast för oss trogna ”Stathamare” (jag tittar på dig Filmitch…).
Ni andra missar inget.

Sommarklubben: Donnie Brasco (1997)

Kanske största ögonbrynshöjaren här; att det är überbritten Mike Newell som står för regin…och får till en sådan satans lysande rulle från maffiaträsket i New York. Miljöerna, dialogen, flowet! Som om han vore infödd den rackarn!

Den alltså sanna (hrm) historien om hur FBI-agenten Joe Pistone under ett antal år mot slutet av 70-talet infiltrerade maffian i NY och lyckades ta sig ordentligt upp i hierarkin innan operationen blåstes av.

Vid det här laget hade Pistone, eller Donnie Brasco som han hette under alias, hunnit med att samla på sig info om badassen så det räckte till sanslöst mycket fällande domar. En annan mörkare sida var dessvärre också att Pistone börjat glida över till mörkervärlden lite för mycket och det fanns uppenbara frågetecken med lojaliteten.

Johnny Depp är Pistone, Brasco, på ett mycket övertygande sätt.
Sportad i synnerligen trivsam musche bondar han snart med den ärrade wiseguyen Lefty Ruggerio (Al Pacino i kanonform!), Pistones ”entrypoint” in i skumraskvärlden. Lefty är den ständige losern, han som aldrig lyckades ta sig någonstans men som ändå hela tiden bär på drömmar om en bättre framtid. En märklig vänskap mellan Donnie och Lefty artar sig till ett sorts drama, en bromance med thrillerinslag. Att Michael Madsen dyker upp som den nye oberäknelige bossen Sonny Black kan man ju inte heller klaga på. Man ska heller inte glömma Anne Heche som Pistones hårt prövade hustru. En liten soloshow värd respekt bara det.

Den här rullen kan man bara inte tycka illa om. Maffiaväldet, lite sunkigt, i ett lika sunkigt New York brytningen 70/80-talet. Matcha med lite kontraster i form av Miami med sina grälla färger. Lägg slutligen till en galet vässad dialog som tar skådisarna till topphöjder.
Asbra säger jag.

Donnie Brasco är en lågmäld men fruktansvärt bra maffiarulle. Eller glöm det, kalla den istället ett drama om vänskap, dimridåer och lojaliteter. Liksom bristen på detta. Men Deppen borde behållit muschen hela rullen ut. Awesome.
Opålitligt i (sen)sommarnatten.

full starfull starfull starfull star

 

 

Rampart (2011)

Regissören Oren Moverman (namnet!) fick ju till en rätt tänkvärd historia med The Messenger häromåret. Rätt mycket djup, en film som inte räddes utmana det känsliga och bräckliga. Här är han tillbaka igen, med ett alster som möjligen vill rinna i samma fåra fast med nytt utseende. Liksom i förra filmen tar han hjälp av Woody Harrelson, men nu är frågan om de inte de helt kört in fel gränd…?

Harrelson är den uniformerade polisen Dave Brown i 1999-års Los Angeles. Han är slipad, desillusionerad, självisk, korrumperad och obehagligt rasistiskt. Brown kan alla knep på gatan, vet hur ”slöddret” tänker och ser inte sällan till att det också kan vändas till hans fördel. Hos kollegorna är han en ökänd figur som ingen egentligen vill kopplas samman med. Kort sagt, Brown verkar göra lite som han vill och bryr sig inte speciellt mycket om moral och polisens devis om att skydda och tjäna.

Det stora problemet dyker upp när Brown fångas på film misshandlandes en misstänkt. I sann Rodney King-anda börjar drevet gå och Brown får fullt upp med att hitta slingriga vägar ut ur problematiken, helst på ett fördelaktigt sätt och samtidigt hånfullt försöka hålla polisledningen på avstånd när de synnerligen besvärade försöker få honom att be om ursäkt och samtidigt ta avsked från polisen. Den alltigenom osympatiske Brown tänker dock inte låta sig bestämmas över hur som helst.

Personligen känner jag mig rätt trött på den här typen av historia efter ungefär 20 minuter. Med övertydlighet och mörk pedagogik ska vi som tittare verkligen ta till oss hur usel Brown är både som polis och människa. Det känns både överdrivet och rejält löjligt, speciellt tramslöjligt blir det när Browns privata levnadsförhållanden ska visas upp. Han tycks bo i ett litet kyffe på samma tomt som sin exfru vilken han har barn med, samtidigt som de är grannar med exfruns syster som han givetvis också har barn ihop med! Håhåjaja…

tar sig en stänkare på jobbet

Dessutom verkar alla förakta honom, han raggar på barer och kedjeröker, läxar upp sina tjallare och kontakter. Att han är föremål för anmälningar och utredning verkar inte bekomma. Lite märkligt nog upptäcker jag att rutinerade författarräven James Ellroy varit inblandad i manuset, och ändå är det inte bättre. Historien segar sig irriterande fram, så värst mycket händer inte i den heta potatishärvan runt Brown och det som väl händer känns mest rörigt och oengagerande.

Woody Harrelson må vara helt okej i rollen och ger Brown ett otrevligt yttre, men avdelningen korrupta otrevliga gräsrotspoliser med exfruar och barn har vi sett förut i form av Richard Gere i Internal Affairs 1990 så det känns synnerligen ofräscht under solen här. Moverman kan få lite pyttecred för att han lyckas trycka in lätträknade birollsminutrar av bla Ben Foster, Ned Beatty, Ice Cube, Steve Buscemi, Anne Heche, Cynthia Nixon, Robin Wright och Sigourney Weaver men det är banne så långt jag vill sträcka mig.

Rampart beskrivs nästan lyriskt på omslaget som ”tät”, ”chockerande” och ”rå”. Konstiga ordval i min bok då det mest blir tradigt, upprepande och synnerligen ointressant efter ett tag med en historia som överdriver så mycket att det till slut blir larvigt. Jag känner ingenting inför Browns påhitt. Inte ens avsky, bara ett ointresse. Nä, det här var för dåligt.

Sex dagar, sju nätter (1998)

Komedi och kärlek. Hand i hand. Ett beprövat koncept som kan erbjuda lika mycket framgång som fallgropar. Men nästan aldrig tråkigt att utforska. Pannkaka eller varm känsla i kroppen? Eller bara ett ”jaha..”? Safe ride eller yvigt kaos?

Här är det då Anne Heche som ska på romantiskt äventyr med kontrollfreaket och nörden Frank (David Schwimmer). En liten tripp till en lagom behaglig söderhavsö kanske? Bort från snökaos och jobbslit i New York? Ja tack säger Robin (Heche), men omständigheter och en lagom tillkrystad passage i filmens manus ser snart till att hon istället är strandsatt på en helt annan paradisö tillsammans med piloten och gammelcharmören Quinn (Harrison Ford).

För vad är väl detta om inte ännu en exotiskt maskerad envig mellan två karaktärer som från början är helt motsatta men naturligtvis blir galet förälskade ju längre historien rullar på. Seså, det kan väl knappast anses vara en spoiler i sammanhanget. Släng sedan in lite dramatik i form av moderna pirater som hotar den ganska sköna tillvaron och Quinns listiga handlingsförmåga när det gäller att klara knipan, så är vi ju nästan i hemma här.

Inget som helst nytt under solen alltså, det är standardformuläret med karbonpapper som återanvänds än en gång men…banne mig om det inte är ganska trivsamt i denna duos sällskap ändå. Anne Heche ser skimrande snygg ut mot en sandstrand och Harrison..tja..han är ju Harrison liksom. Trots sin buttra uppsyn en riktig klippa när det gäller. Replikerna har tidvis lite spänst i sig och samspelet mellan de två håvar in en och annan trivsamhetspoäng i protokollet.

Ford tar fram bästa flirt-trixen

Vad som slår mig nu när jag ser om filmen är att den faktiskt, trots sin familjevänliga åldersgräns, är försedd med en antal snuskiga anspelningar mellan raderna som känns rätt…uppfriskande i den övriga tillrättalagda dialogen. Och Schwimmer gör egentligen bara en extended version på gamle Ross, men det går det också.

Den enda större anmärkningen i det annars överraskningslösa manuset är väl att man inte riktigt ensidigt vågar bejaka den attraktion som uppstår mellan Heche och Quinn utan måste också göra Frank till en sorts bad guy i storyn, vilket då ska legalisera Robins känslor för gammel-Quinn lite mer. Hängslen och bälte på i storyboarden liksom.

Sex dagar, sju nätter är annars en lagom trevlig bagatell att slösa lite tid på. Försedd med förföriska vyer från söderhavet och acceptabel humor enligt patentmodell för avdelningen feelgood kan det egentligen inte gå så väldigt mycket fel här. Lättglömt men småtrevligt.
Dessutom gillar jag Harrison.
Och söderhavet.
Och tycker Anne Heche är söt.